Fråga: Jag gjorde slut med J för 18 månader sedan och vi har ganska många gemensamma vänner. Jag har nu träffat T som några av mina vänner vet om. Bör jag informera J innan jag gör min nya relation offentlig i sociala media eller får J helt enkelt drabbas av faktum?

Svar: Även om 18 månader kan tyckas vara en ganska lång tid för att vänja sig vid en förändring är det trevligt och, med ett gammaldags begrepp, anständigt att berätta för en ex-partner att man har en ny partner.

Möjligen har J redan fått veta att du umgås med T av någon av era informationsentusiastiska gemensamma vännner, men dels vet du inte säkert om det är så, dels är det ändå snyggt att du själv tar kontakt och säger som det är.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vad kan man förvänta sig av övernattande gäster?

Vi har flyttat från Stockholm där vi hade den stora delen vänner och familj och har till vår stora glädje fått mycket besök av nära och kära som inneburit några nätters vistelse. Vi har oavsett gäst gjort vad vi kan för att vara goda värdar med ett välfyllt kylskåp, ett dignande matbord, snyggt och välstädat hem med ett iordninggjort gästrum för våra gäster.

Dock har vi gång på gång häpnat över den totala avsaknaden av en hjälpande hand av de besökande. Tallrikar lämnas helt sonika på frukostbordet, ingen frågar om de kan hjälpa till när maten ska lagas, och efter middagen har folk antingen suttit kvar vid köksbordet och tittat på när jag och min man röjer undan och städar, samtidigt som vi försöker ha koll på vår tvååriga dotter, eller så har de satt sig i vardagsrummet och väntat på kaffe och efterrätt. Ingen verkar bry sig om att vi tillbringar timmar i köket var dag för att ordna inför och efter alla måltider till oss alla. Vänner med småbarn har inte ens brytt sig om att torka upp på barnstol och golv efter deras barn. Ingen ens frågar om de kan hjälpa till!

Resultatet är att jag och min man efter besöken känt oss ganska tomma, men framförallt helt slut efter att ha skött ett Bed & Breakfast, när vi i själva verket hade sett fram emot en trevlig helg i goda vänners lag där alla skulle ha bidragit till trevligheterna och matbestyr.

Det finns många, i vårt tycke, nästan dråpliga exempel på vad våra gäster har fått för sig, alltifrån att lämna skräp och bajsblöjor efter sig i badrummet (det finns en sopkorg där), till att börja bära ut möbler från gästrummet och rada upp dem i vårt vardagsrum för att det i deras tycke var för trångt, och svärfar som alltid ska gå och ändra på saker och leta i kylskåp, frys och skafferi för nyfikenhetens skull.

När vi själva är gäster hjälper både jag och min man till, och jag skulle aldrig drömma om att öppna andras skåp för att kika vad som finns.

Nu undrar jag och min man: ska vi vara glada och tacksamma att folk vill resa långväga och besöka oss och gilla läget att vi får fixa allt på egen hand, eller kan man när man har informella, goda vänner på besök förvänta sig att de kan duka av efter sig, hjälpa till att skära grönsaker inför middagen, osv? Får man säga till sina svärföräldrar att sluta husera och bete sig som om de bodde här? Har vi missuppfattat rollfördelningen totalt om vad som är kutym, eller har vi en lat umgängeskrets?

Vi kan tillägga att vi allt som oftast får tack-SMS efter besöken i stil med ”Tack för en oförglömlig helg! Detta lever vi länge på och byxorna känns trånga!” Men vi är besvikna och uttröttade och älskar ändå våra lata (?) vänner.

Svar: Bevare mig väl! vad är det för ouppfostrade, nonchalanta personer ni umgås med? De ska givetvis aldrig på eget initiativ rota i skåp och kylskåp eller börja göra mat, men vänligt fråga vad de kan bistå med: ”kan jag skala morötterna, skära upp något, duka av” osv. Att flytta möbler i någon annans hem är samma sak som att säga ”det är fult möblerat, nu gör jag om efter min smak” – förskräckande taktlöst förstås.
Men du och din man verkar lite handfallna. Husgäster på det sätt du beskriver ska varken betrakta sig själva eller av er värdpersoner ses som betalande hotellgäster. Småbarnsföräldrar som inte torkar upp efter sina barn är ju helt osannolikt – tror de att barnkräks och matspill försvinner i sommarmolnen? Självupptagna drullar!

Så nästa gång: säg till. Vänligt: ”här är en trasa så att du kan torka upp efter lilla x” – ”vill du duka av, tack” – ”blöjor läggs i soporna, det finns en soptunna vid xxx” – och så vidare. Självklara uppmaningar till de personer som gästar er och utan medförd personal bor under ert tak.

Dina svärföräldrar: det är din man som ska säga till dem att sluta kolla kylskåp och ändra saker: ”fråga gärna om det är något ni vill ha, det är vårt hem och bättre att ni säger till oss än att ni grejar själva”. Det är en enkel sak som en son måste kunna säga. Du som svärdotter ska inte säga till dem.

