Fråga: Jag är uppvuxen i en by, ett par mil utanför en medelstor stad i Ångermanland. Sedan knappt tio år tillbaka bor jag i Stockholm, och när någon frågar mig varifrån jag kommer och jag ger nämnda svar med namngiven by och stad (ibland utan landskapsangivelsen) får jag väldigt ofta följdfrågan/konstaterandet ”jaha, i Norrland”. Detta upplever jag som otroligt arrogant och oförskämt.

Är jag lättkränkt, eller får man klumpa ihop en landsända som utgör 60% av Sveriges yta på detta sätt? För mig är det som att säga ”jaha, Afrika” när en människa berättat vilken land hen kommer ifrån. Jag har mycket svårt att dölja mitt missnöje med frågan och svarar ibland att jag är uppvuxen ”norr om Stockholm”, men eftersom majoriteten av de jag träffar i Stockholm ser Norrland som en geografisk avgränsning fullt jämförbar med Gotland är frågan/konstaterandet lika förekommande som den är tärande för mig. Jag vill heller inte längre känna mig spydig i mina svar, eftersom ju Norrlandskommentaren inte sägs med avsikten att förolämpa (hoppas jag).

Svar: Det låter mest som om det var okunnighet av dessa personer, men inte är det något som du behöver lägga så mycket energi på!

Du kan beväpna dig med någon fras som du tar till, varken spydigt eller oartigt är det om du säger i neutral ton exempelvis ”Norrland är 60 procent av Sveriges yta, det kan vara bra att veta.”

Som du själv skriver är kommentarerna helt säkert inte elaka, och jag har lite svårt att förstå varför det är så viktigt för dig att korrigera denna geografiska slarvighet. Identifierar du dig med din uppväxtort så mycket att du kräver att andra ska känna till var den ligger? Det har ju i sak ingen betydelse förrän det finns anledning att prata om detaljer.

Vanliga slappa kommentarer som ”jaha, Norrland” borde vara ointressanta för dig, du kan sucka invärtes och tycka att det är synd om de som vet så lite. Eller som inte bryr sig om att ta reda bättre på geografin.

Så din irritation kanske behöver lösas upp med hjälp av någon professionell person. Om du verkligen är så ytterligt besvärad som du skriver kan en samtalsterapeut kanske hjälpa dig att låsa upp denna irritation? Du ska ju inte behöva gå omkring och vara arg på sådant som exempelvis jag finner visserligen trist men tämligen bagatellartat.

Magdalena Ribbing

Fråga: Har en fråga om hur ska man ta det när man ska hälsa på någon som då räcker fram vänster hand?
Är det en förolämpning eller?

Svar: Om den man hälsar på räcker fram vänster hand och inte har en orsak till det, exempelvis att högerhanden är skadad eller ur bruk, så kan man avvakta, tycker jag. Ta inte personens vänstra hand utan vänta lite. Om ingen förklaring ges utan en fråga kommer: ”varför hälsar du inte?” kan man svara att man väntar på personens högra hand för att hälsa enligt uråldrig sed.

Eller så struntar man i det som kanske är en (i så fall intressant okunskap) om att man hälsar med höger hand. Möjligen något slags märkligt sätt att försöka vara lustig. Klarar man av att ha överseende med denna vänsterhand så tar man den och kan om man vill markera säga muntert ”skadat högerhanden kanske?”

Men obs. att det kan finnas skäl till att högerhanden inte används, någon skada som inte syns exempelvis, eller eksem eller något annat. Den som hälsar med vänster hand ska i så fall säga ”ursäkta fel hand, jag har ett problem med högerhanden” och då hälsar du förstås med din högerhand i personens vänsterhand.

Någon förolämpning i detta har jag inte hört talas om – det kanske finns en sådan men den är i så fall inte allmänt känd och därmed meningslös. Man hälsar med höger hand i flertalet av de kulturer som använder hälsande med handslag. Vänster hand anses i stora delar av världen som den orena handen, den som används till toalettbestyr.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har problem med grannen och grannens hund.

Förra året köpte grannen en fransk bulldogg. Den har adopterat vår tomt som sin, dvs den skäller på de som går på den. På mig, sonen och diverse gäster.

Hunden bajsar på vår tomt.

Jag tycker inte det är roligt att bli utskälld på min egen tomt eller att trampa i hundbajs på egen tomt.

Jag har bett grannen koppla hunden men hon vägrar, ”hon är ju så söt”. När matte ropar på hunden lyder den ej.

Vad ska jag göra?

Svar: Om du inte vill skaffa en egen rejäl hund som håller undan den franska bulldoggen måste du tala med grannen igen. Det spelar ingen roll hur söt hunden är, den har inte på din tomt att göra om inte du vill det, den ska inte skälla på er och era gäster och den ska verkligen inte leverera bajs på din tomt.

Du har ju försökt förklara för grannen att hunden måste vara kopplad på sin tomt. Det har inte fått någon effekt. Dags då att ta till en annan metod: skriv upp det hunden ställer till med under en vecka, inte överdrivet utan helt neutralt, typ ”onsdag kl 16: hunden skällde i 63 minuter på våra gäster, torsdag kl 12: bajsade på vår gräsmatta” och så vidare. Bjud in matten på kaffe någon dag och visa det du har skrivit, eller knacka på hos henne. Säg att nu har det blivit för störande, du vill absolut inte ha det så här, utan nu är det dags att koppla hunden. Den behöver förmodligen gå på kurs. Matte också.

