Fråga: Jag har en arbetsrelaterad fråga. I mitt yrke uppkommer då och då situationer där jag blir bjuden på lunch av personer som har mig som kund. Ibland sägs det uttryckligen och då är det ju inget problem, men ibland så sägs ingenting om det, utan det är mer underförstått.
Det kan vara så att den som tänker betala inte säger något men ställer sig sist i lunchkön och det finns en historik av att den har bjudit. I dessa situationer känner jag mig alltid osäker och brukar ta upp min plånbok och sedan lägga undan den när personen säger att den tänkte betala. Men det gör istället att jag känner mig oprofessionell som kanske framstår som att jag inte vet hur det fungerar; att jag inte fattar att jag ska ju bli bjuden nu. Jag fattar, men jag vill inte förutsätta det.

Förslag på hur man hanterar detta på ett smidigt sätt?
Är det den som bjuder som gör ”fel” och borde kommunicera det tydligare?

Svar: Att du tar upp plånboken inför betalningen är rätt, det antyder att du gärna betalar för dig, och då säger den andra personen ”nej, jag betalar” och du svarar ”tack” och insisterar inte.

Men i osäkra lägen kanske du kan formulera en fras som du tar till genast som personen föreslår ”ska vi äta lunch?” eller vad som nu sägs. Då kan du snabbt säga ”gärna, jag betalar min mat” eller ”trevligt, får jag nöjet att bjuda dig?” (om du vill göra det) eller hitta någon fras som bättre passar för dig.

Den som tar initiativet ska rätteligen för att vara tydlig, hövlig och korrekt säga ”får jag bjuda dig på lunch” eller mer gammaldags fast väldigt trevligt alltså ”får jag nöjet/glädjen att bjuda dig på lunch”. Men så smidiga är inte alla, och då uppstår den här knepiga situationen som du beskriver.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hur kan jag, artigt och vänligt och inte avvisande eller snorkigt, svara på följande frågor som några i min omgivning har för vana att ställa. Och där jag känner mig ställd.

Frågande: ” har du nåt särskilt för dig på lördag?”
Svarande (jag): ”nej, vi har inte bestämt något än”.
Frågande: ”Bra, då kan du hjälpa till med X” eller ”Bra, då kan du ta hand om lille Gustav”.
Svarande (jag): ”öh”.

Frågande: ”Hur står det till?”, ”hur mår du?” – allmän artighetsfråga som man inte gärna kan svara något annat på än:
”Det är fint!”
Frågande: ”Bra, då kan du komma hit och xxx.”
Svarande (jag): ”öh”.

Jag vill gärna få exempel på svar redan i det första skedet, dvs innan jag sagt att jag är ledig, respektive mår bra.
Ett svar som är vänligt, och inte till exempel ”varför vill du veta det?” som ju inte passar sådana allmänna frågor.
Finns det? Jag har inte kunnat komma på något, inte ens i efterhand.

Svar: Det du beskriver är en lektion i hur man absolut inte ställer den sortens frågor. Den som frågar ska säga ”Hur har du det på lördag, vi behöver hjälp med X”. Då har du din chans att säga att det inte passar därför att du planerar en hemmakväll/att gå på bio/plugga/har beställt tvättstugan – vad som helst, men du ska inte ens behöva redogöra för det, man har rätt att ha ett privatliv.

Frågan om hur du mår är normalt en tom artighetsfras, inte ett sätt att ta reda på om ditt tillstånd är sådant att du kan bistå med att passa eller bära eller hämta något. Frågaren vet att du antagligen inte vill hjälpa till med vad det nu är, om det hade gällt någon trevlig bjudning exempelvis hade frågan varit direkt ”Vill du äta middag med dom trevliga Z och Å på lördag hos oss.” Men nu är det något som du med rätta förmodas inte vara särskilt intresserad av.

Så frasen om hur du mår kan du besvara med ”jodå, det är väl som vanligt/för oss alla, hur mår du?” Frågaren säger kanske att han eller hon mår bedrövligt och vill att du därför tar hand om/uträttar xxx åt vederbörande. Då kan du säga att du inte heller känner dig på topp och inte orkar medverka.

När du får den ytterst ouppfostrade frågan om vad du gör den eller den kvällen (ouppfostrad därför att den underliggande avsikten är att du ska hjälpa till med något) kan du lugnt säga ”vi/jag har en del planer, är det något särskilt?”

Den som frågat och får detta vaga besked kan då uttrycka sin önskan om ditt bistånd, varvid du kan välja att säga ja om du vill, eller säga att det inte fungerar, hänvisande till ”lite olika saker som jag/vi gärna vill göra”.

Men grunden i ditt problem är andras felaktiga sätt att fråga, alltså försåtligt forskande i vad du gör och hur du mår för att kunna utnyttja dig till den frågandes nytta.
Inte ett dugg okej och behöver därför inte besvaras med alltför runda älskliga förklaringar. Mina förslag är inte heller snorkiga eller ohövliga – du ville ju ha hyggliga fraser att kunna svara med.

Magdalena Ribbing

Den svenska nationaldagen – Svenska flaggans dag fram till 1983 – uppmärksammas genom att alla som har flaggstång hissar svenska flaggan i topp. Alla myndigheter och andra som har flaggstång firar också svenska flaggan även om man har ledigt eftersom nationaldagen är helgdag sedan år 2005. Flagga är den flaggduk som sitter på en fast stång eller mast, fana är den som är fäst på en bärbar stång, vimpel är en långsmal blågul duk som ofta används till sjöss. En tretungad flagga förs av kungahuset och krigsmakten. Ett banér är en kvadratisk flaggduk som kan bäras.

Färgerna är noggrant beslutade: ljust mellanblå fält och guldgult kors, enligt Svensk Standards beskrivning blå färg 4055-R95B, gul färg 0580-Y1OR. Eller som de också kan definieras: blått som himlen en sommardag, gult som rent guld sett genom ett smörpapper som tar bort blänket.

Det går bra även att utan flaggstång, fast eller bärbar, fira att man är medborgare i en demokrati. Man kan åka buss som har små flaggor längst fram på taket – det har alla bussar denna dag. Konditorierna har bakelser och tårtor med blågul marsipanflagga eller en tandpetare med pappersflagga. En liten nål med svenska flaggan kan man ha på jackan eller rockslaget. Däremot behöver ingen klä sig i blågula kläder! Hembygdsdräkt är rätt om man har sådan. Annars, om man firar nationaldagen tillsammans med andra, klär man sig i snygga vardagskläder – om det är fest har man festkläder efter egen smak, gärna med en liten blågul flagga anbragt på jacka eller kavaj.

