Fråga: Jag och min sambo kommer på nyårsafton att fira tillsammans med hans föräldrar samt syskon med respektive familjer.
Det bär mig emot… Hans föräldrar låter sina barnbarn löpa amok precis som de vill och de får allt de vill ha. Måltider ersätts med godis och coca-cola vilket gör mig mycket upprörd.
Barnbarnens föräldrar tar ”semester” och släpper på barnens tyglar. Och hela världen anpassas efter barnen, inte tvärtom.

Helst av allt skulle jag bara vilja ställa mig rätt upp och ner och skrika ut min frustration, men självklart kan man inte göra det.
Vad kan jag göra för att klara av denna prövning? Är det okej att gå undan och inte umgås med dem?

Svar: Det handlar om en dag eller kväll. Är det så svårt att strunta i hur andras barn beter sig, eller att barnens föräldrar och äldre generation låter dessa barn uppföra sig som de vill? Bra att du inser att du inte ska skrika ut din frustration! Du behöver inte engagera dig – och oavsett om du skulle skrika eller le milt kan du inte ändra dina svärföräldrar, deras övriga barn eller barnbarn. Du får ingen glädje eller ens nytta av att irritera dig på vad barnen tillåts, i alla fall inte när de inte är i ditt hem. Man kan bestämma angående sina egna barn, men inte andras. Om barnen klättrar på dig och kladdar ner dina kläder med godis osv så kan du vänligt fösa undan dem. Men i övrigt behöver du inte bry dig om dem och deras fasoner. Diskutera inte barnuppfostran, barndiet eller annat med övriga, prata med de vuxna om helt andra saker – om det går.

Håll dig undan barnen om du kan och låt stojet pågå utan din inblandning. Det är frågan om ett par timmar, inte en vecka eller livet ut. Och det är din sambos familj. En hygglig relation med såväl sambo som svärfamilj är säkert värd denna uppoffring.

Magdalena Ribbing

Fråga: Som 36-åring, för fyra år sen fick jag diabetes typ 1. Det innebär att min egen insulinproduktion har upphört och insulin måste tillsättas externt genom insulinspruta eller insulinpump. I mitt fall är det mellan 10-15 ml per vecka som jag måste tillsätta och faktorer som stress, motion, och mat påverkar hur mycket jag behöver. Det är extremt liten skillnad på att må bra och att få ett livshotande tillstånd beroende på rätt mängd insulin.

Hur förklarar jag bäst för min omgivning att de inte har med att göra vad jag väljer att äta och inte äta? Hur förblir jag artig och trevlig när jag hela tiden av närmaste anhöriga får höra ”det där ska inte du äta, tänk på att du har diabetes” eller ”vi kan ju fika när du inte här här för du har ju diabetes”.

Till saken hör att jag idrottar många timmar per vecka och lever i hälsosamt frånsett min autoimmuna sjukdom! Jag är så trött på att hela tiden förklara och ursäkta mig varför jag vissa dagar vill äta en sak och inte andra dagar. Hur bör jag göra?

Svar: Så besvärligt för dig med din omtänksamma men oförstående omgivning! Du vet ju att synpunkterna är på väg, så var förberedd: varje gång det kommer en kommentar om ditt hälsotillstånd, din diet, din medicin, gör du en avvärjande gest och säger ilsnabbt ungefär ”tack tack, jag klarar detta själv” och så pratar du genast om något annat.

Du behöver nog upprepa det flera gånger innan de som vänligt men onödigt vill ”hjälpa” dig förstår att de ska avstå från sina kommentarer. Eller så förklarar du noga och genomtänkt vid något tillfälle där flera av dessa beskäftiga och vänligt inställda personer är närvarande, hur det är med din diabetes och att du inte behöver någon hjälp med att tänka på vad du äter, det har du själv full kontroll över.

Magdalena Ribbing

Fråga: Mina föräldrar har alltid sagt att det är artigt att komma cirka tio minuter senare än utsatt tid till middagsbjudningar. Detta eftersom de anser att värdparet har mycket att göra och att det är respektfullt att komma lite senare då.

Personligen tycker jag det är lite förlegat och kommer själv i tid på middagsbjudningar. Vad är egentligen korrekt enligt etiketten?

