Fråga: Jag tror mig ha hört att efter ett dödsfall så bör den nyblivna änkan/änklingen vänta minst ett år innan hen gifter om sig. Oavsett om det stämmer eller inte, så undrar jag om det finns någon motsvarande gräns för hur länge det anses att man bör vänta med nytt äktenskap efter en skilsmässa?

Svar: Förr ansågs det att en änka eller änkling skulle vänta ett helt år, sorgeåret, helst längre, innan nytt äktenskap ingicks. Några äldre fall som jag känner till med omgifte innan detta sorgeårs slut orsakade så mycket kritik från omgivningen att de äkta paren tvingades byta bostadsort.

I dag finns inte samma strama attityd till människors kärlek. Beträffande skilsmässor är det inte ovanligt att man har skilts därför att den ena eller båda i äktenskapet har funnit nya partners. I de fallen har de nya äktenskapen ingåtts mycket snart efter det att skilsmässan vunnit laga kraft.

Det finns alltså ingen juridisk eller social tidsgräns för nytt äktenskap efter en skilsmässa.

Magdalena Ribbing

Dålig stil att inte börja ett namn med stor bokstav? Kommentera med ett klick på ordet Kommentarer under spalten!

Fråga: En trivial fråga, men då det i etikettspalten ges kloka svar tar jag chansen.
Jag har en del kommunikation med mina arbetsledare via SMS där en av personerna konsekvent skriver mitt förnamn med liten bokstav; alltså Hej terese (…)
En liten (!) sak kan tyckas men det känns nonchalant.
Går det överhuvudtaget att påpeka detta utan att framstå som en gnällspik?

Svar: Att någon skriver ditt förnamn med gemen – liten – inledningsbokstav kan ju helt enkelt bero på slöhet, det tar någon hundradels sekund att trycka på tangenten för att åstadkomma en versal. Men det innebär säkert inte något negativt visavi dig, utan förmodligen som sagt lättja. Eller dyslexi rentav? En svensk poet, harald forss, död 1996, skrev genomgående sitt namn med små bokstäver (hans debutdiktsamling 1939 hade varken versaler eller interpunktion). Tänk om (inte så sannolikt!) den som skriver terese till dig tycker att det är poetiskt?

Påpeka inte att du tycker att det är nonchalant, i värsta fall kan personen berätta för andra hur lättstött du är till exempel. Eller som du själv misstänker, gnällspikig.

Vill du markera ändå – det vore bättre om du bara struntade i detta – så kan du börja skriva personens förnamn på samma sätt, med gemen inledningsbokstav.
Får du en fråga om varför svarar du vänligt ”jag har förstått att det är så du vill ha det, eftersom du alltid skriver så till mig”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag umgås i en bekantskrets som jag känt under flera års tid. Nyligen så blev jag tillsammans med en kille som jag finner vara allt det jag önskat. Vi blev båda bjudna till en fest till en i min bekantskapskrets. Problemet är att min före detta tillhör denna krets och därmed alltid deltar under sådana tillställningar. Han och jag har ingen direkt kontakt i dagsläget mer än födelsedagsgratulationer.

Jag har självklart frågat min pojkvän om hur han känner angående denna sak eftersom han är från en annan stad och inte är bekant med någon av mina vänner. Hans svar var att han inte hade något emot att gå på festen och han skulle tycka det var roligt att träffa mina vänner.

Men jag vet också att det kanske inte är det lättaste att uttrycka oro och svartsjuka till någon man tycker om. Jag vill inte att det ska skapa några framtida problem och personligen hade jag nog blivit orolig att blivit indragen i ett sådant sammanhang. Jag vill vara rättvis i mitt agerande. Vad säger etiketten? Hur bör jag resonera i mitt dilemma?

Svar: Att ett förhållande bryts bör, eller behöver, inte innebära att de båda parterna ser sina ex som någon som ska undvikas. Kraschade relationer är en normal företeelse och det finns ingen anledning att dramatisera dem, om inte omständigheterna har varit mycket speciella. Människor möts, tycke uppstår, man växer ifrån varandra eller något inträffar som gör att relationen avbryts, en vanlig del i livet.

Du och ditt ex uppför er ju hyggligt mot varandra med födelsedagsgratulationerna, så det kan knappast vara något problem att din före detta och din nuvarande pojkvän ses. Ingen väntar sig att de ska bli bästa vänner, det räcker om de hälsar på varandra. Din pojkvän har ju sagt att han gärna går på festen. Det är alltså du som uttrycker tvekan på hans vägnar – eller dina?

