Fråga: Jag undrar över vad som kan anses vara hyfsat beteende när man talar i telefon och/eller umgås med en vän som ger sitt barn den mesta uppmärksamheten istället för mig som vän. Barnet är fyra år, är intelligent, kan leka själv och har en till förälder som kan ge uppmärksamhet. Jag själv har två barn och har full förståelse för att man kan bli splittrad ibland om barnen hittar på bus och annat när jag pratar i telefon.

Efter min vän fick barn har hon väldigt svårt att släppa sin uppmärksamhet från sitt barn. Alltid är det så att två tredjedelar av tiden vi spenderar tillsammans så håller min vän på med ett slags simultansamtal med sitt barn och och mig. Detta gör att jag inte tycker det är så kul att ta initiativ till att ringa eller ses, min vän avbryter ju alltid och ska säga något till sitt barn eller ska svara på barnets frågor. Jag kräver inte total uppmärksamhet men min väns agerande upplever jag som nonchalant mot mig.

Barnet är jättegulligt och som vilken fyraåring som helst, barnet känner mig väl, problemet jag upplever är att min vän tror att hon alltid måste vara ”tillgänglig” och svara på barnets frågor, förklara saker, etc. En fyraåring förstår mycket väl att en förälder kan vilja tala i telefon med en vän utan att behöva föra ett samtal med barnet samtidigt. Inte ens fem minuters telefonsamtal går det att ha med min vän utan att hon bara måste prata/svara/förklara något för sitt barn.

Min fråga är om jag överreagerar för att min vän hela tiden ger sitt barn den uppmärksamhet jag anser att jag borde få när vi försöker prata, om det ens rör sig om fem minuter? Vad tycker Magdalena att jag ska göra för att slippa detta? Vill ju fortfarande träffa vännen.

Svar: Det verkar för mig som om din vän visar ett ganska normalt beteende: barnet är viktigast i världen för henne, viktigare än du och alla andra. Den uppmärksamhet hon ger sitt barn kommer du inte att kunna förmå henne att avstå från för din skull. Hade du bott tillsammans med din vän och barnet skulle du ha kunnat diskutera uppfostran, men nu träffas ni då och då och pratar i telefonen – det gör inte att du kan ha sådan koll på läget att du kan tillåta dig att kritisera din väns engagemang i sitt barn.

Du får stå ut ett par år ytterligare till dess att barnet blir mer intresserat av andra än sin mor. Eller säga att du vill träffa henne utan hennes barn, exempelvis planera er tid när den andra föräldern har hand om med barnet. Mitt förslag är att du förklarar för din vän att du helst vill prata med henne utan att barnet får störa. Men räkna med risken att din vän uppfattar att du inte står ut med hennes barn – sådant är svårt för en förälder att ta.

Enklast är att du väntar ut den tid som din vän behöver till den trygga grund som hon vill ge sitt barn.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag arbetar på ett kontor som delas av flera företag. Vi är runt trettio personer som sitter tillsammans i ett öppet kontorslandskap, på en relativt trång yta. Många har stängt av ljudet på sina mobiltelefoner för att inte störa sina medarbetare, men ett antal individer fortsätter att låta sina telefoner ringa högt varje gång de får ett samtal, vilket är väldigt störande.

Hur kan jag säga till dem att stänga av ljudet utan att göra det på ett otrevligt eller surt sätt? Jag vill inte starta en konflikt på jobbet, och jag hoppas att de inte har ljudet påslaget för att medvetet vara elaka mot oss andra. Men kan man verkligen vara så totalt ovetande om hur mycket man låter?

Svar: Det måste vara en fråga för den som samordnar verksamheten, något slags överordnad chef bör finnas. Ta upp problemet med den som har ansvaret för ditt kontor och föreslå ett vänligt påbud som gäller alla, alltså mobilen på ljudlöst. Det kan ju finnas annat också som behöver samordnas.

Det låter väldigt jobbigt med alla ringsignaler, och distraherande. Du frågar om mobilsignalisterna verkligen kan vara ovetande om de ljud de åstadkommer. Ja, det tror jag faktiskt att de är, de befinner sig i sitt ego-akvarium instängda i vad som är trevligast för dem själva men utan insikt i eller  intresse för hur andra kan påverkas, exempelvis av mobilsignalen. Förmodligen äter de taco också vid datorn i arbetskamraternas närvaro, eller smackar tuggummi med jordgubbslukt hela dan (på förekommen anledning påpekas att detta är viss ironi).

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag ska på majbal på Gotlands nation i Uppsala. Hur gör man när man går på bal? Jag vet att det ska vara högtidsdräkt men utöver det har jag ingen koll.

Svar: En bal är en fest med dans. Du som är kvinna klär dig i golvlång frackklänning eller lika gärna lång festfin kjol och festöverdel, (män har frack), anländer i rätt tid, och som på vilken annan stor fest som helst hälsar du först på de som räknas som värdpersoner och därefter på andra som du känner. Är det fler än trettio-fyrtio personer vilket det ju är på en bal, så behöver du inte gå runt och hälsa på varenda en. Men det verkar slött om du inte hälsar alls på grund av det som så många gärna kallar för blyghet. De som du känner ska du absolut hälsa på.

När det kallas till middagen söker du reda på din plats och väntar med att sätta dig till dess att den som är värdperson/värdinna har satt sig. Din bordspartner ska skåla med dig, men innan dess ska den som har fått det uppdraget eller är värdperson välkomstskåla med alla gästerna. Och så pratar du vänligt och intresserat med dem du har inom hörhåll, äter och dricker precis som vanligt, och svarar på skålarna som riktas till dig med ett vänligt leende samtidigt som du ser den som skålar med dig i ögonen.
Efter middagen blir det dans, och den vet du hur man hanterar. Din bordspartner ska dansa första dansen med dig, eventuellt de två första danserna, men det brukar vara skruttigt med den kunskapen, så du kanske själv behöver bjuda upp vederbörande. Eller milt framföra ungefär ”du, traditionen säger att du ska dansa första dansen med mig, är det okej för dig?” Och sedan pågår kalaset och säkert blir det både roligt och minnesrikt och du gör kanske som studenter har gjort i alla tider: går hem när solen går upp. Är värdpersonerna kvar då ska du tacka dem för den glada festen i samband med att du lämnar lokalen.