Fram till mitten av 1900-talet, var den svenska flaggan något som skulle vördas och hanteras med respekt. Att vira flaggan omkring sig som badlakan eller hölje efter en idrottsseger gick inte an, inte heller att ha bordduk eller annat i hushållet i form av svenska flaggan.

När flaggan halades från sin stång var det viktigt att den inte nuddade marken utan veks ihop till en fyrkant, alltid med de gula fälten inåt, täckta av de blå. Svenska flaggan får enligt svensk lag inte dekoreras med bokstäver eller tecken. Inte heller får en annan nations flagga hissas på en flaggstång samtidigt med en svensk flagga. Men numera får flaggan sitta uppe bäst det passar flagginnehavaren. De förr så noggranna tiderna gäller inte längre. Man brukar säga att flaggan kan vara hissad lämpligast när den syns, det vill säga att den halas när mörkret faller. Om man vill ha sin svenska flagga hissad även nattetid ska den vara belyst, om man vill vara alldeles korrekt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag planerar att ha en större sammankomst då jag precis har flyttat till en ny lägenhet. Jag kommer att bjuda samtliga vänner och deras respektive så att ingen känner sig utelämnad.

Mitt problem är att två av mina vänner har partners som, enligt mig, beter sig illa.
De har en tendens att, högt och ljudligt, förkunna sina åsikter (negativa) om homosexualitet och dylikt.

Jag är själv bisexuell och kommer bland annat ha med två transpersoner på min fest. Jag vill inte att de ska behöva höra denna sortens prat, detta är något som de utsätts för så det räcker i det dagliga livet och jag vill att mina gäster ska känna sig välkomna och avslappnade i mitt hem.

Folk får naturligtvis ha vilka åsikter de vill men jag anser att kränkningar av denna typ inte hör hemma på en fest hos mig.

Finns det något snyggt sätt att inkludera detta på i inbjudan eller liknande? Då vi alla är enkla människor i 25-års åldern så kommer inbjudan vara mindre formell.

Svar: Det är inte så lyckat att skriva i inbjudan något som att ”negativt prat om HBTQ-personer undanbeds.” Normalt tänkande människor yttrar sig inte kritiskt om personer med en annan sexuell läggning än den man själv råkar ha. Att påpekas något så självklart på en inbjudan blir beskäftigt och onödigt.

Men du vet ju vilka två partner till dina vänner som beter sig på detta omogna, pinsamma och enfaldiga sätt. Du kan ta kontakt med dina vänner och be dem meddela sina medföljande att du inte kommer att acceptera negativt prat om HBTQ-personer, uppstår sådant kommer du att kräva att de avlägsnar sig från din fest.

Hur kommer man ens på idén att säga något kritiskt om människor på grund av att de har andra sexuella preferenser än ens egna? Vem tror man att man är i så fall? En gudagåva till mänskligheten?

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en situation som jag inte alls vet hur jag ska hantera. Min bäste manliga vän har sedan flera år en flickvän som är trevlig och rolig på alla sätt – men med en tendens att vara väldigt ”flörtig” mot andra män. Jag tror att detta till en viss del är omedvetet, det är helt enkelt hennes sätt att spela hjälplös kvinna som ska bli servad av männen i hennes närhet.
Nu har jag själv en ny man i mitt liv. Och nämnda kvinna flörtar ohämmat med honom varje gång de träffas. Strålar mot honom, berömmer honom, ger honom komplimanger – och nu senast även en ”skämtsam” klapp på baken (!!!).

Jag kokar över av detta varje gång vi ses. Inte av svartsjuka, utan för att jag tycker att det är så ohyggligt respektlöst mot mig. Det har gått så långt att jag helst vill avstyra helt att vi ska ses alla fyra tillsammans igen.
Jag har inte diskuterat frågan med de berörda parterna eftersom det blir fel hur jag än gör.

Jag vill inte ta upp det med min pojkvän eftersom han verkligen inte gjort något fel.
Jag vill inte ta upp det min vän, eftersom man aldrig ska kritisera en persons partner. Att jag inte tar upp det blir dock en konstighet mellan oss som vänner eftersom vi i vanliga fall pratar om allt.
Jag vill på ett sätt ta upp det med flickvännen, men jag ser inte hur jag ska göra det på ett sätt som inte förstör våra möjligheter till umgänge.

Vad rekommenderar Magdalena? undrar Vän Av Ordning.

Svar: Trist situation! Men kan du helt bortse helt från möjligheten att kvinnan ifråga bara vill vara vanligt trevlig mot din man? En sådan möjlighet kan ju finnas. Är du säker på att så inte är fallet så är det bedrövligt. Beklagligtvis har en del kvinnor det där sättet mot män, att spela hjälplöst gullig kan tyvärr vara effektivt för att få män att känna sig som tjusiga hjältar – som en del kanske vill. Vissa kvinnor talar med en tillägnad barnslig röst när de vill understryka sin söta kvinnlighet för att skaffa sig förmåner – jag känner själv till två sådana, båda är vad jag kallar utstuderat bedrägliga.
Om din man tycker att det här gullandet är påfrestande kan han själv göra något åt det genom att hålla sig på lite längre fysiskt avstånd från den flirtande kvinnan, inte se glad ut över hennes klappar, inte besvara komplimangerna. Det skulle du kunna föreslå honom om det känns nödvändigt.
Förhoppningsvis uppför hon sig inte som gör av bristande respekt mot dig, utan det är som du skriver, hennes ganska omedvetna sätt. Det kanske inte ens betyder något för henne, hon ”bara är sådan” kommer hon nog att säga när du tar upp detta med henne. För det tycker jag att du ska göra.

Välj ett tillfälle när ni är ohörda av andra, och säg ungefär att du förstår att hon själv inte är riktigt vet om att hon har en speciell attityd mot män, (exemplifiera med ett par händelser, som den där klappen på baken) och att det känns obehagligt för dig.”Varför” kommer hon att motfråga, hon menar ju bara att vara vänlig och skämtsam osv. Då måste du tydligt säga det du tycker, att hon som du ser det flörtar ohämmat med din partner och att du tycker att det är respektlöst mot dig.