Svar: Svensk god stil är att komma i tid, men absolut inte en minut för tidigt. Ett par minuter efter utsatt klockslag är korrekt, däremot är tio minuter på gränsen till oartigt (tänk om det är sufflé till förrätt?)

Att inte hysa tilltro till värdpersonernas planering och organisationsförmåga och därför medvetet komma försent är både onödigt och oartigt.

Att komma för tidigt för att visa sitt intresse för kalaset är lika oartigt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är bjuden på kavajmiddag. Vad är korrekt längd på min klänning/kjol?

Är det okej med över knäet, känner mig så ofix i längden under knä som verkar var det mest riktiga.

Svar: Om du tittar på bilder av de som ska vara våra föredömen, alltså personer mer eller mindre högt upp i samhället, som förmodas känna till hyfs och stil, så har åtminstone de yngre av dem ofta festklänningar/kjolar som inte täcker knäna, för den delen ibland inte mer än halva låren. Detta handlar, antar jag, om mode och egen smak mer än om vad som stil- och etikettsmässigt är korrekt.

Kanske de mycket kortkjolade finner sina knän och lår vara särskilt vackra och unnar även andra denna estetiska upplevelse?

Traditionellt ska till klädsel kavaj en kjol/klänning täcka knäet. Men du är i gott sällskap om du har kortare längd. Omodernt hyfstraditionella personer, sådana som jag, behöver du inte bry dig om. Du blir varken trakasserad eller hemskickad om dina knän syns på denna kavajmiddag.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har skickat ut en ”save the date” inför vårt bröllop senare i år.
Responsen har varit väldigt positiv, vilket jag och min blivande man är väldigt glada över.

Dock har flera av våra vänner som fått inbjudan svarat med att de ser fram emot att komma, och ska försöka att hitta en dejt/flickvän/pojkvän till dess.

Det här ställer ju till med lite problem för oss. Vi har ganska många gäster som det är, och hade räknat med att vänner, som idag är singlar, kommer ensamma.
Det är helt enkelt svårt för oss ekonomiskt att ställa till med ett bröllop där alla gäster kan ta med sig dejt, kompis eller dylikt…

Jag vet att det finns någon regel att man bara behöver bjuda någons respektive om de är sambos/förlovade/gifta, men det hjälper ju inte oss när våra vänner inte känner till den regeln.

Hur kan vi bäst informera dessa vänner, muntligen eller via den ”riktiga” bröllopsinbjudan, att de är bjudna utan ”plus one”?
Och är det okej, eller är det bättre att låta dem ta med valfri person?

Svar: Ack, dessa oförstående gäster! Ytterst få brudpar/värdpersoner har outtömliga kassaskrin och obegränsade festutrymmen. Absolut självklart ska objudna aldrig tas med till en fest. Den som bjuder bestämmer enväldigt vilka gäster som får delta i festen.

Meddela omgående och vänligt dessa missuppfattande gäster per mejl eller sms att inbjudan till bröllopet gäller den som är bjuden – inte någon mer. Ungefär ”ett missförstånd tycks ha uppstått, du är bjuden som vår vän men vi har inte utrymme för andra.”

Många verkar tro att de kan ta med sig någon som de tycker om till en fest med, men det är alltså helt fel. Kanske beror det på att PR-inbjudningar till premiärer och företag ofta har frasen ”med en vän” eller ”plus one” efter namnet på den gäst som är bjuden. Detta är en vänlighet till den som bjuds för att vederbörande ska känna sig trygg med en bekant nära sig bland många sannolikt obekanta på ett så kallat PR-mingel. Sådana har ingenting med privata bjudningar att göra.

Så kallade ”respektive” eller ”en vän” eller ”medföljande”  – i Finland ibland det förtjusande ”avec” – kan inbjudarna om de av någon anledning vill, uttryckligen erbjuda gästerna att ta med. Men det är ovanligt och egentligen orimligt, gästerna bjuds för att de har någon form av relation till inbjudaren och inte för att gå på festen för att ägna sig åt en medföljande, objuden av värdpersonerna.

