Fråga: Den senaste tiden har jag noterat ett eskalerande fnysande i omvärlden. Både direkt mot mig, men också i ett antal andra situationer. Låt mig exemplifiera.

Utanför matbutiken där jag brukar handla, sitter en kvinna med ett foto på ett barn och en liten pappersmugg med ett par slantar i. Hon har väldigt mycket kläder på sig, men fryser gissningsvis ändå en hel del. Hon tigger, alltså, och jag brukar ge henne en tjuga när jag går därifrån. I morse kom en man i min egen ålder ut samtidigt som jag och fnyser högt och ljudligt åt antingen mig eller kvinnan. Jag blev så ställd att jag inte fick mål i mun förrän alldeles för långt senare. Till saken hör att mannens klädsel och bil osade pengar och det var därför direkt provocerande att han fnös åt oss, mig och den tiggande kvinnan.

Det andra exemplet var från radio, en av reklamkanalerna som jag vanligtvis försöker undvika. En av radioprataren berättar om sin senaste resa till New York där hon hamnat mitt i en snöstorm. Hon ägnar därefter flera minuter åt att fnysa åt de dumma amerikanerna som hade snökedjor på sina bilar inne i stan. Vilken överlevnadsstrategi hos newyorkarna, säger jag.

På mitt jobb, jag arbetar som lärare, händer det att föräldrar fnyser om jag av någon anledning inte kan göra dem nöjda. Oftast på grund av de riktlinjer som finns i de styrdokument jag måste följa. Sen måste jag läsa om detta i media eller på någon Facebookstatus som har delats tusen gånger för att människor ska kunna fnysa tillsammans.

Jag ska nu komma till min fråga. Vad gäller beträffande fnys? Är det etikett att fnysa fritt? Jag tycker inte alls om fnys och hade hoppats slippa bli en fnysare, men det är kanske ett måste att anamma fnyset för att överleva? Kan man fortsätta vara vettig med känsla för etikett trots att man fnyser?

Svar: Intressant iakttagelse! Jag har inte noterat dessa fnysningar, kanske jag helt enkelt inte märker om någon fnyser åt mig, men jag förstår vad du menar. Du kan inte ändra vuxna människors beteende om du inte säger något, så jag föreslår att du ser på fnysaren och artigt säger ”något problem?” varvid vederbörande säkert i fall som med tiggerskan vänder på klacken och går. Men du har väckt en tanke i alla fall.

Radioprataren kommer du inte åt men föräldrarna som fnyser åt dig kan du vänligt se i ögonen och fråga som med mannen framför tiggerskan/dig: ”Sa du något?” eller ”Är det något problem?” och då kan du får en förklaring, i bästa fall. Att lägga ut sin odiskuterade irritation på Facebook är som jag ser det, riktigt usel stil, ännu ett av många skäl till att jag ihärdigt motarbetar detta sätt – Facebook generellt – att ”kommunicera” eller vad man kan kalla det.

Som jag kan tänka mig är fnysandet ett slags frustration, en oförlöst besvikelse över något, alternativt en irritation över något man inte kan hindra eller hjälpa. Att det markerar maktlöshet är för mig uppenbart. Men det är ingen ursäkt. Låt inte fnysarna bestämma över dina känslor, ta kommandot i situationen och fråga om fnysaren har ett problem, och i så fall vilket.

Svaret på din fråga är alltså att det är ohövligt, ouppfostrat och riktigt korkat att fnysa åt andra istället för att diskutera eller ta upp det som stör. Men ska man komma åt dessa dumheter måste man själv agera.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min man tycker om att bjuda in våra vänner på olika tillställningar, alltså inte bara för att fira födelsedagar, fira midsommar eller liknande utan för att vi gillar att umgås med våra vänner. Ofta relativt påkostat med mycket mat och dryck -vi har inställningen att ”ska det va så ska det va”. Detta har vi gjort under många år. Nu till ”problemet” om det nu är ett problem: vi blir ytterst sällan tillbakabjudna och det har minskat vår lust att ställa till med fest och kalas. Naturligtvis bjuder vi inte in till fest primärt för att bli tillbakabjudna, men hör det inte till god ton och som ”socialt smörjmedel” att bjuda tillbaka? Våra vänner verkar dessutom trivas på våra fester. Kan tilläggas att vi skulle bli lika glada för att bortbjudna på fika som på middag med vin.

Har vi fel inställning och är snåla eller är våra vänner ohyfsade? Situationen känns mycket svårlöslig, för man kan ju inte direkt påpeka en sån här sak. Är våra alternativ att fortsätta bjuda in till fest och ”hacka i oss” att vi inte kommer att bli tillbakabjudna eller att helt enkelt sluta ha fester?

Svar: Förr var hela sällskapslivet som ett hjul: man blev bjuden till någon, och man bjöd tillbaka varefter man blev bjuden igen. Det brukade vara högst ett år mellan att man blev bjuden och att man själv hade en bjudning med bland andra dem man varit bjuden till.

I dag finns inte den traditionen, man går dit man är bjuden men kan eller vill inte bjuda tillbaka.

Eller man har egna bjudningar gång efter gång utan att förvänta sig en motprestation från gästerna – för att man gärna träffar sina vänner även om de är dåliga tillbakabjudare.

Till min spalt kommer ibland frågor från de som varit gäster hos andra och som inte kan hantera detta med att bjuda tillbaka. Argumenten brukar vara att det har varit så stora bjudningar och ”vi har inte något stort fint hem.” Eller att det har bjudits så flott och generöst och ”jag kan inte laga fin mat och har inte råd att beställa.” Eller att det har varit så intressanta gäster hos andra och ”vi har inte sådana bekanta, det skulle nog bli tråkigt med dom vi känner”.

Du skriver att ni bjuder påkostat och kanske där finns en del av förklaringen till de bristande tillbakabjudningarna? Man vågar inte bjuda tillbaka när man inte förmår nå er nivå, hellre förtränger man själva den sociala umgängesidén.

Ett sätt för er att hantera denna obalans vore att ha en påtagligt enkel bjudning, löksoppa eller något sådant, och se om det hjälper gästerna att förstå att det inte behöver vara så dyrt för att det ska bli en trevlig bjudning. Vanligen minns gästerna stämningen och trevnaden mer än maten.