Magdalena Ribbing

Fråga: När jag är ute på restaurang eller är på en annan servering ger jag gärna dricks till personalen om den skött sitt jobb väl eller utmärkt sig positivt.
Jag gör då detta genom att sträcka fram en sedel över bardisken och tacka så mycket för kvällen alternativt anger en egen summa när servitören/servitrisen som haft hand om vårt bord diskret sträcker fram notan eller kortläsaren. Jag får då oftast ett tack med ett leende som respons och detta brukar jag faktiskt även få när jag inte väljer att dricksa eller gör det med en mindre summa.

Förra helgen var jag på en middag med ett par av mina kollegor, en väldigt opretentiös middag där vi mest var ute efter att umgås med varandra och ha trevligt och la ingen större vikt på själva maten eller stället vi var på. Det var en ganska hektisk kväll med mycket folk och servitörerna verkade lite stressade över detta, vi fick därför vår mat väldigt sent och när vi vinkat på någon för att få beställa mer dricka eller kaffe efteråt tog det också lång tid och jag fick intrycket av att vi störde. Jag hade därför inga planer på att dricksa efter måltiden.
När vi väl skulle betala så gjorde vi det var för sig och en av servitörerna (vi hade haft flera stycken som serverat oss under kvällen) sträckte fram kortläsaren till mig först som satt närmast honom. Jag förklarade vad jag ätit och druckit, han noterade och sa vad summan för det jag konsumerat blev. Jag nickade då och sträckte fram mitt kort, han tog då detta och frågade menande och högt så att alla runt bordet samt bordsgrannarna hörde “Och vad ska jag ange för belopp?”.
Jag blev otroligt paff av frågan och kände mig tvungen att ge något mer än vad maten och drycken kostat så jag gjorde ett tillägg på ca 10 procent vilket jag också fick svara så att alla närvarande kunde höra det. Han gav mig ingen respons utan knappade bara in summan och sträckte fram kortläsaren för mig att knappa in min kod.

Denna situationen har förbryllat mig efteråt, är det verkligen okej för en servitör eller servitris att be om dricks på detta sätt?

Svar: Nej, det är inte rätt att antyda önskan om, än mindre kräva eller föreslå dricks. Du skulle ha sagt ”det belopp som notan är på, tack”. Servitören som du beskriver betedde sig provocerande och helt fel.

Ditt dilemma är lätt att förstå, det är obehagligt att känna sig snål. Men serveringsavgiften är inbakad i notans belopp, dricks är därutöver och totalt frivilligt och ingenting som ska ges om man tycker att den service man har fått har varit undermålig eller bara ointresserad. Du kan undvika krogen ifråga framöver.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag fick nöjet att deltaga på en utsökt födelsedagsmiddag hos en vän. Precis innan vi satte oss till bords inträffade emellertid något som orsakade diskussion; vi hade olika åsikter kring hur en korrekt dukning ska genomföras. Några hävdade att det enda dricksglas som ingick i kuvertet skulle placeras till höger om tallriken, medan jag och min vän bestämt har för oss att glaset ska placeras i mitten.

Vad säger etiketten?

Svar: Är det ett enda glas ska det traditionellt ställas någon eller några centimeter till höger om en tänkt mittlinje i tallriken.

Är det flera glas ska vinglaset till huvudrätten ställas framför den tänkta mittlinjen medan övriga glas placeras i den ordning de ska användas.

På Kungl Slottet ställs glasen i en klunga framför tallriken, så att det ser vackert ut utan hänsyn till drickordningen. Förklaringen är att personal häller i vinet i rätt glas så gästen behöver aldrig undra vilket glas som gäller!

Magdalena Ribbing

Fråga: För en kort tid sedan deltog jag i ett nationellt möte inom min bransch. Vid lunchtid satt vi flera goda kollegor och diskuterade aktuella ämnen. Kaffet hämtades vid annat bord och jag blev kvar en stund där innan jag återvände till mitt bord. Då upptäckter jag att min plats är upptagen av en erkänt celeber kompetent kollega över pensionsåldern. Någon jag högaktar för kompetens och redlighet. Jag hämtar då min handväska under bordet, med en ursäkt, och är beredd att gå vidare. Personen i fråga ursäktar sig, så klart, och frågar om han tagit min plats. Givetvis säger jag att det inte är något problem och är beredd att gå vidare. Men – då tittar han på mig med vidgade ögon och särade ben och säger att jag gärna får sätta mig ned ändå. Dvs i hans knä. Jag är en disputerad kvinna i chefsposition som blir ombedd att sitta i en äldre kollegas knä. Då jag är i en underordnad rang finner jag att enda sättet att hantera detta är att skämta mig ur det och gå därifrån. Dock påverkar detta efteråt min egen självkänsla.

Hur ska jag hantera liknande situationer utan att tära på min egen självkänsla, och utan att bli klassificerad som argbigga?

Svar: Milde tid så omoget, klumpigt, självcentrerat! Man häpnar över att karlar – finns likartade kvinnor? – i nutid överhuvudtaget vågar bete sig så fånigt. Fattar de vilken risk de tar?

Ett sätt att bemöta sådana förminskande fasoner är att inte försöka skoja bort dem utan bara titta kallt på den löjlige charmören och gå därifrån utan att säga något alls. Då sänker du dig inte till samma låga nivå utan förhåller dig som till det charmören visar sig vara, en pinsamt drullig och självupptagen person. Om du istället besvarar detta med ett litet skojande visar du att du mer eller mindre accepterar det. Men markerar du att du inte finner detta på något sätt ”roligt” biter det bättre. Säger du ingenting utan vänder ryggen till kan du inte heller beskyllas för att ha stört charmörens bedrövliga ego.

Det du skriver om din underordnade rang låter för mig fasligt urmodigt – har den akademiska världen som borde vara banbrytande kvar en rangordning som ger överordnade rätt att bete sig dumt eller sexistiskt? Så passé, så bedrövligt! Ingen ska finna sig, stillatigande eller nödtvunget bortförklarande, i att betraktas som ett tillåtet objekt för andras oönskade lustar.

