Fråga: En vän, X, gifter sig i sommar. Vi är ett tjejgäng där hon ingår och vi är alla minus 30 år och känner varandra sedan gymnasiet och har fortsatt kontakt. Kort sagt är X en nära vän.

Jag dejtade hennes brudgum för fem år sedan. Vi sågs alltså under några månader och var då mycket kärleksfulla. Jag åkte sedan utomlands och vid hemkomsten ville jag ta upp kontakten men det ville inte han. Jag gick vidare. Min vän X visste allt detta. Hon kände även honom sedan tidigare. De började ses ett år efter och ska nu gifta sig. Jag respekterar helt att hon gifter sig med honom och tycker inte alls att det är någon fara. Har nu själv en ny relation sedan ett år.

Jag och min pojkvän är båda bjudna på bröllopet. Jag har fortsatt kontakt med bruden och min pojkvän har träffat henne.

Eftersom jag fortfarande umgås med detta tjejgäng där hon är en del känner jag att jag skulle vilja gå på bröllopet, på ett sätt. Men jag får en obehagskänsla i magen fast jag är helt färdig med mina känslor över den kortvariga relationen. Om jag går på bröllopet vill jag gå med min nya pojkvän, men jag tror att han skulle tycka att det är jobbigt att veta om mina obehagskänslor.

Om jag inte går är risken att min vän X tror att jag inte accepterar hennes val, att jag är sur på henne och inte har kommit över killen. Vilket verkligen inte är sant. Det är även risk att mina vänner tror samma sak. Vad ska jag göra?

Svar: Det är vanligt att ens expartner träffar någon, som båda känner, när relationen brutits. Att dessa bildar par är inte konstigt, man umgås i en krets där individerna gillar varandra. Detta händer överallt och är inte något märkligt. Inte tror du väl att någon kan fortsätta att ha ensamrätt till en person som man haft ett förhållande med?

Du och den blivande brudgummen hade er korta relation för fem år sedan – lång tid i er ålder. Mycket har hänt er båda sedan dess. Du har ingen anledning att göra något dramatiskt av er gamla relation, inte heller inför din pojkvän. Han ska känna till fakta men det är som sagt en gammal historia utan betydelse i nutid. Har inte din pojkvän haft någon annan partner än dig? Det är sällan så att två människor möts, blir förälskade, bildar ett par, lever så livet ut. De flesta har en eller flera erfarenheter innan de hittar rätt.

Alltså: gör det enda vettiga, tacka ja till bröllopet, gå med din pojkvän och diskutera inte gamla tider med de andra i tjejgänget, se det som självklart att sådant händer och att det inte är något problem – för någon. Inte för dig, inte för din nuvarande pojkvän, inte för din vän X och inte för hennes blivande man.

Du antyder risk för att din vän X och övriga vänner skulle tro att du inte accepterar hennes val – men varför det, ni har ju fortsatt att umgås, har ingen noterat det?

Du påpekar också att du respekterar att din vän gifter sig med din f d pojkvän. Det är självklart att du inte ska ha minsta synpunkt på detta. Du har inte med din f d pojkväns liv att göra idag. Betrakta alltihop från den distans det faktiskt har. Det är inte ens ovanligt – du ska kunna strunta i dina gamla känslor, de är fem år avlägsna och kan förpassas till din minnesgarderob, längst in.

Magdalena Ribbing

Fråga: Företaget där jag jobbar kommer i vår att ha en firmafest till vilken de anställda med sina respektive bjuds in. Inställningen från företagsledningen framstår som att inbjudan sträcker sig till äkta makar/makor eller samboende. Borde inte en inbjuden anställd ha rätt att ta med sig valfri gäst (så att man om man vill kan ta med sig till exempel en vän) eller vad är korrekt i denna situation?

Svar: Den inbjudan som du beskriver gäller för den som är anställd plus den personens partner i ett etablerat par. Det är alltså inte frågan om en PR-tillställning där gästen erbjuds att ta med sig en vän för att, underförstått, inte riskera att känna sig bortkommen bland en mängd obekanta människor. Det är inte heller en fest på ett ganska vanligt amerikanskt sätt där gästen kan bjudas ”plus one.”  I en annan tradition kan det verka som om inbjudaren inte har tillräckligt med vänner själv.

Men här är det en firmafest med ett upplägg som en normal social bjudning och till en sådan bjuds etablerade par som just par, och singlar ensamma, alltså utan medfört privatsällskap.

Varför skulle en gäst få medföra vem som helst? Ett etablerat par hör ihop, det är avsikten med parbildningen och vad som menas med ett par. De som inte ingår i ett sådant par får klara sig utan någon att hålla i handen på en traditionell, formell fest.

Svaret är alltså att företagsledningen har rätt och har hanterat inbjudningarna korrekt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har ibland råkat ut för att mat skickas vidare runt matbord, även varm eller het mat. Detta utgör ju inget problem vid en rymlig dukning då man kan sätta ner  uppläggningsfaten på bordet, men så är det ju inte alltid.

Senast jag satt vid ett tätdukat bord räckte min bordsgranne mig en ångande het gryta. Medan han snäsande tjatade på mig att ta emot grytan, gjorde jag fortast möjligt rum för kärlet och bad honom sätta ned grytan dit han mycket väl kunde nå, varpå han förargat upplyste mig att det är enbart saltet man sätter ned.