Annars bjuds gästerna ensamma, eller som etablerade par. Men de erbjuds normalt inte att få ta med någon allmän kompis, syskon, mormor eller annan som personlig sällskapsdam/sällskapsherre.

Magdalena Ribbing

Fråga: Ett bryderi i mitt liv är återkommande situationer vid cocktailpartyn, mingel och större middagar som jag blir osäker inför. Det handlar konkret om presentationer och om vad som rimligen gäller vad avser såväl namn som titel.
Det första och kanske enkla frågan är om det finns någon gräns för antalet gäster och nödvändigheten att ta dem alla i hand och säga sitt namn. Med mitt personminne blir det ganska snart meningslöst att både meddela mitt och motta andras namn.
Och räcker det med förnamn? Jag är osäker.

Ett annat problem handlar om social rangordning. Det händer inte sällan att jag, efter att ha presenterat mig med namn, får följdfrågan: ”och vad gör du?”
Eftersom jag fyllt 68 brukar jag svara att jag är pensionär, men får då nästa fråga: ”och vad gjorde du?”
Eftersom jag anar/misstänker ett behov att rangordna, störs jag av detta förhör. Möjligen är jag överkänslig.
Det är i och för sig inget fel på mitt CV, men jag vill kanske bara inte presentera det som vore jag på en anställningsintervju. Eftersom jag prövat olika verksamheter (arkitekt, författare) i mitt liv, har jag också lite svårt att välja hur jag skall framställa mig inför en alldeles ny bekant.

Vid en mingel- eller middagskonversation utvecklas en presentation naturligt; utbytta åsikter och erfarenheter bekräftas av livs- och yrkeserfarenhet. En fråga eller ett opåkallat svar kommer naturligt, men tillhör det verkligen den första presentationen?

En parallell: Någon gång får jag också frågan: ”varifrån kommer du?” och jag frågar mig om det är uttryck för en naturlig och rimligt acceptabel nyfikenhet eller om det är onödigt närgånget.
Jag föredrar när någon säger: ”jag anar en dialekt”, och jag kan då själv välja hur jag vill precisera min bakgrund.

Magdalena svarar ofta på frågor om närgången nyfikenhet, ofta i betydligt tydligare situationer –som ”har du inga barn?” Jag inser att de situationer jag nämnt och ibland finner obekväma är gränsfall och inte så tydliga. Vore tacksam för ett resonemang

Svar: Din första delfråga handlar om umgängeskultur kan man säga, formellt behöver man inte går runt och hälsa på alla gäster om deras antal överskrider ungefär trettio – även om det är hövligt att hälsa på alla. Man klarar uppåt hundra.

När vuxna obekanta människor hälsar på varandra  ska de korrekt säga hela sitt namn, både för- och efternamn. Enbart förnamn är vanligt men får anses som synnerligen informellt för att inte säga barnsligt. Däremot säger man i sällskapssammanhang aldrig sin titel, vare sig den är en yrkestitel, akademisk eller adlig.

Det spelar ingen roll om den man hälsar på glömmer ens namn omedelbart, eller man själv inte minns vad andra heter. Meningslösheten sker i artighetens namn.

Att någon omedelbart frågar ”vad gör du?” är en trist och vanlig företeelse som jag sedan länge motarbetar, tyvärr utan minsta framgång. Många människor är arbetslösa, sjukskrivna eller har andra skäl till att inte genast vilja berätta för en ny bekantskap vad de gör – eller inte gör. Ändå är det så enkelt att istället för den frågan börja tala om något annat och eventuellt så småningom komma in på yrke eller verksamhet. Du skulle kunna svara svävande ”jag har skrivit och ritat en del, har du sett vilken fantastisk utsikt/vackert bord/fin krukväxt därborta?”