Nästa gång – hoppas det inte blir en sådan! – rekommenderar jag alltså en kall blick utan ord. Bara gå. Det blir mest genant för den löjlige charmören.

Magdalena Ribbing 

Så var det: I dag är lysningen något frivilligt, ofta sett som ett tillfälle att ha en enklare bjudning för de bekanta eller avlägsna släktingar som man inte fått plats för på bröllopsfesten. Detta kan man göra om man vill, eller avstå från. Men förr var lysningen en både nödvändig och viktig händelse för de två som skulle gifta sig. Den historiska bakgrunden kan vara intressant att känna till.

Eventuella kommentatorer som vill kritisera min beskrivning som passé och gammaldags  svarar jag redan nu att det är lysningens tradition som jag berättar om här. Den skiljer sig från nutid när lysningen är frivillig och ”lysningsfest” får vara vilket kalas som helst, buffé, diskodans, brunch eller annat efter eget tycke. Men de flesta lysningsfester brukar ändå hållas innan bröllopet äger rum.

Ordet lysning är detsamma som att utlysa eller offentligt meddela ett kommande äktenskap. Allra tidigast när kyrkan inte hade med äktenskapet att göra, utlystes den kommande vigseln på kyrktrappan eftersom den fungerade som samlingsplats. Senare gick många i kyrkan varje söndag, kyrkobesöket har emellanåt varit nästintill obligatoriskt. Efter predikan fick man reda reda på vad som hade hänt och skulle hända i församlingen. Från predikstolen läste prästen efter gudstjänsten upp vad som hänt under veckan, döda, födda, vigda – och att ”lysning kungöres/tillkännages första gången för X och Y”. Då fanns en noggrann ordning för lysningen. Omkring en månad innan vigseln skulle ske lystes det alltså i kyrkan för de två blivande äkta makarna; församlingen upplystes lika med informerades om det kommande äktenskapet. Samma procedur upprepades de två följande söndagarna. Detta sätt att berätta för allmänheten om ett blivande äktenskap var obligatoriskt i Sverige mellan åren 1203 och 1973. Fästfolket var lyckligt närvarande vid dessa gudstjänster för att få höra sina namn upplästa och konstatera att ingen protesterade mot deras blivande äktenskap.

Avsikten med lysningen var att den som kände till ett hinder för  äktenskapet skulle ges möjlighet att berätta detta för kyrkan för att hindra en olaglig vigsel. Hinder kunde vara exempelvis att den ena parten redan var gift hemligt, eller hade rymt från ett straff eller att de två blivande makarna sig själva ovetande var syskon eller halvsyskon. När inte något hinder hade framförts efter tredje lysningssöndagen var vigseln möjlig och ingen fick komma med synpunkter på detta därefter.
Seden lever kvar på sina håll, i anglosaxiska vigselformulär säger vigselförrättaren strax innan vigseln påbörjas ungefär ”den som har kännedom om  hinder för detta äktenskap må säga det nu eller för evigt hålla tyst om det.”

Efter 770 år ersattes lysningen med det hindersprövningsintyg som sedan dess är obligatoriskt. Det skaffas hos skatteverket och är giltigt i fyra månader, har vigseln inte skett då måste intyget förnyas. Orsaken är densamma som på 1200-talet: att verifiera att de blivande makarna är myndiga, inte är syskon eller halvsyskon och att ingen av dem redan befinner sig i ett äktenskap. Man kan fortfarande få sitt blivande äktenskap lyst i kyrkan om man kontaktar församlingsexpeditionen.

På landsbygden hölls ofta stor fest efter lysningen, med olika lokala seder. Traditionellt i städernas borgerlighet ända mot andra halvan av 1900-talet var att ha en lysningsmottagning – eller flera – efter lysningen i kyrkan. Lysningsmottagningen hölls i brudens hem, och om brudgummen kom från en annan ort, även i hans föräldrahem en annan av de tre söndagarna. Den huvudsakliga avsikten var att de kommande bröllopsgästerna som vid det laget hade fått sina bröllopsinbjudningar, skulle ge sina bröllopspresenter. Mottagningen skrevs ut i den lysningsannons som dagstidningarna hade under rubriken Lysning, precis som förlovningen innan dess hade stått under rubriken Förlovning, och som vigseln skulle komma att stå under rubriken Vigda. Annonserna var små, i standardformat, med mannens namn över kvinnans, deras hemorter plus information om ”mottagning söndagen den XX kl 14-16, X-gatan 00”.

Gästerna inbjöds inte skriftligt och skulle inte svara om de kunde infinna sig eller inte, utan förmodades komma till mottagningen om de hade möjlighet. De klädde sig ett par steg över snygg vardag men absolut inte i festkläder. Männen hade mörk kostym, kvinnorna en fin dräkt eller klänning med ärm och sparsam ringning, och eventuellt en elegant hatt. Gästerna medförde bröllopsgåvorna eller hade skickat den i förväg, och allt som givits ställdes upp på ett bord med visitkort från givaren fäst vid gåvan. Särskilt på landsbygden förekom att brudens monogramprydda förråd av linne, lakan, handdukar med mera som sytts till det blivande gemensamma hemmet också placerades fram för beskådan.

Gästerna serverades sherry, te, kaffe, små snittar och någon söt kaka, inte överdådigt, och stannade en timme ungefär. De skrev inte för att tacka värdpersonerna för lysningsmottagningen som inte var en regelrätt bjudning även om den kunde te sig som en sådan. Främsta syftet med den var ju var att det blivande brudparet som givetvis var närvarande vid lysningsmottagningen skulle ta emot presenter, säkert också att alla vänner och släktingar skulle kunna se vad alla andra hade givit. De nyblivna äkta makarna skrev och tackade för presenterna inom en månad efter bröllopet. Lysningsmottagningen var också ett sätt för de båda släkterna att mötas innan bröllopet. Men någon ”närvaroplikt” för släkten var det inte vid lysningen.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nu är vårsolen här och därmed ett återkommande elände med solglasögon inomhus. Jag tycker inte att det är okej att kunder som jag ska hjälpa – jag arbetar på apotek – står framför mig med svarta glasögon på och dessutom pratar i mobilen. Det är ju omöjligt att få någon kontakt med en person som gömmer sig så, och jag kan ju inte gärna säga ”ta av solglasögonen och ta ner mobilen.”

