Bästa läsare och kommentatorer! Det är enkelt att kommentera spaltens frågor och svar, skillnaden mot förr är en inloggning, lätt som en plätt med flera alternativ. 

Välkomna med era kommentarer, de gör spalten till en av DN:s mest lästa! vänliga hälsningar Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min fästmö ska gifta oss i början av sommaren och har nyligen skickat ut inbjudningar till bröllopet. På svarstalongen har bröllopsgästerna, självklart, en ruta där de får ange eventuella allergier och intoleranser.
Hittills har vi fått tillbaka ett trettiotal besked. Bland dessa finns det tre personer som i rutan för allergier har uppgett en eller två ingredienser som de inte gillar. De mår alltså inte dåligt av att äta det, men ”klarar inte av” smaken eller konsistensen. Är det god kutym att ta hänsyn även till sådana önskemål?
Det känns som att det skulle bli helt ohållbart om alla valde att utnyttja allergirutan på detta sätt.

Svar: En del människor förstår inte vad som menas med en sådan vänlig artighet som ni har givit på inbjudningskorten. De inbillar sig att rutan för matallergi/intolerans finns där för att de ska få önska sig sin favoritmat. Hu så korkat! Och så barnsligt att tro att en fest främst ska tillgodose varje gästs individuella smakpreferenser.

Men det är verkligen inte så som en hyfsad gäst svarar på frågan om allergier osv. Man anger sådant man blir sjuk av, inte sådant som man tycker är mindre läckert. När kronprinsessan Victoria och Daniel Westling gifte sig 2010 var det bortåt 700 gäster på bröllopsmiddagen; av dem angav kanske ett tiotal gäster att de inte tålde viss mat. Men såvitt jag vet påpekade ingen något så ytterst ohövligt och fånigt som att vederbörande inte ”gillade” någon speciell ingrediens.

Som gäst är man nöjd med det som bjuds. Blir man sjuk av viss mat meddelar man det i förväg men ens personliga matsmak är något helt annat. Får man något på tallriken som man inte tycker om låter man bli att äta upp det (och diskuterar inte detta med dem runt omkring, de i sin tur säger givetvis inte ett ord om vad bordsgrannarna inte äter).

Det vore otroligt tillmötesgående och förstående mot dessa självupptagna gäster om ni såg till att de får portioner utan de ingredienser som de har angett att de vill slippa. Annars kan de tilldelas en vegetarisk portion, förutsatt att grönsaker inte hör till det som de ogillar, i så fall kan de få en tallrik med enbart fisk/kött utan grönsakstillbehör. Det vore orimligt att ge dem speciallagade tillbehör för att de inte tycker så bra om exempelvis potatis.

Hur ni gör med detta som värdpersoner beror på hur snälla ni är. Era pretentiösa gäster borde ha tänkt längre än deras kräsna näsor räcker.

Magdalena Ribbing

Fråga: Mycket skrivs om bröllop, men inget om de som vill manifestera sin kärlek utan att blanda in präster eller ”borgerliga officianter”. Aktuellt i vårt jämställda land där dessutom förälskade pensionärer straffas med extra skatt om de väljer att gifta sig.

Min delsbo och jag funderar på att fira vårt förhållandes 5-årsdag med en bjudning för släkt och vänner. Tanken är att ge ut en öppen inbjudan till släktingar och grannar med fri klädsel och presentförbud (vi har vad vi behöver och har råd att köpa det vi möjligen mer behöver)
Undantag från presentförbudet är ät- och drickbara presenter så kan vi se fram mot en trevlig fest utan mer besvär än att något lite städa hus före och efter.
Antar att Magdalenas kommentar blir ”trevlig idé men etikett saknas”?

Svar: Etikett har ett enda syfte: att underlätta människors möten. Dit räknas även fester. Det kan man läsa i min spalt och alla böcker mm som jag har skrivit.

Något som ens kommer i närheten av att ”etikett saknas” förekommer inte i mitt skrivande. Däremot emellanåt att det föreligger brist på hyfs och stil, vilket är en annan sak än etikettregler.

Bröllop är en fast ceremoni, det vill säga vigseln med sina juridiska konsekvenser har en bestämd form. Det går naturligtvis att fira sin relation med eller utan personliga ceremonier precis som man vill. Det blir då varken vigsel eller bröllop.

Nåja. Du och din partner vill ha ett stort kalas, en icke-bröllopsfest, och vill inte ha särskilt mycket besvär med detta. Då är ett knytkalas ett bra sätt – och det blir ju också effekten av att ni uttryckligen tänker önska er ät- och drickbara presenter. Du skriver ”presentförbud” vilket jag har svårt att förstå om ni samtidigt gör undantag för sådant som går att äta och dricka. Tar du med presentbegreppet förstår gästerna att en gåva förväntas. Men risken finns att alla kommer med varsin vinflaska och ingen med den ost-sallad-kallskuret som också behövs om det ska bli ett kalas. Så jag föreslår att ni specificerar detta presentgivande. X ombeds att ta med bröd och ost, Y att ta med en flaska vin osv. Alternativet är att ni har ett förråd med mat och dryck till alla gäster, för säkerhets skull.

”Fri klädsel” skriver du – just sådant kommer att åsamka gästerna bryderi, ska de ha jeans eller mörk kostym? Om din avsikt är att de kan välja vad de vill så kommer några gäster att uppfatta sig som för fint klädda medan andra kommer att känna sig för enkelt klädda. Ingetdera skapar någon glad stämning. Skriv vardagsklädsel istället för ”fri” – vad nu detta ”fri” skulle vara.

Festen blir säkert rolig med lite mer eftertanke från er inbjudare. En fest är framförallt till för gästernas skull, inte för att främst muntra upp inbjudarna. Dessa i sin tur får ha ansvarsfritt roligt när de är gäster hos någon annan.

Med en klick på ordet Kommentarer direkt under svaret loggar du in, lätt som en plätt, och kan delta i diskussionen om frågor och svar.  

Fråga: Vi är två studenter som undrar över etikett-regler kring sms under natten. Om man får ett sms kl 02.38 där vederbörande skriver ”Skulle det passa att ses i morgon?” – vad menas med det? Har personen tagit hänsyn till att man ligger och sover och att man läser meddelandet på morgonen när man vaknar, och då menar i morgon som dagen därpå (tisdag)?

Eller menar vederbörande den dagen som är vår ”idag” för att hen har jobbat natt och upplever det som en ny dag? Vi har inte tagit hänsyn till att klockan är efter 00.00 i våra funderingar, snälla Magdalena, hjälp oss.