Viktigast är att du och din man inte låter era gäster köra med er, hunsa er och bete sig som vore ni obetald servicepersonal. Gäster, ja, men på era villkor, inte på sin egen lättjas.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag tycker att etikett är både intressant och roligt, och något som jag gärna faller tillbaka på när jag är på nya platser, och i nya situationer, där jag inte alltid känner mig hemma. Gällande restaurangbesök så vill jag minnas att jag för länge sedan fick höra att man bör säga tack efter allt som man får serverat sig. Jag har märkt att detta leder till ett närmast infernaliskt tackande för egen del när jag är på restauranger.

Bör jag säga tack till servitören efter varje rätt denna ställer fram/plockar bort? Eller skall jag inte säga något alls till servitören om jag inte blir tilltalad? På samma tema undrar jag om man alltid bör säga att maten var god när servitören/servitrisen frågar vad man tyckte om maten efter måltiden? Tack så mycket på förhand!

Svar: Visst är det jättebra att ha koll på hyfs och stil eftersom det underlättar gemenskapen med andra om man vet vad andra förväntar sig av ens beteende.
När man blir serverad av personal ska man inte bara sitta som om man fick service av en robot, utan då och då säga ”tack” eller le vänligt – och är man upptagen i ett samtal så kan man emellanåt avstå från att markera något tack. Att som du skriver hålla på med ett ”infernaliskt tackande” är inte särskilt trevligt för den som serverar.

När den som serverar frågar om det var gott, svarar man ”tack, utmärkt” eller enbart ”tack” om man inte har något vänligt att säga, detta endast om man är missnöjd på restaurang där man själv betalar, aldrig privat förstås men där ställs knappast frågan. Var maten inte bra säger man ”jag hade förväntat mig lite bättre xxx”.

Man säger däremot inte att maten var osmaklig och man fnyser och fräser inte, det är knappast serveringspersonalen som har lagat maten.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är något förvirrad rörande vad som gäller ringar vid förlovning och bröllop. Mina föräldrar som gifte sig på 80-talet bytte två släta enklare ringar vid förlovningen och så fick min mamma den ‘finare’ ringen på vigseln.
Nu har jag sett att många jämnåriga verkar tillämpa den mer amerikanska traditionen (?) och ger ‘den fina diamantringen’ först (är lite osäker på om mannen får sin ring vid förlovningen eller vid vigseln) och sen enklare ring vid vigseln. Vad är det som gäller? Om man som tjej vill att den ena ringen är lite finare än den andra – ska detta vara förlovningsringen eller vigselringen? När ska killen få sin ring? Om den ena friar (och ‘överraskar’ med förlovningsring till partnern) ska den då köpa en egen förlovningsring, menar inte rent ekonomiskt, mer om man ska införskaffa den själv.

Svar: Trohetsringtraditionen har varierat genom åren.

Gammal sed är att kvinnan får en ring av mannen vid förlovningen, och mannen får en ring av kvinnan. Om kvinnan friar ger hon mannen en ring vid förlovningen och han skaffar en till henne. Ofta betalar mannen ringen till kvinnan och hon betalar hans ring, men det förekommer också ofta att den som har bäst ekonomi står för bås ringarnas kostnad.  Traditionellt är båda ringarna släta, men på senare decennier har förlovningsringen blivit mer som i flera andra kulturer, fransk, tysk, brittisk bl a, med ädelstenar.
Vigselringen är traditionellt fortfarande slät och enkel, men exempelvis hos svenska och andra kungligheter har kvinnorna ofta en förlovningsring med ädelsten och en vigselring med små diamanter runt om. Men en helt slät vigselring förekommer också.
I flera religioner och kulturer måste vigselringen vara enkel, alla ska vara lika inför Gud exempelvis i den judiska kulturen.

Så du kan göra som du vill, men följer du en svensk tradition så ska förlovningsringen vara den dyrare, och vigselringen enklare därför att den aldrig ska tas av utan sitta på fingret längst in. Då är det opraktiskt med utstickande stenar eller annat som är i vägen i ett vardagsliv. Förlovningsringen sätts därmed utanför vigselringen, och tas av när man jobbar eller håller på med något hantverk eller matlagning eller liknande.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min man väntar vårt första barn och är givetvis jätteglada för det. Vi har varit tillsammans många år och lever ett stabilt liv och barnet är så att säga planerat. Vi har nu börjat berätta för familj och vänner och de flesta reagerar som man förväntar sig med lyckönskningar, frågor om mående och liknande. Dock har jag stött på en del kommentarer och frågor, tyvärr från några i min nära familj, som jag tycker känns rent oförskämda och opassande. Till exempel har vissa med barn tittat menande på sin lilla telning och sagt ”Vet ni vad ni ger er in på”, ”Oj oj, ni ska se när det blir trotsåldern, det blir inte roligt”, ”Förvänta er att de första åren är ett rent helvete så har ni inte orealistiska förväntningar”.