Jag bad försynt bordsgrannen beakta risken med att hantera hett gods från hand till hand, men förgäves. Kan detta hans serveringspåstående vara korrekt?

Svar: Jisses en sådan fåntrattig drummel du råkade ut för! Strunta i sådant tjafs, naturligtvis ställer man (på ett underlägg förstås!) på bordet en gryta, ett uppläggningsfat om det är varmt eller av annat skäl! Du beskriver en vanlig bjudning utan serveringspersonal, och den som vet sig inte klara en sådan situation kan tacka nej och stanna hemma.

Enligt gammal sed skickar man saltet till den som ber om det (eller som i Storbritannien till den som vill ha det och därför på brittiskt sätt frågar om man själv vill ha salt) men ger inte saltkaret direkt i handen utan ställer det på bordet intill den som ska ha det. Varför det är så har flera förklaringar, en att det dyrbara saltet inte skulle riskera att spillas ut genom hand-till-handöverlämnade, en annan den ofta i olika sammanhang använda myten om att något gift inte skulle kunna tillföras från handen på den som skickat saltkaret. På medeltiden hade personer med hög rang egna saltkar.

Men att använda dessa åldriga finesser till att vara opraktisk och ovänlig beträffande en varm gryta är bara dumt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag bor i en studentkorridor och golv/tak verkar inte vara så bra ljudisolerade. Varje gång min granne under mig spelar musik hör jag detta tydligt genom golvet. Det händer även ofta att personen skriker och klappar i händerna vars ljud når upp till mitt rum.
Detta händer ett par gånger varje dag, alltifrån kl 8 på morgonen till 11-12 på kvällen vilket stör mig otroligt mycket då jag ofta kommer till universitetet på förmiddagen med huvudvärk, inte kan koncentrera mig på att studera på kvällarna och sedan inte kan sova.
Jag har försökt få personen att förstå genom att banka i golvet, varpå ljudnivån många gånger sänkts. Men nu är jag trött på att hoppa varje gång det händer.

Lite skäms jag ju över mitt beteende, att jag inte gick och sade till från början. Kan jag skicka en arg lapp i brevlådan? Eller är det mest effektivt att gå och knacka på dörren, och vad säger man i sådana fall? Detta har nu pågått sedan början på december.

Svar: Givetvis måste man iaktta normal hänsyn även i en studentkorridor, även om det förefaller som om häpnadsväckande många sådana är byggda utan tanke på att de boende behöver viss grad av tystnad – precis som i vanliga flerfamiljshus.

Du är långt ifrån ensam om att ha problem med oväsen i din studentkorridor.

Det är ingen bra idé att lägga en lapp i brevlådan, lika lite som att banka i golvet. Det du kan göra är att ge dig tillkänna genom att ringa på hos den störande grannen och säga (obs. vänligt!) att du hade hoppats på att vederbörande skulle förstå och dämpa sig efter ditt bankande i golvet.

Nu säger du att du har insett att det inte blev så och därför vill du be personen i fråga att tillsammans med dig komma fram till en lösning på problemet. Kan ni dela på kostnaden för en ljudisolerande tjock matta på ditt golv? Ska personen byta studentrum till något som ligger mer isolerat? Kan personen få spela sin musik och skrika men endast på bestämda tider, helst då du inte är hemma? Osv.

Ju mindre aggressiv du är desto bättre resultat kommer du att nå. Den störande grannen har förmodligen inte fattat vilket oljud han eller hon åstadkommer hos dig. Har du milt tonfall, bestämda krav på bättring och vänligt leende så kanske det ordnar sig.

Magdalena Ribbing

Fråga: En vän ska gifta sig i sommar, och har nu tagit hjälp av de förmågor hen har i sin omgivning för att det ska bli en så lyckad tillställning som möjligt. Jag har blivit tillfrågad (och tackat ja) till att alstra en viss sak som jag är bra på, som jag för närvarande studerar och ämnar förtjäna mitt uppehälle på i framtiden.

Till saken hör att jag misstänker att hen vill att jag ska göra jobbet gratis, vid sidan av studierna och inom en månads tid. Det är svårt att be om betalt av en vän, och om jag bestämmer mig för att bjuda på det, kan jag då låta bli att köpa en bröllopspresent? Kan jag ge brudparet ett kort och förklara att mitt arbete är gåvan? Dess monetära värde överstiger mycket mer än vad jag hade lagt på en faktisk present. Mycket pengar kommer gå åt för min del, då bröllopet är i en annan ände av landet och kräver dyra tågbiljetter och övernattning.

Alternativt undrar jag om Magdalena har något bra förslag på hur jag smidigt förklarar för min vän att jag förväntar mig någon sorts ersättning, på samma gång som jag inte vill få hen att känna sig dum.

Svar: Denna person (vars könsidentitet du neutraliserar av någon anledning -varken för mig eller ämnet spelar det någon roll om vederbörande är en man eller en kvinna) räknar förmodligen med din gratishjälp. Den slutsatsen drar jag av de många frågor jag får om medverkan vid vänners bröllop. Vanligast är att vänner ombeds fotografera eller filma bröllopet, och att medverka med musik/sång. Men också  matlagning, att sy brudklänning/brudnäbbsklädsel och sminka och frisera brud och tärnor förekommer, liksom att ordna med dukning och skaffa blommorna – ingetdera mot ersättning ens av de faktiska kostnaderna utan allt förutsätts vara ett stort nöje för utföraren. Det kan det föralldel vara, men då ska det vara ett frivilligt erbjudande. Om det medför kostnader för den som är hygglig nog att lägga tid på att bistå en vän inför bröllopet ska brudparet erbjuda sig att betala dem.