Svar: Problem kan uppstå när man skaffar dem. Enklast verkar vara att ni två meddelar er vän – han, hon eller hen – att ni vill ha mer precisa uppgifter om vilken dag som avses med ”i morgon” när sms:et skickas under normal sovtid. Ni kanske rentav kan prata direkt med er vän?

Några regler kring sms nattetid finns inte fastlagda. Kanske en uppgift för er att ägna er åt, gärna när ni som studenter har hunnit lära er att i svenskan skrivs ett sammansatt ord som etikettregler utan bindestreck. Som jag kan förstå det är det klokt att stänga av sin I-smart-phone/mobil när man vill sova för att slippa bli störd. Men det hjälper ju inte angående andras nattvanor inklusive otydlighet beträffande avsikt. Därför kan det behövas lite ny praxis i sammanhanget, och den kan ju ni skapa.

Meddela mig gärna om ni kommer fram till något epokgörande.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag var på Stadsteatern och såg Chicago. Fart och fläkt på scen, en hel del hud visades upp. Lika lättklädd var inte publiken. Ganska många hade med sig ytterkläderna in i salongen.

På stolsryggen framför mig hängde en jacka, en sån där bubblig en. Den skulle klara ett besök på Nordpolen. Bredvid mig satt en man med en jacka löst hängande över axlarna. Den stora luvan med något som såg ut som en rävsvans hade han dock inte på huvudet. Bredvid min fru satt ett medelålders par med ytterkläderna hoprullade i knät. Snett fram, mitt på fjärde raden pågick början på en striptease-föreställning. En man klädde av sig skärmmössa, halsduk, långrock och olle. Han hann sätta sig ned innan ridån gick upp.
Jag åt lunch häromdagen på Hemma hos Kaj i Hammarby Sjöstad. God mat! Fyra välklädda män i tjugoårsåldern – tre olika sällskap – hade mössorna på och åt med god aptit i lugn och ro.

Är det gammaldags att tycka att de här beteendena är ohyfsade? För mig förtar de en del av feststämningen. Och även om det är vardagsmat att gå på teatern eller äta ute, så tycker jag att utekläderna ska stanna ute.

Svar: Ytterkläder inomhus var förr ovanligt i de lokaler du beskriver. På teatern lämnade man rock, jacka eller kappa i garderoben för att man själv i lagom uppklätt skick skulle passa in i gemenskapen med övriga besökare – då var det rätt att markera sin glädje över att få se en föreställning genom att klä sig ett steg eller ett par över vardagsnivån.

På bättre restauranger var det inte tillåtet med ytterkläder, de tog plats mellan borden och ansågs icke hygieniska i närheten av mat. Att män tog av sina huvudbonader inomhus var  självklart. Om inte berodde det på brist på normalt hygglig uppfostran.

Men detta var förr, i dag är det ofta som du beskriver och många verkar finna detta helt rimligt även om det mycket sällan är så kallt i nämnda lokaler att ytterkläderna verkligen behövs. Det kan ha med stöldrisk i obevakade garderober att göra. Eller att det går fortare att ta sig ut efter föreställningen-måltiden om man har ytterkläderna inom räckhåll.

Det är som du frågar, gammaldags i meningen att det just i detta hänseende var lite bättre förr. Givetvis är det trevligare för andra om de slipper trängas med främmande jackor och kappor. Ohyfsat? Nja, lite kanske, men det är ändå så mycket annat: mobilbabbel eller surfande under en bio- teaterföreställning, mat- och godissmackande och -lukt, gräl, hånglande med mera. Kanske är det lättheten att visa upp sig och sitt liv öppet för alla mer eller mindre intresserade som gör att så många inte ser skillnad på vad som är fritt val i eget hem och vad som är vettigt beteende i andras närvaro.

Men man kan inte säga till obekanta i publika lokaler att de ska ta av sig mössorna eller jackorna för att ens egen feststämning ska få frodas. Och inte hjälper det om man stirrar ogillande på dessa ytterkläder eller deras bärare.

Det är helt enkelt ingenting att göra utom att härda ut. Eller gå på krogar med garderobstvång.

Magdalena Ribbing

Fråga: En ovanlig fråga som kanske inte faller inom ramen: vad är skillnaden mellan en greve och en friherre?

Svar: Det går så bra så att fråga även detta, särskilt som jag kan svara. Lite bakgrund: från början hade adelsmännen inga titlar, och adeln som företeelse anses stamma från år 1280 vid Alsnö – Adelsö i Mälaren – möte då Magnus Ladulås skapade en ordning för stormännen. De gavs skyldighet att hålla kungen med häst och ryttare i händelse av krig mot att slippa betala skatt och bli frälse, alltså skattebefriade. Men titlar hade de inte.

Grevar och friherrar infördes vid Erik XIV:s kröning år 1561 då den nye kungen vill ha ett fint hov med titulerade adelsmän enligt internationell sed. Då gjordes några av ätterna grevliga, vilket var steget över friherrlig som tilldelades några andra ätter. En greve är alltså ett snäpp högre i rang än en friherre. Ytterst formellt, konventionellt och traditionellt tilltalas en greve med det ordet, hans hustru med grevinnan. En friherre tilltalas med ordet baron, hans hustru med friherrinnan. Om de nu vill, vilket är högst ovanligt i nutid. Adliga titlar saknar dag betydelse, de är en historiskt intressant kvarleva.

Magdalena Ribbing

Vill du kommentera? Klicka på Kommentarer under svaret och logga in på något av de fyra alternativen!

Fråga: Jag är för tillfället på utbytesstudier och har stött på ett dilemma. Bland utbytesstudenterna används flitigt ett chattforum på mobilen där man både kan kontakta personer privat, precis som vanliga sms, men även skicka ut information till flera av sina kontakter. Det sistnämnda används för att ordna olika evenemang.
I dessa forum väljer folk ofta att lägga in bilder eller korta (ca 3 sekunder) videoklipp som spelas om och om igen. Oftast är det små roliga figurer som ska uttrycka olika känslor. Tyvärr väljer vissa att lägga in väldigt sexistiska klipp. Inför en fest ikväll la 2 personer, ej mina bekanta, in porrscener som liknade våldtäkt och jag blev väldigt illa berörd. Det fick mig att tappa lusten att gå dit. Jag lämnade gruppen i protest.

Men jag skulle ha velat säga ifrån. Hur kan man göra det utan att verka överkänslig? Bland min bekantskapskrets i Sverige behöver jag inte uppleva det här. Hur tacklar jag sexism i mötet med folk från andra länder?