Hon kommer kanske att hävda att du är alldeles för känslig som inte vill tillåta någon annan att vara vänlig mot din man. Men då upprepar du dina argument och håller fast vid dem. ”Det är en integritetsfråga”, kan du säga.

Klarar du att förklara detta för henne utan aggressivitet (håll undan ditt högst förståeliga ilskekokande) och med ett vänligt lite bekymrat tonfall så kan hon förstå och se till att ha ett mer neutralt sätt mot din man fortsättningsvis. Du måste vara generös då, och inte nämna detta mer om ert fortsatta umgänge ska fungera.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min närmsta chef har för vana att korrigera vissa, gärna yngre, medarbetare inför resten av gruppen. Hon tycker även om att uppfostra och berätta vad som är rätt. Hennes ord gäller alltid och hon tycker om när andra sitter och lyssnar på hennes monologer. Andras förslag förkastas gärna, även om hon sedan använder dem som sina egna inför sina överordnade. Vad anser Magdalena om det här beteendet? Finns det eventuellt några etikettsregler som gäller? Jag har för mig att Magdalaena har skrivit en bok om etikett på jobbet.

Svar: Jo, det finns en bok av mig, Etikett på jobbet, utgiven av Natur & Kultur. Men några fastställa ”regler” om hur chefer ska uppföra sig visavi sina medarbetare finns inte, bara förnuft, förståelse och ett mått av extra hänsyn. Ur alla synvinklar sett är det givetvis totalt åt skogen att kritisera en medarbetare inför andra. En bra chef ger beröm inför andra och kritik i enrum.

Försök med att vänligt avbryta chefen när hon sätter igång att uppfostra lika med kritisera, genom att hövligt säga ”du kan väl ta det där med X (den som kritiseras) i enrum, det känns inte okej för oss att höra på.” Det kostar på för den som ska säga det men kan ge önskad effekt.
Att chefen utnyttjar andras förslag är svårt att rätta till men ni som utsätts för det kan samlas och visa chefen att förslagen kommer från er. Uppmana henne att ge er rättvis credit för dem.

Låter som en besvärlig chef, för den delen. Synd om er. Men om alla som jobbar för chefen är på samma sida kan ni säkert få henne att tänka efter lite mer, bara hon meddelas vänligt vilka fel ni andra är eniga om att hon gör. Tänk om hon inte har förstått vad hon gör?

Magdalena Ribbing

Fråga: Min arbetsgivare bjuder några gånger per år oss medarbetare på trevliga fester. På en fest är ”respektive” också välkommen och på en annan fest är medarbetarens ”familj” bjuden, väldigt generöst alltså. När de bjuder till dessa fester är syftet en belöning till medarbetarna för att de gör ett bra jobb och när respektive och/eller hela familjen bjuds med är det för att de också är inblandade (på hemmaplan) i att medarbetarna gör ett bra jobb, alltså en belöning eller gottgörelse även till dem.

Nu är det en medarbetare som vill ta med sig sin syster på festen där ”familjen” också är välkommen. Jag anser att det inte är en rättighet att ta med sig någon på en fest. Inbjudan, kutym och sunt förnuft/etikett avgör vem man tar med sig och inte. Jag tolkar ”respektive” som en person man har ett etablerat förhållande med och ”familj” är utöver denna person även de eventuella barn och bonusbarn man lever tillsammans med. Jag har berättat för hen hur arbetsgivaren tänker kring festens syfte men hen blir upprörd över att hen inte får ta med sig ”fel familjemedlem” = syster. Hen argumenterar också att man blir diskriminerad som singel utan barn när ”alla som inte är singel får ta med sig någon”. Jag tycker att det är konstigt att hen har uppfattat etiketten helt olikt vad jag har. Men det är ju mycket som är konstigt här i världen…

Hen blev hur som helst så upprörd att hen avbokade både sig själv och sin syster från den festens anmälningslista.
Hur bemöter man detta på bästa sätt?

Svar: Respektive är som du skriver ett vedertaget begrepp för en etablerad partner, enligt min beskrivning ”den med vilken man har en relation syftande till en gemensam framtid”, alltså en make-maka, sambo, fästman-fästmö. Däremot är respektive inte ett allmänt accepterat ord för andra, som mormor eller syskon eller kusin. Begreppet familj skulle i något läge kunna vara ett syskon som bor tillsammans med den inbjudna gästen. Men högst sannolikt avses med familj den etablerade partnern plus barnen.

Det är arbetsgivaren som ska klargöra detta för medarbetarna. Den person som du refererar till har en inte ovanlig men tråkig attityd: att en inbjudan med gästförlängning ska utnyttjas; eftersom andra kommer med sina partners som innebär en utgift för arbetsgivaren ska minsann den som är singel också ha rätt till samma utgift. Feltänkt, snåltänkt men inte unikt, tyvärr.

Ändå förstår jag inte varför denna person tar det du säger på ett sådant allvar att vederbörande nu inte vill gå alls på festen. Varför vänder sig inte denna osäkra person till inbjudaren-arbetsgivaren och frågar om det är okej att medföra en syster? Och varför tyckte du att det var din sak att meddela hur arbetsgivaren tänker? (Hade du arbetsgivarens direkta uppdrag att meddela detta kommer hela frågan i ett annat läge). Som jag läser din fråga har du på eget bevåg bestämt dig för att förklara vad du vet eller anser dig veta om denna inbjudan.

Hur du ska, som du skriver, bemöta detta på bästa sätt vet jag inte, du har ju redan tagit på dig att tillrättavisa denna person, så vad skulle du kunna göra nu? Säga att du beklagar att du sade något? Tror du att det gör att vederbörande kommer att gå på festen i så fall – med eller utan sin syster?

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fundering kring bordsplaceringens roll i måltiden. Jag har varit på några större middagar och 50-årsbufféer det senaste året och då har det inte varit någon bordsplacering. ”Sätt er var ni vill” utropar värden/värdinna glatt och jag har vid några tillfällen hamnat vid barn och ungdomar. Som varande 50-plussare så tar samtalen slut rätt snabbt efter att jag frågat vilken skola man går i och vilka intressen som mina bordsgrannar har. De här kalasen blir ju därför snabbt tråkiga. Kanske hade det här löst sig om jag inledningsvis hade tydligare spanat över matsalen för att se om jag hittade någon jag ville sitta med – men jag tycker det ser så oartigt ut att stå med buffétallriken i hand och granska vilka medgäster som faller mig i smaken.
Lika hemskt tycker jag det är när ett gäng rusar fram till en bordsända och tar stolarna som de lutar fram mot bordskanten som en markering att ”här ska vi sitta”. Och det är ju inte så kul att sitta med maken för vi ser ju varandra varje dag ändå, och man vill ju gärna ha något självupplevt att berätta när man kommer hem.