Min uppfattning är att det inte bara är superpretentiöst utan nästintill skamligt att förvänta sig eller kräva eller räkna med att ens vänner ska ge av sin tid och kompetens för att gratis öka finessen på ens kalas eller bröllop. Det kallas utnyttjande och är fel. Är någon bjuden som gäst ska den personen inte avkrävas utgifter och arbetsinsatser.

Vill du ändå göra detta som du är tillfrågad om är det absolut självklart att du inte ger någon ytterligare bröllopspresent.

Du kan överväga vad er vänskap tål. Är ni nära vänner och brukar hjälpa varandra kanske du ska göra detta som present; är ni lite ytligare bekanta kan du mejla och redogöra för dina utgifter i samband med bröllopet, särskilt din insats, och fråga om det finns marginal för en ersättning till dig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min fästman ska gifta oss i vår och hanterar nu därför alla möjliga krav från våra inbjudna. Vi har bett gästerna att ange allergier etc inför den trerätters middag som vi ska servera på festen.

Nu har en gäst angett att denna ”ogärna äter kött från djur som inte är vilda eller kravmärkta”. Hur hanterar vi detta? Allergier meddelar vi givetvis vår cateringfirma men den här typen av krav skulle tvinga oss att ändra hela vår meny och antagligen att byta till en specialinriktad cateringfirma.

Vi tycker också att kravmärkt är eftersträvansvärt vid matinköp men det här är en måltid för 93 personer vilket gör det svårt för oss att kontrollera hela menyns ursprung. Vi kan ju inte göra en egen måltid för bara en gäst med särskilt kontrollerade ingredienser?

Svar: Hu så pretentiöst! Det var ett misstag att skriva ”allergier etc”, om det nu är så ni har formulerat inbjudningskorten. Etceterat kan misstolkas som att gästerna erbjuds att meddela precis allt som de eventuellt ogillar, som om bröllopsmiddagen vore till för att ge varje gäst en ultimativ smakupplevelse efter vars och ens personliga preferenser. Fattar man som gäst inte att detta är omöjligt kanske man ska försöka tänka efter en gång till.

Att inbjudare ger gäster möjlighet att ange intolerans eller allergi för skaldjur eller gluten eller vad det kan vara betyder inte att alla gäster ska meddela vilken  mat de tycker bäst om. Vill man inte äta kött från andra djur än de vilda eller kravmärkta så ska man erbjuda sig att ta med en egen rätt för att inte ställa till onödigt besvär. Däremot beställer man inte en viss sorts kött – man är inte på en restaurang där man kan välja vad man vill betala för.

Den här krävande gästen kan hanteras som icke-köttätare. Ge vederbörande en vegetarisk rätt. Sannolikt finns bland så många gäster fler som är vegetarianer.

Diskutera inte med gästen i förväg, se bara till att han eller hon som bara kan äta kött från vilda eller kravmärkta djur slipper kött överhuvudtaget och istället får enbart grönsaker. Det kan vilken cateringfirma som helst ordna. Skulle du meddela gästen att han eller hon får en en fiskrätt istället kan vederbörande ifrågasätta fångstplatser med mera. Förmodligen kan kraven gälla även grönsakerna.

Ack ja. Smak och moral kan vara svårt att kombinera. För att inte tala om smak och  hyfs.

Magdalena Ribbing

Fråga: Mitt problem är följande: jag ska ha fest med tilltugg för mina vänner då jag fyller 20 år om ett par veckor.

Jag är själv demi-vegetarian och knappt hälften av mina vänner jag ska bjuda är vegetarianer (8 av 20). Jag tänker laga något enkelt och vegetariskt typ gratinerade smörgåsar eller wraps av något slag. Vilket jag vet kommer att vara gott. En annan fördel är att alla kan äta det. Det vegetariska blir således normen.

Men min farmor hävdar att det är ohövligt att även bjuda köttätarna på detta goda vegetariska tilltugg.

Hur kan hon mena att det är ohövligt att bjuda på något som alla kan äta?

Jag är övertygad om att de kommer uppskatta det jag lagar och bli mätta trots att det inte är kött.

Det ska tilläggas att jag är 90-talist och hon 30-talist.

Frågan är alltså, om än något raljant ställd: är det ohövligt att bjuda människor på mat?

Svar: Gårdagens fråga om gästers rätt att ”beställa” specificerad mat på en bjudning vållade ett antal intressanta kommentarer, de flesta kritiska mot gäster som förväntar sig att få extra specialkost. Din fråga rör sig i samma sfär som väcker så starka känslor; därför tar jag med den omgående.

Din farmors attityd är förståelig: förr var kött, fågel och fisk den vanligaste bjudmaten. Att enbart bjuda på grönsaker skulle varit om inte oartigt så åtminstone lite snålt. I dag är det helt annorlunda eftersom alla som har råd att köpa mat överhuvudtaget också har råd att köpa kött – om de vill ha det.

Alltså är det inte det minsta ohövligt att bjuda på mat som är köttfri. Det du beskriver låter gott och rimligt. I dag kan grönsaker vara väl så fin mat som kött-fågel-fisk. Huvudsaken är att det som bjuds är vällagat och vackert!