Är det verkligen artigt att gömma sig så?

Svar: Nej, det är sannerligen inte vad som kallas hyfs och stil att den som kommunicerar med någon har solglasögonen på och mobilen igång. Men det är vanligt, och när jag tidigare har tagit upp solglasögonsproblemet har det kommit rader av kommentarer som att ”jag har så ömtåliga ögon så jag måste ha solglasögon.” Det kan man förstå utomhus men borde ändå inte hindra att man där lyfter upp sina svarta solglasögon ett par sekunder för att möta blicken på den man talar med. Inomhus kan de mörka glasen vara nödvändiga för några personer men merparten av de solglasprydda har knappast så svåra problem med sina ögon.

Däremot tror jag att det är svårt att få undan dessa solglasögon enorm att stirra argt på dem eller något annat meningslöst. Men du kan försöka genom att på ett soligt sätt säga ”vore trevligt att få se dig i ögonen.” Det kan hjälpa om personen kanske bara har glömt att ta av solglasögonen. Eller så skapar det motsatt effekt: trist stämning för att personen tycker att det är tjusigt med solglasögon och inte vill få dem ens vänligt ifrågasatta.

Mobilen som sitter som fastlimmad i örat är lika ohövlig och lika svår att få bort. Du som arbetar med att hjälpa människor med deras mediciner och hälsa kan säkert säga till dem ungefär ”kan du ta bort mobilen ett ögonblick, jag måste fråga/beskriva den här xxx”.
Vore det en butik av annat slag skulle jag råda försäljaren att övergå till nästa kund och säga så vänligt som möjligt till mobilprataren ”jag återkommer till dig när du har pratat färdigt”. Det är självupptaget på hög nivå att prata i sin mobil medan någon fysiskt närvarande ska behöva stå och vänta på ens fråga eller synpunkt.

Magdalena Ribbing

Hatt?

Fråga: Jag är bjuden på ett bröllop med klädsel frack. Inför detta har jag inköpt en festlig fotsid sommarkänning. Vigseln är kl 16 och därefter middag. Jag undrar om det är rätt etikett att bära en vit stiligt stråhatt till klänningen under själva vigseln?

Svar: Nej. Enligt traditionen bär inte kvinnor hatt till frackklänning. I katolsk kultur har kvinnor hatt i kyrkan, men där är den kyrkliga vigseln ofta tidigare och följd av en mottagning, inte middag, alltså inte heller med frackklädsel.

Klänningsfärg?

Fråga: Jag planerar att gifta mig, men tänker bära en klänning i en varmt röd-orange nyans – detta då jag personligen inte är glad i vitt (eller champagnefärgat) och vill gifta mig i en färg jag själv tycker om.

Men med tanke på att bröllopsgästerna inte förväntas bära vitt, för att inte konkurrera med bruden, ska jag på något sätt meddela gästerna att jag bär rött (ex. på inbjudningskortet), eller får de helt enkelt märka det när dagen kommer? Funderar över om någon gäst kanske har en ljus klänning som hon väljer bort för att den går åt vitt, eller om någon gäst själv kommer i rött och sen känner sig fånig då det liknar min klädsel. (För min del får gästerna ha vilken färg de vill, naturligtvis).

Svar: Du skulle faktiskt kunna skriva på inbjudningskorten ”valfri klädfärg, bruden bär rött” som en vägledning.

Kavajfestklädd?

Fråga: Jag har vänner som skall gå på bröllop.

På inbjudan står det Klädsel: Kavaj/Festklädd.

Vad betyder festklädd – lång eller kort klänning?

Svar: Ja du, det är nog inbjudarnas sätt att få kvinnorna att klä sig på en högre nivå än männen – det brukas antas att kvinnor så himla gärna vill klä sig i långa festklänningar medan männen suckar redan vid tanken på mörk kostym.
Så det går säkert att ha lång, men inte galabetonad, klänning lika gärna som knäkort lite finare.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har blivit inbjudna på en fredagsmiddag av en god vän, hon är en frånskild kvinna, ett annat par är också inbjudna, min man vill inte gå på middagen då han anser att det kommer att bli tråkigt då inte rätt personer (enligt honom) är inbjudna på middagen. Vad gör jag, ska jag gå ensam? Vad säger jag till värdinnan?

Svar: Ledsam attityd hos din man, men inte helt ovanlig. Varför är han så säker på att det inte blir roligt? – om han är där kan han ju vara trevlig och muntra upp sällskapet. För han hör väl inte till de trista tråkmånsar som anser att går man på en tillställning ska andra gäster se till att vara underhållande så att man själv får roligt?

Nåja, han kan avstå från att gå på middagen, och du får säga till värdinnan ungefär ”tyvärr är X förhindrad, han kan inte vara med, men är det okej för dig att jag kommer ensam? annars förstår jag om du vill bjuda några andra.”
Det är hövligt, vänligt och korrekt av dig, och säkert säger värdinnan att du är välkommen utan din man. Hon kanske frågar varför din man inte kan komma, och för att slippa ljuga får du då säga att det är något som han anser att han måste göra just den kvällen.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga angående vigsel. Jag och min fästman planerar att gifta oss utomlands utan nära och kära för att vi av olika orsaker behöver gifta oss snabbt. Vi har inte råd med ett stort bröllop nu men skulle gärna vilja fira tillsammans med vår familj vid ett senare tillfälle. Vi vill få vigseln välsignad i kyrkan och sen bjuda på middag och fest efteråt.
Hur fungerar detta? Kan man ha brudklänning trots att vi redan lagligt sett är gifta?