Oro och svartsjuka, skriver du – har din nuvarande pojkvän inte haft någon flickvän, något förhållande innan han träffade dig? Svartsjuka ska inte gödas. Om ni tackar nej till denna fest av skälet att ditt ex är med kan det möjligen vara risk att någon – din nya pojkvän eller annan – tror att det finns en anledning till svartsjuka. Det är väl onödigt!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag jobbar på ett företag med ett större antal anställda, där jag tidigare trivts väldigt bra med mina arbetskamrater. Vi har också varit ett gäng på min avdelning som valt att umgås privat då och då genom att exempelvis gå på bio eller på after work på fredagarna.
De senaste två månaderna har kollegorna dock helt slutat bjuda med mig på dessa trevligheter. Jag hör dem ofta diskutera nästa biobesök eller after work på fikarasterna eller högt i kontorslandskapet där jag arbetar, men jag får inte längre frågan om jag vill följa med och jag verkar ha försvunnit i mail-listan… när jag någon gång frågat, får jag svaret att exempelvis biobesöket varit spontant och att jag därför inte fått frågan, trots att jag på rasterna hört dem planera besöket i flera dagar.

Jag upplever mig själv vara en ganska vänlig kollega och har mig veterligen inte stött mig med någon, så orsaken till beteendet är tämligen obegripligt. Jag har inte heller några hygienproblem eller liknande.

Hur beter man sig på ett moget och lämpligt sätt i en sådan här situation?

Svar: Usch så tråkigt!

Något bör ha inträffat, och det är bara du som kan ta reda på vad. Är det någon i detta gäng som du har en bra kontakt med, någon som du litar på, så föreslår jag att du frågar den personen rent ut vad det är som gör att du nu exkluderas.
Det kan ju vara så enkelt som att mejllistan är fel. Eller att det har kommit någon ny självrådig kollega i gänget som styr upp era möten efter eget tycke – sådant är inte helt ovanligt.

Men jag tycker som sagt att du ska fråga någon som du har förtroende för av vilken orsak du inte ”får” vara med längre.
Inte aggressivt eller självömkande utan mer förvånat: ”vad hände som gjorde att jag inte är med längre?”

Kommer en förklaring får du ta ställning till den. Fortsätter gänget att utesluta dig, utan för dig begriplig orsak och utan att meddela dig vad i så fall uteslutandet beror på, ska du nog vara tacksam över att slippa umgås privat med så hjärtlösa, otrevliga människor.

Hoppas det löser sig. Detta slags händelser får jag frågor om emellanåt och blir alltid lika bekymrad över att vänner/arbetskamrater inte förstår vad de gör. Skulle detta inträffa på arbetsplatsen vore ett sådant exkluderande att anse som mobbning och olagligt.

Till detta vill jag framhålla att på en arbetsplats ska alla inse att de roligheter av efter-jobbetkaraktär som man diskuterar där blir allmän egendom (om inte diskuterande sker i stor hemlighet vilket också är dumt). Taktlöst och ouppfostrat kallas sådant. Man pratar helt enkelt inte om fest, bio- krogbesök osv som man ska göra med ett urval kolleger så att de likaledes kolleger som inte är medräknade hör detta och uppfattar att de inte duger i sällskapet.

Magdalena Ribbing

Fråga: När jag igår var och handlade kläder så möttes jag först av ett affärsbiträde som frågade hur läget var med mig. Biträdet fortsatte med att kommentera min kasse från systembolaget och fråga om jag skulle ”kröka” och vad jag hade köpt. Efter en stund bad jag hen att lugna sig lite och att sluta prata med mig som om jag var hens bästa vän. Biträdet sa okej, men visste sedan inte hur hen skulle gå vidare utan lämnade mig ifred i affären.

Jag blev ganska upprörd av detta samtal men det tog en stund att komma på varför. Framför allt olämpligheten i att kommentera en okänd persons alkoholvanor är för mig ganska självklart. Att inleda samtal med att fråga hur man mår i den här situationen känns för mig som om man snappat upp en engelsk fras, men sedan inte förstått hur man faktiskt för ett sådant samtal i exempelvis England/USA och är ”formellt trevlig”.

Mitt intryck är att affärsbiträden i Sverige istället blir närgånget informella och inte förstår och anpassar tonen när jag markerar att jag vill prata på ett annat sätt. Jag är i 30-årsåldern, har bott både i Tyskland och Australien och tycker mig vara van att möta andra kulturer, men detta beteende får mig att känna mig som om jag är från en annan planet. Är det bara jag som irriterar mig på detta? Hur har detta beteende kommit till och hur kan jag bemöta det på ett bra sätt?

Svar: Oj! Just detta har jag inte hört från andra, men det förekommer säkert som en följd av det tilltagande familjariteten på sociala medier där allt från frukost till nyköpta underbyxor kan delges en, förmodar man, av detta intresserad allmänhet. Att då prata med en kund i en klädbutik om systempåsens innehåll kan kännas helt naturligt för försäljaren.

En annan förklaring kan vara att försäljaren hade gått en kurs i kundbemötande som rekommenderade att försöka skapa en personlig relation till kunden. Det är svårare att inte köpa något om den som säljer betraktar kunden som en vän.