Fungerar inte detta är det nog inte så mycket annat att göra än att ha de kalas som ni själva har glädje av och tycka att det räcker bra – men sluta hoppas på era vänners vilja eller förmåga att bjuda tillbaka.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min familj ska hålla en något okonventionell begravning för min mor. I begravningsannonsen skrev vi inte att den skulle hållas inom familjen, för vi ville såklart att nära och kära skulle närvara.
Nu har vi dock fått veta att flera avlägsna ingifta släktingar och flera avlägset bekanta hört av sig och vill komma på begravningen. Många av dessa visste inte ens att vår mor var sjuk och blev chockade när de läste om dödsfallet i tidningen. Inte heller har någon av dessa bemödat sig att skicka en blomma eller ett kort – men komma på begravningen vill de tydligen, trots att vi träffat dem ungefär två gånger under femton år och att de med all sannolikhet inte skulle känna igen mig på stan.

Att inte skriva i dödsannonsen ”begravningen hålls inom familjen” betyder väl inte att begravningen är öppen för allmänheten? Hur ska jag göra med de här, som jag tolkar det, nyfikna personerna? Tänker att jag ska ringa dem men hur formulerar jag mig på ett bra sätt? Är det fel att neka någon att närvara vid en begravning?

Svar: Ack, dessa begravningshyenor, som det hette förr när alltför avlägsen släkt och knappt bekanta eller helt obekanta kom till en begravning utan egentlig anledning. ”Hedra den som begravs” brukar de säga. Vanligt är att dessa personer inte tidigare har brytt sig om (hedrat) den som nu är död och inte heller har kondolerat de de anhöriga, men nu ser en möjlighet att träffa släkt och vänner.  Man ska givetvis kunna förstå att en vän eller släkting inte har ”hunnit” träffa eller höra av sig till den som nu är död medan vederbörande var i livet – det kan finnas rimliga skäl till detta – och nu vill markera sin sorg. Men det är lika sannolikt att begravningen får fungera som ett socialt sammanhang för att få möta andra. (Jag skrev den 9 januari ett långt svar om detta slags begravningsnärvaro som du kan ta fram i spalten till höger om mina svar på nätet, Kategorier står det i blått, och därunder ”sorg och begravning” ganska långt ner. Klicka på den raden så kommer spalten fram, med många lärorika intressanta kommentarer).

Är begravningen i en kyrka kan ingen nekas tillträde. Okonventionell begravning skriver du, och då kanske ni inte har den i en kyrka? I så fall ska ingen oombedd delta i ceremonin, det är inte fritt att vara med på en sådan begravning. Några enstaka personer kan ha anledning att närvara, men de anhöriga bör känna till dem och uppskatta att de är där. Man kan säga att det är generöst och vänligt att inte försöka utestänga någon alls från en begravningsceremoni. Det kan ändå finnas skäl att göra det – tänk noga efter innan du hindrar någon. Givetvis ska deras närvaro till den eventuella minnesstunden vara önskvärd, annars ska de absolut inte gå dit.

Du kan ringa dessa personer som du har fått veta vill delta i begravningshögtiden, och vänligt säga att du har fått höra detta, men begravningen är inom familjen och därför endast till för  de som bjuds.

Kanske de säger ”jamen vi ska bara sitta i kyrkan/lokalen ” och då kan du säga att det ”som sagt är enbart för min mors närmaste” och att du och din familj vill att det blir så som din mor önskade. Blir det ytterligare insisterande kanske du till slut måste säga som det är – försök vara vänlig – att de inte behöver närvara när de inte haft kontakt med din mor eller er anhöriga på många år.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag hade häromdagen en diskussion med en vän om hyfs när någon kräks. Jag är medveten om att det eventuellt kan verka opassande att skriva detta i ett av de största medierna i Sverige men det är en fråga som jag och min vän verkligen undrar över. Vi är även övertygade och mycket eniga om att flera håller med oss om att reglerna vid sådana situationer kan ses som mycket oklara.
Så vårt problem är således följande; om man är på en tillställning och en annan person inte mår helt okej och därför måste lämna rummet för att kasta upp, hör det då till hyfs att fråga hur det gick när denne sedan kommer tillbaka från toaletten?

En liknande situation kan ju vara en flerdagars tillställning, exempelvis ett bröllop med efterföljande frukost morgonen därpå. Vissa personer har möjligtvis haft lite mycket av förfriskningarna kvällen innan och mår således dåligt. Låt säga att det är mycket uppenbart att personen lämnar bordet för att kasta upp. Vad säger jag när personen kommer tillbaka? Låtsas jag som ingenting har hänt eller frågar jag ”hur gick det”?

Är det olika regler för detta beroende på om jag känner personen på ett nära plan eller om det är en flyktigt bekant?
Frågan är således följande; vilka regler gäller, och anses som hyfs när en annan person kommer tillbaka efter att ha kräkts?

Svar: (Oavsett denna frågas sannolikhet besvarar jag den seriöst).

Det finns inte minsta anledning att diskutera, fråga om eller kommentera att någon kräks (undantaget akut sjukdom förstås), lika lite som att forska i andra sysselsättningar på toaletten.

Inte ens i dessa totalöppna tider med varje livsdetalj dokumenterad i sociala medier är toalettverksamheten något som förväntas engagera omgivningen, undantaget möjligen bebisars matsmältning.

Om någon går på toaletten kommenteras detta inte med ett ord, varken vid ut- eller ingåendet.

Är det en nära vän som behöver ditt stöd i en kräksituation så hjälper du personen till toaletten och frågar hur vederbörande mår. Men det är en annan sak än det du frågar om.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har kommit i en situation som vi inte vet hur vi ska hantera.

Vi bjöd två par, som vi har känt länge, på middag. En tid efter inbjudningen lämnade det ena paret återbud då en av makarna blivit långvarigt sjuk.

En knapp vecka därefter ringer det andra paret med förslaget att middagsbjudningen skjuts upp på grund av sjukdomen som hindrar det paret att vara med.

Vi hade inte tänkt ställa in bjudningen på grund av att det ena paret inte kan komma. Vi blev förvånade och ställda!

Har inte varit med om att gäster föreslår att en bjudning ska ställas in då andra gäster inte kan komma.

Hur ska vi tänka kring detta?

Svar: Det finns två möjligheter till förklaring. En är att detta andra par ville vara omtänksamt och visa hänsyn mot er som inbjudare för att ni skulle få möjlighet att genomföra er middag enligt era ursprungliga planer.