Hur förväntas man egentligen svara på sådana frågor/påståenden? Självklart förstår vi att livet ska förändras, men vad är deras syfte? Har haft god lust att svara något i stil med ”Nä. Jaha. Nu när du säger det, när vi ser ert barn så börjar man faktiskt tänka på att avsluta graviditeten innan det är försent”. Givetvis har jag inte sagt detta, snarare försökt tiga bort det med ett leende eller sagt ”Jaaa, det ska nog gå bra”. Har du några kloka förslag på hur dylika frågor ska besvaras? Gärna på ett sätt så att mottagaren förstår att liknande saker undanbedes framöver.

Svar: Varje gång jag får detta slags fråga till min spalt – beskäftiga kommentarer till gravida förekommer ofta – blir jag lika upprörd. Hur i alla dar kan människor understå sig att säga sådant? Är de så obegåvade att de inte förstår vad de gör? Och vilket svar väntar de sig när de till en gravid säger ”vet ni vad ni ger er in på?”
Kanske är det människors evinnerliga behov av att visa sig duktiga, visa sin så kallade kunskap om en situation, som gör att dessa kommentarer levereras. Om de tänkte efter en sekund skulle de förstå att det enda de kan säga är något soligt, vänligt, lyckönskande – aldrig något negativt, kritiskt, olycksbådande. Det är så självklart att det inte skulle behöva påpekas. Egentligen skulle du bara stirra kallt på de som kommenterar din graviditet och säga ”vad var det du sa?” och när du får den idiotiska meningen upprepad, svara lika kallt ”jaha” och så börja tala om något annat, fråga något vardagligt om jobbet eller annat som har med frågaren själv att göra.
Men du förefaller vara en vänlig och artig person, så du vill kanske inte vara så drastisk och ovänlig. Då föreslår jag att du säger en liten aning syrligt ”tack för din omtanke” eller ”tack för din vänlighet” och så inte något mer. Det bör få den som säger dumheterna att tänka efter: var det vänligt och omtänksamt, det sagda? Nej, det var det ju inte och då måste vederbörande förstå att det inte ska upprepas.

De i din nära familj som säger dumheter kan du lugnt svara att du är tacksam om de avstår från dessa onödiga påpekanden. Du kan säga ”som du säkert förstår hjälper det mig inte ett dugg att du säger negativa saker om barn”.

Magdalena Ribbing

Etikettspalt: Det tycks som om ohövligheten blomstrar mer än vanligt, åtminstone som jag har noterat i Stockholm. Vad det beror på vet jag inte. Men om och om igen hör jag hur människor som handlar dagligvaror och ser ut att vara normala låter som om de vore amerikanska marinkårslöjtnanter i exercistagen.

Så här säger de, utan minsta leende:
Jag ska ha.
Jag vill ha.
Jag tar xxx.
Ge mig.
Det där (pekar).
Den (pekar).

De är kunder och detta inträffar i butiker där det finns personal att ge order på detta ohövliga sätt. Känner sig dessa kunder så Viktiga och Märkvärdiga att de nödgas kommendera istället för att säga vad de vill, på ett vänligt sätt?

Så här säger en hyfsad kund till den som ska bistå med att ta fram och göra i ordning det önskade:
Hej.

Får jag be om?

Jag vill gärna ha.

Jag skulle vilja ha.

Kan jag få?

Har ni xxx? Så bra, fem stycken tack.

Till kommandotonen hör ofta en okunskap om ordet tack. Det används sällan i dessa sammanhang. Kommandokunden brukar bara ta sitt paket och gå. Den normalt hyfsade kunden säger tack, möjligen också hej då.

Och vad spelar det för roll om vi inte är vänliga och hövliga mot varandra när vi kan? Ja, det är den mänskliga gemenskapen som blir lidande, den som ska vara grunden till att vi människor härdar ut med slit och strävan. Med livet, kanske.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag fick nyligen veta av en vän som jobbar som sommelier på en finare restaurang att hur de flesta av oss blivit lärda att provsmaka vin på restaurang de facto är fel. Han menade att det är skillnad på att gå på en vinprovning och på att provsmaka ett vin på restaurang; på en vinprovning ska du göra en bedömning av vinet och på restaurangen ska du egentligen bara se ifall det är något fel på vinet (såsom korkfel), och inte bedöma vinets karaktär.

Så långt var jag med, men jag visste inte att själva provsmakningsproceduren skilde sig åt. På en vinprovning ska man, enligt honom, göra alla de steg jag tidigare hade lärt mig; snurra glaset för att frigöra aromer, föra glaset till näsan, dofta ordentligt på vinet och sedan ta en sipp och gärna föra runt vinet i munnen. Detta menade dock sommeliern att inte är comme il faut på restaurang. Eftersom korkfel är ett väldigt tydligt fel (jag har själv råkat ut för det en gång och vinet var verkligen inte drickbart och luktade ättika) ska man bara ta upp glaset (utan att snurra det), dofta snabbt på det (utan att sticka näsan in i glaset) och sen ta en sipp och direkt svälja (utan tandborstningsliknande rörelser i munnen). Jag tycker det här lät väldigt logiskt och vill höra vad anser ang. det här resonemanget.