Nej, frågan om vad en spritt ny bekantskap ”gör” är inte given i ett första samtal. Ge inte efter för de nyfikna och om du har rätt i din aning, rangtänkande människorna! Du ska inte heller ljuga förstås, påhitt avslöjas alltid förr eller senare och blir då till din nackdel. Men de som frågar varifrån du kommer tycker jag att du ska svara sanningsenligt, det är ju inte något skrytsamt i ett svar om var man är född eller har vuxit upp, om man inte måste svara Vatikanen eller Monte Carlos kasino. En födelseort kan sällan bli avslöjande för andra än de mycket initierade, och de tar ändå reda på den om den är intressant för dem.
Din elegantare omskrivning om den anade dialekten är förstås bättre, men den kan du knappast hoppas på hos andra. Och för den delen kan även en sådan försiktig fråga bli tråkig för den som kämpat med att arbeta bort sin dialekt.

Jamen får man inte fråga någonting, kommer nu kommentatorerna att utbrista i upprört tonläge. Jo, det får man – exempelvis om den obs. dittills helt obekanta person som man talar med känner till trakten där man befinner sig, har sett ett omtalat TV-program, tycker att det är härligt med vintern, tycker att det är jobbigt med vintern, vill att museibesök ska vara avgiftsfria – med en gnutta fantasi och omtänksamhet klarar man ett inledande samtal utan att genast kasta sig in i den andra personens privata sfär. Får man en trevlig kontakt kommer också frivilligt den information som man så hett längtar efter om den andras personliga liv.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har problem med hur jag ska hantera situationen som uppkommer när en rätt stor del av familjen kommer till oss på det årliga trettondagsfirandet i vårt hus.

En har lite trassligt med sitt barns sömn/mat, och är väldigt fokuserad på detta varför de alla alltid kommer sent, ofta uppåt en timme eller mer. Hon är inte heller särskilt trevlig, utan verkar tro att jag är nån slags personal, bidrar inte med något till knytkalas, hälsar knappt på min familj, utan sätter sig bara och ”väntar på service”, svarar enstavigt osv.

Inför denna trettondag sade jag snällt till en annan medlem i den familjen att det vore väldigt fint om de kunde försöka komma i tid till lunchen, eftersom det blir jobbigt för de andra barnen om de som förra året måste vänta en och en halv timme på maten. Så om vi bara kunde bestämma en tid tillsammans, och så kunde alla försöka hålla sig till den så gott man bara kan, så blir det enklare för alla. Jag frågade om det var lättare att äta tidigare, eller om vi kunde underlätta för dem på något annat sätt. Och det föll inte i god jord!

Nu kan helt plötsligt ingen i den delen av familjen stanna mer än till maten.
Det här gjorde mig väldigt ledsen, eftersom jag fixar och städar, pyntar, samordnar knytkalaset (men gör större delen av maten), hämtar vid tåg, och verkligen anstränger mig en hel del för att alla ska ha det bra, även om jag är ganska trött av jobb och flera barn. Jag hade mest sett fram emot kvällen (alla brukar vara kvar), kanske spela nåt spel, och koppla av, och då känns det väldigt ledsamt när det känns som om alla i den familjen ”tar parti” och blir sura på mig, och åker hem. Jag ber ju bara om en sak, och det är att alla ska försöka passa tiden något sånär, med hänsyn till alla de andra barnen och deras föräldrar.

Jag vet att man inte ska anmärka på andras uppförande, och jag har inte med en min avslöjat att jag brytt mig om att maten nästan blivit förstörd i ugnen flera gånger eftersom de kommer en timme sent eller mer, men efter snart fem år på det här sättet så försökte jag vänligt förklara att jag gärna vill att de kommer i tid. Var det fel av mig? Hur mycket ska man ”ta” innan man får anmärka på någons brist på hyfs? Ska vi strunta i att vänta på dom och börja äta i alla fall, trots att de blir jättesura? Jag ångrar att jag sade något, och har en klump i magen, men nu är det gjort, hur räddar jag situationen och gör alla på gott humör igen?

Svar: Det låter riktigt tråkiga, dessa släktingar – självupptagna och ohövliga. Möjligheten finns att de har någon orsak till sina fasoner, men i så fall vet du det och kan vara mer tolerant. Är det precis som du beskriver så är det fel av släktingarna.

Nu har du gjort vad du har kunnat, så håll på de tider du har bjudit övriga, och när dessa besvärliga släktingar anländer vid senare klockslag får de finna sig i att ni har börjat äta, eller kanske rentav ätit färdigt.