Svar: Att detta slags ”lustigheter” förekommer i nutid är skrämmande. Det är lika fel oavsett vilket land det sker i. Du är inte det minsta överkänslig, däremot en förnuftig och tänkande människa, och du gjorde helt rätt som lämnade gruppen i protest. Du skulle själv kunna lägga ut ett meddelande typ ”sexism inte okej” eller utan ord en arg figur som markerar den självklara och totala olämpligheten i de sexistiska meddelandena.

När du i samtal möter sexistiska kommentarer kan du hövligt och med ett bestämt tonfall säga ungefär ”det här är för mig helt fel; om ni inte byter samtalsämne går jag undan till dess att ni har pratat färdigt” – och så flyttar du dig utom hörhåll en liten stund. Det blir kanske första gången häpna miner och spydiga kommentarer men håller du ut (vilket jag hoppas för allas skull) så kommer du att vinna i respekt – och kanske förändra en del personers bedrövligt slappa attityd.

Magdalena Ribbing

Fråga: En välbärgad bekant ska fylla 70 år och låter en vän ordna firande på en statusrestaurang i Stockholms centrum.

De flesta ”inbjudna” är bosatta på andra platser i landet och måste övernatta i huvudstaden till höga kostnader.
Kravet är nu att varje gäst ska betala sin egen nota som beroende på förtäring kan uppgå till cirka 1 500 – 2 000 kr per person.

Storleken på eventuell gåva till jubilaren oräknad.

Informationen om den egna utgiften kom först efter att de tillfrågade tackat ja – och de kan då hamna i situationen att avböja på grund av kostnaden.

Något förvirrad och ovan efter tiotalet 70-årskalas – då jubilarerna brukar få gåvor och stått för festens utgifter – ber jag om en vägledande kommentar i min tveksamhet.

Svar: Bevare mig väl! Tacka genast nej! Så fånigt och  pretentiöst med ett sådant firande. Vad är det för vän som ordnar ett sådant onödigt kalas? Varför skulle vänner och släkt vilja lägga ut så mycket av sina (skattebetalda) pengar för att någon som de känner fyller år?

Eftersom organisatören har varit oförstående nog att inte direkt vid inbjudan informera om att de ”inbjudna” ska få den tvivelaktiga glädjen att ge ut en stor summa så är det helt rätt av gästerna att när de får veta detta lugnt tacka nej. Det går utmärkt att skriva ”tack, men jag ser nu att jag inte kan delta” eller muntligt säga helt enkelt som det är ”aha, det var fråga om en subskriberad fest, då måste jag avstå, sådana summor har jag inte till övers.”

Istället skickar man en liten vänlighet i form av en liten present till jubilaren som man rimligen vill gratulera. Eller, om man är avlägset bekant eller släkt, skickar man ett fint gratulationskort.

Men tänk om det är synd om jubilaren? Kanske vederbörande inte vet vad den organiserande vännen har ställt till med?

Magdalena Ribbing

Har du synpunkter? Klicka på Kommentarer under svaret och logga in på valfritt alternativ. 

Fråga: Har vad vi får kalla ett förhållande med en dam sedan några månader, även om vi har känt varandra längre än så. Vi ses nästan varje dag och kan vara informella i varandras sällskap. Vid en enkel restauranglunch, där vi satt mitt emot varandra, lade vi båda märke till gästerna vid bordet snett bakom mig, helt enkelt för att de talade ett språk som vi inte kunde identifiera. Vi frågade oss (lågmält) vad det kunde vara för språk, vilket föranledde mig (som har ett visst språkintresse) att i bokstavligt talat ett par minuter rikta min uppmärksamhet mot bordet där det främmande språket talades. Emellertid blev våra grannars konversation just då mera sporadisk, varför jag diskret vred mig en smula åt deras håll, för att höra lite bättre.

Om mitt sällskap framför mig satt vid ”klockan tolv”, så var jag då vänd mot ”klockan halv elva” på en tänkt urtavla. (Våra grannar befann sig ungefär vid ”klockan åtta” på samma tänkta urtavla.) Då blev mitt sällskap något irriterad och ansåg mitt intresse för gästerna vid bordet snett bakom mig vara alltför iögonenfallande. Jag ifrågasatte grunden för hennes påstående, varvid hon också hävdade att jag uppträdde nonchalant mot henne, eftersom jag inte hade blicken riktad mot henne.

Kan tyckas vara en icke-händelse, och därtill svår att bedöma med tanke på nyanserna i sammanhanget, men ändå: vad är rimligt i en situation som denna och när kan man tala om etikettsbrott? Att t. ex. ägna sig åt sin mobiltelefon i stället för sitt sällskap är för mig nonchalant och ett solklart etikettsbrott, men har jag varit nonchalant och dessutom ägnat gästerna vid det andra bordet alltför märkbart intresse eller har mitt sällskap överreagerat?

Svar: På din beskrivning förefaller du har varit lite för intresserad av dessa personer vid bordet bakom dig för att det skulle kallas artigt, både i förhållande till dem och till ditt sällskap.

Ditt lunchsällskap har rätt: man engagerar sig inte i obekanta på en restaurang i meningen att man oombedd ger dem sin uppmärksamhet. Den riktar man till de eller den man har i sitt sällskap. Restaurangen är visserligen en offentlig lokal men om någon i närheten av ens eget bord börjar gräla, gråta, prata något annat språk så ska man inte notera detta; bara om de börjar slåss ska man ingripa, åtminstone genom att tillkalla personalen.

Etikettsbrott? Nej, det var det inte eftersom det inte finns något sådant utom medveten hänsynslöshet och det verkar du inte ha visat, bara en stunds mindre lämpligt intresse för andra än den som du hade i sällskap.

Men möjligen kan också kvinnan ditt sällskap ha varit lite för självupptagen; man måste inte vara i fokus varje sekund.

Magdalena Ribbing

Vill du kommentera? Klicka på ordet Kommentarer under svaret och logga in på något av de fyra alternativen!

Fråga: När jag var ung på 1950-talet läste jag i en etikettsbok bl.a. att i en trappa skall kavaljeren gå upp före damen, men ner efter; så átt hon inte skulle känna sig besvärad av att ha hans blickar riktade på sina ben.
Vidare läste jag ett inlägg i DN av Bang, där hon är osäker om hur hon skall bete sig med en kokt kronärtskocka. Det ligger kniv och gaffel bredvid assietten, men skockbladen är besvärliga att skära.
Nu till en aktuell fråga. Hur hanteras blåmusslor med skal, liggande i djup tallrik tillsammans med skal och sås? Får man nypa bort skalen med fingrarna? Och hur grejar man stora oskalade räkor respektive kräftor, som ligger som pynt bredvid köttet eller fisken på tallriken? Skall de rensas med kniv och gaffel?