Svar: Din vän har rätt. Provsmakandet av vin på krogen handlar inte om vad beställaren tycker om eller inte tycker om i vinväg. Den som beställer ett visst vin förutsätts veta vad han eller hon har beställt, och får en skvätt i sitt glas ur den nyöppnade buteljen för att kontrollera att det är det beställda vinet, inte något annat, att detta vin inte är skadat av kork eller har vänt i buteljen, och att temperaturen är godtagbar.

Alltså behövs inte alls hela den professionella proceduren som har ett annat syfte, ett betygsättande.

Men beställaren på en restaurang ska absolut dofta på vinet innan den klunk tas som ska övertyga om att vinet är korrekt. Doftandet ingår i smaken. De som på restaurangen beställer ett vin, smakar på det och sedan säger ”nä, det här (underförstått den här  smaken) gillar jag inte” visar enbart sin okunnighet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar om det är okej att basta på första dejten? Eller är mitt förslag till en första dejt lite ”för mycket”?
Vad anser folkvettsexperten?

Svar: Ska du träffa någon som du inte känner sedan tidigare och föreslå att ni ska mötas i en bastu?

Ja, det kan man väl göra om man tror att den man ska möta tycker att det är trevligt. Jag skulle tycka att det vore förskräckligt att behöva umgås i en bastu med någon som jag inte är närmare bekant med. Men det är ju du som ska träffa någon, inte jag. Du kan givetvis fråga, med risk att du blir betraktad som lite ovanlig. Det är i sig inte något fel.

Ändå: jag skulle i ditt ställe vara försiktig med att föreslå detta åtminstone vid första dejten.

Magdalena Ribbing

Fråga: Bjuden på middag med både förrätt och huvudrätt men det inte är dukat med dubbla bestick. Samma bestick ska användas till varmrätten. Vad gör man av besticken tills varmrätten kommer? På vita bordsduken? Tar upp servetten och lägger besticken på den? Håller i dem?
Jag vill inte kritisera dukningen när jag är bortbjuden.

Svar: Helt rätt att aldrig ifrågasätta eller påpeka något man uppfattar som ”fel” vid en bjudning! Värdpersonen gör sitt bästa och som gäst är man tacksam och nöjd.

Men: vid noggrann och helt korrekt dukning ska gästen kunna lägga bestick som ska fortsätta att användas på en assiett. Eller så ser värdpersonen till att ställa fram nästa tallrik i samband med att den använda tas bort.

Använda bestick ska aldrig läggas direkt på bordet. Finns en assiett för dem om de ska användas fortsättningsvis läggs de på den, förmodligen är den även brödassiett och står till vänster. Men besticken läggs inte på servetten som aldrig ska placeras tillbaka på bordet när den väl är använd, vilket den bör vara eftersom måltiden påbörjats (när måltiden är avslutad läggs servetten tillbaks men aldrig dessförinnan).

Om ingen annan lösning erbjuds får man, utan att kommentera det, hålla besticken i ena handen till dess att nästa tallrik anländer.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en hundvalp som inte klarar av att vara ensam längre stunder. Detta innebär att jag måste ta med hunden vart än jag blir bjuden om jag inte lyckas hitta en hundvakt. Detta innebär att jag oftast svarar på en inbjudan ”jag kommer gärna, är det okej om jag tar med mig min valp?”. De flesta svarar att det är okej men i vissa sammanhang (finare middagar etc) vet jag att hunden är en begränsning. Det är inte många i min bekantskapskrets som har barn eller hund än.

Jag brukar ta med mig ben, filt, ta ut hunden ofta under kvällen för att undvika olyckor inomhus och hålla hunden i knät så att han inte busar runt som en valp kan göra, för att underlätta för värdparet. Men jag undrar ändå vad som är god etikett när man är den enda i bekantskapskretsen med säg en valp eller en bebis? Kvällen ska ju inte kretsa runt min valp men det blir lätt så när han far runt och busar.

Svar: Du resonerar klokt som inser att en hund, vuxen eller valp, kan vara till besvär på en bjudning. Mitt förslag är att du tackar nej om du inte hittar en hundvakt. Bara om värdpersonen mycket tydligt säger att din valp är välkommen tar du med den, och då har du den under total uppsikt själv. Den ska inte sitta i ditt knä vid matbordet, givetvis inte matas med annat än det du har medfört och valpen ska äta någon annan stans än där gästerna sitter. Den ska passas noga så att det inte blir tråkigheter i form av en liten skvätt eller något gnagande på en möbler eller skor osv. En gång hade spalten en fråga om en medförd hund som lyckades tugga hål på värdpersonens fina päls. Det blev ett hål också i vänskapen mellan husse och värdpersonerna när husse fick ersätta pälsen.
Man ska veta att när man skaffar ett husdjur är det ett engagemang som kräver total uppmärksamhet de gånger husdjuret medförs till andra. En valp är oftast oemotståndligt gullig och rolig, men kan ställa till mycket stök. Bäst då att vara hemma till dess att valpen blivit både rumsren och rimligt lydig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vid ett besök i Stockholm nyligen var jag och tittade på Kungliga Slottet och jag besökte även Slottskyrkan. Vid tillfället var det varmt och soligt och jag hade matchat min sommarklänning med en fin hatt som jag, till min förtjusning, hittat på sommarrean på NK:s Hattbar ett par dagar tidigare.