Men du ska verkligen inte behöva stå ut med sådant om du ogillar det – det kan finns andra som tycker att det är trevligt med denna familjaritet – så när det händer igen säger du bara vänligt ”alltså, jag är intresserad av kavaj i blått, har du sådana?”
Det är en hygglig markering med innebörden ”jag har ingen lust att babbla om sådant som inte angår dig”.

Frågor om vad du ska göra besvarar du förstås inte, du kan bara titta på vederbörande utan att svara. Ditt kroppsspråk betyder också en del, dra dig bakåt och vänd dig lite bort. Du ska inte vara ohövlig förstås men visa att du inte är intresserad av denna påflugenhet.

Tillägg: Häromdagen berättade någon som jag mötte om vad som hänt på den krog som vederbörande brukar besöka med sina vänner. För en tid sedan hade en ur serveringspersonalen som ofta bistod just detta gäng satt sig på huk intill en av gästerna, lagt handen på hans knä och börjat prata om allmänna ting. Vad gör man åt sådant, undrade berättaren. Ja, vad gör man? Säg milt och vänligt att du är mitt i ett samtal med övriga vid bordet, så kanske budskapet går fram, föreslog jag. Den metoden hade prövats utan framgång, fick jag då veta, och den vars knä klappats på hade då sagt mer resolut ”är du hygglig och låter oss prata i fred, vi har en del att diskutera”. Knäklapparen hade blivit arg,  gått därifrån och lämnat den fortsatta serveringen till en kollega.

Säkert är det samma slags syndrom som i frågan ovan, en vilja till vänlighet som utfaller fel. Avsikten att skapa en god känsla mellan personal och kund/gäst får motsatt effekt. Det krävs god känsla för vad man kan säga. Ofta är det bättre att säga för lite än för mycket i sådana lägen.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vet inte om denna fråga hör hemma här, men skulle gärna få Magdalenas synpunkt på följande.

När jag växte upp på femtio- och sextiotalen fick jag lära mig att man inte bara stannar rakt av på trottoaren, utan om man mötte nån till exempel och ville stanna och prata så klev man åt sidan så att andra lätt kunde passera.
Idag stannar folk bara. Det kan stå tre, fyra personer och prata obekymrat så att andra får runda dem, ibland till och med gå ut i gatan.
Det stör mig obeskrivligt men andra tycks inte reagera.

Är jag gnällig (jag går med krycka) som irriterar mig på detta?

Svar: Nej minsann, du är inte gnällig och det oavsett kryckan. Det är självklart att man flyttar sig för att ge plats åt andra – ”maka dig” hette det i min uppväxt. Men detta är ovanligt i dag när de som går eller står på en gata eller annat publikt utrymme ofta varken ser, märker, hör eller ens anar att det finns fler människor i världen inklusive på detta utrymme, än de själva.

Kanske har ingen vågat säga till dem som barn att de måste dela allmänna utrymmen med andra; tänk om barnen då hade blivit ledsna eller inte känt sig uppskattade? Föräldrar och andra vuxna har såvitt jag har förstått från senare tids undersökningar alltför ofta avstått från att lära det uppväxande släktet att vi alla befinner oss i ett sammanhang så snart vi går utanför våra eventuellt egna rum.

Du kan alltid säga – obs vänligt eftersom dessa stillastående inte förstår vad de gör – ungefär ”ursäkta mig, kan jag få passera?” Du kommer att mötas av djup häpnad – ska JAG flytta MIG? – men du får antagligen komma förbi.

Magdalena Ribbing

Angående frågan om personalpåflugenhet 2 april: Jag håller med om att det är bättre att hellre säga lite än mycket. När ett lismande kurstränat butiksbiträde i till exempel en klädbutik närmar sig mig och frågar ”kan jag hjälpa dig med något” brukar jag variera mellan ”det tvivlar jag på” och ”det ställer jag mig mycket tveksam till”. Sedan brukar jag få vara ifred.

Svar: De som du väljer att kalla för lismande butiksbiträden gör helt rätt. De är anställda för att bistå butikens kunder, sådana som du, och de ska fråga dessa kunder om de vill ha hjälp. Svaret från kunden är antingen ”ja tack, gärna, jag söker en xxx”. Eller ”tack, jag tittar runt lite en stund”.

Förhoppningsvis svarar du inte som du skriver i ditt mejl, du försöker kanske göra dig rolig. Skulle du mot förmodan verkligen svara så beter du dig ouppfostrat och löjligt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har på senare tid mötts av kassabiträden som tuggar tuggummi frenetiskt – nästan så att dom inte kan svara på frågor från kund.

Hur får man bort ett fenomen som detta? Personligen upplever jag det här som otrevligt.

Jag har själv arbetat inom servicebranschen och blir lika förundrad varje gång sådant här händer.

Svar: Detta är ingenting som kunderna kan påverka direkt. Du kan vända dig till butikens ägare eller chef och framföra dina synpunkter. Men man kan också stå ut med att alla man  möter inte är så förtjusande som man själv tycker är lämpligt. Kassabiträden i yrkesutövning möter man vanligen under en begränsad tid.