Det vore konstigt om grannen inte skulle förstå detta när du konkret kan bevisa vad hunden gör.

Magdalena Ribbing

Fråga: Undrar om snabbköpsetikett och kassaköer. I min butik finns en lång rad kassor med ett utrymme framför där kön till den ofta enda kassan i ena änden förlänger sig, längs med de obemannade kassorna. En ny kassa öppnas ofta bredvid den första, vilket är oproblematiskt, men ibland istället nära slutet av kön.

Hittills har jag sett att den som råkat stå med sin vagn mitt framför den nya kassan lagt upp sina varor på bandet och övriga i kön har ryckt på axlarna och verkat tänka ”vilken tur”. Men häromdagen fick jag en kraftig reprimand för att göra så – ”Jag stod längre fram än ni i den första kön och ni borde dra er åt sidan och släppa fram mig att komma först i den nya kön”.

Men hur skulle detta organiseras? Hur många personer i den gamla kön ska man kalkylera bör backa sina vagnar för att släppas före, kanske varannan?

Och under tiden som vagnarna omdistribueras, ska den nykomna kassörskan rulla tummarna i väntan på att den nya kön organiserats? Finns några regler?

Svar: Nej, det finns inga regler för hur man uppför sig bra i en kö. Det finns bara den tävlingsinstinkt som många har. Svensk sed är inte som brittisk, till exempel, där köandet är en konst som de flesta behärskar, lika med att inte tränga sig före.

Butikens personal har det egentliga ansvaret att skapa någon form av rättvisa. Vanligt är där jag handlar att den som står näst i tur i den kö som redan finns, går till nyöppnad kassa och efter den personen går de som tror att det går fortare där, över till den nyöppnade medan de som kalkylerar med snabbare hantering där de är stannar kvar.

Men som sagt, praxis finns inte. Butikens personal är möjligen inte lika intresserad av den fullkomliga rättvisan som de som köar.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga som på ett sätt kan verka bagatellartad. Men det vore ändå intressant att höra vad etiketten säger om följande: då och då ägnar jag mig åt vardagsmotion i form av jogging. Min man likaså. Vi är inte särskilt sportiga av oss, men gillar att springa några kilometer när vi hinner, särskilt som vi bor med ett härligt naturskyddat område med fina promenad- och löparstråk inpå knuten.

Min man och jag har oberoende av varandra lagt märke till att bekanta i bostadsområdet ganska ofta finner sig föranledda att kommentera joggningen med hurtfriska och/eller förargliga kommentarer. Vänner som vi möter bemöter oss inte så, men just bekanta kan säga ”Gubben kan minsann!”, ”Duktiga familjen!”, ”Heja, heja, heja!”, ”Oj vad duktig du är!” i förarglig ton.

En gång var det en person som låtsasflåsade högljutt efter mig. Vi tar inte detta personligt, och jag har också hört andra berätta liknande historier, som låter förstå att det är motionerandet i sig som väcker känslor. Kanske vaga skuldkänslor för att vederbörande själv inte rör på sig?

Kommentarerna känns barnsliga och de lämnar ingen skön känsla efter sig. Min fråga är nu: vad skulle kunna vara ett bra bemötande av denna typ av kommentarer? Jag har provat med att säga ”Jag är inte duktig, det här gör jag faktiskt för nöjes skull”, men det känns som jag hamnar i en försvarsposition när jag svarar så. Vad säger etiketten om denna sociala interaktion?

Svar: Oj så löjliga alldeles för många människor är!

Det verkar troligt att det är dåligt samvete hos dessa kommenterande människor som får dem att säga sådant larv. Om du inte rår med att bara gapskratta år dem så att de förstår sin fånighet kan du glatt svara ”kanske du skulle pröva på det här själv!” och inte bry dig om det mer.

Eller ”se där, nu kom du på något!” – det är svårt att ge replik på ett sådant svar.

Låtsasflåsaren är inte bara löjlig utan också patetisk, du kunde ha vänt dig om och frågat om vederbörande hade problem och om du skulle skaffa hjälp.

Men bäst är att du har överseende med dessa fåntrattar. Tyck lite synd om de som inte har något bättre för sig än att småtrakassera en bekant som motionerar.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min dotter på fyra år närvarade härförleden på ett barnkalas. Det blev, som det brukar på barnkalas, mycket leksaker som låg framme och annat. Jag kände att jag borde hjälpa till med något så jag började plocka undan när kalaset var slut. Det kändes dumt att bara gå.

Då var det bara vi och ett annat par kvar. Min dotter började bli hungrig så jag gjorde en macka åt henne och värdparets två barn när jag ändå var igång. Här gjorde jag förmodligen tabbe nummer ett då jag kanske blev lite väl hemtam och inte frågade först om jag kunde göra mackor åt barnen.
När jag gjort mackor så tog jag rena glas ur diskmaskinen till barnen. Fortsatte sedan att plocka ut ur diskmaskinen. Mamman kom då bort till mig och sa i ett skarpt tonfall att jag inte skulle tömma diskmaskinen. Jag svarade då att det gör jag så gärna. (Slutade ta ut disk.) Till svar fick jag ”nej, gör inte det!” i ett mycket otrevligt tonfall.
Jag mumlade något om att jag är van vid att jag och mina vänner hjälps åt.

Det med mackorna förstår jag själv att jag borde frågat först. Jag tyckte väl att vi känner varandra så pass bra att det är okej att ta bröd till barnen. Efter hennes kommentar inser jag att hon är en person som med all säkerhet inte tyckte det var okej.