När jag stigit in i kyrkan kom dock kyrkvärden fram till mig och bad mig ta av hatten. Jag har bott i England i många år och där är det vanligt med hatt på kvinnor i kyrkan och jag trodde att det var accepterat även i Sverige. Jag gjorde naturligtvis som jag blev ombedd och tog av mig hatten, men jag blev lite förvånad och även generad över tillrättavisningen och undrar lite oroligt om jag har gjort fel i alla år då jag burit hatt i kyrkan?

Svar: Intressant missförstånd! Kyrkvärden var antagligen tillsagd att uppmana besökarna att ta av hatten i kyrkan, men visste inte att detta enbart gäller män, som ska vara barhuvade i kyrkan. Kvinnor ska snarare ha hatt än vara barhuvade i kyrkor. Förr hade kvinnor alltid något på huvudet i kyrkan och fortfarande är det mycket vanligt för att inte säga viktigt att kvinnor har en huvudbonad av något slag i i kyrkor såsom i Storbritannien och i katolska länder.

Du har sannerligen inte gjort fel, men kyrkvärden behöver informeras om rådande normer. Jag kan tänka mig en enda orsak till att en kvinna ska ta av hatten i en kyrka, och det är att den är så enormt stor så att den skymmer möjligheten för andra besökare att se det som finns att beskåda, eller är så kreerad att den kan skada något i kyrkorummet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min fråga gäller en kollegas beteende. Vi sitter i landskap och kollegan, som är några år äldre än mig, sitter ganska nära mig. Jag känner inte kollegan jätteväl men han verkar trevlig. Problemet är bara att han har lite otrevliga ljud för sig, t ex drar han ganska ljudlig ner snor och sväljer och andra mindre trevliga läten. Det kryper i kroppen på mig av obehag när han gör detta och det sker tyvärr många gånger i timmen.

Kollegan är säkert inte ens medveten om detta men jag tycker att det är väldigt obehagligt. Jag vet dock inte om man kan påtala detta på något snyggt sätt utan att han tar illa upp då jag absolut inte vill såra eller göra mig ovän med kollegan. Har Magdalena några förslag?

Svar: Det är svårt att säga till någon att vederbörande stör på ett så pass äckligt sätt som du beskriver. Men du kan försöka med att mycket vänligt säga (först frågar du om motmedel på apotek): ”du vet det nog inte själv men du snörvlar väldigt mycket, du kanske har någon allergi? jag vet ett jättebra medel som heter xxx, som jag har hört ska hjälpa när man snörvlar.”

Det borde snoraren förstå. Många människor har diverse ljud för sig utan att tänka på dem, ungefär som tics, något som sker ofrivilligt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min man har diskuterat hur man beter sig när man bjuds på middag eller äter på restaurang och serveras kyckling med ben. Är det okej att ta upp fågeln med händerna för att ”gnaga” av köttet eller ska man acceptera att en del fågelkött blir kvar på benen om man äter den med kniv och gaffel?

Har också en annan fråga om man vid en måltid serveras en sås där en del god sås finns kvar på tallriken när maten är slut. Är det då okej att ta en bit bröd för att ”slicka” i sig den sista såsen från tallriken?

Jag vore mycket tacksam för Magdalenas synpunkter då min man och jag har olika ståndpunkter i vad som är trevligt för omgivningen och god etikett.

Svar: I konventionellt prydligt bordsskick äts med bestick så mycket som möjligt. Kyckling- och kotlettben tas inte upp med händerna. Endast om dessa ben har en tydlig markering med folie eller papper kan de tas upp och gnagas av – men innan dess ska allt kött ha skurits av så mycket som möjligt. Ibland sägs det att vildfågel får man gnaga på – men det är en mer en förhoppnings”regel” än överensstämmande med konvenansen, om det är den man vill hålla sig till.
Att med händerna ta kyckling- fågel- kotlettben och gnaga på förbehålls familjära sammanhang, utflykter osv. Det hör alltså inte hemma vid det som kallas finare middagsbjudningar.

Sås som är kvar på tallriken får man anbringa på en bit grönsak exempelvis. Trots att många brukar säga ”i Frankrike gör man så här” är det fel i prydligt bordsskick, även franskt sådant, att ta en brödbit i handen och svepa upp såsen därmed. Endast i lättsamma sammanhang kan en bit av kuvertbrödet anbringas på gaffeln och såsen diskret svabbas upp därmed.