Magdalena Ribbing

Fråga: Ett allt vanligare fenomen i sällskapslivet är personer som inte förstått meningen med ett samtal eller en diskussion, det vill säga att mer än en person ska komma till tals. De verkar helt ointresserade av andras synpunkter. Om någon försöker göra ett inlägg höjer de bara rösten och fortsätter sin monolog.

Ofta lämnar man ett sådant “samtal” med känslan att man hade velat säga si eller så men aldrig fick chansen.
Har Magdalena någon idé om hur man ska agera i sådana situationer?

Svar: Inte ovanligt, som du påpekar, men fasligt trist. En metod för att få bukt med eländet kan vara att när storprataren drar efter andan, vilket måste inträffa då och då, kastar man sig snabbt in i diskussionen och höjer rösten när storprataren försöker ta tillbaka ordet  – oartigt visserligen men kan fungera.

En annan metod är att avbryta storprataren genom att högt säga ”ursäkta, men nu måste jag få säga något, du har haft ordet väldigt länge”. Visserligen är det också oartigt och brutalt, men det kan man säga om det oavbrutna pratandet också.

En tredje metod när man vet att storprataren är på gång är att föreslå en enkel samtalsordning, så att alla kommer till tals; man säger ”jag har en idé så att alla får säga sitt: vi får ordet en i taget men inte mer än xx minuter per person tills vi har gått laget runt, och då kan vi göra en ny runda, som i riksdagsdebatterna” och så småskrattar du vänligt.

Alla dessa tre förslag syftar till att diskret visa storprataren att vederbörande lägger beslag på andras rätt till talartid.

Man kan nog tillåta sig att misstänka att storpratare passar på när de tycker sig ha andras uppmärksamhet därför att de inte får prata lika mycket hemma. Eller på jobbet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har en nära släkting som inte bor här i Stockholm men gärna hälsar på när han fyller år.

Han bokar då in familj och en del vänner på restaurang och väntar sig sedan att vi ska bjuda.

Det är ett mycket pinsamt sätt att hantera oss på och jag vet inte vad vi ska göra. Det är snart dags igen.

Vi träffar honom gärna men inte under dessa förhållanden.

Värt att notera: Vi brukar inte våldgästa honom.

Kan vi få hjälp med en bra kommentar?

Svar: Det är fullkomligt självklart att släktingen inte ska reservera bord på en restaurang för sig och andra och utgå från att bli bjuden! Så gör man absolut inte.

Säg nu i god tid till släktingen ungefär så här ”det ska bli trevligt att träffa dig men vi har inte råd med de vanliga restaurangkalasen som du brukar boka och låta oss betala. Vi föreslår att du gör som du vill med krogen och dina vänner – och så träffar vi dig på kaffe och bulle hos oss dagen därpå.”

Alltså ge ett alternativ till något som passar er och er hushållskassa.

Det är helt rätt att påpeka att ni inte har råd att bjuda släktingen och er själva på krogen. Säg ifrån och ge inte efter.

Uppriktigt sagt, vad är det för dumheter av denne släkting?

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag kommer från en familj där vi haft en ganska stark gåvotradition. Det innebär att man, vid födelsedagar och julafton, gett varandra presenter. Barn som vuxna. Det har inte handlat om att ge något dyrt, eller vad det var för praktisk nytta med det man gav bort, utan mer om själva gesten och symboliken.

Jag blir därför ganska perplex över en inställning till gåvor, där det sägs att det är löjligt att ge julklappar och födelsedagspresenter vuxna emellan eftersom man ”redan har allt” alternativt att ”X alltid ger så dåliga presenter.” De som anser detta verkar se det hela mest som någon sorts praktiskt/funktionellt utbyte av saker.

Jag tvingar inte på någon presenter eller tvingar andra att köpa till mig. Tar seden dit jag kommit och har inte velat fråga mer kring det då det skulle kunna uppfattas om kritik. Men jag förstår inte riktigt. Och bara för att förtydliga mig – det handlar absolut inte om att gåvor ska vara dyra eller exklusiva saker. Det kan lika gärna vara ett vackert och personligt kort, en teckning eller vad som helst som gjorts med mottagaren i åtanke. Själv blir jag både rörd och glad av att få sådant. Och jag förstår inte riktigt vad det är som är så besvärligt med det, varken att få eller att ge.

Vad finns det för etikett/tradition kring gåvogivande? Är det min familj som haft en konstig eller ovanlig inställning till gåvor? Det vore intressant att veta vad traditionen egentligen är kring det här, om det nu finns någon. I många länder utanför Sverige upplever jag till exempel att det finns en betydligt mer självklar tradition med gåvor, men det är mest mitt eget intryck.

Svar: Ordet present har sitt ursprung i närvaro, lika med att personligen överräcka något som mottagaren förmodades bli glad och överraskad över.

Vanligast är nog – utan att jag har forskat i ämnet – att man inom en familj ger varandra presenter till födelsedagar och jul. Att säga att vuxna redan har allt och att det därför vore dumt att ge presenter är, såvitt jag förstår, ovanligt men jag vet att det förekommer. Att avstå från att ge gåvor därför att man inte vill ha några från X som ”ger så dåliga presenter” är pinsamt  och uselt. Sådana iskalla personer kan få sitta i fred utan andras uppmärksamhet och vänlighet.