Man kan som kund inte säga till en anställd någonstans att vederbörande inte får eller bör göra si eller så angående personligt uppträdande. Den som är anställd har intresse – eller bör ha intresse – av att bemöta kunderna väl och gör förmodligen det bästa möjliga.

Ska personalen inte tugga tuggummi, äta godis, prata i sina mobiler eller privatprata med varandra i kundernas åhöro, ha mössan på inomhus osv bör det påpekas när personalen anställs.

Detta kan du föreslå den överordnade som du kan ta kontakt med.

Magdalena Ribbing

Fråga: Om man har blivit bjuden hem till någon vid något tillfälle muntligt, hur gör man då för att inte låta påträngande när man frågar hur det blir med detta?

Svar: Får man en luftig inbjudan typ ”titta förbi på en kopp kaffe någon gång” eller ungefär så här ”kom förbi någon gång  i vår” är det klokast att avvakta en förnyad inbjudan. Man tar det till dess som en vänlighet men gör ingenting åt det.

I bästa fall upprepas inbjudan. Då kan det bli en lite mer preciserat: ”kul om du vill hälsa på hos mig, i april kanske?” Har man inte kommit överens om ett datum kan man när det har gått en liten tid säga ungefär ”ska vi ses som du nämnde? jag kan x-dagen i april.”

Men man ska veta att sådana inbjudningar som ”välkommen någon gång” ingår i ett socialt vänlighetsmönster och ofta men inte alltid är bokstavligt menade. De uttrycker en sympati för den som inbjudan riktas till, men är ändå inte jämförbara med en tidsbestämd inbjudan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Idag blev det tydligt att vi behöver Hyfs- och stilspaltens hjälp i ett ämne. Hur det är brukligt att göra när samtal förs under en måltid? Är det okej så att säga att gömma lite mat i ena kinden och prata samtidigt? Eller bör en tugga ut helt och fullständigt innan nästa ord sägs?

Fördelen med det senare är att inget obehagligt skymtas men samtidigt kan samkvämet och samtalet bli väldigt upphugget och inte alls få den naturliga följsamhet som är önskvärd. Vi brukar båda två säga ”hamstra” om att stoppa mat i en kind, men vet inte om det egentligen är okej och vi har inte observerat hur andra gör. Vi rör oss mycket i sällskapslivet och vill såklart inte skämmas. Vi vore mycket tacksamma för Magdalenas expertis.

Svar: När man får en fråga under det att man håller på att tugga något väntar man med svaret till dess att tuggan är svald. För att uppmärksamma frågaren på att svaret kommer att dröja några sekunder gör man en gest mot sin mun.

En viktig del i ett hyggligt bordsskick är att aldrig stoppa munnen proppfull, maten ska kunna tuggas och sväljas relativt snabbt.

Att förvara tuggan i ena kinden för att kunna delta i samtalet tillråds inte. Det ser vanligen löjligt ut, möjligen undantaget en försumbar minitugga.

Men som luttrad folkvettsexpert är jag glad över frågan, som ju visar att ni två inte har minsta tanke på att prata med mat i munnen. Det, om något, är korrekt bordsskick.

Magdalena Ribbing

Fråga: Under de senaste åren har jag vid flera tillfällen upplevt att mina personligt adresserade mail vidarebefordras av mottagaren till andra människor. Och nu talar jag inte om arbetslivet och jobbrelaterade mail, utan om rent privata, även om jag kan tycka att min fråga har relevans också för arbetsplatser. Jag får intryck av att mottagaren betraktar sig som “ägare” av innehållet och anser sig kunna använda det fritt.

Oberoende av innehåll i mailet – det må vara hur neutralt som helst – upplever jag det som respektlöst att sända ett privat ställt mail vidare utan att kontakta avsändaren. Inte ens om mottagaren av det vidarebefordrade mailet är omnämnd i det, kan jag se att det finns skäl att strunta i att kontakta avsändaren.

Jag kan svårligen tänka mig att människor skulle agera på det här viset med pappersbrev. Alltså att ändra adressen eller lägga brevet i ett nytt kuvert och bara skicka det vidare. Jag misstänker att användningen av sociala medier kan ha avtrubbat känslan för integritet och respekt för den enskilde, att gränserna har suddats ut mellan det privata och det allmänna och offentliga. Själv skulle jag inte vilja läsa ett brev ställt till någon annan.

Är jag för omodern eller för överkänslig?

Svar: Förr kände alla till brevhemligheten och den iakttogs för det mesta. I 4 kapitlet paragraf 8 i brottsbalken från 1962 står att den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

Det finns också ett stycke om databehandling osv. Det din fråga gäller är att du sänder ett personligt meddelande per dator och mottagaren skickar detta vidare utan din vetskap. Fel, anser jag, även om det inte är riktigt detsamma som att ”olovligen bereda sig tillgång” till det du har skrivit. Därmed menas att utan tillstånd öppna ett förslutet brev ställt till någon annan. Men den som sänder vidare ditt personliga mejl gör det ju ändå olovligen, utan avsändarens tillåtelse.