Vad gäller disken så känns det mycket oartigt att låta allt stå, disk och saker överallt också, ska man bara gå?

Dagen efter kalaset frågade jag både en nära vän och min sambo om detta med att tömma andras diskmaskiner. Fick då till svar att det var hemskt oartigt mot värdparet och att det är lite konstigt att tömma andras diskmaskin.
Min vän förstod att det kunde tas illa upp av värdparet. Att man kanske inte vill att andra ska rota i ens köksskåp.

Jag kände att det var oartigt att inte hjälpa till och att vi nu känner varandra så pass bra att det är okej. Uppenbarligen hade jag helt fel.

Är det verkligen så hemskt att hjälpa andra med disken utan att fråga? Har jag missat ett socialt tabu? ”Får” man som inte gäst göra någonting? Inte ens när det är hos vänner?

Hädanefter ska jag inte lyfta ett finger. Brukar ve och fasa hjälpa till att duka av också. Det är säkert ännu värre.

Vad gäller egentligen när man är gäst?

Svar: Tyvärr måste jag göra dig besviken men det är som du antyder att du har missat vad man kan tillåta sig att göra hos andra. Det borde vara, och är för många, självklart att inte gå ut i någon annans kök och tillreda något, dra ut lådor, öppna kylskåp osv. Det handlar om integritet, det kan finnas saker i skåp och kylskåp som man inte vill att andra ska se eller bara vara oordning – eller ordning – som man inte har lust att visa upp. Detta måste den som bor där själv få bestämma. Som gäst kan man alltid fråga, vänligt och inte insisterande, om man får hjälpa till. Är man hemma hos mycket nära vänner kan man ta egna initiativ men bara om man redan och säkert vet att det är okej. Min uppfattning är att man även då ska fråga först.

Att du gav dig ut i köket hos någon som ju uppenbarligen inte var en så nära vän och gjorde smörgåsar åt ditt och värdpersonens barn var också fel. Du övertog något slags ansvar från de andra barnens föräldrar. Hur vänlig din avsikt än var kunde detta av en misstänksam förälder tolkas som att du ifrågasatte barnens välmående.

Tömma någon annans diskmaskin är likaså olämpligt. Du visste inte hur och var värdpersonen ville ha sin disk, kanske den skulle vara kvar i diskmaskinen?

Allt det du gjorde hade du vänligt kunnat fråga om och fått ett svar, ja tack eller nej tack!

Så din bästa välmening kunde kännas som kritik och rentav såra värdpersonen. Men så dramatiskt var det nog inte trots att det togs illa upp.

Nästa gång: fråga, för sjutton! Fråga om du kan hjälpa till, ta ett ”nej tack” för nej, och ett ”ja tack” som att du gärna får hjälpa till. Det är inte oartigt att låta disken stå framme hos någon annan. Antingen säger den som vill ha hjälp till, eller vilket är bättre, frågar du om du kan ta ut disken.

Men träna i förväg på att ställa vänliga frågor, så att du verkligen frågar innan du gör något.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag driver ett designföretag och försöker ta reda på om peppar ska fem eller ett hål i karen vi ställer fram på bordet. Det verkar som folk har starka åsikter i ämnet, jag har till exempel hört att man ska ha mycket salt till äggen och lite vitpeppar. Andra pratar om man ska ha lite salt för hälsan. Eller fler hål på grund av svartpepparns kornstorlek?

Svar: Saltet är traditionellt viktigast för smaksättningen och saltströaren har flest hål, fem eller nio eller ännu fler. Peppar är lika traditionellt något man kan vara utan och pepparströaren har ofta färre hål, ett, tre, ibland fem. Det livsnödvändiga saltet förekommer i många kulturer som symbol för välstånd, exempelvis ska salt, en silverslant och en bit bröd ges eller kastas över tröskeln av den som första gången gästar någons nya hem. Peppar kastas inte!

Att saltkaret, eller rättare saltströaren, har fler hål kan förklaras med att saltet ska kunna strös över maträtten så generöst man vill. Pepparströaren har nummer två i rangordning av dessa utensilier. Med detta sagt: det förekommer att salt- och pepparströare har lika många hål, men vanligast är att pepparströaren har färre än saltströaren. Praktiskt är att ha ett S på saltströaren och ett P på den för peppar. Eller, vilket ofta ses, att den som ska salta vid måltiden, strör en aning i sin hand för att se att det inte är peppar.

Att ställa enbart saltströare på bordet är vanligt till skillnad från att ställa dit enbart pepparströare. Antingen båda sorterna eller enbart saltet. I dag är händer att snygga saltkvarnar och pepparkvarnar, elektriska eller handdrivna, med eller eller utan belysning(!) ställs på middagsbordet, inte vid paradmåltider  – men varför inte? Nymalet salt och nymalen peppar har bäst smak!

Magdalena Ribbing

Fråga: I min krets har det blivit så att vi inte kan träffas i bokklubben, återkommande var fjärde vecka med traktering te och kaka, utan att de flesta kommer med prylar, blommor, liten sak som en scarf, en skopåse, en burk te, jättetrevliga små prylar.
Men jag känner ett tvång att ta med mig något fastän jag inte har lust, och inte har tid och inte kommer på något. Jag tycker att värdinnepresenterna är ett onödigt måste, samtidigt är det svårt att vara ”avvikare.”
Självklart för mig är det att ha med en blomma på en mer avancerad bjudning , eller en flaska vin, men i vardagen tycker jag det är ett oskick när det känns som just en plikt. Vad tycker Magdalena? Måste man ta med en present varje gång?