Om hon som betraktar dig som personal gör en antydan till det igen så ler du vänligt och säger ”det står där” eller ”du kan ta det i köket” eller vad det nu är, så att hon själv måste hämta/göra det hon vill bli uppassad med. Att hon inte bidrar till knytkalaset blir svårt att ändra, men att hon inte hälsar på din familj kan du ju lätt ändra genom att i förväg förklara för din familj hur läget är och be dem att direkt gå fram till den ouppfostrade kvinnan och hälsa på henne.

Alltså: det är inte fel att du efter flera års erfarenhet av denna självupptagenhet från en del av familjen tar itu med fasonerna och ordnar så att det blir trevligt för alla övriga. Be din partner, vars familj det är, om jag förstår ditt mejl rätt, ringa sin släkt och säga att ”i år börjar trettondagslunchen kl XX för att det ska fungera för majoriteten.”  Blir det gnäll vid detta besked behöver du inte alls bry dig om det. Håll fast vid det du och din partner har bestämt.

Säg inget men börja äta när det passar er övriga, och gräla inte eller kommentera inte den trista familjens sena ankomst eller snara avsked – det är deras sak. Ju mindre uppmärksamhet som ges dem, dess bättre.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi var några stycken på en nyårsfest som undrade över en sak och hoppas på ett upplysande svar.
Enklast vore naturligtvis att fråga personen själv, men det kändes lite för känsligt för att vi skulle våga. Och vi kommer nog inte att våga framöver heller.
En av damerna som var med har tidigare varit gift och blivit änka vid omkring femtio års ålder. Hon har därefter varit förlovad men detta tog slut.
Oss veterligen har hon inte mött någon ny man sedan dess. Men vad vet vi? På festen hade hon dock en enkel och slät ring i guld på vänster hands ringfinger.
Hon drog som ett skållat troll efter tolvslaget så om alkoholen gjort oss modigare senare så hade vi inte kunnat fråga vad denna ring signalerade.

Men nu undrar vi alltså om en ring på vänster ringfinger visar annat än ”aktiva” förhållanden?

Svar: En slät guldring på vänster ringfinger signalerar för det mesta att man har en relation, eller är änka-änkeman (som sådan behåller man sina trohetsringar eller lägger bort dem, helt enligt eget tycke).
Er vän kan ha haft kvar sin ring från sitt äktenskap och tagit fram den igen efter den brutna förlovningen; många känner det ”tomt” utan ring på vänster ringfinger där man har haft en under många år.

Man kan ha vilket slags ring som helst på det vänstra ringfingret som prydnad eller som yrkes- eller akademisk markering, men den släta ringen utan dekor är oftast en trohetsring. Däremot är det ingenting etiketts- eller stilmässigt som hindrar att man har en ring utan någon som helst symbolik på det vänstra ringfingret.

Kanske ni alla skulle känna er bättre om ni avstod från att spekulera över denna ring och istället inväntar er väns egen förklaring, om och när det passar henne att ge en sådan.

Tänk om det inte finns något att förklara?

Magdalena Ribbing

Fråga: Är det tillåtet att sörpla när man äter soppa?

Svar: Förbjudet är det inte! Men utmärkande för snyggt bordsskick är att detta utförs i största möjliga mån ljudlöst och spillfritt.

Svaret är alltså nej, att sörpla ingår inte i det som allmänt betraktas som snyggt bordsskick.

Ibland kan det kännas frestande att sörpla om soppan är mycket varm. Men då är det bättre att vänta en minut till dess att soppan har svalnat något.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag gillar mat, men äter väldigt långsamt – min pappa lär ha haft samma problem och mamma tjatade jämt – men nu undrar jag: ska jag liksom be om ursäkt för att jag äter långsamt? Alla säger att det är så bra att äta långsamt, men jag gör det bara för att jag gör det! Och många tittar länge och påpekar det. Förr skulle ju värdinnan i så fall också äta långsamt, men så är det inte nu.

Jag ignorerar men ibland ber jag om ursäkt, även om jag inte kan ändra på mitt sätt att äta. Ofta har man ju inte så bråttom, men det tycks så i alla fall. Så vad ska jag göra?