Som jag kan förstå det är detta både oetiskt och ohövligt, mot dig och i viss mån mot mottagaren som du inte har tänkt ska läsa detta.

Du kan börja med att skriva obs. personligt på dina mejl och hoppas att mottagaren är så pass läskunnig att vederbörande förstår vad personligt betyder (att inte skicka vidare).

Nej, jag kan inte finna att du är omodern eller överkänslig.

Men alla måste förstå att ett mejl oftast är lika öppet som ett vykort. Det behövs uppenbarligen något slags uppförandekod även för mejlskrivare och mejlmottagare. En sådan finns inte, åtminstone inte etablerad i den meningen att en majoritet känner till och följer den.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min sambo ställer ibland frågan till mig om det är ”okej att kompis x kommer över en sväng” medan hon har kompisen väntandes i telefonen på mitt svar. Jag upplever situationen som obekväm och att sammanhanget gör det svårt för mig att svara annat än att ja det går bra.

Har jag rätt i att min sambo borde lösa situationen på ett bättre sätt, eller är det jag som är känslig?

Svar: Låter som om du och din sambo skulle behöva prata lite med varandra om hur man beter sig.

Om man tänker efter förstår man hur fel det är att fråga en sådan sak medan den som frågan gäller hör vad den tillfrågade svarar. Det gör det omöjligt för den tillfrågade att säga ”nä, jag orkar inte med din kompis x i kväll.” Om det nu är vad du, den tillfrågade i detta fall, vill säga. Hade du sagt ”det passar utmärkt” så hade du inte skickat din fråga till Hyfs- och stilspalten.

För det är väl  förhoppningsvis inte så att din sambo är av den förslagna arten och anade att du skulle vilja säga nej, och därför frågade så att du inte skulle kunna neka?

Tala vänligt med din sambo och förklara hur vanligt hyfs, också kallat folkvett, fungerar.

Enklast hade varit att din sambo hade sagt i telefonen ”jag ringer strax upp dig” för att ställa frågan om besöket till dig så att du kunde dra till med något om att du hade något som måste göras hemma och behövde lugn och ro. Eller vad som passade dig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nyligen såg jag en möjlighet att bjuda en god vän på ett besök med övernattning på ett trevligt turisthotell vid ett fint naturreservat och äta middag där. Nu blev den gode vännen några dagar innan ordentligt förkyld med feber, så vi kunde inte genomföra detta. I detta läge stod jag inför valet att helt enkelt avboka, eller att fråga några andra vänner om de skulle vilja följa med. Jag valde det senare alternativet och beskrev samtidigt omständigheterna, för att vara ärlig. Det hade ju framstått som lite sent påkommet annars. Men, en känsla av osäkerhet gnager i mig; är det att bjuda med med armbågen att göra som jag har gjort? Kan de som inbjöds ha fog att ta illa upp?

Svar: Det finns ingenting oartigt eller armbågsbjudande i det du beskriver. Varför skulle någon ogilla att anses vara trevlig – så trevlig att vederbörande bjuds att ersätta en annan vän som fått förhinder? Skulle du ha blivit förnärmad över en sådan inbjudan? Jag hade blivit jätteglad! Det var också helt rätt att du förklarade orsaken.

Samtidigt förstår jag din fråga, det råder på sina håll en attityd av ”jaså, nu duger det att bjuda mig, men från början var jag minsann inte bjuden.” Inte så ovanligt men dumt, snarstucket med brist på förståelse för sociala sammanhang. Nog bör man inse att varenda person i någons bekantskapskrets inte alltid kan inbjudas till allt som har karaktären av en bjudning? Alla kan inte varje gång vara utvalda.

Alltså: den som inbjöds har ingen anledning att ta illa upp.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nyligen var jag på begravning, en välkänd skådespelares sista föreställning, mycket välregisserad och vacker med tal, solosång och musik där den som begravdes borde fått behålla sin sista huvudroll. Men den förstördes av att en mamma med sitt spädbarn ”underhöll” övriga redan före klockringningen med skallra, kvitter och små skrik under den stund då vi behövde samla oss för denna känslosamma avskedsstund.

Mina och andras blickar hjälpte inte. Till sist väste jag till mamman att hon skulle gå ut med barnet. Min bänkgranne instämde och sade att detta inte var rätt ställe för ett litet barn.

Men nej, mamman skulle sitta kvar med sitt barn och låta det prata, skrika, skratta, jollra och störa i musik, i solosång och i prästens tal. Mamman skulle minsann hedra minnet av den bortgångne.

Hur kan man vara så tank- och taktlös? Ett spädbarn har ingenting på en begravning att göra. Kan mamman inte slita sig från sitt barn så får hon stanna hemma, anser jag.

Vad är rätt?