En viss lättja kan vara en orsak till icke-presentandet. Det är besvärligt, menar en del, att hitta på och skaffa presenter och därmed avstår man hellre från hela idén med att ge och  förstår att man då inte heller får presenter.

Ömsesidigheten är betydelsefull, det kan kännas obehagligt att få en gåva från någon som man inte själv har givit något till. Ett slags skuld, kanske.

Så ritualen kring givandet är att man ger och man får – men givandet och mottagandet skiljer sig mellan familjekulturerna. Jag kan inte ge dig ett bättre svar än så – och har du hamnat i en familjesituation där icke-givandet härskar så kan du inte göra något åt det. Ge inte till de motvilliga, det skapar ingen fröjd.

Med detta sagt: många protesterande presentmottagare kan försöka inse att det i själva givandet finns en glädje. Vägran att medverka i presenttraditionen kan göra en givare sårad och  ledsen.

Att vägra att ta emot kan uppfattas som direkt ovänligt, eller fientligt i värsta fall. Att förmå att ta emot, även om man tycker att det är onödigt, är att visa generositet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag brottas med en fundering. Min nye svärson är i många stycken trevlig ung man som jag vill behålla ett gott förhållande till. Tyvärr har han denna, i mitt tycke, vidriga ovana att lägga in sitt lössnus vid matbordet efter måltiden allt som oftast.
Min dotter har sagt till honom vid något tillfälle att hon inte vill se honom göra detta. Spottar ut eländet gör han tack och lov på toaletten men fortfarande tycker jag att det är få saker som är så vidriga som detta hanterande av snus; det gör mig direkt illamående, åsynen, lukten av snus får mig att vilja kräkas!
Han verkar tycka bra om mig och jag undrar om det finns något sätt att prata om detta utan att han ska ta illa upp. Vad skulle jag kunna säga eftersom han nu inte lyssnar på min dotter?
Skulle inte ta upp det hela om det inte gjorde mig så fruktansvärt äcklad, mer än något annat.

Svar: Kanske du måste tänka om, och försöka acceptera snusandets existens. Inte för att man bör eller behöver gilla snus men det är så vanligt att man än så länge får stå ut med att det finns. Tänk på rökandet som till för bara något-några kanske, decennier sedan förekom överallt oavsett omgivningens synpunkter på den ihärdiga lukten, giftspridandet, fimparna och annat. Det är ju numera sett som närmast oanständigt att röka, och säkert kommer snuset dit också även om det ”bara” skadar sin användare, inte omgivningen annat än marginellt.

Prata vänligt med din svärson, förklara att lössnuset är i det närmaste traumatiskt obehagligt för dig, så du ber honom att avstå från snusandet eller att använda de små portionssnuspåsarna istället när han är hos dig eller du är närvarande. De där påsarna luktar obetydligt, har jag förstått.

Om du är mild och icke aggressiv och visar att du inser att problemet till viss del är ditt – med tanke på snusandets vanlighet – och underförstått ber om hans hjälp att slippa dina obehagskänslor så kommer han som är en trevlig person säkert att förstå och göra som du önskar.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi är ett gift par som har fått umgängesbryderier.
Vi har båda gått igenom skilsmässor för många år sedan, dvs vi hade båda ett förflutet innan vi träffades.

Min man har velat ta upp kontakten med en gammal barndomsvän med fru, min man känner dem båda sedan tidigare.

Vi har träffat paret några gånger, jag upplever att umgänget är mycket pressat. Vi har på min mans inrådan nyligen bjudit hem dem på middag och jag inser att jag inte mår bra i deras närvaro.

Så här blir det:  jag blir osynlig för dem, dom pratar bara med min man. Framförallt hon sitter och pratar oavbrutet, lågmält och ansträngt, ingen glädje, använder samma ton hela kvällen. Jag försökte komma in i samtalet flera gånger men ingen tar notis om mig, jag märks ej.

Paret sitter och hummar mellan varann som bekräftande när min man pratar och berättar någonting.

Hur ska vi göra? Måste jag fortsätta att bjuda in dessa för mig ointressanta personer, de ger mig ingenting, men min man tycker att dom är okej och lite mysiga.

Vad ska jag göra?
Vad säger Magdalena om rätt och vettigt sätt?

Svar: Det låter riktigt tråkigt – och det får nog till stor del skyllas på din man. Han gillar sina gamla vänner och trivs med dem men gör tydligen ingenting för att få med dig i samtalet. Visserligen har de tre sina gemensamma minnen och referenser men det är ingen ursäkt för att fösa undan dig ur gemenskapen. Du har kommit in senare, och paret känner dig inte ännu. De måste som vuxna människor förstå att de ska lära känna dig genom att prata med dig, och att detta kanhända kräver en viss ansträngning från deras sida. Du har ju försökt få vara med men det har inte lyckats.

Till att börja med kan du tala allvar med din man och säga att du vantrivs med dessa vänner därför att han inte hjälper dig att fungera med dem.

Paret verkar lite socialt bortkommet, liksom möjligen också din man, som inte inser att är man fyra personer i en grupp ska alla vara med i samtalet och umgås tillsammans. Att så som du beskriver utesluta en person ur samtalet är urdåligt beteende.