Svar: Det låter som en bra idé att gifta sig i enskildhet och ha en efterbröllopsfest senare. Du kan ha den klänning du bar vid vigseln, eller en annan klänning, och du kan mycket väl ha en brudklänning trots att du redan är lagligt vigd.
Exempelvis i Frankrike, Spanien, Italien med flera länder måste man gifta sig hos borgmästaren eller annan myndighet för en juridiskt bindande vigsel, och därefter har man en kyrklig välsignelse och fest. Oftast görs dessa två olika ceremonier samma dag eller dagarna efter varandra, men det går förstås att vänta den tid man behöver ha mellan vigsel och välsignelse.

Så tala med en präst på den ort där ni vill ha en kyrklig välsignelse, och ordna med festen osv som ni vill ha den. Vill du ha traditionell brudklänning föreslår jag att du avstår från slöja och diadem/krona/hårprydnad av den tydligaste brudsorten.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga gällande oönskade gåvor, som jag har många erfarenheter av och länge funderat över hur det kan komma sig. Inte nog med att min mamma i tid och otid gärna vill komma med saker som jag inte behöver, så har jag vid flera tillfällen råkat ut för bekanta som utan att fråga dyker upp och vill ”vara snälla” och ge bort prylar. Jag talar inte om blommor eller choklad utan om ofta svårförvarade saker som mattor och heminredningsprylar. Självklart kan jag säga ”nej tack”, men jag ser ändå detta som ett stort problem som tar min energi och jag önskar att de frågar mig innan de kommer med sakerna.

Jag är nybliven mamma och för en tid sedan kom min mans bästa kompis tjej förbi oanmäld, en kvinna som jag bara känner ytligt. Då jag inte var hemma lämnade hon en babysitter utanför min dörr! Hon lämnade ett meddelande om att ifall vi inte vill ha den, kunde vi bara slänga den i soporna. Självklart hade vi redan köpt en babysitter och jag blev mycket irriterad. Jag tycker att det är fräckt att komma med saker utan att fråga och det innebär att de också ger mig ”merjobb” då jag måste kasta dem. Ser de mitt hem som en sopstation eller vill de bara vara snälla? Utstrålar att jag ”tar emot vad som helst”?

Jag undrar vad som är okej? Får man ge bort vad som helst? Är det god etikett att ge större saker som möbler, hundvalpar, barntillbehör och inredningsprylar till folk?

Svar: Nej, det är inte god stil att ge eller pracka på andra saker som man själv vill bli av med. Gåvor ska ha ett gott syfte: att glädja mottagaren. Men din farhåga att du skulle ge intryck av att ta emot vad som helst är nog fel, de som ger dig saker gör säkert likadant med andra. Det är roligt att kunna ge, och givare tänker inte alltid på vad de ger och om mottagaren har nytta av det.

Problemet med den här babysittern klarar du enklast av genom att mejla eller ringa givaren och säga att ”nej tack, vi har redan skaffat en så du får gärna hämta tillbaka den, jag har så fullt upp att jag inte har tid att lämna den till Myrorna/grovsopshämtningen.” Det skapar inte någon fortsatt stor sympati hos givaren men du slipper fler möjligen välmenta onödigheter från henne.

Tyvärr är det nog ganska många som ser en chans att bli av med överflöd genom att ”skänka” det till någon som de dessutom förväntar sig tacksamhet från. Babysittargivaren skulle förstås ha ringt dig innan och frågat, varvid du kunde ha tackat för vänligheten och sagt att du inte behövde den så hade det aldrig blivit något problem. Nu är den bara dumpad utanför din dörr och det får nog tyvärr räknas som ganska dålig stil. Man förutsätter inte att andra ska ta hand om det man själv inte vill ha, och om detta inte passar, se till att det oönskade slängs bort.

Till din mor ska du väl ändå kunna säga som det är ”tack för all din generositet men nu är det proppfullt i alla skåp/fönsterbänkar/hyllor så ta inte med något annat än det vi kan äta upp!”

De bekanta som kommer med mattor och andra inredningsprylar måste du kunna vänligt förklara för helst redan när du anar att de vill ge bort sina ägodelar, att du absolut inte har plats, men tacka dem för deras vänliga omtanke förstås.

Visst ska ”snälla” givare fråga först innan de kommer med sådant som gör intrång i ditt hem, vilket det är att ge tavlor, möbler osv, faktiskt inklusive större krukväxter. För att inte tala om burfåglar, hamstrar, kattungar, akvariefiskar och annat levande. Sådant som lever ger man endast till den man verkligen vet kan ta hand om och vill ha det.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har förstått att studentfirandet ser helt annorlunda ut mot när jag tog studenten för en del decennier sedan och känner mig lite vilsen.

Jag har blivit bjuden till en studentuppvaktning där jag aldrig träffat studenten i fråga, däremot känner jag mamman som är en väninna till mig.

Jag vet inte riktigt vad som förväntas av mig, ska jag ha med mig en present? Och hur personlig ska den vara när jag inte känner föremålet ifråga?

Svar: Men varför ska du fira en student som du inte känner? Tacka nej! Vill din väninna umgås med dig så kan hon säkert ordna det på annat sätt. Du kan knappast förväntas gratulera någon som du aldrig har träffat, inte heller ge en present till en för dig obekant person.

Det hela verkar lite märkligt. Kanske har studentens mor tänkt sig att passa på att ha ett försommarkalas för både sina och studentens vänner, men det blir något annat än en ”studentuppvaktning” som du skriver att du har bjudits till. Så tacka som sagt vänligt nej.

Vill du ändå av någon anledning gå på denna mottagning, det kanske kommer personer dit som du kan tycka att det är kul att möta, så ta med dig en neutral bok, som en nyutkommen pocket, för högst en hundralapp.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi ska på bröllop om två veckor, jag och min sambo är tillfrågade att vara värdpar och tackade ja till denna uppgift.
Nu när bröllopet närmar sig uppkommer en hel rad frågor. Speciellt då man börjar söka på nätet efter svar och traditioner. Vi har kollat på ”Ribbings etikettskola” om bröllop, men det gör mig bara mer förvirrad.

Till min fråga;
Magdalena säger att välkomsttalet hålls av den som bjudit till bröllopet. Om brudparet själva har bjudit, är det då vi som värdpar (och vänner) som håller ett kort välkomsttal?