Den andra förklaringen är att detta andra par förmodade att denna middag skulle bli så tråkig att den inte vore värd att slösa tid på utan återbudsparets sällskap.

Man kan hoppas att det är den första förklaringen. Det är visserligen beskäftigt i överkant men skulle ändå kunna vara en snäll tanke.

Om det är den andra orsaken kan bara du avgöra utifrån din kännedom om detta andra par. Är du övertygad om det så behöver du inte bjuda det paret mer. Det är extremt oförskämt av gäster som har tackat ja att föreslå ett annat datum på grund av att det tilltänkta sällskapet inte kan komma; som att tydligt visa att värdpersonerna inte duger att umgås med utan andra personers närvaro. Så gör man absolut inte.

Men som sagt, det kan vara den första förklaringen och då är det lite mer förståeligt.

Naturligtvis beror det också på vilken relation ni har till dessa gäster, en nära vänskap kan ursäkta en hel del.

Tillägg: Det är ytterligt ohövligt och ouppfostrat att fråga värdpersonerna i förväg vilka andra gäster som är bjudna, oavsett om man har tänkt svara ja tack eller tacka nej. Vill värdpersonerna frivilligt berätta vilka övriga som är inbjudna är det deras sak. Men de ska inte på begäran redogöra för gästlistan för att låta en gäst avgöra om det blir tillräckligt intressanta personer för att man ska besvära sig med att tacka ja.

Det finns gränser för hur märkvärdig man får göra sig. En sådan gräns går mycket tydligt vid frågan ”vilka andra är bjudna?” – innan man tackar ja.

Vad gör en värdperson om den frågan ställs? Rätt svar är ett muntert: ”de andra blir en överraskning för dig, precis som du blir en överraskning för dem.”

Magdalena Ribbing

Fråga: I kafferummet på min arbetsplats diskuterades frågan om vad man får och inte får göra som gäst när man besöker värdparets toalett/badrum. Till bestörtning hos flera av oss avslöjade några att de alltid tittar i folks badrumsskåp! Och att det är synnerligen intressant vilka produkter man har (läs: har råd att köpa) och annat som döljer sig där.
Jag är helt övertygad om att det inte går för sig och undrade i mitt stilla sinne hur många som tittat i mina badrumsskåp! Vad gör man åt detta?

Svar: Frågan om gästers rotande i ens badrumsskåp har varit uppe tidigare och mitt svar är att det är totalt fel. Ingen gäst ska utan direkt tillstånd öppna ett skåp, badrums- eller annat, hos någon annan. Det är pinsamt nyfiket, kan vara kränkande och det är ytterst ouppfostrat.

Men hur man framför till sina trevliga gäster att de inte får öppna ens badrumsskåp, det vet jag inte, eftersom man ju inte kan tänka sig att någon skulle göra det. Så mitt förslag är att du tar undan allt du har i ditt badrumsskåp och lägger det i en korg som du ställer undan någon stans där dina eventuellt eller som det verkar sannolikt nyfikna gäster inte hittar den. De  öppnar väl ändå inte dina garderobsdörrar och kollar vad du har där? Finns en sådan bedrövlig risk får du göra dig besväret att ställa korgen med dina högst privata badrumsgrejor på vinden eller i städskåpet.

Hur kommer man ens på idén att öppna någon badrumsskåp? Och varför? Vad vill man få veta?

Magdalena Ribbing

Fråga: Min man fyller år och vi ska ha ett kalas. På inbjudan har vi skrivit : ” Vi älskar era barn men den här festen är för vuxna!” Var det dumt av oss? De flesta har accepterat detta och inte ifrågasatt våra motiv men vi har en vän som har fått oss att fundera.

Svaret vi fick av denna vän var: ”Vi kan inte komma eftersom vi inte kan lämna bort barnen. Förstår inte ens varför ni bjuder oss när ni vet om detta. Vi kanske kan skicka hundarna för jag antar att hundar är välkomna även om barn anses vara ett besvär.”

Till historien hör att vi har två hundar och av den anledningen inte har något emot att gästerna tar med sig sina hundar om de skulle vilja. Hundarna kommer att vara i ett avskilt rum.

Min fråga är alltså om vi är oförskämda som tillåter hundar men inte barn? Min främsta anledning till att välja ett barnfritt kalas är att jag vet att det kommer att drickas mycket alkohol och att jag själv är obekväm med att barn ska närvara då.

Svar: Milde tid vilken ohövlig gäst! Naturligtvis är det inte ni inbjudare som är oförskämda. Ni har era skäl att inte vilja ha med era gästers barn, och det är ni som bjuder som bestämmer detta; kan gästerna inte ordna barnvakt får de avstå från att vara med.

Drulleriet faller helt på den som svarar som du beskriver.  Du ska inte ta illa vid dig över detta korkade och oförstående svar. Tyck hellre synd om vederbörande, stackars människa! Det kan inte vara lätt att hantera tillvaron om man har den attityden visavi sina vänner; det hade räckt utmärkt med ett ”tack för inbjudan, vi kan tyvärr inte komma.”

Du kan svara denna vän ungefär ”Vi gör skillnad på barn och hundar. Kalaset är inte barnvänligt, det kan bli traumatiskt för barn att se vuxna som är påverkade av alkohol, vilket det mycket sannolikt blir vid detta kalas. Hundarna vistas i ett avskilt rum. Vi tycker inte att barn ska behöva göra det. Finner ni en barnvakt hoppas vi att ni vill komma.”

Hoppas kan du ju. Men jag skulle inte räkna med dessa gäster, nu eller framöver.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga gällande gåvor. Jag tror knappast någon svensk idag är omedveten om att många souvenirer i material som elfenben, ormskinn (ibland ormar i glasflaskor), alligatorskinn etcetera många gånger sker genom olaglig handel och olaglig jakt. Ändå insisterar vissa svenskar på att köpa dessa produkter, både till sig själva och som gåva till någon annan.

För mig är detta oförklarligt, eftersom, jag upprepar, de genom medias återkommande bevakning av detta måste veta hur omoraliskt detta är. Jag vet samtidigt att man ska vara tacksam för gåvor, eftersom tanken är god, men i detta fall går det fullständigt emot mina principer.