Om inte din man är villig att försöka ändra på det rådande läget tycker jag att du ska föreslå att han träffar paret någon annan stans än hemma hos er nästa gång, exempelvis hemma hos paret, eller på kafé eller en utställning eller liknande som du då avstår från att följa med till. Du kan ju ha alla möjliga jättebra ursäkter att inte kunna vara med. Så får de tre prata med varandra på sitt sätt. Kanske de så småningom inser att du fattas i sammanhanget. Men det kan  också bli så att dessa tre gillar att umgås på sitt vanda sätt utan dig – och det är knappast någon katastrof för dig att avstå från att delta. Man måste inte vara med i precis allt slags socialt umgänge som ens partner har.

(Ni kommentatorer som nu lystet ser en chans att kasta er över mig och hävda att jag motsäger mig själv, eftersom jag ständigt svarar att etablerade par ska bjudas som just par, er svarar jag i förväg: det gäller i synnerhet bjudningar av något mer formell art, inte att träffa två gamla vänner på kafé eller hos dem utan att ens partner som inte trivs med dessa vänner är med).

Magdalena Ribbing

Fråga: Min kollega uppmärksammade mig på lukten som spridit sig i lunchrummet efter att jag värmt min matlåda med fisk för femte gången den veckan.

Är det ohyfsat att micra fiskrätter i ett delat lunchrum?

Svar: Möjligen är frågan påhittad för att förlöjliga min spalt och mig – men den är inte särskilt osannolik och därför besvarar jag den på allvar.

Alltså: Nej. Det är inte ohyfsat att värma sin fiskluktande mat i lunchrummets mikrovågsugn. Surströmming är inte aktuell i sammanhanget.

Matlukt får förekomma just i ett lunchrum.

Däremot bör du kolla dina fiskrätter. Rätt tillredd fisk ska sprida en angenäm doft.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min närmaste vänkrets har hamnat i en stor diskussion kring att ge beröm/komplimang på Facebook. Vi är totalt oeniga.

Scenariot är att A och B är med i fokus på en bild. C kommenterar med ”vad fin du är A!” Eller ”bra bild på dig A”.

Är det oartigt förfarande? Borde personen bakom kommentaren adresserat båda i sitt beröm eller inte kommenterat alls?

Vidare, gör det skillnad om C känner båda två eller bara A?

Kan komplimanger någonsin vara av socialt ondo så länge de inte är av typen ”du A blev bättre på den här bilden än B”?

Svar: Bevare mig väl vilket problem! Tyvärr kan jag inte ge dig ett korrekt svar. Det är möjligt att Facebooketikett i detta ämne finns men jag kan den inte, är inte själv med på Facebook som enligt vad jag har sett ställer till avsevärd skada och bekymmer. Förstås också nytta och fröjd men skadorna kan vara svåra och är nästan omöjliga att bli av med.

Allmänt resonerat ska en komplimang kunna ges till en av två eller flera i samma situation, om det finns anledning till detta. Exempelvis är personlig vänskap med den som får komplimangen en orsak till att övriga inte omnämns specifikt.

Och du har rätt, komplimanger bör inte uppfattas som otrevliga av de som inte får del av en utdelad sådan. Sedan kan det kan vara taktlöst av utdelaren att fokusera tydligt på en av flera i samma situation. Men är det ett problem? Är det inte bara vanligt mänskligt oförstånd och möjligtvis slarv?

Magdalena Ribbing

Fråga: Min make sedan över tjugo år har tre barn från sitt första äktenskap. Han träffar dem och sina barnbarn då och då. Mitt problem är att hans barn aldrig bjuder med mig när min make går hem till dem. Det gäller både bröllop och barndop och födelsedagsbjudningar och kalas för barnbarnen. Hans exfru som är deras mamma, är alltid med.

Ett av hans barn firade sin tjugofemårsdag med en stor fest. Maken var bjuden, på bjudningskortet stod hans namn men inte mitt. Han gick förstås på festen, och sade som han brukar att när hans ex är med vill inte hon och barnen att jag ska komma med. De säger till honom att jag ”inte är familj.” Hem till oss kommer hans barn gärna, äter fin mat som jag lagar och verkar trivas.

Det känns inte roligt längre att bjuda hem hans barn. Från början trodde jag att det skulle bli bra bara tiden gick, men nu orkar jag inte vänta längre på att bli accepterad.

Ska jag sluta bjuda hem dem när de aldrig bjuder med mig till sig? Det är jag som föreslår att vi ska bjuda barnen på söndagsmiddag och min make tycker att det är bra. Ska jag säga att det är slut med middagarna hos oss om jag inte blir bjuden till dem?

Svar: Vilket tålamod du har! Tjugo år! På din beskrivning låter det som om din mans förra fru är problemet, inte du. Det är inte ovanligt att frånskilda partners har bekymmer med att träffa sina efterträdare, åtminstone till dess att de själva har fått en ny partner. Ingen behöver bli vän med sin efter- eller företrädare men att umgås neutralt och vara hövlig ska man normalt klara av.

På de bjudningar där dessa barn självklart vill ha med båda sina biologiska föräldrar är du alltså inte välkommen. Det är en tråkig och ogin attityd hos din mans barn och deras mor att kräva din frånvaro. Om det i grunden är exfruns krav är hon omogen och självupptagen. Livet förändras varje dag, och man kan inte efter en skilsmässa bete sig som om man fortfarande hör ihop och har rätt att slippa möta sin efterträdare.