Det middagar som jag minns alla bästa och med varmast minne är faktiskt de där bordsplaceringen varit lyckad. Maten vi fick vid de här tillfällena har jag däremot glömt bort. Man borde alltid bordsplacera för det är värdfolket som känner sina gäster och som vet vilka gästkombinationer som kan skapa bra och lyckade möten, anser jag.
Men hur är det formellt,  hur fungerar den och ska man ha bordsplacering vid allt från fina intima middagar till stora balunser?

Svar: Bordsplaceringen som den var förr, stram, obeveklig, utskiljande, har haft sin storhetstid hos de flesta. Få bryr sig om vem som är äldste gäst och därför måste få värdinnan som bordsdam, eller att båda i ett par ska placeras på samma nivå som den av dem med högst rang. Viktigare är att se till gästernas trevnad. Rang kan man glömma i nutid. Endast vid formella middagar på hög nivå – UD, regeringen, hovet, traditionella finfester – behålls de äldre formlerna för korrekt placering, men också där med en del moderna eftergifter till allmän trevnad.

Men ”fri placering” har blivit vanlig, det blir ett besvär mindre för inbjudaren och uppfattas som modernt okonventionellt. Man missar att en vältänkt placering blir en fantastisk hjälp till bra stämning på en fest. Så ditt resonemang är helt rätt. Grunden är att värdpersonernas platser, högsätet, är finast och att utvalda gäster hedras genom placering närmast dessa. Men viktigast är att gästerna ska trevligt! Därför sätter man inte f d makar eller f d par intill varandra, inte de med kända motstridiga engagemang eller politiska åsikter (de debatterna kan vänta till efter middagen) och inte heller gäster med alltför stor åldersskillnad. Äkta makar placeras enligt svensk sed aldrig intill varandra efter sin egen bröllopsmiddag.

Att avstå från placering vid en mindre tillställning brukar skapa problem för gästerna. Ingen vågar sätta sig intill värdpersonerna, alla tror att det skulle ses som förmätet. Flertalet gäster håller sig till dem de redan känner och missar därmed möjligheten till nya bekantskaper.

Bäst är att värdpersonen vid en överblickbar middag har placeringen i huvudet och säger till gästerna ”vill du sitta där” och visar. Annars läggs placeringskort på det högsta glaset vid varje plats, på formellt sätt.
En fin, mindre middag har samma placeringsgrund som den stora banketten. Båda behöver sina placeringar för att skapa bästa feststämning.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag började för ett halvår sedan på ett nytt jobb, där medelåldern är långt över min egen ålder.

Varje dag sitter mina kollegor och spyr ut osanningar om tiggare och invandrare, och jag känner att nu har det gått så långt att jag inte kan acceptera situationen längre. Jag blir så arg, förtvivlad och vill bara resa mig upp och fråga vad det är för fel på dessa människor, men har tills nu hållit tyst då jag har varit ny på jobbet.

Jag är själv inte invandrare, men tycker att alla människor ska visas samma respekt oavsett situation. Vad kan jag göra?

Svar: Bedrövligt och tyvärr inte helt ovanligt. Jag brukar svara att man också för sin egen skull måste markera att man inte håller med. Är man bara tyst så har man i viss mån samtyckt genom sitt tigande. Men det är jättesvårt för dig att som yngst och kanske nyast protestera mot vad dina arbetskamrater säger. Du ska ju fortsätta arbeta tillsammans med dem. Så börja med att skaffa dig verklig kunskap om ämnet, det är enkelt via nätets seriösa forum. Du kan hänvisa till fakta och stillsamt säga som det är när det kommer en rasistisk eller annan felaktig synpunkt. Eller ”jag läste i tidningen att det är fel, sanningen är den här xxx” eller ”jag såg ett TV-program om det här, och där sa dom att xxx och det stämmer inte med vad du säger”.

Alltså hänvisa till fakta, även i medierna, inte bara att du tycker något annat, utan låt din protest stå på en stadig faktagrund. Dina kolleger kommer nog att fnysa åt dig och säga att medierna ljuger osv, och då får du säga att det tror du inte, och att du tycker att man ska ha respekt för alla människor, det är vad du skulle vilja om du hade tvingats fly från ditt hemland av politiska skäl eller för att fattigdom tvingade dig.

Det blir inte lätt för dig, men om du talar relativt milt, utan aggressivitet, så kan du nog hantera detta. Någon av kollegerna kan få sig en tankeställare, kanske någon redan tycker som du men inte vågar säga det.
Håll ut. Det handlar om din självkänsla också, du kommer inte att stå ut med att låta föraktfulla inhumana yttranden fortgå utan att du protesterar.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en riktigt skämmig fråga. Vet självklart att man aldrig får prutta bland andra människor. Men om det ändå råkar hända – hur gör man då??

1: Låtsas om ingenting? (funkar om det är stor folksamling och vem som helst kan vara skyldig. Men om man är bara ett par stycken ??)

2: säger förlåt?

3: eller vad sjutton säger man???
Hoppas Magdalena kan ta sig an också så här jordnära men pinsamma frågor. Skämmigt värre!

Svar: Alla människor släpper luft då och då – jag har läst att det inträffar i snitt sexton gånger om dygnet. Per person.

Idealiskt är förstås att göra det på toaletten eller en undangömd vrå, men det är inte alltid möjligt. Sämsta scenario är om man råkar man släppa väder och de som är runtomkring noterar det och att man är upphovet. Då går det inte att komma undan, och då säger man lugnt ”ursäkta mig” och fortsätter att prata. Det kostar på men är bättre än att låtsas som ingenting  när alla ändå vet.

Man kan också säga ”ursäkta ett ögonblick” och gå undan någon minut, som en gest för att bli av med luftöverflödet.

Men: har man släppt sig bland andra så att det inte är tydligt vem som har åstadkommit det säger man ingenting, och låter bli att rodna. Bättre med kollektiv misstanke mot alla än att en enskild individ lokaliseras och drabbas av höjda ögonbryn.