Alltså till min fråga: får man tacka nej till en gåva? Detta skulle naturligtvis ske artigt och med personen i enrum. Jag tänkte inte göra ett brandtal inför alla gäster om hur omoralisk gåvan i fråga är. Men även på detta sätt, är det tillåtet?

Svar: Jo, visst kan man refusera en gåva, om den är tydligt olämpligt på något sätt, inte om den ”bara” i ens egen tycke är tråkig eller ful. Men är den politiskt, etiskt, moraliskt fel kan man som du skriver mycket väl diskret till givaren i enrum säga ungefär ”tack för din omtanke, men det här är en utrotningshotad xxx och jag kan helt enkelt inte ta emot den. Du visste säkert inte att den här arten är föremål för olaglig handel/jakt, men eftersom du känner mig vet du att jag har mina orubbliga principer beträffande sådant”.

Givaren blir ledsen och generad förstås och du får vara tröstande och säga att du ändå är glad att ha blivit ihågkommen, även om just den här presenten inte är möjlig för dig att ta emot. Som jag se det är det bättre att vara uppriktig med detta, även om det är tråkigt både för givaren och dig. Men hellre det än att du motvilligt tar emot gåvan och lider varje gång du ser den.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nu är jag hjärtligt trött på alla skrytmånsar! Att gång på gång tvingas sitta artigt och lyssna till alla dessa skrytande medmänniskor som dyker upp i alla sammanhang är både jobbigt och trist. Skulle behöva några handfasta tips på hur de ska behandlas/bemötas när de går igång med sina ”störst, först, mest, bäst”-monologer. Försöker man ifrågasätta verkar man bara avundsjuk och att förhålla sig passiv blir i längden outhärdligt. Skoja bort det fungerar inte heller.

Somliga kan man undvika men om de ingår i släkten går inte det. År ut och år in har vi matats med allt de har och gör som alltid är märkvärdigare än vårt. Alla jämförelser görs bara på områden där de tycker sig ha ett överläge (fler barn och barnbarn, fler resor, finare bostad, fler vänner, dyrare vanor etc etc). Vi har t ex högre utbildning men det området berörs förstås aldrig.

Väldigt många tycks ha ett stort behov av att flyta ovanpå och visa upp en tjusig fasad men saknar fullständigt insikten att det kanske inte är så kul för omgivningen att tvingas lyssna till dem och deras skrytande hur länge som helst. Till saken hör att deras intresse för andras situation och upplevelser är obefintligt.

Några bra repliker att ta till vore välkomna. Vi missunnar ingen allt de har men vore kul om man kunde styra upp dem på banan där dialoger och samtal förs i någorlunda balans utan att dessa skrytmånsar brer ut sig över allt och alla.

Svar: Är de du träffar på äkta skrytmånsar eller osäkra medmänniskor? Man kan tänka sig att en del av de som idogt skryter om allt som de har och gör i grunden är osäkra och behöver omgivningens beundran. Om du tror att det kan vara orsaken till skrytandet kan en tolerant attityd vara rätt.

Men din fråga tyder på att de du träffar är genuina skrytmånsar med vilja att trycka ner andra. Då är det enklast och ofta mest effektivt att inte medverka i samtalet, inte notera monologen, bara le milt. Även om det inte är kul att sitta passiv kan en tydligt ointresserad tystnad få effekt. Kommer inga beundrande ögonkast och inga förtjusta utrop eller ens ett ”jaha” slutar nog skrytandet så småningom.

Annars kan du försöka ta kommandot över samtalet från början. Sätt igång en diskussion som ligger utanför skrytmånsarnas revir, högre utbildning verkar kunna bli ett slagträ i ditt sammanhang, till exempel. Det måste ju gå att hitta en ingång i det ämnet som du är bättre på! Ifrågasättande av vad skrytmånsarna säger är knappast någon idé, det skulle bara skapa försvarsposition hos dem.

En replik att ta till när ingenting annat hjälper – men som också raskt kan göra slut på vänskapen – är denna ”vi har ju hört det förut, att allt ni har och gör är bättre än det vi har och gör, så du behöver inte berätta det ännu en gång”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är chef på ett mindre företag där en av mina anställda luktar väldigt mycket svett. En vass doft och det är ganska extremt. Hon luktar inte alltid på morgonen men framåt dagen blir det olidligt. Jag har nämnt det en gång men utan förändring.

De andra i personalen beklagar sig hos mig och jag förstår att det ligger på mitt bord att ta upp detta. Sånt här är alltid så svårt och jag undrar om Magdalena kan hjälpa mig med hur jag ska lägga fram detta.

Svar: En av de mest ömtåliga saker man kan meddela andra är att de luktar illa eftersom det i klartext betyder äcklighet. Tyvärr är det inte alls ovanligt att någon på en arbetsplats sprider en obehaglig lukt. Många inser inte att bristande tvättning av kropp och kläder åstadkommer en lukt som en stor majoritet uppfattar som äcklig, rentav snuskig. Du som chef gör helt rätt i att ta itu med detta, det är ditt ansvar.

Först måste du veta att det inte är en sjukdom hos denna person, vissa ohälsotillstånd kräver medicinering som skapar en viss lukt.

Du skriver att det är svettlukt som tilltar framåt dagen och det kan tyda på att personen inte använder deodorant (många anser att deodoranter är skadliga och vill därför inte använda sådana; men det finns annat att ta till, en saltsten bland annat).

Kalla in denna person någon dag när du har en halvtimme över, eller gå någonstans med henne där ingen annan hör och ser er. Säg milt och vänligt ungefär ”du märker det nog inte själv men faktum är att det kommer en tydlig svettlukt från dig och det är inte så trevligt, vad kan du göra åt detta?”

Hon kommer att bli sårad och ledsen, och kanske säger något om att hon inte kan hjälpa att det är så. Då säger du att du förstår, men kan det vara så att hon har syntetkläder, sådana kan skapa en instängdhet som ger svettlukt? Eller kanske hon har bytt diet som gör att hennes kroppslukt är stark? Ge henne alltså möjlighet att bortförklara lukten inför dig, hon kommer rimligen ändå att inse att hon måste börja tvätta sig bättre och använda deodorant för att andra ska stå ut med att vara i närheten av henne.

Om hon absolut inte vill ta till sig det du säger och hävdar att hon verkligen är noga med sin hygien osv, föreslå henne då ett läkarbesök för att få hjälp med denna odör – så att hon förstår att det är allvar.