Svar: Du ska inte be om ursäkt för att du äter långsammare  – väldigt långsamt som du skriver – utan du ska försöka anpassa dig.

Som gäst äter man i någotsånär samma takt som övriga, följande devisen att en måltid i sällskap främst är en gemenskap där man intar det som bjuds ungefär samtidigt, inte som en gastronomisk soloupplevelse. Helt rätt att värdpersonen, värdinnan i synnerhet, ska se till att ha lite mat kvar på sin tallrik till dess att alla gästerna har ätit färdigt. Men det vet inte alla värdpersoner och dessutom ska inte ens de behöva sitta med avsvalnad mat på tallriken på grund av en enda långsamätande gäst.

Det du kan göra är att ta extra små portioner för att kunna följa övrigas takt. Du vet ju om ditt söliga ätande, och antar du att du inte kommer att få i dig tillräckligt med mat under middagen kan du grunda hemma i förväg så att du inte är uthungrad.

Det är nämligen ganska pretentiöst av en gäst att förvänta sig att alla övriga som har ätit upp ska vänta och vänta och vänta på vederbörande. Bättre för gemenskapen är att långsamätaren tar extra lite mat för att inte sitta där ensam med sin halvätna portion.

Men de som tittar på dig och påpekar att du äter långsamt uppför sig avsevärt och påfallande uselt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Kan man bära fluga när man gifter sig, eller bör det vara slips?

Svar: Det är helt och hållet en smaksak vilken halsprydnad en man bär till klädsel Kavaj eller klädsel Mörk kostym.

Svart fluga används till smoking och vit rosett som liknar en fluga, till frack. Båda dessa klädslar används av brudgummar. Fluga -rosett är alltså inte olämpligt till brudgummar eller andra.

Föreställningen att det skulle vara finare med slips än med fluga är fel. Flugan är en dekorativ detalj för mäns klädsel som för ett sekel sedan var vanligare än slips.

Flugan, kommen ur kravatt, en större, mjukare sorts fluga, uppstod ursprungligen på 1600-talet, då de kroatiska ryttarna i strid (30-åriga kriget) knöt till sina breda kragar med ett band så att inte kragflikarna skulle vara i vägen för syn och sikte. Kroat – kravatt. Också ordet krabat har samma kroatiska ursprung.

Fritt val – fluga eller slips, det du helst vill ha.

Men tänk på att du inte kan ha en svart eller en vit fluga, lika lite som du kan ha en svart eller en vit slips. Dessa färger används inte för fluga eller slips till kostym eftersom den svarta flugan är smokingtillbehör och den svarta slipsen begravningstillbehör, liksom den vita rosetten är fracktillbehör och den vita slipsen begravningstillbehör för de närmast anhöriga.

Magdalena Ribbing

Fråga: Har en släkting som regelbundet bjuder in till middag, sällskapet är alltid jättetrevligt och något jag inte vill missa men maten är alltid helt bedrövlig, i bästa fall smaklös men ofta bränd. Vi har serverats alltifrån lax som smakat härsket till hemmagjord rödbetssallad med jord i. Den hygienska standarden i hemmet är lika bedrövlig som maten.

Denna släkting brukar dessutom alltid fråga vad man tycker om maten och speciella delar av måltiden, jag svarar alltid att jag tycker det smakar gott även om jag egentligen skulle vilja säga det rakt motsatta.
Dessutom så trugar denne släkting alltid att man skall ta mera, självklart äter jag som gäst av artighetsskäl men har blivit specialist på alla möjliga ursäkter för att inte ta mer; att jag blivit jättemätt (efter att knappt ätit någonting), att jag åt en jättestor lunch och därav inte är så hungrig, att maten var god men att jag inte är så förtjust i till exempel lax (som jag egentligen gillar), att jag försöker minska på portionsstorleken för att ta några exempel. Tyvärr har jag inte den sortens relation till den nämnda att jag skulle kunna säga att jag tycker det här med maten är lite problematiskt, och vill inte tacka nej heller bara på grund av maten och missa den sociala biten.