Svar: Tråkigt att min lilla etikettskola gör dig mer förvirrad, det var inte avsikten med den! I etikettskolan tar jag upp delar av det som ofta frågas om i min spalt. Hoppas det blir klarare när jag förklarar utförligt här vad  begreppet värdpar handlar om.
Värdpar är en företeelse som kunde förekomma förr när de som bjöd till bröllopet, alltså de som var och benämndes inbjudare eller värdfolk, inte kände sig trygga med detta och inte förmådde ta hand om sina gäster, utan lämnade över den uppgiften till några vanare festpersoner som då kallades ett värdpar. Men värdparet är varken inbjudare eller värdarna för festen. Värdparet är medhjälpare till de som håller kalaset. Det är viktigt att förstå skillnaden, värdparet kan ses som (vanligen oavlönad) arbetskraft som ska hålla i praktiska detaljer.

I dag är blyghet sällan skälet till att det man kallar värdpar ombeds utföra jobbet med att hantera festen. I uppdraget kan ingå att ta emot gästerna, visa dem var de ska hänga ytterkläderna, och annan praktisk information, att visa dem var de ska sitta vid middagsbordet, se till att vegetarianerna får rätt mat osv. Brudparet vill denna dag slippa ordna med att gästerna har det bra, att de blir pratade med, dansade med, får något att dricka, allt sådant som en hyfsad värdperson gör för sina gäster. Kan inte brudparet ta hand om sina gäster denna dag ges uppdraget till någon annan. Rimligt vore att brudens/brudgummens föräldrar eller syskon tog den uppgiften, men jag vet från tidigare frågor att brudparets närstående ofta anser att de har ”rätt att ha roligt” i vilket inte ingår att behöva ha besvär med gästerna – så det blir alltså två gäster som ska arbeta under bröllopet. Det är därför nödvändigt att du och din sambo sätter er ner med brudparet och går igenom exakt vad som som förväntas av er.

Brudparet verkar, som sed är numera, ha bjudit till sin fest, och skulle därmed kunna hålla välkomsttalet, men vill säkert slippa. Det förefaller inte som om några i brudparsfamiljerna tänker ta den uppgiften. Logiskt vore annars att brudparsföräldrarna hälsar välkomna på brudparets vägnar, men är dessa föräldrar blyga eller rädda för att tala, så kan värdparet välkomsttala även om det är lite tokigt etikettsmässigt sett. Då reser ni er upp alldeles i början av middagen, och säger ”vi har som värdpar för denna lyckliga fest fått det hedersamma uppdraget av brudparet att hälsa er alla välkomna – vi är ombedda av brudparet att säga att ni alla som är här är utvalda för att ni är så viktiga för dem, och så fina vänner och så goda släktingar – så på brudparets vägnar hälsar vi er alla varmt välkomna”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min man är inte överens om följande:
Vår son på fem år var på ett kalas där födelsedagsbarnet bland annat fick ett låtsassvärd och andra vapenlikande föremål. Jag och min man är båda emot att ge vapenliknande leksaker till vår son och vill så klart inte att andra ska ge det heller. Nu är det vår tur att ha barnkalas och det kommer att bjudas in sonens kompisar vars föräldrar vi inte känner. Vi kan alltså inte förutsätta att de vet om att vi inte vill ge vår son vapenliknande leksaker.
Kan vi på kalasinbjudan skriva något om detta eller får vi ta den striden efter kalaset med sonen? Det verkar nämligen inte vara ovanligt att killar i den åldern får den här typen av leksaker. Min man tycker inte att man kan göra det, men jag är av motsatt uppfattning.

Svar: Beklämmande presenter – jag vet att det är vanligt att särskilt pojkar får leksaksvapen av olika slag, en del på något sätt användbara dessutom. Enligt min uppfattning är detta helt fel. Inga barn ska få lära sig att vapen är leksaker, brukbara eller ej. Det föräldrar istället bör göra är att inpränta i sina barn att aldrig, aldrig sikta på någon med ett vapen, leksaks- eller inte, inte ens ett hemgjort låtsasvapen.

Nu anar du att din son kommer att få barnkalaspresenter, och du har anledning befara att det kan bli ”roliga” leksakspistoler och annat.

Så visst kan du skriva på inbjudningarna ungefär ”eventuella presenter: endast fredliga sådana tack!”

Magdalena Ribbing

Fråga: För en tid sedan fick jag en mockabryggare i present, men nu råkade det tyvärr vara så att jag redan har flera stycken sådana av varierande storlek. Detta sa jag rakt ut till presentgivaren och föreslog att han antingen kunde ge den till någon annan eller så kanske vi kunde byta den mot något annat.
Byte gick dock inte för sig då han inte hade något kvitto/bytesrätt. Då jag märkte att han blev lite paff inför den uppkomna situationen slutade det hela med att jag sa ”men okej, jag tar och använder den här bryggaren i stället och så kan jag ge bort någon av mina andra i present till någon som behöver en”. Själv behövde han dessvärre ingen bryggare då han nästan aldrig dricker kaffe.

I efterhand har jag förstått att han tog åt sig lite av vad jag sa och tolkade det som att presenten inte ”dög”. Detta är dock inte alls fallet då jag ju knappast själv skulle köpt på mig flera likadana bryggare om jag inte ens gillade dem. Jag har bara en väldigt krass och praktisk syn på det här med presenter – de ska enligt min mening komma till användning. Umberto Eco sa någonstans att ”i libri si rispettano usandoli” (‘böcker respekterar man genom att använda dem’) och jag har precis samma synsätt på fysiska ting i största allmänhet.

Måste erkänna att jag är ganska osäker på hur man ska lösa sådana här presentsituationer då man får något man av en olycklig slump redan råkar ha. Ska man säga som det är eller hålla god min?

Detta är också anledningen till varför jag själv helst av allt ger bort saker som går att äta eller dricka upp. Man vet aldrig vad andra har och inte har respektive behöver eller inte behöver.