Svar: Ämnet barns närvaro vid begravningar har diskuterats några gånger i spalten. Människor har vitt skilda uppfattningar om vad som är rätt beträffande detta. Många, även präster, anser att barn gärna ska närvara vid begravningar. Barn behöver också ta avsked, som det heter, och de ger högtiden en ljusare prägel genom sin närvaro, barn är framtiden och väcker hopp hos övriga närvarande.

Andra anser motsatsen, att den mörka högtid som en begravning är – den oåterkalleliga döden – kan skapa oro, ångest, rädsla hos barnen som ser sina närstående gråta och uppfattar den sorg som präglar ceremonin. Men barn, syskon eller till och med barnbarn till den som begravs bör kunna vara med under ceremonin, till skillnad från förr då barn sällan deltog i begravningar. Men de barn som är allra mest närstående har sin rätt till ett sista minne av en förälder, ett syskon, en mor- eller farförälder som varit betydelsefull för dem.

Man kan alltså inte säga att barns närvaro alltid är rätt eller är fel. I ett allmänt resonemang kommer barnens ålder främst. Det medförda spädbarnet som beskrivs i frågan skulle naturligtvis inte ha varit där. För ett så litet barn kan det inte ha varit det minsta meningsfullt. Däremot var det för alla, utom för mamman tydligen, störande och besvärande. Även om barnet inte hade gråtit och hur sött det än må vara med joller, tar det omgivningens uppmärksamhet. Begravningen är för de flesta en stund av koncentration med den som begravs i fokus. Allt som stör är fel. Mamman ansåg att hon hade rätt att vara med på begravningen för sin egen skull. Kanske hade hon ingen barnvakt och tillät sig därför att odla sin självupptagenhet: jag vill, då gör jag som det passar mig. Detta visar sig också i att mamman inte gick ut med barnet trots att hon förstod att barnet störde.

Äldre barn kan vara med vid begravningar, beroende på deras mognad och om vårdnadshavaren kan förklara och helst i förväg visa vad som händer vid ceremonin.

Har man med sig ett barn vid en begravning måste man vara beredd på att gå ut med det, om det behövs. Man har ingen rätt att störa eller förstöra en begravning för att man själv vill närvara.

Magdalena Ribbing

Fråga: När man har gäster till middag föregås det av en hel del planerande och arbete. Detta tycker jag är enbart roligt.

Däremot tycker jag det är mindre roligt eller direkt ohyfsat att en av middagsgästerna alltid går och lägger sej och sover, direkt efter middagen. Min feststämning försvinner och jag skulle helst se att den gästen åkte hem direkt.

Senast detta hände anlände gästerna kl 17 och middagen intogs. Kl 20.45 reste sej en gäst från bordet och gick och la sej i soffan för att sova. Detta händer alltid. Vill påpeka att hon är fullt frisk. Hur hantera detta, kan också berätta att hon är min svägerska så det skulle kännas fel att bara avsluta umgänget. Tacksam för svar och råd.

Svar: Trist beteende. Så gör man givetvis inte. Man är inte bjuden för att äta sig mätt och därpå direkt avlägsna sig från den gemenskap som är bjudningens idé.

Om middagen inleddes efter någon timmes samling, i så fall kl 18, pågick den närmare tre timmar och är då en lång måltid som säkert kan framkalla trötthet. Men det ursäktar inte att man lägger sig att sova direkt efter maten.

Vet du om din svägerska har något problem med matsmältningen som gör henne ohjälpligt sömnig när hon har ätit (sådant förekommer)? Då är det ingenting att säga, hon måste få gå på bjudningar även om hon blir trött. Men vet du säkert att så inte är fallet kan du kanske vända på det hela: nästa gång din svägerska kommer på middag säger du vänligt ”ja, jag vet ju hur du alltid gör direkt efter maten, så jag har lagt fram en kudde och filt till dig på soffan.”

Det kanske får henne att bli lite generad och då har du hunnit en bit på väg.

Om det inte passar eller fungerar så kan du direkt fråga henne, men inte så att andra hör det, varför hon går och lägger sig efter maten. Fråga om det beror på att hon brukar äta för mycket eller om hon inte vill umgås med övriga. Du får kanske inte något vettigt svar, men hon blir i alla fall uppmärksammad på att hennes beteende inte är förväntat.

Eller så ger du sjutton i alltihop, låt henne lägga sig, det är hon som missar alla roliga samtal. Ni andra kanske pratar om paltkoma, du vet det norrländska ordet vars innebörd är att ha ätit så många av de goda pitepaltarna att man inte orkar göra något alls, allra minst prata.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är blind, har förlorat synen i vuxen ålder. Förmodligen ser jag inte blind ut i andras ögon, jag sminkar mig då och då, gillar att matcha kläder i både färg och material, tittar på den jag pratar med och ser väl ut som folk gör mest. Det finns få människor med synliga funktionsnedsättningar i samhället och okunskapen och rädslan är stor. Folk är självklart även nyfikna och vill väl, vilket naturligtvis är både bra och trevligt.
Jag går dock inte omkring och är enbart en blind människa. Merparten av dagen tänker jag över huvud taget inte på att jag inte ser; jag är jag, mestadels glad, med tankar på jobb, mat, boken jag för tillfället läser, vårvärmen osv . Men, i mångas ögon, tolkar jag det som, anses jag superexotisk – den blinda.