Det finns ju faktiskt en möjlighet att lukten har en medicinsk orsak.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har märkt att det i min bekantskapskrets (studenter) titt som tätt förekommer att man väljer att använda pronomenet ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. Jag har givetvis absolut ingenting emot att andra vill bli kallade för ”hen”, men jag själv känner mig inte alls bekväm med det.

Det är nog uppenbart för omgivningen att jag är en kvinna och jag ser ingen anledning att förneka det. Tvärtom tar jag ganska illa vid mig när någon, trots att de vet att jag är en ”hon”, säger ”hen”, då det känns som om de försöker förneka mig min identitet som kvinna.

Min fråga är alltså: Vad svarar jag om någon talar eller skriver om mig som ”hen” trots att de vet att jag är kvinna? Är jag lättkränkt som tar illa upp över ett litet ord? Mina bekanta tror att de gör en jämställdhetsinsats när de pratar så men jag tycker faktiskt att det motverkar målet om jämlikhet mellan könen.

Svar: Det enligt min personliga mening oftast helt umbärliga ”hen” har övergått från praktisk raritet till tjatigt modeord, och används tämligen urskillningslöst. Visst kan det vara behändigt när man inte vill eller orkar upprepande skriva ”han eller hon” eller ”vederbörande” – men vet man att den man talar med eller om är man eller kvinna så finns knappast någon anledning att säga eller skriva ”hen”. Gör det någon nytta? Vad signalerar det? Vem tjänar på det?

Som jag ser det är ”hen” överflödigt för det allra mesta och därvidlag bryr jag mig för en gångs skull inte om SAOL. Ordet är utmärkt för trans- eller intersexuella personer, alltså det tredje könet som för övrigt är erkänt av flera nationer, ännu inte Sverige. Övriga är hon eller han.

Men nu är det tjusigt trendigt med detta ”hen” tycker de som använder ordet trots att de vet vem de talar med eller om. Har de fattat den så kallade galoppen? Kanske en tidsfråga innan de som bör ha rätten till ”hen”, alltså de som tillhör det tredje könet, klagar på att heterosexuella har kapat det.

Däremot tror jag inte alls att de som kallar dig ”hen” har något slags baktanke som att förminska dig som kvinna – då skulle ju ”hen” lika mycket vara ett förminskande av männen.

För att bli av med detta benämnande som du ogillar föreslår jag dig att vara tydlig. Säg ”hördu, visst vet du/ser du att jag är kvinna, och då är jag hon.” Den angelägna hennaren säger kanske då ungefär ”jamen hen är ju så könsneutralt och jämställt” osv, och då säger du något åt det här hållet ”jag är inte intresserad av att vara könsneutral, jag är jämställd ändå; det behövs inte något hen för min del”.

Nej, du är inte lättkränkt. Du är normal, och enligt min uppfattning vettig.
Alla är inte det.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har fått lära oss att när någon har dött så beklagar man förlusten av den döde, sorgen kan man inte beklaga, bara delta i.
Men i olika TV-program nu senast Jordskott i SVT 1, sa man minst tio gånger ”vi beklagar sorgen”. Likaså de flesta filmer och där man översatt så står denna text och även i andra sammanhang. Ingenting annat.
Har den nya generationen inte lärt sig eller förstått eller har vi fel? Vad är rätt?

Svar: Även jag är gammaldags nog att anse att man deltar med de anhöriga i deras sorg – och beklagar förlusten för dem och andra av den som dött. Hur man ska kunna beklaga en sorg förstår jag inte.

Men detta ”beklaga sorgen” är så vanligt att det måste anses godtaget. En tillfrågad språkvårdare svarade att ett uttryck som har blivit så vanligt är rätt, trots att det är fel.

Ingenting att göra åt detta, alltså, utom för sådana som du och jag att fortsätta med de enligt vår uppfattning korrekta formuleringarna. Vi har ändå redan förlorat den kampen.

Magdalena Ribbing

Fråga: En av våra grannar reser flera gånger om året till Paris. Som den generösa person han är har han alltid med sig presenter med sig hem. En gång för några år sedan hade han köpt ett par kilo av den franska korven ”andouillette”, och min fru och jag strålade av glädje och ropade ”åh, vad gott!”.
Det borde vi inte ha gjort.
Andouilletter är nämligen inte alls gott. De är gjorda på rullade gristarmar och magar och smakar därefter. Nämligen vedervärdigt.
Men våra glädjeyttringar från den gången har lett till att grannen ger oss andouilletter vid varje återkomst från Paris.
Vad gör vi?
Det känns allt tyngre att brista ut i tacksägelser innan vi bär ut gåvan till soptunnan. Men att efter alla dessa år avslöja sanningen känna inte heller särskilt bra.
Hur kan vi få slut på denna förödmjukande fars utan att såra vår granne?

Svar: Ditt dilemma är högst förståeligt, även jag ogillar just denna sorts föda. Men jag vet också att många tycker om denna franska specialitet. Så ditt fel från början var din entusiasm – du skulle ha sagt ungefär ”åh så snällt, det verkar jätteintressant, vi ska smaka på dessa andouilletter så snart vi får tillfälle”. Då har du inte i förväg sagt att du tycker om dem, vilket du alltså inte visste. Och nästa gång du hade mött den snälla givaren som naturligtvis hade frågat vad ni tyckte om hans present, så kunde du ha svarat att det var en rolig erfarenhet, även om du inte tänker önska dig just den maten till födelsedag.

Det är av flera skäl opraktiskt att säga att man tycker att något är gott innan man faktiskt vet att man tycker det.

Varje present är en omtänksamhet. Den här verkar vara just sådan i hög grad. Erfarenhet kommer med åren, och enligt den bör man vara beredd på att livet kan medföra oväntade och emellanåt synnerligen oönskade gåvor. Därför bör man ha några fraser i beredskap för att avvärja en fortsättning på exempelvis franska tarm- och magkorvar.

Nu behöver du ta korven vid hornen och nästa gång du anar att din generösa granne är på väg till Paris, säga något åt det här hållet: ”Frun och jag har nu fått uppleva dina andouilletter tillräckligt, tycker vi, så bry dig inte om att ge oss fler! Du har givit oss en spännande upplevelse, tack! Får vi bjuda dig på en hemstoppad korvmiddag när du kommer hem så blir vi glada.”