Vettiga och hyggliga personer kommenterar inte, flinar inte och säger ingenting som ”värst vad det blåser här då” eller annat inte särskilt lustigt – för det är inte roligt att släppa väder i andras åhöro. Om omogna eller ouppfostrade personer skrattar och kommenterar säger man som ”skyldig” ingenting, flinar inte med förstås, svarar inte. Mycket snabbt brukar detta egentligen ointressanta samtalsämne dö ut.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag börjar bli gammal. Somligt nytt är roligt, spännande och utvecklande, annat känns bara konstigt och jag gillade det bättre som det var. I den senare kategorin faller de numera praktiskt taget obligatoriska stående ovationerna efter en föreställning av något slag. Att ge en stående ovation innebär för mig att man har varit med om något enastående fantastiskt som man vill visa sin oerhört entusiastiska uppskattning för. Jag går väldigt ofta på teater, dans, konserter med mera, och under senare år, ja, på allra sista tiden bara, verkar det ha blivit legio för publiken att ställa sig upp som en man så fort något är … bra. För mig är det ett sånt slöseri med de uttryck man som publik besitter. När något är bra applåderar jag uppskattande, och ju bättre desto fler inrop.

Jag kan tycka att något är väldigt bra, men jag sitter ner och applåderar entusiastiskt. Nu, när alla reser sig så fort något bara är helt okej eller bra, sitter jag (och några andra som tänker som jag, eller möjligen ljumma själar) och applåderar, men framstår i sammanhanget som missnöjda. Jag är inte alls missnöjd, jag vill bara spara min största entusiasm till de få tillfällen där den verkligen hör hemma.

Det trista är att också recensenter har börjat ta stående ovationer till intäkt för att en föreställning är bra! Det är ju helt befängt. Numera, alltså. Numera är ju tydligen praktiskt taget allt oerhört genomfantastiskt som man har masat sig iväg på. Av de stående ovationerna att döma, alltså. Kanske måste det vara så för att man ska ha något statushöjande att länka sig själv till på sociala medier?

Och en sak till angående applåder (men här slåss jag verkligen mot väderkvarnar, det fattar jag): Jag fick då, för länge sen när jag var ung, lära mig att när man taktfast har applåderat in någon på scenen för ett nytt applådtack, då skulle den taktfasta applåden återgå till en jämna applådmatta så länge de som uppträtt fortfarande är kvar på scenen och tackar. Så sker ju inte längre utan man fortsätter att applådera i takt, som om artisterna liksom inte syns där på scenen, som om man inte har sett att de har kommit in igen. Alltid lika märkligt i mitt tycke, men jag fattar att jag är obsolet.

Fast de där stående ovationerna för allt som är det minsta bra, dem tänker jag bara inte gå med på! Trist bara att sitta där och inte se vad som händer på scenen när ”alla” runtomkring står …

Svar: Intressant iakttagelse! Detta har jag själv inte noterat, men förstår vad du beskriver och håller med dig, stående ovationer bör förbehållas de riktigt stora prestationerna. Så var det förr, då ställde sig publiken upp av beundran för artisten. Som med det mesta uppstår över tid något slags värdeminskning i uttrycken, allting är numera jätte- super- sjukt- grymt och helt enkelt genomfantastiskt som du skriver – om än medelmåttigt. Men du kan inte hindra dessa stående ovationer. De kanske behövs för publikens självkänsla, som du anar.

Och jag kan inte ge dig ett svar på hur du ska få andra människor att uppföra sig väl, något som jag misslyckas med dagligen för övrigt. Det kanske är dags att flitiga teater- och konsertbesökare går ihop i en intressegrupp och utarbetar en liten folder om hyfs och stil på föreställningar, att bifoga biljetterna?

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag arbetar som lärare på en gymnasieskola. Jag är färdigexaminerad sedan ett halvår tillbaka, och påbörjade mina studier direkt efter min student, vilket innebär att jag är en, förmodligen, ovanligt ung lärare.
Jag har slitit väldigt hårt med mitt jobb under den termin jag varit verksam, och försökt specialanpassa undervisningen så gott som möjligt, och jag har även märkt att i stort sett samtliga elever har höjt sina resultat under våren, vilket känns jättekul. Nu till min fundering:

Mina kollegor har vid en del tillfällen inflikat att jag i deras tycke ser bra ut, och att de hört många elever viska om detta också. De brukar även skämta om att det säkert är därför de sitter så tysta och lyssnar intresserat på mina lektioner. Vid dessa tillfällen har jag helt enkelt tagit det för en komplimang, ända tills härom dagen.
Jag delgav de goda resultaten i en av mina kurser till en kollega, och var glad över den progression eleverna visat. Hon sa skämtsamt att ”men det är bara för att du är så snygg”. Jag skrattade bara bort det, som innan. Det var först när kollegan, återigen skämtsamt, sa ”man brukar säga tack när man får en komplimang” som jag började fundera – var detta verkligen en komplimang i dess rätta bemärkelse? Jag upplever det lite som att man ser ner på mig som pedagog och tillintetgör min kompetens med ett sånt uttalande, ungefär som att det absolut inte kan bero på att jag har gjort ett bra jobb. Kollegan menade säkert inget illa, men jag har svårt att se hur jag ska förhålla mig till, och bete mig i, en sådan situation.

Svar: Så roligt att du når goda resultat med din undervisning! Att du ser bra ut får du försöka glömma, en lärares utseende noteras alltid och har alltid kommenterats, både klädsel och grad av skönhet diskuteras av eleverna, det minns du säkert själv från din skoltid. Eleverna har kanske behov av att få ha synpunkter på den som är deras ledare. Det är du som har den kunskap dina elever ska delges – men den kan de inte kommentera i meningen ”vi vet” och då får det bli ditt utseende. Vore du ful i någon mening skulle det också ältas av andra. Kvinnor som är lärare får allt i sitt utseende diskuterat av eleverna, kropp och klädsel och frisyr, i denna tid av fixering vid ytan som viktigare än det mesta.

Din kollega som skojade om att du ser bra ut kan mycket väl ha uttryckt sig så av vänlighet, vem vill inte vara snygg? Ville kollegan förringa dina pedagogiska insatser vore det så dumt att det inte skulle förtjäna minsta uppmärksamhet. Du gör säkert klokast i att ignorera detta. Förmodligen kommer du att få höra det igen, människor har högst skilda sätt att kommunicera. Vill du slösa energi på ett svar när ett liknande yttrande kommer nästa gång kan du le vänligt och säga att det är under ytan som kunskapen finns. Eller något liknande som markerar att du själv struntar i att du ser så bra ut, du ägnar sig åt djupare insikter.