Min fråga är hur jag ska bemöta människors nyfikenhet kring min funktionsnedsättning. Vad säger jag exempelvis till tandhygienisten som mitt under behandlingen frågar: Har du alltid varit blind? Till tanten i teaffären som frågar: Ser du någonting? Till bordskavaljeren på en middag som bara vill prata om min synskada?

Vad ska jag svara? Oftast blir jag både ledsen och arg. Det är så oerhört tröttsamt att vara synonym med min funktionsnedsättning.
Till några frågvisa har jag försökt med ”Det är privat” men jag uppfattar att det tolkas som surhet, att jag är snorkig. Hjälp! Jag vill inte vara otrevlig men vill inte heller få en fråga som inte är relevant för situationen.

Svar: Det är inte lätt att bemöta det som människor förmodligen själva skulle beskriva som vänlig medmänsklighet, men som nog ofta grundas i brutal nyfikenhet. Man har svårt att huta åt människor som alltid kan säga att de bara menade väl. Enklast är antagligen att du accepterar omgivningens frågor och möter dem med så korta svar du förmår. Till tandhygienisten ett superkort ”ja” – inte ett ord ytterligare i detta ämne. Till tanten i teaffären ”nej det gör jag inte, har du Sir William sade du?” Till bordskavaljeren: ”jag är blind, så är det, vad anser du om Decemberöverenskommelsen/monarkin/Lena Anderssons nya bok?”

Att svara ”det är privat” är rätt på ett sätt, så är det ju. Men det hjälper dig inte mot alla dessa nyfikenhetsapostlar som ser det som sin rätt att fortsätta fråga och i värsta fall också ge dig råd och förslag. Därför, menar jag, är det bättre att svara sanningsenligt, ett lugnt ja eller nej, och genast tala om något annat.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har tidigt lärt mig att skriva fint och tydligt för hand. De flesta i min generation gör inte det och numera är det inte lika nödvändigt med alla datorer.
Hur som helst, jag stör mig otroligt mycket när min make ska fylla i papper där man ska helst texta för datorinläsning och adresser på brev och paket. Hans skrivstil är helt oläsbar i bästa fall, men han insisterar alltid att han ska skriva allt själv.

Det tar så otroligt lång tid att fylla i allt och han ser alltid jättebekymrad ut, om inte helt frustrerad. Han har helt enkelt inte behövt lära sig att skriva för hand i skolan (hur kan det vara möjligt?!) Jag vet inte hur jag ska kunna erbjuda att hjälpa på ett bra sätt? Han har i alla fall inte för avsikt att lära sig, han tror att han redan kan… Vi är båda under 30 och ingen av oss är läkare, så det kan man inte skylla på. Vad ska jag göra åt detta?

Svar: Intressant problem och en fråga som är helt ny för denna spalt! Lite svårt är det att förstå varför du blir så störd av att din man skriver fult och långsamt för hand, han väljer ju själv att inte ta hjälp av dig. Och han klarar ändå att fylla i papper, eftersom det han skriver fungerar. Eller gör det inte det?

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med att ändra skolplanen så att unga människor lär sig skriva läsligt.

Du skulle kunna föreslå din man att du och han tillsammans tar en kurs i kalligrafi, som är ett slags grund till vackert handskrivande. Kanske han blir intresserad av ämnet. Googla på handstil + kurs eller på kalligrafi så får du fram olika kurser.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min son och svärdotter har nyligen fått sitt första barn, en välskapt liten pojke. De är lyckliga nyblivna föräldrar. Men då min svärdotter medicinerar så har hon av läkaren fått besked om att hon inte ska amma barnet då medicinen går över i modersmjölken.
När hon på en släktträff nyligen gav barnet mat med flaska kom under middagen frågan: Varför ammar du inte?
Jag blev stum av förvåning. Ställer man en sån personlig fråga? Högt och tydligt inför en rätt stor grupp människor.
Min svärdotter svarade att hon äter medicin som inte är bra för barnet. Efteråt fick jag veta att hon fått frågan tidigare av arbetskamrater och vänner. Det är bara närmaste familjen och nära vänner som känner till hennes sjukdom och hon ser ingen anledning att informera alla om den.
Även frågan om vilken medicin hon äter har ställts men då ”hörde hon inte frågan” och frågeställaren sa inget mer.

Är det jag som är överdrivet känslig? Jag anser att man absolut inte frågar om amning och medicinering då detta är högst privat och personligt. Alla vet nog att amning är bra för spädbarn och ammar man inte så finns det ju en anledning till detta som man knappast måste delge alla.