Svar: Jo, det var rätt på den tiden att kvinnors ben, dvs den ganska begränsade del av dem som syntes nedanför de relativt långa kjolarna, inte skulle få fresta männen till syndiga tankar, och därför skulle mannen gå före kvinnan uppför en trappa men tvärtom nedför. Dagens kvinnor har sannolikt sällan problem med att deras ben syns.

Skockor äts genom att man med fingrarna drar av bladen ett efter ett och halvgnager av den ätliga innersta delen på dem – kniv och gaffel ligger där för att man ska lyfta av ”skägget” längst in i skockan och äta den delikata då frilagda bottnen med hjälp av dessa verktyg. (Bang var signaturen för den mycket uppskattade välkända journalisten Barbro Alving, 1909-1987).

Musslor i skal som serveras i sin sås lyfter man upp i skalet med en hand och äter med hjälp av den ena skalhalvan som en sked. Eller så håller man musslan i sitt skal mot tallriken och plockar ut musslan med sked eller gaffel, vad som nu är dukat med. Musslor är gott men hopplöst som  finmiddagsmat just därför att de inte kan ätas elegant, hur man än gör slabbar man ner fingrarna; de passar därför bättre till okonventionella måltider.

Oskalade räkor är ett otyg i fin mat, och förtjänar tyvärr inte bättre än att lämnas kvar oätna om man inte klarar av finmekaniken att pilla av skalet med kniven medan djuret hålls fast med gaffeln. De dekorativa kräftornas ätliga delar kan inte frigöras på annat sätt än med fingrarna och går därför inte att äta vid en normalt hyfsad bjudning. Kräftkalas är en annan sak!

Synd på så rara ärter. En del kockar ser inte längre än till de goda smakerna och den läckra dekoren, de glömmer att det där goda och välpassande också ska kunna ätas utan att manschetter och klänningsärmar och smycken och fingrar kladdas ner.

Magdalena Ribbing

Välkommen att medverka med synpunkter – logga in på något av de fyra alternativ som visas vid klick på Kommentarer under svaret!

Fråga: Jag är en 33-årig ogift kvinna med ett bra jobb, bostadsrätt i vad som anses vara ett fint område och ett välorganiserat liv. Många skulle tycka att jag är attraktiv. Grejen är den att jag är ogift/utan pojkvän och så fort jag träffar nya bekantskaper/ ytligt bekanta eller totala främlingar får jag oroväckande ofta frågan ”har du man?” Jag tycker först och främst att det är oförskämt. När jag framför det korta svaret ”nej” blir – inte sällan – följdfrågan ”men oj, varför? du som är så attraktiv”.

Hur svarar jag på det? det angår faktiskt ingen tycker jag. Och det är dessutom en ytterst privat fråga.

Varför ställer man överhuvudtaget en sådan fråga? Hur ska jag svara? Hittills har jag bara skrattat bort det och låtsas som ingenting. Men i själva verket tycker jag att det är oförskämt.

Svar: Oförskämt är milt uttryckt! Fy sjutton vilka lufsiga, otrevliga människor! De säger säkert till sig själva att de bara är normalt vänligt intresserade, men det de gör är att kräva att någon ska svara på deras frågor under det som jag kallar nyfikenhetens ihåliga mantel.

För det första frågar man inte en annan person om vederbörande är ensamstående som det heter (eller med felaktig svenska ”själv”). Andras privata omständigheter kan framkomma frivilligt så småningom, eller inte alls. Därtill kommer att den som frågar dig som kvinna om du har ”en man” inte vet om du har, vill ha, inte vill ha, en manlig eller kvinnlig partner och ingetdera ska du avkrävas en redogörelse för.

Innan jag gifte mig vid fyrtio års ålder hade jag fått detta slags frågor ganska ofta. Jag brukade svara ”hurså?” och då kunde frågaren säga ”ja, jag bara undrade” och då svarade jag ”jaha”. Så blev det inte mer sagt om detta. Om det var en insisterande karl kunde jag svara ”hurså? vill du ställa dig i friarkö?” Ingetdera särskilt vänligt förstås, men frågan är ju så bedrövligt ohövlig att den inte kan besvaras älskvärt.

Varför frågar man sådant, undrar du. En förklaring kan vara det du själv beskriver, att du är attraktiv, de som frågar kan vara intresserade av att få en närmare kontakt med dig. Men människor menar vanligen inte illa med sina näsvisa frågor av den här typen. De kan i bästa fall verkligen vara avsedda som vänligheter. Ändå: frågar man sådant har man inte tänkt ett dugg på vad man kan utsätta den man frågar för. Ingen ska behöva redogöra för sitt privatliv för att en nyfiken omgivning inte förstår bättre.

Svara varken ja eller nej förrän du själv vill!

Magdalena Ribbing

Något att tillägga eller invända mot? Klicka på Kommentarer under svaret, logga in på något av de enkla fyra alternativen och medverka!

Fråga: Jag ”skummar” dagligen igenom DN:s familjesida och såg förleden en dödsannons där de anhöriga angivit klädkoden till ”Högtid”. För mig skulle det för männen innebära frack och för damerna utpräglat festlig golvlång klänning, men jag antar att det inte är vad som avses. Har för mig att på arkivbilder sett herrar i frack och att damerna hade mycket täckande, långa svarta klänningar och hatt med sorgdok. Kan det vara detta som avses? (Som kvinna idag blir det svårt att uppfylla den klädkoden utan att behöva beställa en skräddarsydd klänning. Och de flesta män skulle nog få hyra fracken.)

Svar: Samma fråga om den annons du refererar till har kommit från ännu en läsare, som var med om frackklädda män vid en begravning på 1990-talet; det var en kamratskara som hade kommit överens om att ha frack vid varandras begravningar. Det får räknas som ett undantag.

Frack till begravning, med svart väst och svarta skjortknappar samt vit slät rosett (till skillnad från frack till fest där västen är vit och rosetten likaså vit men pikémönstrad), hade man förr ganska ofta, både på landet och i stan, fracken var inte alls förbehållen de översta samhällslagren. I dag används inte frackklädseln ens vid kungliga begravningar. Det som avses i annonsen är sannolikt formell sorgklädsel varvid män förväntas ha mörk (mörkaste blå, grå eller svart) kostym, vit skjorta, svart slips (vit för närmast anhöriga) och kvinnorna svart kjol-klänning som täcker knäna, svart överdel med lång ärm och utan ens antydan till urringning, svarta strumpor och handskar och slät svart hatt-basker utan dekor.