Svar: Det har mindre betydelse vad man själv tycker när alla övriga i samma gäng har en annan uppfattning. Så verkar det ju vara här. Att vara den som bryter mönstret kan bli jobbigt, kanske övriga kommenterar detta, kanske de muttrar något om snålhet – jag vet förstås inte men risken finns.

Mitt förslag är att du tar med dig exempelvis Situation Stockholm, 50 kr, eller motsvarande på andra orter, eller en annan tidskrift med vettigt syfte. En sådan sak är inte besvärlig att ta med, inte dyr, inte svår att hitta. Du får helt enkelt stå ut med att anpassa dig till övrigas beteende, när det gäller en så enkel sak som en gåbortspresent – som fler än du tycker är onödig, men de flesta finner sig i gängse skick.

Eller så tar du ett radikalt grepp och föreslår på nästa bokklubbsmöte att presentgivandet ska upphöra – du kan utan att låta sur säga att nu har kanske inte bara du uttömt presentfantasin så varför inte bestämma att komma tomhänta till dessa möten? Det kan ju hända att du får alla med dig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar hur jag ska förhålla mig till en populär företeelse bland ett stort antal studerande på min skola. Nästan varje dag, och mycket ofta vid gemensamma luncher och fikor, rapar dessa vuxna personer högt och ljudligt. Ibland försöker de dessutom aktivt framkalla rapar och låter helt obekymrat missljudet blomma ut. Ibland med en belåten suck och utandning efteråt.
De verkar varken bli förlägna över det obehag de utsätter sin omgivning för eller säger ursäkta utan verkar snarast stolta. Åldern är mellan ca 20-35 så det är vuxna det handlar om. Jag väljer naturligtvis att i möjligaste mån undvika luncher tillsammans med dessa personer, men eftersom vi delar många utrymmen går det inte att undvika helt.

Tilläggas kan att det rör sig om sluskbeteende i allmänhet med smutsiga skosulor i soffor och på soffryggar samt ett ihärdigt prat om exkrement och kroppsliga erfarenheter av det mindre trevliga slaget vid bland annat gemensamma måltider.

Jag blir mycket illa berörd av allt det här och undrar om Magdalena har något tips för hur jag ska hantera beteenden som dessa.

Svar: Du beskriver ohyfsade fasoner som tyvärr inte är ovanliga. En del personer tycker att de är lustiga när de beter sig ”naturligt”. Andra tror att de visar hur fria de står från hyfs och god stil, som de betraktar som onödigt tjafs förmodar jag.

Om andra äcklas eller störs av deras fasoner blir de kanske extra uppiggade? Att rapa i sällskap är på sina håll i Asien ett tecken på mättnad och förnöjelse. Men i västerländsk kultur är det motsatsen, helt enkelt dålig stil som kan vara grundad i brist på uppfostran, men förmodligen oftare på hänsynslöshet och självupptagenhet. Man kan utgå från att det väl känt att rapande, skor i möbler och exkrementprat hör till sådant man normalt inte ägnar sig åt i sällskap. Du kan knappast ändra deras sätt men du kan tydligt markera att du finner det obehagligt genom att förflytta dig från dessa lufsars närhet, när du kan.

Kanske har du någon medstuderande som har samma uppfattning som du. Då kan ni båda sätta i system att gå er väg så tydligt att det noteras av de omogna raparna som i bästa fall då frågar varför, varvid du kan säga som det är. En väldigt snäll människa kan ge raparna den minimala möjligheten att de inte vet och inte har förstått hur vanliga människor uppför sig.

Magdalena Ribbing

Fråga: En av mina svärdöttrar skall vara tärna i sommar.
Hon frågade mig om hon efter vigseln fick byta ”tärnklänningen” till en i egen smak.
Tyvärr vet jag inte vad som är kutym!
Kan Magdalena hjälpa oss?

Svar: Frågan om tärnans klädsel kommer då och då och handlar oftast om vem som ska betala klänningen. Det brukar vara tärnan själv, förutsatt att klänningen är i hennes smak och att hon därför kan använda den senare. Om bruden av någon anledning kräver att tärnan ska ha något egendomligt på sig är det förståeligt att tärnan vill byta efter vigseln. Det ska emellertid inte vara så, tärnklänningen ska passa även tärnans smak, någotsånär. För det mesta resonerar brud och tärna-tärnor om klädseln och kommer överens om något som de gillar. Är klänningen totalt gräslig och mot tärnans smak brukar bruden betala den.

Men det är absolut inte skick och bruk att byta till andra kläder under ett bröllop. Att byta kläder efter vigseln till något helt annat, undantaget att bruden hakar av ett släp eller tar av en slöja, är på gränsen till kläduppvisning. Jag avråder på det bestämdaste.

Magdalena Ribbing

Fråga: På ett veckomöte med ett tiotal personer närvarande kommenterade en kollega min nationalitet, baserat på mina efternamn. Jag svarade att jag inte har nationaliteten men är gift med en person från landet i fråga.

”Det är illa nog”, svarade kollegan.

Jag blev paff och svarade att det är gott, och att vi nog kan hitta några anfäder från landet i fråga om vi rotar lite i hennes släktträd.

Jag är inte särskilt stolt över mitt svar. Nu har jag förstås ett helt batteri av smarta svar – men för sent.

Hur hanterar jag nu min kollega på bästa sätt?