Samma sak som gnagande på fågel- och köttben gäller för brödet. Inom familjen och vid helt okonventionella måltider kan man ta en brödbit att suga upp såsen med, men inte som en mopp utan diskret med en bit i taget.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag fick för några dagar sedan en bröllopsinbjudan med posten där det anges ”Om svar anhålles ej”. Är det ett vedertaget begrepp? Hursomhelst, jag förstår det som att jag inte ska svara huruvida jag kommer eller ej. Är det så man bör uppfatta uttrycket?

Svar: Det går inte att tolka denna fras som något annat än att du inte ska svara. Det finns fraser som brukar användas när en inbjudare inte behöver ha svar från gästerna därför att bjudningen är så stor att det inte spelar någon roll med tio återbud eller mer. Fraserna är ”Endast återbud” eller samma ord på engelska, ”Regrets only”.

Annars är kutymen att om man som inbjudare inte behöver eller vill ha något svar från gästerna skriver man ingenting alls.

Men ”Om svar anhålles inte” låter väldigt märkligt. Kanske har inbjudaren missförstått de gammaldags orden ”om svar anhålls”, o.s.a., som på modernare svenska skulle bli ”svar ska ges” – anhålles är detsamma som att artigt begära, alltså här ett krav. Att skriva att svar krävs inte, eller förväntas inte, är ovanligt och onödigt för det mesta.

Om du är inbjuden endast att övervara vigseln, inte till någon mottagning eller fest efteråt, ska svar inte ges, det behövs inte när det gäller att vara där under ceremonin men inte därefter.

Är du bjuden på hela bröllopet, alltså även festen, så är det högst egendomligt att svar inte ska ges. Jag tycker att du ska ringa inbjudaren och fråga!

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har blivit inbjudna till ett kusinbarns bröllop, och då vi är en ytterst liten släkt förmodar jag att de vill att vi skall närvara. Under vilka förutsättningar tycker Magdalena att man tacka nej?

Svar: Ingen orsak alls krävs för ett nej tack. En inbjudan är en vänlighet, inte en kommendering. Säkert vill inbjudarna att ni ska närvara, annars hade ni knappast bjudits. Många tror att just till bröllop får man inte tacka nej, de tror att ett nej tack närmast är en förolämpning. Detta är en missuppfattning. Det går utmärkt att tacka nej.

Man behöver inte ens ange skäl, det räcker att skriva ”tyvärr förhindrade att närvara” eller ”kan tyvärr inte komma”. Har man ett skäl, exempelvis en resa, en annan inbjudan som man har tackat ja till tidigare, något åtagande som inte kan flyttas på, så kan man skriva det. Däremot förväntas nog ganska ofta att nära släkt tackar ja till en bröllopsfest som ursprungligen är till för att de två nygiftas släkter ska lära känna varandra. Det är fortfarande inte ett tvång, umgås man inte med sin släkt alls eller ogillar sina släktingar eller har någon annan orsak att inte vilja träffa dem, så behöver man inte delta i en bröllopsfest med släkten.

Men det är vänligt om ni skriver i ett nej-tack att ni ska tänka på brudparet den aktuella dagen och att ni då ska höja en skål för de nygiftas lyckliga framtid.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har förstått att Magdalena inte gillar shorts men jag undrar varför och vad som är tillåtet att ha på sig när det är varmt ute? Varför måste man ha jeans om det är 25 grader varmt?

Svar: Shortsfrågan kommer varje sommar och mina svar missförstås ständigt. Så här anser jag: varje människa har rätt att klä sig efter egen smak, det är inte fråga om tillåten klädsel, utan om lämplig. Men man ska veta och förstå att ens bara hud inte alltid är vad andra önskar ha tätt inpå sig. Jag ogillar inte alls shorts men anser att de ska bäras där de passar. Och förstås ha den längd som lämpar sig för tillfället.

Sommar, ofta varmt, shorts verkar svalare än längre byxor. Nu talar vi om klädsel i städer eller platser där man möter obekanta människor, på gatan, i butiken, på museet, i kaféet, på bussen, tåget, flyget. Vad man har på sig av särskilt små kläder på badstranden, i trädgården, skogen eller liknande är en helt annan sak. Jeans är inte något bra alternativ om man inte vill ha sådana, de är vanligen av rejält tyg, sitter åt, är inte svala och kan därför vara tråkiga att ha på sig i sommarhetta. Men det finns, tro mig, annat än jeans, tunna lite vidare bomullsbyxor exempelvis. Ta lärdom av människor som bor i länder där det är varmt året om, de har aldrig åtsittande småbyxor, inte heller urringade  linnen, utan väljer traditionellt enligt tusenårig erfarenhet kläder som är svala: tunna, vida långa byxor, tunna vida långärmade överdelar i bomull eller linne.