Sorgdok, en tät tunn slöja över huvud och ansikte, som bars av de närmast anhöriga kvinnorna, används inte i dag. Förr markerade slöjans längd relationen till den som begravdes; en änka hade slöja till midjan, en dotter, svärdotter, syster till axlarna.

Begravningsbyrån som tydligen inte haft förstånd nog att hindra eller förklara denna klädselangivelse bör kontaktas för en precisering av högtidsklädseln.

Magdalena Ribbing

Kommentera gärna! Klicka på ordet Kommentarer under svaret, logga in på ett av de fyra alternativen och delta med dina synpunkter!

Fråga: Jag har en fråga beträffande det eviga presentgivandet på min arbetsplats. Jag jobbar på ett företag med ungefär tjugo anställda där en tradition har uppstått att köpa dyra presenter till alla kollegor på varje födelsedag, vilket då förstås blir ganska ofta.
Ett kuvert skickas runt kontoret, och man förväntas markera sitt namn på detta kuvert när man lagt i sitt bidrag. Presenten ”dumpas” ofta på vederbörandes skrivbord utan att denne ges någon chans att tacka. Ofta får man då ett ”tack-mejl” i massutskick.

Jag tycker det är tråkigt med detta opersonliga och ogenuina sätt att fira födelsedagar, men mest att folk kanske känner sig tvingade att bidra, ibland flera gånger i månaden. Finns det något smidigt sätt jag kan betacka mig denna uppvaktning på min födelsedag? Jag vill ju inte låta som om att jag förväntar mig något, samtidigt som jag förstår att alla mina kollegor kanske inte vill eller har möjlighet att punga ut för ännu en dyr present. Kan jag skicka ett diskret mejl till personen som brukar arrangera dessa insamlingar, och istället föreslå att jag t.ex. tar med mig någon godsak till alla att dela på i fikarummet?

Visst kan jag förstå att man vill samla in till någon som fyllt jämnt, någon som fått barn eller ska lämna företaget osv. Men räcker inte det när man är ett så pass stort företag?

Svar: Helt rätt att det kan gå inflation i presentgivande på arbetsplatser – och att det kan bli dyrt för alla. På DN där jag var journalist under trettio år var det också gott om insamlingar av allehanda slag, och därför infördes en gång ett system med insamlad present endast till femtioårsdagar. Det höll ett antal år men det var svårt för många att inte få lov att fira en kollegas nya baby, bröllop, fyrtioårsdag eller annat, så systemet föll till slut.

Det du beskriver med ett anonymt penningkuvert låter inte särskilt hjärtligt eller trevligt. Du kan absolut avsäga dig detta slags uppvaktning på din födelsedag, och enklast gör du det genom att kontakta den som du vet ordnar detta. Säg som det är: att du tycker att det är besvärande med den anonymitet som gåvan ges med, och att du inte tycker att det känns bra att bli föremål för ännu en insamling. Den vänligt ordnande personen kommer att bli lite sårad förstås så du får ta till all din charm och vänlighet när du förklarar dig.

Och så tar du med en tårta eller bullar eller annat som passar dina arbetskamrater, på din födelsedag och säger att du gärna vill fira med dem, men inte vill ha någon present, du har redan allt du önskar dig. Kanske blir det början till en ny ordning på arbetsplatsen.

Det kommer att fungera om du orkar vara så gullig och solig som denna revolution kräver.
Grattis i förskott!

Magdalena Ribbing

Synpunkter? Klicka på ordet Kommentarer under svaret, logga in och skriv!

Fråga: Jag har en fråga om hur man lämpligast kan tänkas bemöta det som jag, en tjänsteman på ett större bolag inom den finansiella sektorn, utsattes för.

Alla inblandade är runt 40-strecket, situationen ägde alltså inte rum på en ungdomsgård.

Vi satt, jag och några kollegor, runt ett bord och hade roligt under en tämligen uppsluppen fikapaus.
Då plötsligt, mitt i en mening, får jag ett finger instoppat i örat (!), jag var vid tillfället vänd bort från min kvinnliga kollega.

Jag reagerade genom att rycka till och rätt skarpt fråga vad hon håller på med?

Döm om min förvåning när jag möts av ett rent och högljutt flatskratt (!), parat med en förklaring om att det är jätteroligt att stoppa ett nyslickat finger i örat på folk (!)
Skrattet kom från utförarinnan såväl som övriga kollegor.

Ingen ursäkt eller något som man ens kan ana som en antydan till ånger eller överslätande har dykt upp.

Hur skall man/jag agera på något som detta på ett konstruktivt sätt?
Spontant är jag ganska upprörd, men vill inte dra ner det goda arbetsklimat vi har på arbetet.

Svar: Till min spalt kommer ofta häpnadsväckande frågor, någon gång fejkade i så kallat skämtlynne, andra bara bisarra därför att verkligheten är sådan. Din fråga kommer högt på listan över människors konstiga beteenden. Det hade varit bra om den hade varit påhittad på grund av obehagligheten i det inträffade; jag väljer att ta den på allvar.

Du har råkat ut för någons omogna, löjliga och på alla sätt pinsamma skämtlynne. Ingen normalt tänkande person skulle finna minsta uns av lustighet i att stoppa sitt finger i någon annans öra. Varför skulle det vara roligt? Och för vem?

Din integritet har attackerats, förmodligen med risk för skada i ditt öra.

Inte blir det bättre av att dina kolleger fantasilöst och okänsligt flabbade med. Befinner sig deras sinne för humor på den nivån kan dessa kolleger enkelt roa sig med att stoppa sina fingrar i varandras öron. Men du har all rätt att bli både arg och äcklad.

Du kan inte göra så värst mycket åt att detta har hänt. Att avkräva den som uppförde sig så extremt illa en ursäkt gör ingen nytta för dig. Inte heller blir det bättre om du skulle hämnas genom att exempelvis dra i vederbörandes eventuella behåband eller nypa henne i rumpan. Det vore nämligen sexuella trakasserier.