Svar: Nej, så som du gjorde gör man inte! Att du har en i din mening praktisk syn på presenter innebär inte att du kan ge dig själv lov att såra en presentgivare. Betänk att den ädle givaren hade planerat en framgångsrik gåva till dig och du säger istället för det förväntade ”tack, så fint” det motsatta: ”behåll den eller ge den till någon annan” – inte ett dugg vänligt.

Du kunde ha sagt så här ”tusen tack, du vet ju att jag gillar kaffe, faktum är att jag redan har en hygglig sådan bryggare men den ger jag till en kompis så använder jag din fina nya istället, det ska bli roligt”.

På det sättet hade du givit givaren chansen att säga ”oj då, jag har kvittot kvar om du vill byta” eller ”jag kan byta den om du vill”.
Eller inte säga något alls om kvittot inte fanns, som i ditt fall.

Så ja, man ska hålla god min. En present är inte framförallt ett tillskott till ens hushåll utan en symbol för en lyckönskan, och en vänlig omtanke. Sådant klagar man inte på när man får del av det.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min syster ska snart gifta sig och därför blev jag glad när min bror ringde upp mig för att fråga om vi skulle lägga ihop till en bröllopspresent. Till slut blev det fem som skulle dela kostnaden för denna gåva. Min bror och hans fru, vår mamma och pappa och så jag.
Men när min bror berättade hur han hade tänkt att vi skulle dela upp kostnaden blev jag chockad och sårad. Han tyckte nämligen att vi skulle dela upp kostnaden ”per hushåll”. Vilket i praktiken betydde att jag skulle betala dubbelt så mycket som de andra fyra eftersom jag är ensamstående.

Hans argument var att så här gjorde alltid han och hans vänner.
Ett annat argument var att han och hans sambo hade ju ”två familjer att köpa presenter till”.
Ett tredje argument var att de hade gemensam ekonomi.
Jag känner mig diskriminerad och sårad. Vad tycker Magdalena om detta resonemang? Är det så man gör?

Svar: Att det är presenttider märks på det ökande antalet frågor till Hyfs- och stilspalten i ämnet gåvor sedda ur allehanda aspekter.

Den här frågan om kostnadsfördelning av gemensam present kommer då och då, alltså att flera delar på kostnaden för en present, ofta en god idé eftersom presenten då kan bli lite rejälare. Men det uppstår inte sällan diskussion om hur kostnaden ska fördelas. För mig är det obegripligt hur förnuftiga och normalt tänkande personer plötsligt kan börja räkna två som en – ett par ska betala som vore paret en individ! Din bror tänker enligt min uppfattning åt skogen fel.

Det är beklämmande vanligt att de som befinner sig i en parrelation resonerar som din bror ”vi tu är ett” när det handlar om att dela kostnader. Men hur icke-tänkande kan man tillåta sig att vara? Särskilt när man själv tjänar på att inte tänka.

Tidigare diskussioner i samma ämne har givit synpunkter som att tvåpersonershushållet har större utgifter, dyrare boende, ofta har barn och därmed ökade utgifter osv. Visst. I enpersonshushållet betalar en för dagstidning, telefon, TV-licens med mera, utgifter som tvåpersonshushållet delar på – just det, två. Men om den ena i tvåpersonershushållet studerar och bara en arbetar, då blir det ju bara en inkomst? Visst. Men det kan knappast vara den ensamståendes sak att betala för detta. Om den som bor ensam studerar, betalar paren då dubbelt för att bistå den ensamboende? Det har jag aldrig hört!

Ursäkterna för kravet att dela kostnaden per hushåll är många. Hittills har jag inte sett någon rimlig sådan. Det enda tänkbara är att dela upp presentsumman på antalet givare som individer, inte som hushåll. Att din bror har vänner som gillar hushållsfördelningen är ingenting som du ska betala för. Det spelar inte minsta roll hur många presentåtaganden man råkar ha, du ska ju inte behöva ge pengar för presenter till din svägerskas familjemedlemmar, det skulle ju bli konsekvensen av din brors resonemang.

Att din bror har gemensam ekonomi med sin fru är ingenting som du har med att göra, och du ska verkligen inte straffas för det genom att betala mer än vad de gör.

Ack så trist! Jag blir alltid lika arg över detta pinsamt självupptagna, giriga sätt att räkna, och hoppas att du omedelbart säger ifrån mycket bestämt: presentens kostnad delas per givande person, jag betalar en femtedel.

Detsamma gäller givetvis även när flera gäster delar på kostnaden för gåbortsblommorna eller -vinet, och när presenter ges i andra sammanhang än bröllop, exempelvis födelsedagar och examen. Endast om alla givare som ska samsas om en gemensam gåva är par kan man dela summan på antalet par.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min dotter är student. Hon har vid några tillfällen konfronterats med att hennes skäggbeprydda manliga studiekamrater i samband med måltider råkar få matdetaljer i skäggväxten.
Hon undrar hur hon ska förhålla sig till det eftersom hon (enligt de utsagor hon förmedlar till sin mamma) inte är nära bekant med dessa lite okoncentrerat förtärande manliga kurskamraterna.
Säga något rakt ut eller låta de unga männen promenera runt med måltidsfragment tills de om aftonen synas av sin familj eller får insikt om det hela i spegeln.

Säg mig den som vet!

Svar: Vänligt och rätt av din dotter – hon kommer att tackas för sin omtänksamhet så snart hennes studiekamrater förstår detta. Hon har två hygglighetsalternativ: att fånga skäggsmularens blick och då snabbt peka mot sin egen haka med ett finger som hon gör en liten borstande gest med, därmed antydandes att ”gör så här, du har matrester i skägget”. Flertalet personer inser vad gesten betyder. Det andra alternativet är att hon tar fram en ren pappersnäsduk och mycket diskret ger den till den stackare som har dillfransar, lössläppta räkor, kanelbullar eller annat i skägget. Att bara låta dessa otillhörigheter vara där de är gör ingen glad, särskilt inte skäggsmularen som när han inser att han har gått omkring med ett litet skafferi i sitt stolta skägg kan gripas av kraftigt obehag.