Svar: Ännu en i den långa, långa raden av taktlösa, oförstående, klumpiga frågor från andra! Självklart ska en sådan fråga aldrig ställas. Vill man berätta varför man inte ammar så gör man det ofrågad. Nu råder starka moraliska krav på ammande, en trend som förmodligen bidrar till att utomstående anser sig ha rätt att fråga den som inte ammar om orsaken. Men det är fel förstås. Vad tänker den som frågar, att den icke ammande mamman ska ändra sig genast? Eller att hon ska välta ut hela sin historia på bordet så att andra får rota i den?

Hoppas att din svärdotter står ut med detta, eftersom det inte finns något av mig känt sätt att uppfostra vuxna så att de låter bli att fråga sådant som inte på minsta sätt angår dem.

Om din svärdotter svarar något intetsägande, som ”hurså?” eller något liknande icke-svar kanske det gör att frågarna förstår att det är en privatsak. Annars tycker jag att hon bara ska låta bli att svara. Så småningom måste frågarna ge sig, om de inte är totalt obarmhärtiga.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har bekanta som då och då går på seanser eller besöker spåtanter.
Dom berättar sedan fascinerat om detta och tror ju till 100 procent på det dom fått berättat för sig.

Vår uppfattning är att sådant här är bluff.
Hur skall man då bete sig? Vara uppriktig och säga att detta är lurendrejeri eller sitta tyst och hålla med för att undvika pinsamma diskussioner?

Svar: Absolut inte hålla med, det ska man aldrig göra om sådant som man anser vara fel, varken av artighet eller för att slippa gräl eller diskussion.

Men man kan vänligt vid frågan ”vad tycker du” svara att man inte själv tror på detta men att var och en givetvis har rätt till sin uppfattning.
Det går att lägga till ett vänligt ”tron försätter ju berg, så det hjälper kanske den som vill ha hjälp”.

Varför skulle det behöva bli pinsamma diskussioner? De som berättar gör det frivilligt och de som lyssnar kan ju avstå från att diskutera. Först vid direkt fråga skulle man kunna använda metoden som jag föreslår.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hur mycket och på vilket sätt får/bör man kommentera barns beteende inför dem och till deras föräldrar?
Min pappas fru kommenterar alltid om barnen äter lite, mycket, bara av kycklingen och inte av riset, vill ha många kakor eller liknande under måltider som vi äter tillsammans.
Jag upplever det som en kritik mot min uppfostran av barnen och att det dessutom gör att barnen som hör detta i samma sekund oftast gör tvärtemot det som är avsikten med kommentaren.

Detta kan ske även i andra sammanhang än vid måltider och då kan kommentarerna handla om att barnet/barnen är klängiga på mig, är otåliga, vill få som de vill i något sammanhang eller annat i deras beteende som av någon anledning måste kommenteras.

Jag tycker att man inte skall kommentera andras beteende och att man inte gör det angående vuxna när de hör eller direkt till någon. Jag tycker att det är oartigt.
Men detta att kommentera barns beteenden känns relativt vanligt. Är det okej att göra det om man anser att barnen beter sig illa eller när man tycker att de borde veta bättre?
Jag vet att jag inte uppfostrar mina barn likadant som jag själv blev uppfostrad och att jag inte delar alla andras värderingar. Men måste jag stå utmed att alltid få kommentarer oavsett hur barnen äter? Positiva kommentarer ingår tyvärr inte.

Svar: Korkat, för att inte säga ouppfostrat. Din pappas fru verkar vara av den förlegade art som anser att ens högre ålder ger en rätt att uppfostra andras barn.

Man kan vänligt flytta undan ett exempelvis chokladkladdigt barn som klättrar på en, om inte föräldrarna gör det. Men sätta igång med förstuckna eller öppna kritiska kommentarer om andras barns beteende – nej!

Kanske din pappas fru har behov av att göra sig märkvärdig och visa inför andra, även barnen, hur duktig hon är på att uppfostra? Men tänk om hon är mest patetisk, försöker på sitt aviga sätt att vara den duktiga och allvetande? Förhoppningsvis är hon inte elak.

Du kan försöka med metoden att föregripa hennes kommentarer, exempelvis genast säga i gullig ton till dina barn när de tar mycket kyckling och inget ris, ungefär ”nu kommer X att säga att ni tar mer kyckling än ris, men bli inte ledsna, X vill bara vara snäll”. Det borde göra X, din pappas fru, betänksam. Säg samma sak om kakorna ”nu har du tagit tre kakor, då kommer X att säga att du har tagit tre kakor och det har du ju gjort, så både du och X kan räkna”.

Alltså ska du markera för dina barn att du är på deras sida, utan att du behöver förolämpa din pappas taktlösa fru genom att säga ”låt barnen vara” eller ”det har du inte med att göra” eller något annat grovt. Men du ska ändå säga något så att hon inser att du ser vad dina barn gör, att du tycker att det är okej och att hon inte har med detta att göra. Undantag är förstås om barnen är på middag hos din far och hans fru och tar all kyckling så att den inte räcker till övriga. Men sådant hindrar ju varje vettig förälder.

Magdalena Ribbing