Men nästa gång du är någonstans där denna person är med i sällskapet så markerar du genom att flytta dig tydligt så långt från vederbörande som möjligt. Förhoppningsvis kommer en fråga om varför du drar dig undan eller byter plats. Då säger du lugnt att du inte vill sitta intill en person som gillar att bete sig så trist som du tyvärr har erfarenhet av. Säg det inte i kränkt ton utan kallt, som om du finner henne så pinsam som hon har visat prov på. Om övriga kolleger tänker efter inser de att det hon gjorde var otillständigt och omdömeslöst. Det var förhoppningsvis en engångsföreteelse och behöver då inte påverka det goda arbetsklimatetet på sikt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga kring en situation som känns klurig. Jag har ett yrke som på ytan är spännande och kul när man väl jobbar, men rätt så slitigt mellan varven. Till skillnad från många av mina kollegor gillar jag inte att hålla monologer om mig själv, och just nu är jag i en ganska tung fas med många besvikelser relaterade till mitt yrke. Jag vill helt enkelt inte prata om det, varken med obekanta eller familj och vänner. Dessa frågor som antingen ska vara skämtsamma “När får vi se dig offentligt igen?!” eller tycka-synd om “Usch, hur går det för dig? Kanske dags att välja ett riktigt yrke?” är, ärligt talat, skitjobbiga.

Men även att alla anser sig vara experter på min bransch och ska ge mig “tips” på vad jag borde göra för att öka mina chanser osv. Och jag vet att det bottnar i vänlighet och genuint intresse. Men jag klarar inte av det just nu, så jag har börjat svara avvikande “Det går bra” eller “Det är ju som det är, he he” och försöker byta ämne.

Men det funkar nästan aldrig, utan det ska bli en diskussion kring vad jag borde göra, och andra tips som jag helt enkelt vill slippa. Ibland går jag dem till mötes och berättar (och det är ofta en diskussion som känns ointressant för alla inblandade), dessutom känns det som jag bara hamnar i den självupptagna kategorin som bara pratar om sig själv…

Som sagt, dessa människor vill bara vara snälla, men jag är antagligen för svag för att stå ut med det just nu. Så det resulterar i att jag antingen ljuger för nya bekanta och säger att jag är något annat, eller helt enkelt undviker att träffa familj och vänner.

Vad kan man säga och göra? Bita ihop?

Svar: Det låter riktigt besvärligt! Men ingen har någon skyldighet att förklara eller redogöra för sin situation (annat än inför myndigheter bevars) så du ska inte behöva ha det så jobbigt med din intresserade och säkert välmenande omgivning.

Du vet förstås att ditt yrke omges av det romantiska skimmer som de flesta med andra mer triviala sysselsättningar gärna skulle vilja se sig själva i. Där kan finnas en anledning till att du frågas ut om hur du har det jobbmässigt. En annan anledning kan faktiskt vara som du skriver, ett genuint intresse för dig och din framtid.

Oavsett vilket ska dessa frågare absolut respektera ditt avvärjande, och därför behöver du vara mycket tydlig i dina svar på deras frågor. Så här kanske: ”tack, snällt av dig att bry dig om mig men jag vill verkligen inte prata om mig själv; hur är det med dina barn/hunden/studierna/huset/nya bilen” alltså vad som helst som du vet att du kan fråga den andra personen om.

Om frågandet fortsätter trots denna tydliga markering från dig så måste du helt enkelt ignorera frågorna och byta samtalsämne. När frågaren inte fattar att du har sagt klart att du inte vill prata om dig själv, utan levererar ännu ett råd om vad du borde göra osv, så kan du se vederbörande i ögonen, inte svara men helt enkelt ta upp ett annat ämne, typ ”såg du att Sveriges försvar kostar 45 miljarder per år?” – alltså något långt från ditt yrke, besvikelser och det som har med dig personligen att göra.

Förstår inte dina vänner detta så är det dem det är fel på, och i så fall kanske dags att diskret sluta umgås med dem.

Men ljug inte. Det lönar sig sällan. Sanningen kommer fram till slut, och när du når ditt mål blir det bara tråkigt för dig förklara för alla de som då kommer med sin beundran varför du sade något annat den gången.

Magdalena Ribbing

Har du en synpunkt på betalkalasen? Delge andra den genom att klicka på ordet Kommentarer under svaret och logga in!

Fråga: Vi fick en inbjudan till en mans 50-årsfest. Hans hustru skickade ut ett större antal inbjudningar, tid och plats etc. Döm om vår förvåning när vi i inbjudan även uppmanades att sätta in 300 kr på ett bankkonto för att deltaga i festen! Min hustru som ursprungligen kommer från Polen fann detta helt ofattbart! Hur kan man bjuda in till fest där gästerna ska betala för att få vara med!!
Jag har hört talas om liknande inbjudningar från flera håll. Hur vanligt förekommande är det idag med denna typ av märkliga inbjudningar?

Svar: En fråga i samma ämne finns i spalten från den 15 mars – men den handlade om minst fem gånger så mycket pengar som gästerna hade informerats om, och krävts på, först sedan de hade tackat ja. Dessa 300 kronor som du frågar om är inte en stor summa i festsammanhang, de räcker till två glas vin och något mycket enkelt att äta, ungefär. Oavsett vad man får finner många det upprörande att de ”bjuds” men måste betala för att få delta. Det strider mot den gästfrihet som alltid ansetts vara självklar.

Ändå: i dag är en inbjudan som kostar pengar för gästerna inte särskilt ovanlig. Det kallas betalfest när man vill ha stort bröllop, femtioårsfest osv men inte har råd att stå för kostnaderna. I min frågelåda finns gott om exempel på detta slags kalas, men exakt hur vanlig denna företeelse är kan jag inte säga. Givetvis är det stiligare att den som bjuder verkligen bjuder. Men för det mesta är betalningen en nödåtgärd från inbjudarens sida för att få den tjusiga fest vederbörande önskar sig. Om detta kan man tycka vad man vill, men betalande gäster verkar vara betydligt fler nu än förr. Många har en motsatt uppfattning: att det vore bättre att sänka nivån på festen för att verkligen kunna bjuda sina gäster.

Det förekommer att den summa gästerna ska betala för att få vara med på bjudningen är så väl tilltagen att inbjudaren tjänar pengar på sitt eget kalas. Det är vad jag kallar en skandal.

Subskriberad fest hette detta slags betalbjudning förr, då vanligast bland ungdomar. Kuvertavgift kan det stå i dag. Det är samma sak: endast betalningen ger rätt att få delta.

På en inbjudan med betalkrav ska det absolut stå att betalningen är istället för presenter.