Det kan förstås ha att göra med hur skilsmässan gick till, var den besvärlig och du den egentliga orsaken är det lite lättare att förstå barnens och deras mors negativa känslor. Men de borde ändå  ha lugnat ner sig efter ett par år.

Lite förvånande är det att din man verkar så passiv i sammanhanget. Säger han aldrig till sina barn att han vill att du ska bjudas med? Är han rädd för förra frun? Eller för att konfronteras med hennes och barnens känslor?

Bäst för dig vore att du slutade vara ledsen över att dessa barn inte vill eller vågar bjuda hem dig till sig. Fortsätt med era söndagsmiddagar och att göra dem trevliga och goda. Sjunk inte till samma låga nivå som barnen, säg inte att de inte är välkomna till sin far och dig om du inte blir medbjuden till dem. Tids nog fattar de nog vad de gör, och ångrar sig.

Här är det du som får ta på dig att vara den kloka, vuxna människan i sammanhanget. Försök strunta i att din mans ovilliga barn inte bjuder hem dig. Och tänk med överseende på den säkert sorgliga exfrun vars liv tydligen inte har förändrats till det bättre efter dessa mer än tjugo år utan hakar upp det på att hennes f d make har gift om sig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har de senaste åren fått frågan otaliga gånger om jag är gravid, även av människor jag inte ens känner. Det händer på mingel, arbetsplatser och fest. Jag har läst igenom några tidigare svar på vad man kan svara och hur man ska förhålla sig. I ett av svaren står det att man kan svara: ”varför tror du det?”. Det har inte hjälpt mig, eftersom de då svarar: ”ja, men du har ju lite mage” eller ”ja, du brukade ju vara så smal”. Jag råkar ha blivit frisk från mina ätstörningar och är således normalviktig. Jag har svarat: ”Nej, jag är inte gravid – fast det frågar man väl inte?”

Jag känner mig helt rådvill och blir dessutom mycket sårad varje gång jag får frågan. Om jag svarar: ”Nej, jag är inte gravid, men det har du faktiskt inte att göra med”, är jag då lika oartig som den som frågar?

Svar: Vet du, det är något så gräsligt oförskämt att fråga en sådan sak att du gott kan vara ohövlig tillbaka. När du har sagt ”varför tror du det?” och drullen svarar ”jamen du har ju lite mage” osv, så kan du iskallt svara enbart ”jaså, det var så du menade”.

Fortsätter drullen att fråga trots detta kan du säga ”men är det ett problem för dig?” – – – och den som då inte slutar fråga är ohjälpligt förlorad i drullighetsträsket, så då kan du lugnt gå därifrån.

Jag hoppas för din och alla andras skull att du inte ger efter och svarar ja eller nej på denna fråga. Om du säger att du inte är gravid men att ”det frågar man väl inte” så har du ju svarat. Är det en man som frågar och oförstående korkat insisterar på att få ett svar kan du till slut säga det ytterst ovänliga men i det fallet berättigade ”inte med dig i alla fall” vilket varken är ett bekräftande eller ett förnekande av en graviditet. Men som jag vet är det oftast kvinnor som frågar.

Ni som vill fråga någon om hon är gravid, tänk efter! Det är inte det vänliga intresse som ni tycker er visa, det är nyfiket, osympatiskt, obetänksamt, ouppfostrat. Vad har ni med detta att göra? Hon som tillfrågas kan ha haft ett missfall, lagt på hullet av något skäl, fått en sjukdom som givit ökad vikt, eller vad som helst, och ingetdera är någon annans sak att fråga om. Är hon gravid så uppenbaras detta med stor sannolikhet omsider. Vill hon innan dess berätta att hon är gravid så gör hon det ofrågad.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hörde en kollega, dessutom chef, kalla några andra arbetskamrater för idioter, och reagerade på ordvalet. Faller inte detta under benämningen kränkning?

På min avdelning har man dessutom satt upp en lista med veckans stolpskott (läs dumhuvud) och kötthuvud.

Förmodligen har de som skriver upp det mest kul själva, men jag har svårt att se det lustiga i det. Men frågan är: är inte detta kränkande eller förolämpande?

Jobbar på en supportavdelning där vi får många märkliga frågor.

Svar: Svaret på din fråga är: jo, det är kränkande. Och totalt oacceptabelt. Att ni på arbetsplatsen får många märkliga frågor som du skriver, har inte med det du beskriver att göra. (Uppdatering: mitt svar utgår från att de som nämns på listorna är kolleger; vore det kunder som listades som stolpskott skulle det också vara ytterligt olämpligt utan total anonymisering och då hade du knappast ställt frågan).

Ta upp detta omedelbart på ett gemensamt möte – kafferast eller arbetsmöte och säg att dessa dumheter måste upphöra genast. Förklara att det är mobbning och att sådan är förbjuden. Det är absurt att det du beskriver förekommer på en arbetsplats – eller någon stans. (Kötthuvud är göteborgsk slang för någon som är dum i huvudet).

En chef ska absolut inte kalla en anställd eller annan för idiot, det faller visserligen tillbaka på chefen själv som inte har bättre vett, men det är likafullt helt fel. Jag förstår att det kan vara svårt för dig att gå direkt till chefen ifråga och påpeka detta, men du kan alltså ta upp hela ämnet på något allmänt jobbmöte, ju förr dess bättre. Att sätta upp listor med nedsättande omdömen om kolleger är så löjligt omoget att det inte borde bevärdigas minsta uppmärksamhet – men nu ser alla dessa listor och då är effekten ren elakhet, alltså mobbning.