Svar: Men vad är det du berättar! Att en arbetskamrat har kommenterat din förmodade nationalitet negativt! Om någon är så ouppfostrad, klumpig och dum att vederbörande säger något icke vänligt om en annan person på grund av personens nationalitet/namn förtjänar det endast kall likgiltighet, nästintill förakt.

Det är en förolämpning, ingenting annat. Vore det menat som en skämtsamhet skulle det ändå inte vara ursäktligt. Skojar man på det sättet är man rejält okunnig och sannolikt gediget korkad.

Ditt svar att det är gott (nog) var rätt, och i förhållande till detta yttrande vänligt. Men att ge den fåniga kollegan förmånen av att själv möjligen ha släkt i samma nationalitet var inte lika bra eller nödvändigt. Nästa gång – man kan ju hoppas att det aldrig blir en sådan – kan du bara titta iskallt på vederbörande och möjligen fråga ”vad sa du?” så att enfaldigheten får upprepas i den skam det förtjänar och i andras åhöro.

Hur du nu ska hantera den klumpiga kollegan är en sak för dig och din tolerans. Du kan fortsätta som innan yttrandet fälldes, och låtsas som om det inte fanns detta mellan er. Vill du inte det så kan du ta kollegan avsides vid något tillfälle och säga ungefär ”du sa så här, jag vill veta vad du avsåg” varvid du får ett ursäktande svar, typ ”den var inte så illa menat.” Du får då avgöra om det räcker eller om du ska ta avstånd från denna person framöver.

Eller så säger personen ”ja, jag tycker att dom som kommer från X-området är xxx och xxxx” – nedsättande, och då kan du inte göra något annat än att ignorera personen för gott. Blir det tydligt för era kolleger så får du förklara varför. Man kan faktiskt inte tillåta sig att säga vad som helst, oavsett avsikt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fundering angående att ta i hand när man hälsar på folk. Min son som har Aspergers har lite bekymmer med det ”sociala spelet”  – speciellt att ta i hand när han möter folk. Detta kan ge upphov till lite, i mitt tycke pinsamma situationer, t. ex. när någon står där med framsträckt hand och han inte tar den. Hur ska han på ett smidigt sätt ta sig ur en sådan situation utan att det verkar ohyfsat/sårande för den som står där med handen hängande i luften? Han är dessutom i den åldern att han ska börja försöka ta sig ut i arbetslivet och då möter man ju en del folk som förväntar sig att man ska hälsa på ett vettigt sätt. Att han ska behöva förklara sina ”problem” med sin diagnos verkar ju inte rimligt. Har Magdalena några bra tips?

Svar: Min bestämda personliga uppfattning är att man kan hälsa respektfullt på fler sätt än att ta i hand. I många andra kulturer har man helt andra hälsningstraditioner som fungerar lika bra. Det viktiga är att man markerar respekt inför den man ska hälsa på. Gesten i sig har inte all betydelse.
Om din son inte förmår ta andra i hand så kanske han kan träna in att lägga höger hand över hjärtat och vänligt säga ”jag hälsar så här”. Det bör fungera. Den som är kritisk till detta behöver rannsaka sitt sinne för tolerans.

Magdalena Ribbing

Fråga: Den senaste tiden har jag upprepade gånger hamnat i en situation som förbryllat mig.

En bekant hör av sig och frågar om hon, jag och ytterligare några bekanta ska gå ut på lunch. Gärna, svarar jag.
Då får jag svaret ”Fint, kan du höra med de andra och styra ihop en tid?”.

Jag har också en middagsbjudning hängande över mig som styrs på samma sätt.
”Vill du och gänget komma på middag hem till mig?” var frågan.
Gärna, svarade jag.
”Hör med de andra när det passar och meddela mig” fick jag till svar.

Att styra ihop flera människor, som alla är fullbokade med jobb och barn, är ett gigantiskt projekt som ofta tar många samtal eller mejl i anspråk. Jag träffas gärna, men jag tycker att den som tar initiativ till bjudningen också ska fixa ihop logistiken. Eller?

Vad ska jag svara så att det framkommer att jag gärna träffas, men att jag inte har tid att vara koordinator för deras bjudningar?

Svar: Bevare mig väl! Märkligt att du har råkat ut för flera sådana dumheter nyligen. Det är väl, får jag verkligen hoppas, inte något slags ny trend i självupptagenhetens tidevarv?

Säg att du gärna kommer på middag, eller går ut på lunch, och kommer då kravet att du ska ordna med inbjudningar och tider så svarar du älskligt ”nej, det har jag inte möjlighet till”. Tjatar den som har bett dig så säger du igen lika vänligt: ”Jag kan inte samla ihop övriga, det funkar inte för mig”.

Det är väldigt långt ifrån god stil och vanligt hyfs att lägga samordningen på den man bjuder. Tar man initiativet till något slags samvaro med sina vänner så ser man själv till att få ihop det praktiska. Du kan lugnt säga nej till det egentligen oförskämda kravet att du som inbjuden ska få allas godkännande av datum och därefter meddela initiativtagaren. Nej, alltså, vänligt men mycket bestämt.