Glöm inte heller att det säkert kan finnas en grad av avund i detta påpekande om hur du ser ut.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har ett extremt dåligt ansiktsminne vilket ofta försätter mig i knepiga situationer. Detta är något som jag tycker är jättejobbigt då man lätt uppfattas som nonchalant och ointresserad om man inte minns personer som man träffat vid tidigare tillfälle. När jag är med vänner som jag känner bra brukar de försöka viska lite till mig vilka som jag har träffat innan för att jag ska veta hur jag ska hälsa på dem.

När det kommer till en ny arbetsplats, eller en stor släktfest på min pojkväns sida (han viskar han med men det är ju inte så lätt för honom att ha koll på vilka som jag har hälsat på under dagen) så uppstår stora problem, det har hänt att jag har pratat med en person i fem minuter för att sedan en halvtimme senare försökt hälsa i hand på denna person.

Jag har mina knep med att försöka kolla på hur personen är klädd (vilket är svårt på framförallt män i mer fina sammanhang), frisyr och annat som man kan minnas men ibland går det helt enkelt inte, det uppstår även problem vid nästa tillfälle då de har bytt kläder och frisyr. Jag jobbar till exempel inom sjukvården och där är alla klädda på samma sätt. Har Magdalena några tips på hur jag ska hantera det när en sådan situation uppstår? Jag anstränger mig verkligen för att minnas personer men jag är rädd att uppfattas som otroligt otrevlig när jag inte minns dem.

Svar: Jättejobbigt – det kan jag verkligen intyga eftersom jag är precis som du, minns varken ansikten eller namn! Människor blir väldigt sårade, som du skriver, så jag säger ofta ”får jag be dig hjälpa mig med ditt namn, jag har ett hopplöst minne, det kallas ansiktsblindhet” – och det brukar de flesta förstå. Vi många som har denna brist vill inte vara ohövliga eller nonchalanta, tvärtom, det är högst ofrivilligt som vi saknar minne för utseenden och namn.

När du hälsar på samma person flera gånger och presenterar dig gång på gång borde personen förstå ditt problem och vänligt säga sitt namn. Men det gör inte alla, de föredrar att bli stötta och tolka din upprepning som att du inte orkar komma ihåg dem, vilket är fel. För att inte ytterligare förstöra för dig så kan du säga ”oj, jag har ett problem, förmår inte komma ihåg ansikten, förlåt mig”.

Om det passar kan du göra som en del affärspersoner har berättat att de gör. De säger till den inser att de borde känna till ”skulle du vilja påminna mig om ditt namn?” och då får de i bästa fall höra både för- och efternamn, varvid de svarar ”så bra, nu kommer jag ihåg”. Eller om den tillfrågade säger enbart exempelvis ”Kalle”, svarar affärspersonen ”ja Kalle visste jag, men ditt efternamn?” eller så säger den de talar med ”Karlsson” varvid affärspersonen säger ”ja, Karlsson visste jag men hur var ditt förnamn nu igen?”

Utpräglat svag förmåga att minnas ansikten kallas prosopagnosi från grekiskans prosopon, ansikte, och agnosia, okunnighet. Det är inte ovanligt, men som sagt jobbigt, och min egen långa erfarenhet har lärt mig att bäst är ett hederligt erkännande från mig om min trista svaghet.

Tänk så bra det vore för dig och för mig plus mängder av andra som har denna brist, om människor som noterar en mötandes ansiktsblindhet ville säga ”hej, minns du mig, jag heter XX och vi sågs för en vecka sen på XX”. Det vore sann hövlighet och förståelse – och hände mig häromdagen när en älskvärd person som jag känner såg på mig att jag inte mindes och då snabbt sade sitt namn med det vänliga tillägget ”förstår att det är svårt att känna igen mig när jag har hatt över pannan”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Efter prinsbröllopet som jag följde på TV har jag diskuterat bröllopet med folk från olika delar av världen på en internetsida. En man från Portugal förfasade sig över att han sett kronprins Frederik av Danmark korsa sina ben i kyrkan. Mitt svar var då att jag aldrig hört talas om någon regel som skulle förbjuda detta. Möjligen kan det vara så i hans land, men jag känner inte till någon sådan regel i Sverige eller i Skandinavien.
Han hävdar dock med emfas att man aldrig korsar benen offentligt, och absolut inte i en kyrka, en synagoga eller en moské. Enligt honom visade kronprins Frederik exempel på bristande hyfs.
Så nu ställer jag frågan: Finns det verkligen en allmängiltig regel som säger att man ska undvika att korsa benen i offentliga sammanhang, och i synnerhet i gudstjänstlokaler?

Svar: Det är en gammal sed som knappast tillämpas längre i vår del av världen, men den har alltså funnits: varken kvinnor eller män skulle sitta med benen i kors i religiösa lokaler. I katolska och även ortodoxa sammanhang är det fortfarande mindre lämpligt att sitta med benen i kors. En förklaring är att det ser lättjefullt ut, i kyrkliga lokaler ska man vara uppmärksam på det som sägs, inte ha det extra bekvämt. I många kyrkorum är det ont om sittplatser just av det skälet. En annan orsak skulle vara symboliken i korsandet som vore ovärdigt det heliga korset.

Enligt min uppfattning är benen i kors en mindre fadäs jämfört med alla drastiska urringningar som kvinnor tillåter sig i kyrkliga sammanhang. Eller för den delen som också sågs på detta bröllop, galaklänningar med synlig slits bokstavligen upp till underbyxorna. Respekt för den lokal man befinner sig i är en grundregel.

Magdalena Ribbing

Fråga: Det har i vår bekantskapskrets blivit allt vanligare att brudpar önskar sig pengar till bröllopsresa istället för prylar de egentligen inte vill ha eller behöver. Jag tycker det här är en positiv utveckling, men jag undrar lite hur man ska hantera själva överlämnandet av pengarna på ett lämpligt sätt. Om paret bett om bank- eller swishöverföring, när bör den ske? Innan bröllopet? Under festligheterna? Efter? Med ett kort?

Svar: En bröllopsgäst som medför sin present överlämnar pengarna i ett extra vackert kuvert, eller en liten presentask med kontanterna, vid mottagningen eller festen på samma sätt som vore det ett föremål.