Till detta vill jag gärna framhålla att man aldrig är nödgad att tacka ja till en fest. Varje gäst har sin fulla frihet att artigt tacka nej. Orsak behöver inte anges.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är gift med en specialist på kostfrågor, hon är egen företagare och håller föredrag runt om i Stockholm. På mitt jobb kommer vi att ha en hälsovecka och min chef och kamrater har bett mig fråga min fru om hon skulle kunna hålla ett litet föredrag om nyttig kost på vår arbetsplats.

Jag frågade min hustru om hon göra detta och hon sa ja. På mitt jobb blev alla glada över det beskedet. Problemet är dock att alla tror att hon kommer att hålla föredraget gratis. Min fru jobbar inte gratis och kan fakturera för föredraget hon eventuellt håller på mitt jobb.

Min fråga är: hur berättar jag för min chef/arbetskamrater på vårt nästa möte att föredraget inte är gratis? Hur säger jag att de har trott på något som inte stämmer gällande betalningen av föredraget?

Svar: Enklast verkar vara att du först talar med din chef och vänligt frågar ”till vem ska min fru ställa fakturan för sitt föredrag?” Då säger kanske din chef ”oj, jag trodde hon skulle prata gratis för oss” och då säger du ”det hade hon gärna gjort om inte detta att hålla föredrag är hennes försörjning så tyvärr måste hon ta betalt”.

Säger chefen att i så fall har företaget inte råd med din frus medverkan måste du ta upp det på nästa möte med arbetskamraterna, och säga precis som det är ”tyvärr blir det inte något föredrag av min fru, hon är ju egen företagare och kan inte åta sig gratisjobb, så hon måste avstå”.

Faktiskt tror jag att alla förstår detta. Vem jobbar gratis?

Magdalena Ribbing

Kommentera gärna – logga in med klick på ordet Kommentarer under svaret!

Fråga: Vi är ett par som skulle vilja, på vår 10:e bröllopsdag, förnya våra äktenskapslöften till varandra. Vad jag förstår så är detta inte så vanligt i Sverige, kanske mer en amerikansk företeelse. Men vi tycker att det är både romantiskt och att det ytterligare skulle stärka vårt förhållande.

Hur går man tillväga för att bjuda in till en sådan tillställning? Vi skulle vilja ha våra närmaste vänner och släkt närvarande och vi tänkte själva ”ceremonin” utomhus med efterföljande middag på lämpligt ställe. Vi vill inte att gästerna ska behöva köpa presenter, det har de ju redan gjort till självaste bröllopet för 10 år sedan. Hur formulerar man det på inbjudningskortet?

Finns det någon annan etikett man bör tänka på vid inbjudan?

Svar: Helt rätt att förnyelsen av äktenskapslöften är en amerikansk företeelse som så mycket annat västerut har letat sig över till Sverige. Orsaken till denna idé kan vara att den ursprungliga vigseln inte blev som man hade önskat, att man nu har råd med en stor fest, att man har passerat problem och vill markera sin kärlek.

Antingen förnyar man sina löften i ensamhet eller med en medhjälpare, kanske den som förrättade vigseln, eller som ni tänker er, med en fest. Bjud ungefär så här:

”xxx (gästens/parets namn)
välkomnas att närvara vid vår förnyelse av äktenskapslöftena
dag, datum, klockslag, plats,
och därefter till middag på xxx-lokalen.
Vänligen notera att detta är en helt presentbefriad fest!”

Klädsel, svar osv ska ju stå med. Och glöm inte era namn!

Någon särskild etikett finns inte för detta, som ju är en personlig ceremoni utan juridiska förtecken. Men det är vanligt med ringväxling, med nya ringar som får det aktuella datumet ingraverat. En sådan ring bärs tillsammans med vigselringarna.

En ceremoni med gäster kan innebära att det äkta paret står framför de närvarande gästerna och läser upp sina egenformulerade löften, kanske att man älskar varandra, att man har kämpat sig igenom svårigheter (om det är sant) och så vidare, och att man nu efter tio år vill fortsätta att vara trogna och lyckliga, vilket man bekräftar med en kyss kanske. Musik och kanske någon bra poesi uppläst av en närstående kan förgylla ytterligare.

Man brukar inte göra som vid en kyrklig vigsel med in- och uttåg och uppvaktning, då blir det som en ny vigsel vilket det inte är. Men man kan be Svenska kyrkan om man hör dit att bistå med en präst som kan hjälpa till att utforma ceremonin.

Har man barn kan de medverka på något lämpligt sätt.

Magdalena Ribbing

Synpunkter? Välkommen att delge andra dem – logga in med ett klick på ordet Kommentarer under svaret!

Fråga: Vad gäller om det på ett inbjudningskort står:
“Klädsel: fest”?
Det gäller en fest i augusti.

Svar: Hopplös så kallad klädkod! Det är ingen klädselangivelse utan virrigt eller i alla fall högst opraktiskt av den välmenande inbjudaren som tänker sig att ”Klädsel: Fest” ger gästerna frihet att välja vad de vill vilket är motsatsen till en klädkod. Den i sin tur är till för att skapa den gemenskap som gör festen roligare för alla, ingen ska behöva känna sig för fint eller för enkelt klädd.

Alltså är alla klädkoder som Fest, Valfri, Önskvärd, Det du trivs bäst i osv bara besvärliga för gästerna. Och ökar antalet frågor till min spalt.

Nu har du fått denna klädkod och med så här lång framförhållning, ett halvår! måste det vara en hejdundrande stor fest, annars hade det mer än väl räckt med inbjudan en månad eller två i förväg. Så klädseln är förmodligen tänkt att vara på en relativt hög nivå. En man kan då ha mörk kostym, vit skjorta, sidenslips, en kvinna en knä- eller vadlång festbetonad klänning eller festkjol plus fin överdel eller utpräglat festfina långbyxor och fin överdel. Det bör räcka för klädsel Fest – kan i alla fall inte bli helt fel.

Några gäster kanske kommer i smoking och lång klänning, andra i ljus linnekostym, sommarkjol och top, snyggaste jeansen och linne – jag kan bara ana hur denna klädkod kan ställa till det.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga gällande uppenbart ”ansiktförbättrade” personer (kanske inte alltid i mitt tycke förbättrade då).

Hur ska man hantera det faktum att en annars söt och fin människa i vänkretsen plötsligt dyker upp med en uppblåst mun? Det är alldeles uppenbart att något sprutats in. Ska jag kommentera detta? Ärligt talat anser jag att det ser förfärligt ut, men det kan jag ju hålla för mig själv. ”Herregud, vad har hänt?” går likaledes bort, antar jag.