Faktiskt har jag aldrig hört talas om att den som bjuder till eller ska ordna sammankomsten ger uppdraget till en gäst att samordna andra gäster och tid – annat än i föreningssammanhang.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga som gäller mobbning och vad man ”får” fråga om den. Via en blogg följer jag nämligen en person som bland annat berättar om hur han mobbades som barn. Han skriver bland annat om vad mobbarna gjorde med honom. Vad säger hyfsen och stilen om att man frågar en som blivit mobbad om han/hon har någon aning om orsaken till att man blivit plågad? Jag ställde den frågan i en kommentar och blev skarpt tillrättavisad av en del andra som kommenterat. Jag fick veta att man borde ställa frågan till mobbarna varför de mobbar.

Huvudpersonen själv har inte svarat på min fråga, så jag har inte hans version av det hela. Kan Magdalena svara på frågan om det är en dödssynd att fråga om något så känsligt?

Svar: Hur den så kallade nätetiketten – om den finns –  ter sig i ett sådant fall vet jag inte. Jag kan bara utifrån en allmänmänsklig synvinkel säga att man inte frågar den som blivit mobbad, trakasserad, hånad om orsaken till detta helvete. Utöver plågan att berätta kan det uppfattas som en misstanke att den drabbade skulle kunna ha en egen skuld till mobbningen.

Om den som är drabbad vet eller anar varför mobbningen skett och vill berätta om det, så kommer den informationen utan att någon frågar. Ges inte någon förklaring av den drabbade ska inte heller frågan ställas.

Dödssynd är det inte, snarare obetänksamt. Det kan du be om ursäkt för i en ny kommentar – du har ju inte menat något illa, utan bara inte tänkt tillräckligt.

Det vore intressant om mobbarna själva kunde svara på frågan om varför de har gjort som de gjorde men det förutsätter att man vet vilka de är. Sannolikheten att de framträder frivilligt och förklarar får nog antas vara liten.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har hobbyverksamhet i lokala Folkets hus och brukar träffas en gång i veckan mellan kl 17 och 20. Det är en mycket stor lokal med både flera slags hantverk och vår grupp som sitter runt två stora bord.
Vissa dagar är vi så många som tjugo, ibland bara hälften. Det är väldigt fritt vad man sysslar med och var man sätter sig … finns kaffe och annat.
För ett tag sedan tillkom en ny deltagare. Hon säger till mig: ”har du mobil? Då vill jag att du stänger av den eftersom jag är elöverkänslig.”
Blev så överraskad så jag stängde snällt min mobil. Alla andra satt med nersänkta ansikten. Ingen kommentar.
Men vi sitter där varje vecka i tre timmar en sen eftermiddag och man vill vara tillgänglig för make och barn, inte för att föra samtal (vi brukar då gå lite längre in i rummet).
Men vi kommer att träffas i flera år under flera timmar och det stör ingen annan med mobil, vi samtalar, kollar ibland bilder i mobilen. Kan en person som kommer till vår grupp efter att vi träffats under några år bestämma att vi ska stänga våra mobiler?
Jag tycker förstås att det är tråkigt att hon är elöverkänslig – men får hon lov att bestämma över oss i det fallet?
Jag vill vara tillgänglig för mina barn och min man ifall det händer något på kvällen och det vill de flesta andra också.
Hon får lov att vara med, självklart, men på vems villkor? Jag är rådlös just nu, vet inte hur ska jag göra? Vill gärna ha mobilen åtminstone under någon timme men det går inte.

Svar: Nej, jag tycker inte att en person som kommer in i en existerande sammanhållen grupp kan begära att alla övriga ska stänga av sina mobiler på grund av den nyinkomnas överkänslighet. Om gruppen höll på att skapas och någon blivande deltagare sade att förutsättningen för vederbörandes medverkan var mobilfrihet kunde övriga ha tagit ställning till att delta på det villkoret. Men nu finns gruppen sedan länge och ni som är med vill ha era mobiler på av flera skäl. Då kan inte en nytillkommen person kräva att ni ska ändra er. Om den nyinkomna förklarar sitt problem och vädjar till er att stänga av mobilerna i hennes närvaro kan ni om ni vill vara generösa tillmötesgå hennes önskan. Det är en annan sak än att kräva mobilfrihet.

Man ska ha stor respekt för andras problem och självklart avstå från att förvärra dem. Men den här personen kan inte begära att alla i en grupp ska anpassa sig efter hennes elöverkänslighet. Ni andra har ju era mobiler och behöver dem, så ser det ut i samhället i dag. Det finns förmodligen lampor i lokalen, symaskiner, kaffekokare, andra elapparater – kräver personen att allt ska stängas för hennes skull? ”Får” ni ha radio/TV på om det råkar vara något ni vill höra/se på under era timmar?

Ni andra behöver föra ett resonemang med henne, förklara att ni vill ha era mobiler på och föreslå henne att hon sätter sig någon stans längre bort från era mobiler, lokalen är stor som du beskriver den. Eller erbjud henne att ni stänger av era mobiler under en begränsad tid, en timme exempelvis, så att hon kan vara med er då. Om det är omöjligt för henne att gå med på detta kanske det är bäst för henne att avstå från att delta i denna grupp – som jag ser det.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min flickvän har ett par frågor kring flytthjälp. Vi har bägge råkat ut för att då man hjälpt ett sambopar att flytta så har killen burit flyttlass, som alla andra, medan tjejen antingen packar i gamla lägenheten/packar upp i den nya, eller agerar förman och säger åt andra vad de ska göra. Riktigt fräckt anser vi då packandet bör vara färdigt vid flytten, och uppackandet kan göras när allt annat är färdigt. Det blir såklart smidigare för paret, och speciellt för tjejen som slipper springa i trappor med tunga kartonger och möbler, men kan man verkligen med hedern i behåll be vänner utföra arbete man själv undviker?