Och så gör ni det. Samt hoppas på att grannen tycker om korv.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min systerdotter kommer att gifta sig under våren och klädkoden är smoking.

Jag har sedan ungdomsåren haft inställningen att smoking och frack är symboler för en livsstil, som jag inte önskar vara en del av. Jag har av denna anledning undvikit
sådana sammanhang. Detta har dock inte tidigare behövts i familjesammanhang.

Det enklaste för alla inblandade (utom mig själv ) är ju naturligtvis att delta i festen med hyrd smoking.
Jag kommer att ha fortsatt resonemang med mitt samvete innan jag bestämmer mig.
Önskar dock gärna fråga Magdalena om en eventuell möjlighet att kontakta ungdomarna och ”köpslå” om min klädsel.

Svar: Som gäst har man ett åtagande: att i möjligaste mån följa det som inbjudaren meddelat beträffande tid, klädsel osv.

Att du anser att frack och smoking markerar en livsstil som du ogillar är ett skäl att tacka nej till bröllopet, som ju försiggår i den anda som du är emot.

Men tackar du ja så innebär det att du åtar dig att följa inbjudarens önskemål så långt som möjligt.

Att diskutera dina etiska synpunkter på klädseln med din systerdotter är onödigt. En enstaka gästs avvikande klädsel är knappast någon jättesak för ett brudpar. Hon kan inte säga annat än att du är välkommen i mörk kostym. Har du en sådan, vit skjorta och en sidenslips, gärna i milda färger, istället för smoking blir det utmärkt. Gradskillnaden är liten mellan mörk kostym och smoking. Har du en folkdräkt är den helt korrekt. Däremot vore det ohövligt att komma till bröllopsfesten i jeans och T-shirt.

Magdalena Ribbing

–

Fråga: Idag hade jag ett möte med en person som ville ”sälja in” sig till mig. Vi hade pratats vid innan och kommit överens om att idag var en bra dag. Hen visste att jag har mycket på gång och är pressad av detta. Om jag är sjuk så kan jag inte ta in en vikarie.

Personen dyker upp och är så genomförkyld att hen sitter med en hushållsrulle på stolen bredvid sig, snyter sig, ögonen rinner och hen hostar och nyser. Nästan oavbrutet. Jag kom mig inte för att ”kasta ut” personen, då detta ju skulle varit oartigt.

Jag driver ett enmansföretag och har tidvis väldigt mycket på mitt bord. Dessutom har jag föräldrar som är 80+ och känsliga för infektioner. De behöver min hjälp och jag vill kunna besöka dem. En av mina nya samarbetsbekanskaper har en sjukdom som gör att hon är ytterst infektionskänslig.

Min fråga är: Hur kan jag undvika liknande incidenter i framtiden? Vad hade jag kunnat säga till personen, på ett trevligt sätt? Vad är normalt hyfs? Jag hade definitivt ringt innan och aviserat att jag är förkyld, om du vill avboka mötet så gör vi det.

Det enda jag fick ur mig var ett lamt ”jag hoppas jag inte blir förkyld nu” men hen svarade att det kan man ju bli överallt nuförtiden …

Svar: Ett otyg! Så gör man absolut inte! Är man förkyld mer än vad som kräver en diskret näsavtorkning då och då, så meddelar man den man ska möta och föreslår ett telefonmöte istället, eller att mötet skjuts upp. Ingen har rätt att medvetet sprida sin smitta till andra. Att förkylningshosta och storsnyta sig nära andra är hänsynslöst och självupptaget.

När du såg hur det var fatt kunde du vänligt ha sagt att du inte kunde riskera att bli förkyld själv, alltså måste mötet skjutas upp. Det hade inte varit oartigt utan hade handlat om att du måste skydda dig mot smitta. Och det hade inte spelat någon roll om den du mötte hade haft besvär att ta sig till dig, eller något annat – inte heller dina orsaker till att inte ta risken att bli smittad.

”Ursäkten” att man kan bli förkyld överallt är löjlig, du sätter dig inte frivilligt intill någon hostande nysande person på bussen eller står nära någon nysare på tunnelbanan, du flyttar dig utom hosthåll förstås.

Att ringa innan och säga som det är och föreslå uppskjutet möte/telefonmöte är det enda rätta. Oavsett om det gäller att sälja in sig själv eller att ta emot någons erbjudande.

Magdalena Ribbing
–

Fråga: Jag äter LCHF-kost, dvs inte kolhydrater. Snart flyger jag till Sverige för att besöka släkt under ett par veckor. Så gott jag kan ska jag försöka hålla LCHF-kost även där, genom att skippa potatis mm.

På ett ställe vet jag att det bjuds paj. Hur ska jag göra med den? Att skrapa av fyllningen och lämna skalet känns inte särskilt artigt. Alternativet är att inte äta alls. Det vanliga rådet att äta lite hemma i förväg fungerar ju inte, eftersom det inte är fråga om en middagsbjudning.

Svar: Du säger i förväg till den du vet tänker bjuda på paj, ungefär ”ska bli kul att ses, jag vet vad du bjuder på, så jag säger som det är: tyvärr kan jag inte äta paj på grund av den diet som jag håller, så om det är okej för dig tar jag med mig några tomater och lite xxx, då slipper du laga något speciellt kolhydratfritt till mig”.

Kanske säger pajbjudaren att det ska vederbörande fixa till dig. Eller så blir svaret att du gärna får ta med dig det du kan äta. Oavsett svar säger du ”jättebra, tack”.

Detta är mycket bättre än alla försök att fiffla undan det du inte kan äta, när du redan innan vet att du inte kommer att klara av det som bjuds. De som skrapar ur fyllning ur en paj, lyfter påläggen av sandwiches och kanapéer osv är för värdpersonen  avsevärt tråkigare gäster än de som talar om i förväg att de inte kan eller vill äta det ena eller andra. Och en gäst som inte äter alls är också tråkig! Det kan finnas skäl att vilja avstå från det som bjuds, men den som bjuder har ju gjort sig besväret att laga eller skaffa något gott, och gäster som petar undan detta eller inte vill ha något alls utan att ha sagt det i förväg, befrämjar inte en god stämning.