Men det är svårt att bortse från dessa läppar och koncentrera sig på vad vederbörande säger. Jag antar att hen gjort läppförbättringen (…) för att se fin ut. Och därmed kanske man skulle vara artig och säga något stödjande? Även om det strider mot vad jag egentligen tänker.

Att ha gjort något drastiskt med sitt utseende och mötas av en kompakt tystnad av omgivningen måste ju kännas märkligt.
Detsamma gäller givetvis allt uppenbart joxande med ansikten, som till exempel frysning av pannans rörelser så att en yta är orörlig medan övrig ansiktsmuskulatur rör sig runt om denna märkligt stilla Bermudatriangel.

Jag bedömer att dessa spörsmål blir alltmer aktuella i takt med att våra kliniker runt om i Sverige får allt mer att göra.

Svar: Det är en intressant, som du skriver aktuell, men också svår fråga, egentligen filosofisk. Ska man tiga om den utseendeförändring en vän har gjort och som man ogillar, ska man säga något vänligt för att man tror att det förväntas, eller säga att det var bättre förr?

Mycket vanliga förbättringsförsök som hårfärgning och tandblekning kommenteras knappast. Men större förändringar av läppar, panna, rynkor är ännu inte så etablerade att de lika självklart undgår synpunkter.

Människor gör frivilliga förändringar i sitt utseende för att förbättra det, inte tvärtom. Som så mycket i dag betyder ytan mest. Att  likna någon som allmänt anses vacker verkar vara eftersträvansvärt för allt fler, mer än insidans förbättring i meningen utbildning, nya insikter, ökad kunskap som inte på samma sätt brukar väcka omgivningens beundran. Det som gäller verkar vara att te sig (ytligt) attraktiv på en pågående marknad, även om många gör skönhetsingreppen för att trivas bättre med sig själva.

Kända kvinnor beskriver gärna sina bröstförstoringar (och -förminskningar när det blir tråkigt med den onaturliga bysten). När man har spritt ut sådan information i sociala medier kan givetvis vänner och släkt fråga eller diskutera den förändringen. Men har den hållits hemlig ska ingen säga ett knyst om den, förstås. Ett så kallat avslöjande vore synnerligen elakt, ohövligt och korkat.

Ibland misslyckas dessa förändringar. Ibland blir de en tydlig förbättring. Du anser att din väns läppförstoring ser förfärlig ut. Att den har gjorts kan bero på att din vän har varit missnöjd med sin mun tidigare, den var kanske inte det rådande modets stora plutmun. Du måste inte kommentera detta. Är personen själv nöjd med sin förändring kan vederbörande ställa något slags fråga. Hörs ingen sådan behövs inte heller en kommentar från omgivningen, då finns förhoppningen att förändringen ter sig helt naturlig.

Men ställs frågan: ”vad tycker du om min läppförstoring?” måste du svara.

Du kan säga något åt det här hållet ”ja, jag ser att du har gjort något och det gör att du ser så glad ut” – då har du inte sagt att du gillar eller ogillar förändringen. Har du tur hör din vän bara det vederbörande vill höra: lyckat. Om det inte räcker utan din vän kräver en mer preciserad kommentar från dig kan du fortsätta med ”jag tycker att du såg fin ut innan också, men det här är ju modernt och du ser nöjd ut och då är det bra”.

Att för sin egen sanningslidelses skull säga att man tycker att det ser gräsligt ut eller att det är missklädsamt är fel, anser jag. Många människor hävdar sin rätt att ”säga som det är” med vilket brukar avses att de tar sig friheten att göra andra ledsna för att de själva ska få utlopp för sitt behov av ädel ärlighet. Det är alldeles för självupptaget för åtminstone min uppfattning om hyfsat beteende, tolerans och allmän hygglighet. Man ska inte blåljuga, men man måste sällan vara så uppriktig att man krossar andras glädje.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag skulle vilja fråga om råd när det gäller barnkalas och presenter. Min dotter fyller snart fyra år och vill att vi bjuder hem några vänner på barnkalas. Hon har själv inte blivit bjuden på något kalas, men jag har hört om kalas på lekland, inhyrda clowner och ponnyridning i trädgården. Det vill jag inte ordna, de är ju faktiskt bara fyra år! Det verkar ha gått inflation i barnkalas och jag vill inte att det ska behöva vara så med min dotters vänner. Vi tänkte mer på kalas hemma hos oss med glassbuffė, tårta och nån aktivitet som att göra egna nyckelringar eller liknande. Jag är lite orolig att ha huset fullt av barn vi normalt inte brukar umgås med. Kan vi be att någon förälder är med på kalaset? Kaffe fixar bjuder jag gärna på och småsyskon får gärna följa med om det underlättar.

Eftersom det är födelsedag kommer det säkert presenter. Barn gillar ju det så jag vill inte helt tacka nej till det, samtidigt som jag inte vill att någon ska köpa några dyra grejer. Min dotter skulle bli jätteglad för några hårsnoddar, klistermärken eller en målad glasburk som ljuslykta. Hur man man skriva det på ett bra sätt så att det låter trevligt?

Vuxenkalas vet vi hur det fungerar, men barnkalas verkar ha sina egna ”regler” som vi inte ännu förstår oss på. Tacksam för alla tips och idéer vi kan få!

Svar: Det är onödigt och trist när barnkalasen blir uppvisning av vad föräldrarna har råd med – inte vad barnen kan tycka är roligt (reservation för att alla hem inte tål många barn på kalas, av utrymmesbrist eller för att inredningen är ömtålig, då kan en annan lokal vara en lösning).— Du resonerar enligt min uppfattning helt rätt och jag hoppas att du genomför det du har tänkt, em lättsam tillställning med barnvänlig tårta, och sysselsättning för de små gästerna. Det låter flott med både glassbuffé och tårta – klarar barnen av bådadera? Mitt förslag är att du tillsammans med din dotter – hon kan rita något – skriver bjudningskort till de barn som ska bjudas ungefär så här:

”Välkommen på xxdag kl 14 till 16 till (din dotters namn) X-gatan x, på födelsedagskalas med tårta och lekar. Eventuell present: gärna hårsnodd eller klistermärken. Föräldrar välkomnas också liksom småsyskon. Svar senast xxdatum, adress xxxx mejl xxx, tel xxxx till föräldrarna X och Y Efternamn”

Då är allt solklart, det finns avslutningstid, alla informationer är med och den eller de föräldrar som vill medverka, kanske för att deras barn är blygt, vet att de är välkomna. Planera lekarna i god tid så att du har allt hemma som kan behövas.

Magdalena Ribbing