Kan man också förvänta sig att vänner ska hjälpa till med ned- och uppackning när de ställt upp som flytthjälp? Vi anser att detta inte ingår i själva flytthjälpsbegreppet, annars kan man ju lika gärna passa på att få hjälp med fönsterputs och tapetsering när man ändå håller på. Var går gränsen?

Svar: En ungdomsfråga, kan man nog säga, som handlar om att vara hygglig kompis, men också att förstå att ens vänner inte ska förmås att offra sin tid och arbetskraft på det man själv kan göra. Att hjälpa sina kompisar är oftast roligt, men det finns gränser! Ämnet har varit med i spalten några gånger tidigare, alltså att vänner utnyttjas för att någon vill eller måste spara pengar och samtidigt ser till att få egen tid på sina vänners bekostnad. Det är naturligtvis inte rätt, om inte de som ber om flytthjälpen har utfört samma goda gärning till de som ska hjälpa till, och på samma villkor i så fall. Det verkar inte har varit fallet i din beskrivning som andas ilska över att bli utnyttjad.

Nästa gång någon kompis frågar om flytthjälp, säg vänligt men bestämt okej men bara under förutsättning att packandet är klart när ni anländer för att bära lådorna. Ni vill inte heller hjälpa till med uppackningen, kan du framhålla.

Men ditt problem är egentligen att man inte kan säga ett generöst ja och sedan backa från delar av det på grund av att ens flyttande kompisar plötsligt visar sin girighet – eller möjligen sitt oförstånd. Därför måste man göra klart från början vad man vill bistå med och på vilka villkor.

Att de som flytthjälper vänner bjuds på kaffe eller en måltid av de flyttare som får hjälpen är självklart. Inte heller det har alltid varit fallet enligt liknande frågor.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min yngste son tar studenten i början av juni men vill ha studentmottagning hemma dagen efter.

Jag tänkte skicka ut en inbjudan och undrar hur lång tid innan bör jag skicka ut den? Samt vilket datum skall o.s.a sättas? Tror att jag ska skicka ut inbjuda en månad innan, så man kan planera hyra av bord stolar och laga mat och så.

Är det helt fel att vara ute så långt innan?

Svar: Visst kan man ha studentmottagningen dagen efter examen – skriv på inbjudan ungefär ”Välkomna den X juni till oss (adress) kl XX – XX på vin och tilltugg för att fira X:s studentexamen (den tar han dagen innan).
Mejla xxx@xx eller ring nr 00000 och säg om du/ni kommer, senast XX datum!”

Skriv inte osa som ständigt missförstås.

Med reservation för att det på er hemort finns andra vanor är inte en studentmottagning liktydig med en middag. Det brukar istället vara vin/alkoholfritt, kaffe, smörgåsar eller liknande tilltugg, ibland lite sallad och kallskuret, och oftast en tårta med en studentmössa i marsipan på. Gästerna kommer och går lite hur som helst.

Men vill du ha riktig mat så är det säkert också uppskattat. Tiden för en mottagning är ofta kl 15 till 18 eller 19, så att de som jobbar också kan komma. En månad i förväg är okej om du vill bjuda på riktig middag, men skriv då inte mottagning utan en middag, och då kan du knappast ha bjudningen före kl 18.
Mitt förslag är att du håller dig till den traditionella mottagningen med dryck och lätt mat, lika gärna snygga inte för stora smörgåsar som sallad-paj-kallskuret, och sätter tiden till kl 15-19. Vad tycker din son om det du planerar? Han kanske har någon uppfattning om gäster, förtäring och annat? Kanske hans vänner kommer utan direkt inbjudan, exempelvis.

Det räcker att du mejlar eller skickar per post en enkel datorskriven inbjudan. Svarsdatum kan vara en vecka innan den 6 juni.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min fru har en del vänner som den senaste tiden införskaffat sommarstugor, sommarställen, eller boställen man kan åka till men som inte ligger i vårt vanliga närområde. Det vill säga, det är en bit att åka, om man vill åka dit. Vi är rätt så sociala av oss och tycker om att umgås och skulle alltså mycket gärna hälsa på, men vill inte tränga oss på.
När vi gläds med våra vänner för deras nyinköpta ställen har vi ofta fått höra att vi har en ”stående inbjudan”. Det uppskattar vi väldigt mycket. Men, vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till en sådan inbjudan. Vad betyder den egentligen? Ibland tolkar vi det som att vi är välkomna dit när som helst, utan formell inbjudan och andra gånger som att det mest är något man säger, för att vara artig. Hos vem ligger initiativet att komma och hälsa på?

Svar: Det där är ett knepigt ämne, som inte är helt lätt att reda ut. En fråga inom samma område var upp i spalten för någon månad sedan, då om att påminna om en löst utfärdad inbjudan. Men ditt problem är ett annat, begreppet stående inbjudan som bokstavligen innebär ”ni är alltid välkomna oavsett när och utan att vi bjuder er specifikt”.

Ofta är den där ”stående inbjudan” en uppriktig sådan, men det finns trots allt en viss risk att den är en slentrianmässig fras utan mening. Så nästa gång det kommer en ”stående inbjudan”, svara ungefär att ”det vore trevligt, är det någon tid som passar er att vi kommer?” Då måste inbjudaren precisera – eller säga ”spelar ingen roll, vi har massor av utrymme, det är kul när ni än kommer” och då säger ni ”jamen så bra, vi ringer och kollar att ni är hemma,  vi har nog vägarna förbi mot slutet av juli, är det okej?”