Shorts i stan är helt okej enligt min uppfattning om de når till, eller nästan till, knäna. Men olämpliga i stadsmiljöer är de mycket korta små shortsen som lämnar hela benen nakna och svettiga eftersom det ju är varmt. Och det som är fel är att andra människor utan att ha bett om det måste skavas mot någons nakna och förmodligen svettiga eller sololjiga hud. Denna hud med eller utan pålagor har också närkontakt med kaféstolen, bussätet, grönsaksdisken med mera. Min bestämda uppfattning är att närhet till någon annans bara hud ska vara frivillig och önskad från båda parter, såvitt det är möjligt.

Faktiskt undrar jag om de många minibyx(småshorts)företrädarna som är arga på mig för min uppfattning om rätt shortslängd vill att alla ska vara lika förtjusta som de själva över deras nakna ben. De entusiastiska minibyxbärarna kanske vill ha omgivningens uppskattning för slitet på gymmet och i solen som har givit dem deras muskelfina solbrända extremiteter?

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag var på bio med min kille, som jag träffat i ett halvår och därför inte haft nöjet att gå på bio med så många gånger än. Precis när filmen ska börja, tar han av sig skorna och sätter upp fötterna mot stolen framför. Han har inte illaluktande fötter på något sätt, och jag tror inte att han störde den som satt på stolen framför, men jag tycker ändå att det hör till god ton att hålla fötterna på golvet på bion. Jag sa lite diskret något i stil med ”Men xxx, du kan väl ta ned fötterna”, varvid han tog rätt illa vid sig och tyckte att jag tillrättavisade honom som ett litet barn.

Vad skulle jag gjort i denna situation? Det här är alltså någon jag tycker mycket om och hoppas få gå på bio med flera gånger framöver, och då känns det konstigt att bara ignorera ett beteende som jag helt ärligt tyckte var rätt pinsamt, speciellt eftersom det då antagligen finns rätt stor risk att vi hamnar i samma situation igen framöver.

Svar: Oj! Inte vidare snyggt eller hänsynsfullt men helt i linje med den attityd som allt fler skaffar sig: jag gör som det är bekvämt för mig, och struntar i hur det uppfattas av andra. Naturligtvis tar man inte av sig skorna på bio. Naturligtvis sätter man inte upp fötterna mot ryggstödet framför. Naturligtvis tar man emot en vänlig kommentar av en nära person utan att bli sur.

Det du möjligen kunde ha gjort istället var att efter biobesöket väldigt vänligt säga att du tycker inte att man gör så av hänsyn till andra i närheten och den som sitter framför, och fråga om inte han tycker så också. Så hade ni kanske fått ihop ett litet samtal i vänlig ton och han hade fått en tankeställare.

Om det blev långvarigt surt efter denna händelse så kan du ha det i åtanke för fortsatt kontakt. Klarar man inte efter ett halvårs dejtande att bli ifrågasatt för en sådan sak som du beskriver, så finns kanske risk för tråkigt krångel även i andra lägen.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har vid flera tillfällen haft besök av olika vänner vars barn sätter sig nakna i vår soffa och deras föräldrar verkar inte fundera ett dugg på vad vi tycker om detta. Jag har fint försökt påpeka att hemma hos oss sitter vi inte nakna i soffan varpå föräldrarna knappt brytt sig men så småningom klätt på sina barn.
Varför har föräldrarna inte koll på sina barn hemma hos någon annan och varför ber de inte om ursäkt?

Att deras barn får ett naturligt förhållande till nakenhet verkar viktigare än deras relation till värdparet. Jag tror förvisso att de kan få både och, om de har lite mer vett (föräldrarna alltså). Helt okej att de har sådana naken-i-soffan-regler hemma hos sig men hur undviker jag att detta sker igen hemma hos mig? En rolig förbudsskylt över soffan kanske?

Svar: Förmodligen är det ingen idé att försöka få dessa nakenentusiaster att förstå varför du inte vill ha nakna barn i dina möbler. Föräldrarna begriper inte att alla inte finner det lika förtjusande att se de små älsklingarna helt klädbefriade.

Förbudsskylt avråder jag bestämt från.

Nästa gång dessa vänner kommer på besök, lägg då ut en stor handduk i soffan och säg att där får de sitta som inte har byxor. Du kan också be föräldrarna att klä på barnen något. Frågar föräldrarna varför, säg då vänligt att det är för den allmänna trevnaden i ert hem enligt er uppfattning.

Det är förstås dålig stil, kan också kallas hänsynslös, att låta sina barn gå omkring nakna hos andra och sitta barstjärtade  i andras möbler. Om värdpersonen säger till barnens förälder att det går bra är det givetvis en annan sak.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vad göra med mannens svärdotter som i tid och otid håller på med sin mobil när vi ses? På grund av avstånd blir det inte så ofta. Hon hinner knappt svälja maten innan mobilen åker fram vid måltider och när vi gör gemensamma utflykter är det mest mobilen och att ta selfies som är intressant. Även under vår bröllopsmiddag höll hon på med den.