Med detta sagt: det blir allt mer komplicerat att bjuda hem personer på mat, med alla olika önskemål som finns. Så klarar man sig utan att be om specialmat är det bäst. (Hej alla allergiker och födoämnesintoleranta, det är inte er jag avser!)

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min partner har fått en inbjudan till en vigselakt med ett specifikt tema. Det står att vi inbjuds att övervara vigselakten, plats och tid och så står det Klädsel: Mörk kostym plus detta angivna tema.

Vi är osäkra på om det bara är själva vigselakten vi fått äran att hedra.

Förväntas vi ha en present med oss? Vi köper gärna en present, men vet inte om det är kutym.

Det är inga nära vänner, men vi umgås från och till i större sammanhang.

Svar: Så här blir det när inbjudarna – brudparet självt kanske – inte tar reda på hur en inbjudan ska formuleras för att bli begriplig. Denna är åt skogen. Den kan tolkas så att ni är så kallade vigselgäster, det vill säga ombedda att övervara själva vigselakten, inget mer. Men det går också att på grund av klädselangivelsen tyda den som att ni är bjudna att delta i någon form av bjudning/mottagning efter vigselakten.

Även påpekandet av att bröllopet har ett visst tema (varför tycker så många brudpar att det inte räcker med bröllopsfest utan vill krångla till det för gästerna med ett konstgjort tema? jag får frågor om allt från Las Vegas till någon svunnen epok) markerar att ni förväntas klä er enligt detta tema. Skulle ingen form av bjudning följa på vigselakten ska vigselgästerna givetvis inte behöva klä upp sig på mörk kostymnivå, än mindre enligt något pretentiöst tema. Möjligheten, om än svag, finns därför att vigselgästerna bjuds på något efter ceremonin, champagne och något litet ätbart exempelvis. Då kan möjligen klädkoden vara förklarlig. Är det en mottagning för alla efter vigseln ska detta naturligtvis anges i inbjudan.

Utan att ha bjudits till efterföljande tillställning kommer man som vigselgäst i god till vigsellokalen. Man sätter sig, om det är en kyrka, i bänkarna bakom de festklädda gäster som är bjudna att delta i kalaset efteråt.

Efter vigselakten går vigselgästerna ut precis som övriga, och lyckönskar brudparet förutsatt att detta som brukligt står en stund på kyrkbacken. Vigselgästerna beger sig därefter åt sitt håll medan övriga gäster tar sig till festlokalen. Att klä sig i mörk kostym för att sitta i en kyrkbänk och eventuellt vara en kort stund på kyrkbacken är sannerligen onödigt. Det räcker utmärkt med bästa vardagsklädseln (undantaget kungligt TV-sänt bröllop, då får även vigselgästerna klädselangivelse – men det är faktiskt en annan sak).

En del brudpar tror att de kan kräva att även de som enbart är vigselgäster ska klä upp sig – vilket alltså är alldeles fel. Obs. att det är inte en ära att få närvara vid vigseln, utan tvärtom, de som åser ceremonin hedrar brudparet med att vara där och därmed vara vittnen. Att enbart närvara vid vigseln är alltså inte att delta i något slags ”bjudning” i gängse mening. Det är därför som vigselgästerna enligt gammal sed inte ska tacka brudparet, till skillnad från om de bjudits till festen, den ska gästerna tacka brudparet/inbjudarna för.

Här förstår inte brudparet/inbjudarna hur man uttrycker sig för att ge dem man känner möjlighet att övervara vigselakten utan en efterföljande bjudning. Eller så blir det någon mottagning/bjudning efteråt även för vigselgästerna. Det är omöjligt även för mig att avgöra vilket, med den otydliga inbjudan som du har fått. Tyvärr är enda möjligheten att du letar fram någon nära vän eller anhörig till brudparet och frågar om denna inbjudans mening.

Annars måste du ringa till brudparet och helt enkelt fråga; det kan du  göra ungefär så här ”så roligt att ni gifter er, vi kommer gärna till kyrkan, och har jag förstått rätt så åker vi hem när ceremonin är slut, eller hur?” Då behöver inte brudparet tycka att det är pinsamt att säga ”ja, det var så vi tänkte” eller i bästa fall ”vi hoppas att ni stannar på champagnemottagningen efteråt”.

Present förväntas man inte ge som vigselgäst, men kan förstås göra det om man vill. I så fall kan den medföras till kyrkan och överlämnas efteråt utanför, kanske någon marskalk, tärna eller festgäst kan ta den till festlokalen. Annars är ett telegram till brudparet tillräckligt. Det ska traditionellt läsas upp under bröllopsmiddagen.

Magdalena Ribbing

–

Fråga: Några kollegor pratade om uppvaktning och presenter då man fyller jämnt.

Har en gemensam kamrat, som för tio år sen fyllde 50 år. Hans fru (som är ganska dominant) var då tydlig med att tala om vilka presenter som födelsedagsbarnet – hennes man – ville ha (läs: som hon ville ha) . Alla presenter som han önskade var ganska dyra, vilket resulterade i att vi alla köpte fina presenter men vi blev endast bjudna på pastasallad ! och varsitt halvt glas vin.

Nu känner vi att vi inte har någon lust att köpa ihjäl oss denna gång då vi nu blivit bjudna på hans 60-års dag.
Har läst en regel om att man ska köpa så dyrt som man beräknas äta för – dvs för ca 600 kronor per par – men vi känner att vi är ganska övertygade om att 60-års kalaset blir lika snålt bjudet som tidigare – så vår fråga är nu om man bara har skyldigheter som gäst att köpa fina presenter? Får man bara ”gilla läget” om man nu blir bjuden på en fest där det bjuds snålt, eller?
Hur går vi tillväga för att inte känna oss lurade? Vi vill såklart fira vår kamrat men inte köpa för dyrt. Om hans fru återigen talar om för oss vad vi ska köpa – vad kan vi då svara henne?

Svar: Presenten är inte och ska aldrig vara ett kvitto på kalaset. Billig mat betyder inte att presentens kostnad ska minskas. Det är inte hos mig som du har läst att man ska matcha sina presenter med kuvertkostnaden – jag svarar alltid tvärtom, att dessa två saker inte har med varandra att göra. Hur ska man kunna veta, för övrigt, vad mat och dryck som man bjuds på kostar? Ska man kolla med festlokalens folk? Ska man göra en uppskattning av kostnaden? Dumheter av de som köper dyrare present för att festmaten förmodas vara fin.