Har gästerna på bjudningskortet föreslagits att sätta in presentpengarna på ett konto är det lämpligt att de finns där senast samma dag som bröllopet äger rum. Jämför med bröllopspresenter som kan ges en kort tid före bröllopet, som lysningspresenterna förr, eller som vanligast numera samma dag. Har man satt in pengar på ett konto ger man brudparet ett vackert lyckönskningskort och skriver där att ett resebidrag nu finns på kontot. Men man preciserar inte summan, det vore som att låta prislappen sitta kvar på brödrosten, kristallvasen eller annan traditionell bröllopspresent!

Magdalena Ribbing

Fråga: Hur gör man när ens ekonomi påverkar umgänget med familj och vänner negativt? Jag har en kronisk sjukdom, vilket innebär att min ekonomi numera är urusel. Hur tacklar jag detta i sällskapslivet? Jag är välutbildad och det är även de flesta av mina vänner (och familjen). De har alltså bra jobb och relativt höga löner, medan min sjukersättning inte ens räcker till mina nödvändiga utgifter (hyra, mat och övriga räkningar).

Alla jag umgås med vet förstås att min ekonomi är ansträngd, men jag tror inte de riktigt kan föreställa vad det faktiskt innebär att leva på den nivån år efter år. Jag vill gärna umgås utan att behöva påpeka att jag inte har råd med allt de har råd med, men samtidigt kostar umgänget ofta pengar. Vanliga sätt är att mötas ”på stan” och fika eller äta mat. Vi går aldrig till dyra ställen, men även en vanlig lunch är egentligen för dyrt för mig. Att säga att jag inte kan för att jag inte har råd resulterar ofta i att den andra personen erbjuder sig att betala, vilket förstås är snällt, men samtidigt vill jag inte vara en börda som inte betalar för mig själv.

Om tanken istället är att vi ska ses hemma hos någon är det oftast ”knytis”, så även där blir kostnaden ett problem för mig. Vad göra? Säga att jag inte har råd? Tacka nej utan förklaring fast jag egentligen vill ses? Alltid föreslå promenader (bara för att de är gratis)? Skaffa nya vänner som också har urusel ekonomi?

Svar: På senare tid har det kommit flera mejl till min etikettspalt med likartade frågor om hur man klarar av att umgås när man har avsevärt sämre ekonomi än sina vänner. Det är dags, menar jag, att sluta känna skam över att man inte har lika mycket pengar som de vänner man umgås med har. Svårt vet jag av egen erfarenhet från min ungdom, men det går. Ofta handlar det om ens egen självkänsla, att inse att man duger trots att ens plånbok är magrare än övrigas. Du har ju hyggliga vänner som inser din belägenhet, och du skulle kunna göra ännu mer tydligt för dem att du inte kan delta i sådant som innebär utgifter men att du mer än gärna är med när det inte medför kostnader för dig.

Krogbesöken går väl bort, antar jag, men knytkalasen kan du kanske minimera din del av genom att säga att du kan baka matbrödet eller göra något annat som du kan bidra med utan att det blir höga kostnader.

Som jag ser det är det viktigt också att du inte skapar något slags ”tycka-synd-om”-känsla för dig, det är inte roligt för dig och inte för någon av dina vänner. Så försök förklara din situation på ett lätt och icke klagande sätt.

Och vill dina vänner bjuda dig på det du inte har råd med, låt dem göra det. Det finns en glädje i att få ge, särskilt till den som behöver gåvan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag svarar med att säga hej, hallå, osv utan att säga mitt namn i min privata telefon.
Anser att den som ringer upp ska presentera sig först.
Självklart att man på jobbet svarar med att säga firmans namn och sitt eget.

Min väninna svarar alltid med sitt efternamn även privat, och tycker att jag följer inte etiketten.
Vem har rätt?

Svar: I det moderna samhället räcker det att svara med enbart förnamn, eller hej, om man vill. Formellt och korrekt svarar man som man alltid gjorde förr, med antingen sitt telefonnummer, sitt för- och efternamn eller enbart efternamn. Det var en bekräftelse för den som ringde upp att vederbörande hade hamnat hos rätt person. Enbart telefonnummer svarar ingen med numera, däremot med namn (det gör jag alltid med för- och efternamn, omodern som jag är).

Dagens vana att svara i sin mobiltelefon överallt bland andra människor, även helt obekanta som inte har något att göra med vem det är som står bredvid och pratar, har gjort att förnamn eller ett enkelt hallå eller hej också accepteras. Genom åren har jag noterat att inte så få väljer att svara med ett inledande ja: ”ja, det är xxx (förnamn)” – varför detta ”ja” kan man undra.

Det finns ännu en aspekt på att inte svara med sitt namn: risken att den som ringer upp inte har vänliga avsikter utan  kontrollerar om den de ringer till är hemma, exempelvis för en stöldplanering. De som bor i eller har flytt från diktaturer svarar inte med namn av säkerhetsskäl.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är en person som ogillar uppmärksamhet från män jag inte känner. Ofta när jag åker buss eller tåg på väg till och från jobbet händer det att någon för mig okänd man liksom helt obekymrat sitter och iakttar mig. Oftast försöker jag därför hitta någon plats att stå eller sitta där man så att säga inte hamnar mitt i blickfånget hos någon – dock kan det vara lite knepigt då de flesta färdmedel jag använder har utformats för två färdriktningar, med platser där man sitter eller står mittemot varandra om vartannat. Jag gör ändå vad jag kan för att undvika ansikte-mot-ansikte-placeringar, men ibland är det helt enkelt för krångligt och bökigt att göra några större omplaceringsförsök.

När jag märker att någon tittar på mig brukar jag försöka ignorera detta bäst det går, eller att med kroppsspråk visa att jag vill bli lämnad ifred, att jag helst inte vill bli iakttagen. Jag kan omöjligt koppla av om det sitter en person mittemot mig eller snett mittemot mig som liksom bara stirrar på mig. Mina föräldrar (jag är född på 80-talet) har i alla fall lärt mig att det i allmänt hyfs anses ”fult att stirra” och att man, om man råkar titta på någon och denne märker detta samt verkar besvärad, genast flyttar blicken till ett annat ställe.

Det intressanta är att det alltid, alltid bara är män som gör på det här sättet.
Jag är en helt vanlig kvinna som ser helt vanlig ut, jag klär mig i helt vanliga ”tråkiga” kläder för att jag liksom bara vill smälta in och utstrålar inte på något sätt att jag är öppen för någon sorts kommunikation.