Fungerar det inte att du tar upp detta på ett möte måste du kontakta någon ansvarig högre upp. Så här får man inte bete sig mot någon. Förhoppningsvis är det fler än du som har reagerat. Om du är ensam om din uppfattning och inte får gehör hos övriga kan du söka dig till en annan arbetsplats.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vår dotter fyller åtta år och kalasfunderingarna har börjat gro.
Vi undrar om man kan bjuda åtta av tio flickor i klassen om inbjudningskorten skickas ut via post?
Å ena sidan vill vi verkligen att alla barn ska inkluderas i gruppen, vi vill visa vår dotter (och alla andra barn) att man faktiskt bjuder alla eller ingen.

Å andra sidan vet vi att kalaset riskerar att spåra ur totalt om alla får komma. En av flickorna är oerhört aktiv och fungerar inte alls i en större grupp. Denna flicka leker inte alls heller med någon i klassen och skulle antagligen inte få veta att hon inte blivit bjuden. Den andra flickan går inte på kalas.

Ska vi ställa upp för gruppen och uppvisa gott vuxenbeteende ( absolut inte utesluta någon)?

Eller ska vi se till att vår dotter får ett för henne lyckat kalas och bara bjuda åtta (dessa åtta är verkligen kompisar som hon även träffar på fritiden)?

Svar: Åtta av tio i samma klass kan man inte bjuda, oavsett orsak. Det är så mobbning börjar. Du resonerar rätt som vill visa ditt barn och andra barn hur man uppför sig – alltså bjuder alla. Alternativt om man har ont om utrymme, eller av annat skäl inte kan bjuda alla, kan man bjuda några i en grupp, en minoritet så att de icke bjudna är en majoritet i samma läge.

Den aktiva besvärliga flickan kan säkert aktiveras på ett bra sätt – du kan ge henne någon uppgift som gör henne glad och därmed får henne att uppföra sig bättre. Att hon inte leker med övriga är ju ett bra skäl att be henne göra något som inte ingår i en gemensam lek. Kanske att hjälpa dig att lägga fram något, räkna poäng om det är någon sådan lek, stå vid skynket om det är fiskdamm och skicka upp bytet – eller något annat som sysselsätter henne.

Den andra flickan som inte går på kalas ska också bjudas – det är hennes och hennes föräldrars sak att tacka nej om hon inte vill gå.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag pratade i telefon med rektorn på min sons gymnasium häromdagen. Det har gått bort många lektioner i ett ämne och skolan har inte satt in någon vikarie. Jag gillar inte att lektionerna går bort och ringde därför upp rektorn.

Rektorn (en man) svarade mycket högtravande och akademiskt i en utläggning som jag inte förstod, han lät som en politiker som inte svarar på journalisters frågor. Mer som en VD på ett företag eller en militär, än en rektor som vill sina elever väl. Jag är ju en vanlig mamma som tycker att skolan är väldigt viktig, man ska ju inte behöva vara rektor själv för att prata med sin sons rektor.

Jag skulle vilja säga att han använde sig av en trist härskarteknik. Jag kände mig tillplattad och dum och kunde inte ställa några följdfrågor. Tvärtom blev jag arg, som ju är vanligt att man blir när man hamnar i underläge, vilket gjorde att jag kände mig ännu dummare.

Om det nu skulle vara så att jag behöver ringa upp den här mannen fler gånger finns det då något bra jag kan säga när han börjar med sin trista retorik?

Svar: Du har som förälder all rätt i världen att ställa frågor till din sons rektor. Ge honom en chans till – han kan ha haft en dålig dag, som det brukar heta när människor beter sig illa, han kan ha varit stressad av att andra föräldrar hade ifrågasatt hans skolas hantering av vikarieeproblemet eller han kan ha haft krångel med lärarkåren – vad som helst. Det ursäktar ändå inte att han svarar dig överlägset och oförståeligt.

Nästa gång du behöver ringa – du ska inte dra dig för att göra det! – så kan du inleda med att säga ungefär ”jag vill gärna få ett svar på min fråga, men inte som förra gången då du svarade mig på ett komplicerat sätt, utan rakt och så enkelt så att jag som är en vanlig orolig förälder förstår innebörden i det du säger”.

Du kan skriva ut den frasen och ha den framför dig så att du kommer ihåg. Låt vänlig när du säger detta, och om rektorn fnyser eller än en gång sätter sig på sina höga hästar och pratar sitt maktspråk, så säg ifrån: ”Ursäkta, men vad menar du med det?” – ”Oj, tyvärr förstår jag inte det du säger, kan du uttrycka det enklare?” – ”Jag måste be dig upprepa det senaste, det blev för krångligt för mig” och så vidare, alltså kräv att rektorn uttrycker sig begripligt.

Om detta inte fungerar får du ta reda på en instans över rektorns nivå, dit du kan vända dig med dina frågor.

Magdalena Ribbing

I dag svarar Hyfs- och stilspalten på en lång rad frågor om bröllop i papperstidningens Stockholmsdel, sid 6-7, och på nätet, DN.STHLM; efter den texten finns chatten i dag om bröllopsfrågor med Magdalena Ribbing.