Men det är också rejäla dumheter av din kamrats fru att uttryckligen beställa presenter till sin man. Hon kan om hon blir tillfrågad ge förslag som kan varieras inom givarnas ekonomiska ramar, men verkligen inte beställa något, och framförallt inte det som just hon önskar sig.

Så den här gången: köp något som du, eller ni alla gemensamt, tror att er kamrat skulle uppskatta, välj något som passar i din eller er ekonomi, det behöver ju inte alls vara dyrt, viktigast är att det är omtänksamt! Och fråga inte hans självupptagna fru, säger hon något om att han önskar sig si eller så kan ni svara att den här gången har ni själva hittat på en present.

Och så går ni på kalaset utan att jämföra era presentutgifter med kostnaden för det ni äter och dricker.

Magdalena Ribbing

Bästa läsare och kommentatorer! Det är lika enkelt nu som förr att kommentera spaltens frågor och svar, enda förändringen är en inloggning, lätt som en plätt med flera alternativ. 

Välkomna med era kommentarer, de gör spalten till en av DN:s mest lästa! vänliga hälsningar Magdalena Ribbing

Fråga: Det är så att jag och en nära vän till mig är oense om en sak. Min nära vän tycker man kan bjuda in sig själv till en fest, medan jag inte tycker det.

Det hela började med att jag blev bjuden på en fest. Den som bjöd var en kompis bror. Jag har känt både min kompis och hennes bror sedan jag var liten. Jag umgås inte ensam med hennes bror utan då är alltid min kompis med. Att bjuda in sig hem till någon på en fest eller bara en fika tycker hon att man kan göra.

Min nära vän, denna kompis och jag brukar umgås tillsammans. Har sagt till min nära vän att hon inte kan bjuda in sig själv. Hon tycker då att det är jag som har fel och menar att man visst kan bjuda in sig själv.
Så vad är rätt?

Svar: Du har rätt. Den som bjuder in sig själv begår ett intrång hos någon annan, det blir ett krav att få komma in i någons hem och att bjudas på något. Men det är den som har en bjudning som ensam bestämmer vilka som ska få vara med. Den som har ett hem har också all rätt att själv bestämma vem som får komma dit.

Även om det är en lättsam bjudning utan formaliteter måste den som bjuder ha avgörandet om vilka gästerna ska vara. För den som har en bjudning är det inte heller så enkelt som att bara säga ”nej” till den som ringer och ber att få vara med. Det känns snålt och trist och det ska inte någon annan utsätta den som bjuder för.

Men din kompis kan ju säga till sin bror att om han vill träffa en trevlig person så känner hon någon som hon tror att han skulle uppskatta. Eller så kan du säga det. Då kan han säga ”ta med denna person på festen” och då är det okej.

Däremot kan man inte säga till den som har en bjudning att man tar med en annan person. Den som inte är bjuden kan inte heller ringa eller sms:a och be att få vara med. Sådant är ohövligt och fel.

Sedan är det skillnad på vanorna i olika kretsar. För en del kan det vara okej att umgås med vänners vänner, för andra är det otänkbart att inte veta vem som kommer till ens hem. Hur inbjudaren resonerar om detta brukar man som kompis känna till.

Min bestämda mening oavsett allt annat är att vill man ta med ytterligare en person på en bjudning hemma hos någon eller till en privat fest i annan lokal ska man ha ett godkännande av inbjudaren  och detta tillstånd ska inte ha tjatats fram eller krävts utan ska ha givits villigt och glatt.

Att gå på en fest som man inte är bjuden på kan kallas gate-crashing och är obehagligt, pinsamt och fel och gör man det riskerar man med rätta att inte få komma in.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag funderar på hur man bäst går till väga om en gäst har sönder något i hemmet. Det händer lite nu och då att saker och ting går sönder. Ibland är det på grund av olycka och ibland på grund av ren och skär ouppmärksamhet. I de flesta fall gör det ingenting, men ibland kan det vara lite värdefullare föremål som går sönder. Om det beror på försummelse kan jag tycka att vederbörande frivilligt ska erbjuda sig att ersätta föremålet, vilket de allra flesta gör. Sen är det upp till mig att ta ställning till om jag tycker att det är nödvändigt att föremålet ersätts eller ej.

Det jag dock funderar på är vad man ska säga till de som låtsas som ingenting om de haft sönder någonting och de som snällt erbjuder sig att ersätta men sen ”glömmer” bort det. Jag tycker att detta är oartigt, samtidigt som det känns ofint att själv föreslå att vederbörande ska ersätta eller påminna om en eventuell ersättning. Själv skulle jag både erbjuda mig och ersätta så fort som möjligt om jag hade haft sönder någonting tillhörande någon annan.

Svar: Ja, du tänker rätt. Det enda rimliga är att den som råkar ha sönder något genast erbjuder sig att ersätta detta, med pengar eller en likadan sak. Den drabbade säger ja tack eller möjligen nej tack. Ofta kan ett ja vara till lättnad för den som orsakat skadan.

Nu brukar det ju heta ”inget kalas utan kras” vilket skulle innebära att den som bjuder hem andra får räkna med att något går sönder. Så är det förstås inte alltid men som värdperson får man ta denna risk, och överväga om man verkligen ska duka med arvglasen denna gång. Eller, vilket kan vara bättre för ens sinnesro, betrakta de föremål man äger som något man både kan ha och mista.

Nåväl, har nu en gäst haft sönder något och erbjudandet att ersätta inte kommer kan man som drabbad milt antyda ”vill du skaffa en ny så finns den på xx”. En unik eller antik sak är omöjlig eller svår att ersätta. Då gäller ekonomisk kompensation, och sådan är knepig att avgöra och att föreslå, åtminstone om man vill ha vänskapen orubbad.

Om erbjudandet har givits men inte uppfylls kan den drabbade säga vänligt vid tillfälle ”du erbjöd dig att ersätta det där som du råkade ha sönder, har du svårt att hitta en likadan, vill du att jag hjälper dig att leta?” Har man kommit överens om att saken ska ersättas med pengar som inte anländer kan man lika vänligt säga ”den där summan som du skulle sätta in för det som gick sönder har jag inte sett på mitt konto, gav jag dig fel kontonummer kanske?”

Magdalena Ribbing