Alltså skaffa en lite mer definierad inbjudan genom att fråga vänligt om tidpunkt.
Och erbjud er alltid att ta med lakan osv, när den mer exakta inbjudan kommer, och säg att ni hoppas att det är okej att ni får bjuda på medförd middag en kväll, eller ta med vin eller vad det kan vara som ni vet passar dem ni gästar. På så sätt blir ni än mer välkomna gäster.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hyfsat hyfsade svenskar har en benägenhet att tacka i tid och otid. Liksom att hyfsat ohyfsade svenskar företrädesvis i de yngre generationerna ofta låter bli att tacka överhuvudtaget: det handlar om unga flickor som man håller upp dörren för som med osviklig säkerhet och utan att tacka eller ens se en stolpar förbi på höga klackar; det handlar om sent ankommande unga människor som tvingar knäsvaga gamlingar som mig att resa sig för att släppa förbi dem in i raden på teatern som liksom låtsas att inte se en och inte kan förmå sig till att ens le, än mindre att tacka.

Detta med att tacka för senast när man har varit bortbjuden tycks också ha fallit i glömska (hör av bekanta i den lilla så kallade överklassen att detta skulle vara ett småborgerligt beteende och att man i de övre kretsarna minsann aldrig tackar för senast nuförtiden – det är bara sååå vulgärt).
Värst enligt mitt förmenande är dock den tydligen vitt spridda uppfattningen hos unga ända upp i 40-årsåldern att man inte behöver tacka för presenter och gåvor som man inte bett om att få. Jag har på sistone hört både ungdomar och unga föräldrapar i 30-årsåldern påstå att det numera är på det sättet. Vad tycker Magdalena Ribbing?

Själv tycker jag allt att det är förskräckligt ohyfsat. Får jag inte ett tack för en present som jag har gett någon blir det inga fler gåvor till vederbörande, vare sig det handlar om släkt eller vänner. Men vad gör man för att ett vanligt hyfsat tackande ska återuppstå?

Svar: Du har nog rätt i att det svenska ihärdiga tackandet har haft sin storhetstid. Som jag förstår det har det mer med lättja och okunnighet att göra än med någon genomtänkt strategi. Kanske de sociala medierna med sina förtjänster och nackdelar har en del i detta, under penna-och-papperepoken var ett handskrivet kort, vy- eller korrespondens, med ett tack enkelt och självklart. Men visst, det kostade både kortet och ett frimärke och de utgifterna undviker man med datorn och tror kanske att man då ”slipper” även det så kallade besväret att tacka.
Att säga ett enkelt tack visar att man uppskattar både omtanken och det man har fått, oavsett vad: en vänlighet, en present, att få vara gäst. Det du har hört att vore vulgärt att tacka för senast enligt ”överklassen” är löjligt och bortkommet, har man vanlig hyfs tackar man för att man har fått nöjet att delta i en bjudning. Att inte tacka visar på nonchalans, brist på god uppfostran och dessutom pinsam självupptagenhet, föralldel vanliga åkommor men långt från god stil. Att inte tacka för en present som man inte har ”bett att få” är lika löjligt. En present är inte svaret på en beställning utan ska vara en överraskning som givaren bestämmer om. Vilka trista missuppfattningar somliga tydligen odlar! Eller är det okunnighet? Kanske bara slöhet? Hyfs är det inte!

Så när du inte får det enkla förväntade tacket, fråga milt nästa gång om presenten föll i smaken. Eller om den otackande gästen hade trevligt på din bjudning. Sluta inte ditt presentgivande i ilska över uteblivna tack, försök först att få mottagaren att begripa att du behöver en bekräftelse på att presenten har kommit fram och att den är uppskattad. Inte förrän dessa försök besvaras med ”nä vadå, jag tackar aldrig” kan du fortfarande milt meddela ungefär ”okej, jag förstår, men då ska du slippa mina presenter i fortsättningen.”
Den som inte tackar för att du håller upp dörren eller släpper förbi på teatern kan du strunta i att försöka uppfostra, förhoppningsvis behöver du inte möta vederbörande särskilt ofta.
Och så kan du själv praktisera ett trevligt, lagom tackande. Gott exempel är ofta effektivt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min sambo har haft diskussioner angående presentkartonger. Detta i och med att jag anser att kartongen som presenten ligger i bör vara neutral, så jubilaren inte tror att hen ska få exempelvis en I-pad när det i själva verket ligger ett par strumpor i kartongen.
Finns det några etikettsregler kring detta?

Svar: Nej, det finns inte föreskrifter eller regler om varje detalj i det sociala livet. En god sed, däremot, är att presenter ska vara vackert inpackade, inte överlämnas i en använd påse eller trasigt papper. Presenten ska vara en glad överraskning för mottagaren och då ingår att givaren gör ett fint paket av det som ges. I Japan exempelvis, måste själva paketet vara vackert och professionellt inslaget för att räknas som present.

Men varför ska man använda en I-padkartong till ett par strumpor? De senare behöver ingen kartong, och lägger man strumpor i en I-padkartong så gör man det för att jäklas lite med mottagaren – vilket alltid är fel. Det är ju inte sannolikt att mottagaren av presenten skulle bli gladare för ett par strumpor än för en I-pad. Om man ser till överraskningsmomentet, och om ens skämtlynne är sådant,vore det i så fall okej att lägga en I-pad i en strumpförpackning.

Magdalena Ribbing