Har hört olika teorier som att det är för att jag är blond, men var och varannan människa där jag bor är blond. Eller att jag ser extra ”sur” ut och därför drar till mig dessa stirrare. Sägas bör kanske också att jag inte har något problem med lite småprat ”oj vad det regnar idag!” eller några kommentarer om dagens nyheter eller liknande. Jag har heller inga problem med män på min arbetsplats eller liknande, det är bara dessa för mig okända stirrande män som stör mig. Att bara sitta och titta och inte förstå att en annan människa blir obekväm, jag förstår det inte.

Har Magdalena något tips på något som man kan göra, säga, klä sig, eller annat som gör att man kan få vara ifred från dessa stirrande män, förutom att byta färdmedel, blir jag väldigt tacksam. Låter säkert som ett fjantigt i-landsproblem, men då får det vara så.

Svar: Det finns ett omedvetet stirrande som inte är så ovanligt, alltså att se på någon eller något utan att egentligen iaktta. Man fångar något objekt med blicken och tittar utan att tänka på det. Kanhända sitter man i sina egna funderingar och ser inte den eller det som man fäster blicken vid.

Om det är sådant du råkar ut för, eller om det är medvetet stirrande vet jag förstås inte. Men det jag kan föreslå dig är att ta med dig ett par stora solglasögon och när du märker att någon börjar betrakta dig sätter du på dig de mörka glasögonen och håller upp en tidning framför dig. Ignorera totalt den som stirrar, försök bortse från det ohyfs som det är att intensivt titta på en obekant människa.

Du kan inte säga till vederbörande att sluta glo eftersom det inte skulle hjälpa. Förr brukade man ta till något talesätt som visade en stirrare hur fel det var att bara glo, som ”har du ätit globullar med tittsås?” Sådant sägs knappast i nutid.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag satt på en flygbuss på väg på semester och gick på som vanligt och lämnade mitt bagage på bagagehyllan. Det var lite trångt så jag flyttade på en annan persons väska för att få plats med min, men självklart försiktigt.

Strax efteråt kommer en tjej fram och säger att det blivit märken på hennes ‘skitdyra’ väska eftersom jag la min väska oförsiktigt, antydande att jag ska ersätta henne.

Jag säger bara att vi får diskutera det efter semestern och vi byter nummer.

Men ju mer jag tänker desto orimligare verkar det. Jag hade ju lagt min väska på en designerad plats och varit försiktig när jag gjorde det. Är det verkligen mitt fel då om det blir märken? Och är inte märken något man får förvänta sig till slut hamnar på en resväska?

Och var det rätt av mig att inte bråka på bussen? En del av mig känner att jag borde stått på mig medan en annan del inte ville bråka just innan semestern.

Svar: Vissa människor har svårt att förstå när de befinner sig bland andra. Hon med ”skitdyra” väskan ville kanske inte  behöva se någon annan utmed vägen? Att bli upprörd över att det kommit ett märke på ens resväska tyder på en synnerligen stor ovana vid att resa alternativt att resenären är extremt persedelpetig. Har man rest någonstans med flyg vet man att flygplatspersonal inte är känd för att hantera bagage med silkesvantar.

Du ska förstås inte själv ringa väskinnehavaren, men om hon hör av sig måste du säga att du vill se väskan, hon kan komma med den till dig. Fråga vänligt om hennes reseförsäkring och kolla din egen drulleförsäkring och beloppen för självrisk. Du kan också fromt framhålla att reser man kollektivt måste man räkna med att ens bagage riskerar att stöta mot andras väskor. Har man exklusiva väskor som inte tål sådan närkontakt måste man linda in dem i skyddande omslag. Sådant finns men då ser ju inte omgivningen vilken ”skitdyr” resväska man har, vilket möjligen minskar nöjet med en sådan, kan jag tänka mig.

Stå på dig. Ser du att några markanta märken på hennes väska direkt kan hänföras till din hantering – det kan ju finnas en svag möjlighet att du har åstadkommit en skada – och att ingen försäkring kan ta detta utan hon kräver en ny väska av dig, så ska du behålla den skadade väskan. Men är det så bagatellartat som du beskriver ska det inte behöva bli diskussion om ersättning, eller ny väska.

Magdalena Ribbing

Fråga: Det händer att jag på tu man hand med en god vän berättar om någon småkul händelse som inte är precis hemlig, men kanske av lite barnslig, privat eller småfräck karaktär.
Jag har många gånger upplevt att den person jag berättat för sedan i ett helt annat sammanhang, ofta en middagsbjudning med många gäster, uppmanat mig att berätta om den där händelsen så att alla får höra.

Ja, sen sitter jag där och är generad, besvärad – och lite irriterad.
Alla i omgivningen vet att jag inte är någon Robert Gustafsson, men jag känner ändå att man redan blivit lite förväntansfull.
Men det som jag berättade för en enda god vän har jag ofta inte lust att berätta för en stor grupp!

Hur handskas man med en sådan här situation?

Svar: Du frågar om en företeelse som kan hänföras till kategorin ”vara rolig fast man inte är det” – det vill säga att den som förmår någon annan att underhålla övriga får en del av poängen. Det kan ju vara förklarligt i en del situationer, men är samtidigt ett slags krav på någon att leverera något kul som det kan finnas en rad orsaker att inte vilja meddela andra. Det  kanske kan finnas en vänlighet i grunden, man vet att någon annan har roliga saker att säga och vill hjälpa den personen att komma i fokus och få utrymme. Samtidigt bör man förstå att den som har berättat en historia i enrum kan vara ovillig att sprida samma historia till fler eller framför den i ett större sällskap.

Det är inte okej allmänt sett att låna en närvarandes humor. Den som vill att du ska berätta ska fråga dig först, säga diskret ”har du lust att dra det där roliga som du sa häromdan” – och då säger du ”nej, det vill jag inte” vilket ska respekteras, inget tjat typ ”men du kan väl ändå…”

Om du får denna säkert omedvetet oartiga uppmaning i ett sällskap så ler du milt och säger ”nej, förstår du, det kan jag faktiskt inte, men du kan säkert berätta något roligt själv.”

Det behöver du knappast upprepa, den som vill att du ska vara rolig på beställning kommer inte att be dig igen, när du har flyttat över rolighetskravet till vederbörande. Men se vänlig och glad ut! Annars förstör du för dig själv och blir sedd som surpuppa vilket inte minst i det aktuella sammanhanget vore onödigt.

Magdalena Ribbing