Min man fyller jämnt i år och vi har bjudit ner hans son och svärdotter till vårt sommarhus i en vecka tillsammans med övrig familj. Kan vi säga till henne eller vad gör man för det känns faktiskt väldigt trist och irriterande också.

Vi känner henne inte så väl för min mans son och hon har inte varit gifta så många år ännu, men vi lär ju inte känna henne på det här sättet heller känns det som. Till saken hör att hon är lite över 30 år så man tycker hon borde ha bättre vett.

Svar: Först: du skulle kunna strunta i detta oskick, eftersom ni inte ses så ofta. Kanske är det enklaste svaret att du helt enkelt avstår från att påpeka något. Vill inte din man svärdotter ha en hygglig kontakt med er så kanske det är lika bra att låta hennes hållas som hon vill.

Men är du och andra riktigt besvärade av mobilengagemanget så är det är inte du som ska säga till din mans svärdotter – då blir du bara elaka styvsvärmor. Det är din man som ska prata med sin svärdotter och förklara för henne att det tas riktigt illa upp av omgivningen (han ska inte särskilt nämna dig utan låta svärdottern förstå att det handlar om flera personers missnöje med att hon inte kan låta mobilen vara ens under måltider eller i samtalet efter en sådan. Det kan ju vara så att svärdottern är lite barnslig eller känner sig osäker i sin mans familj och därför tar fram sin tröstande leksak så snart hon hinner.

Om din man inte vill eller kan tala direkt med svärdottern så får han försöka gå via sin son, och vänligt be honom förklara för sin fru att ni är några som blir störda av hennes mobilanvändande i sällskap.

Samtidigt är mobilerna en del av umgängeskulturen i de unga generationerna, och i många kretsar en helt naturlig företeelse. tänk på hur det var med cigarretterna förr! Skadliga, luktande, besvärande men förekom överallt och ingen protesterade. Det finns en risk att mobilerna är på väg till eller redan har hamnat inom ramen för godtagbart.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag brukar tycka att det är ganska roligt att, när jag har en bjudning av något slag, ha pyntat färdigt både hem och mig själv när gästerna kommer. Att det kan finnas en sås eller så att röra i i några minuter har jag inget problem med, men det mesta vill jag ska vara färdigt så att jag bara kan vara en avslappnad värdinna för mina gäster istället för det uppstressade vrak som brukar finnas på plats i köket en timme innan bjudningen ska gå av stapeln.

Men så uppkommer det ett problem när man som jag har vänner och bekanta som gärna kommer alldeles, alldeles för tidigt, fyrtio-fyrtiofem minuter ibland, över en timme. Jag har till och med varit med om att gästerna har kommit innan jag själv kommit hem från jobbet.
De tidigt anlända säger då ofta något i stil med: ”Hej! Vi är tidiga, vi vet!” (kanske för att de ser min stressade uppsyn) och jag får bita mig i tungan för att inte säga något annat än ”det gör ingenting, kom in och häng av er!”

Men hela starten på bjudningen blir liksom fel för mig. Den börjar med irritation över att jag inte fått råda så som jag vill, kanske är jag inte ens klädd ordentligt, och välkomstdrinkar eller liknande får gästerna själva ta ur kylen. Tidiga gäster frågar också gärna om de kan hjälpa till med något, vilket ju verkligen inte var meningen.

Så min undran är helt enkelt: vad ska man svara när någon påpekar att de är tidiga? Eller hur ska man råda bot på detta? Mat har ju en tendens att förfaras om man laborerar med att säga olika tider för att man gissar att vissa är tidiga/sena etc.
Har Magdalena något förslag?

Svar: Tråkig tendens, det har kommit flera mejl till Hyfs & stilspalten med liknande berättelser. Delvis kan problemet  skyllas på allmänna transportmedel vilkas tider man inte råder över, eller trafiklägen som är osäkra. Men att komma så mycket för tidigt är fel. Man gör då ett intrång i värdpersonernas hem, deras planering och egna tidsbehov.

Kommer man för tidigt till andra än de närmaste så får man sitta kvar i bilen eller på en bänk eller ta en promenad eller försöka fördriva tiden på något annat sätt. Gäster som man erfarenhetsmässigt vet är oförstående till detta måste man informera, vänligt och sakligt: ”Välkomna kl sju, men kom inte innan dess, då har jag annat att göra!”

Och förstår gästerna ändå inte utan fortsätter att komma långt i förväg, be dem sätta sig på verandan/balkongen eller någon annan stans gärna lite utanför din bostad. Ge dem inte någon drink förrän du är klar med dina förberedelser. Och låt dem inte hjälpa dig i köket. Får de en drink och får bistå med maten under trevlig samspråk så kommer de att gilla läget och även nästa gång komma för tidigt.

En tidigare fråga i samma ämne fick en kommentar som jag tänker på emellanåt: om en gäst som alltid kom en halvtimme för tidigt, men då gick direkt in till husets barn och sysselsatte dem till dess att övriga gäster anlände. Det var en uppskattad gest – och gäst!

Magdalena Ribbing