För några år sedan kom en fråga från en skäggförsedd semmelälskare som undrade hur han skulle få i sig semlorna utan att kladda ner sitt skägg. Ät semlan med hjälp av kniv och gaffel svarade jag, till ett antal kommentatorers förnöjelse, de fick ju en god anledning, ansåg de, att håna mig – äta semla med gaffel! löjliga överklassfasoner! Diskussionen i kommentarsfältet mynnade så småningom ut i att mitt förslag var det enda möjliga i skägglägen. Det går helt enkelt inte att få i sig en semla på annat sätt om man vill undvika kladd i skägget. Alternativet är i så fall att äta semlan i ensamhet och därefter tvätta skägget. Eller hålla sig slätrakad.

Magdalena Ribbing

Fråga: Av etiska och miljövänliga skäl kan jag inte tänka mig att äta kött som är industriuppfött. Jag äter alltså mestadels vegetarisk kost, men även fisk och lite viltkött.

Jag läste den här frågan till Magdalenas spalt och kände mig en smula träffad: http://blogg.dn.se/etikettfragan/2015/01/26/9829/

Nu skulle jag aldrig rada upp mina matkrav på det sättet. Problemet är hur jag ska tackla situationen i stället.

Min erfarenhet är att om man erbjuder sig att ta med egen mat till en middagsbjudning så svarar värdpersonenerna i 90 fall av hundra att de så gärna ordnar med maten själva.

Vad svarar jag då utan att pretentiöst förhöra mig om vilket kött de tänker bjuda på?

Jag skulle kunna säga att något vegetariskt går bra, men om värdpersonen faktiskt hade tänkt att bjuda på fisk eller vilt innebär det extra jobb att ordna med något vegetariskt för mig. Och om jag blir ”påkommen” som fisk- och viltätare i ett sådant sammanhang (t ex genom att någon som känner till mina matvanor väl är på samma bjudning) blir det ju väldigt pinsamt.

Det kanske låter som en fånig fråga, men för mig innebär det en del krångel. Faktum är att jag mer eller mindre låtsas vara helvegetarian i jobbsammanhang för att det är enklast så.

Finns det några bra råd för oss med krångliga matvanor?

Svar: Det låter som om du är hyfsad nog att inte vilja missionera om ditt matval men du har tagit bestämd ställning mot viss föda och det har du rätt att göra. Det du kan göra är att framföra detta vid inbjudan. Du säger då ”jag har speciella matkrav, så jag tar med mig en egen rätt, om det är okej för dig”. Värdpersonen säger sannolikt att ”det ordnar jag, vad är det du inte kan äta?” och då är det dags att säga ”inte kött som är industriuppfött, och det är svårt att få tag på, så jag kan ta med min mat själv”. Värdpersonen säger säkert ”okej, då förstår jag” – eller kanske säger att det inte är något besvär att skaffa det kött du kan äta (du kan inte kräva garanti för att det verkligen är så!) och du uttrycker då din tacksamhet över detta.

Men för säkerhets skull och för att förenkla för värdpersonen tycker jag att du ska säga ”jag äter i princip vegetarisk mat” – så slipper både du och de som bjuder dig på måltider krångel. En vegetarisk rätt är säkert enklare att tillreda än att skaffa specialkött. Vanligen hör grönsaker, ris, potatis till kött- och fiskrätter, och detta kan ”förbättras” och ökas ut så att de vegetariskt ätande blir mätta. Det har också blivit så vanligt med vegetarianer att du sannolikt inte är ensam sådan vid en större bjudning.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar hur etikett och hyfs ser ut när två personer i 45-årsåldern gifter sig (andra gången för båda). Jag tänker mig att det bör vara lite mer nedtonat än första gången. Ingen klassisk brudklänning, men vad passar att ha istället? Båda har barn sedan tidigare. Kan/bör man ge dem en ”roll” under vigseln? Något annat man bör tänka på?

Svar: Helt rätt att bröllopet gärna kan vara lite mindre galant, har man gift sig i kyrkan tidigare så har man ju där avlagt livslånga trohetslöften. Men det är en fråga för varje individ om man vill upprepa dessa på exakt samma sätt, eller ändra något för att markera att detta är ett nytt skede. Borgerlig vigsel är ett alternativ om det första äktenskapet ingicks med kyrklig vigsel. Men man måste får lov att göra misstag i livet, och finner man det viktigt att gifta sig på nytt med allt som hör till förstagångsbröllopet så gör man det. Och struntar i vad andra kan tycka.

Det finns föralldel gott om exempel på brudpar i offentligheten, kända personer och kungligheter, där andra-tredje-fjärde vigseln sker med samma slags ceremonier, storståtlighet i klädsel och festligheter som första gången. Därmed har den vita klädseln, slöjan och kronan förlorat sin symbolik – men det hade den förmodligen redan första gången: oskuld är nyckelordet.

Andragångsbruden kan om det känns bra, låta bli att ha klassisk brudklädsel men ha ljus klädsel om hon vill, även crèmefärgat eller blekgult. En fin kjol och jacka, eller klänning i något material som inte är vardagligt brukar passa. Det är nog klokt att avstå från slöja men det kan vara fint med en levande blomma i frisyren. Brudbukett har man om man vill.

Förr hade kvinnor som gifte sig för andra eller tredje gången vanligen en pastellfärgad finare dräkt eller knä/vadlång klänning med en skir hatt till om vigseln följdes av en lunch eller mottagning (till en middag har man inte hatt).

Brudgummen kan ha mer eller mindre mörk kostym, mörkare ökar finhetsnivån. Barnen ingår ju i äktenskapet kan man säga, och det är utmärkt att ge dem uppgifter under vigseln och efterföljande eventuella fest så att de känner sig inkluderade. Små barn kan vara brudnäbb, barn i tio-femtonårsåldern kan gå bakom brudparet som tärna-marskalk, eller stå framme vid vigselbordet/altaret och där hålla brudbuketten. En tonåring kan få hålla vigselringarna och ge dem till vigselförrättaren i rätt ögonblick. Är barnen tillräckligt vuxna för att agera toastmaster-mademoiselle kan det vara en stor uppgift.

Magdalena Ribbing