Min uppfattning är att man som gäst alltid skall visa uppskattning och tacksamhet gentemot värdens ansträngningar, självklart smaka på maten och tacka för den även om den nödvändigtvis inte faller i smaken. Om det är något man inte gillar så lämnar man det diskret på tallriken. Värden får gärna bjuda till att ta mer, men absolut inte truga och om gästen lämnar något på tallriken skall värden absolut inte kommentera det och fråga varför.

Så jag undrar vilket sätt som är det korrekta att föra sig i den nämnda situationen? Och rent generellt hur man bör bete sig om man hamnar i liknande situationer där man blir bjuden på osmaklig mat?

Svar: Det du beskriver låter så pass eländigt att jag föreslår att du tackar nej till fler måltider hos denna släkting. Att maten är smaklös är inte problemet, däremot att det som bjuds är härsket eller farligt att äta (jord). Men nu vill du ju ha det trevliga sällskapet, så du måste finna godtagbara skäl att inte äta med övriga.

Säg nästa gång att du gärna kommer men avstår från middagen och bara vill ha en kopp kaffe eller te. Säg att du har fått en del problem med att äta. Din släkting kan få tro vad som helst, att du håller diet, har blivit allergisk, har ätstörningar – du svarar bara vid frågor att du inte vill gå in på det. Det är det enda alternativet om du inte vill missa sällskapet. Annars måste du tacka nej till bjudningarna i fortsättningen. Istället kan du bjuda hem släktingen och de trevliga personer som han eller hon omger sig med, så får du både fräsch god mat och detta angenäma umgänge.

Mat som inte faller en i smaken är en sak, mat som är direkt farlig som du beskriver har man rätt att skydda sig mot. Tycker man smakmässigt inte om den mat som bjuds så tar man bara lite, och hoppas att värdpersonen är väluppfostrad nog att inte fråga eller tjata om varför. Bjuds man på direkt olämplig och hälsovådlig mat måste man avstå från att äta den. Skulle värdpersonen ändå tjata och truga har du själv en rad förslag att ta till – de duger visserligen inte åt den släkting du refererar till men bör kunna användas i andra sammanhang. Du kan säga till de som bjuder på mat som du inte vill äta ungefär ”tack, tyvärr går inte svamp/lax/rödbetor och jag så bra ihop så jag måste avstå” – det lämnar fältet fritt för tolkningar om allergi, diet, andra orsaker. Vettiga människor med lite hyfs och stil frågar inte varför utan släpper ämnet – och trugar verkligen inte!

Magdalena Ribbing

Fråga: Kan man gå på en begravning för någon som man beundrade men inte har träffat? Och hur gör man med minnesstunden efteråt, går man dit för att hedra den som avlidit, utan att man känner någon?

Svar: Du ställer en fråga som har blivit mer aktuell på senare år. Därför svarar jag med att resonera om hyfs och stil angående begravningar i nutid – men jag understryker att mitt resonemang inte riktar sig enbart till dig.

Begravningar av officiella personer faller utanför det jag nu beskriver, liksom begravningsseder i andra kulturer än den som överväger här. Det är också viktigt att framhålla att förr kunde begravningar vara ett sätt att umgås. Med dagens möjligheter till kommunikation är det inte så.

Som det förefaller av frågor och berättelser vill många numera närvara vid begravningar utan att ha haft någon som helst kontakt med den som begravs. Man vill gå dit för att man kände till, men inte personligen var bekant med, den som begravs. Tyvärr anas ett intresse för de många, rentav kända, personer som förväntas delta.

Svenska kyrkan är öppen för alla och alla kan alltså i princip gå på en kyrklig begravning. Men så gör man inte. Det finns något som heter anständighet. Dit hör inte kändisnyfikenhet. En begravning är inte till för att vem som helst ska gå dit för att titta på andra människor. Det är knappast ”hedrande” för den som begravs med sådan närvaro, inte heller ”hedras” de anhöriga av för dem totalt obekanta personer. Begravningsceremonin är ett tillfälle till ett avsked eller avslut med någon som man hade kontakt med, en relation, vänskap eller släktskap med. I enstaka fall kan också ens närvaro vara ett stöd för någon av de anhöriga även om man inte hade någon kontakt med den som begravs, men då bör man veta att ens närvaro är önskvärd.

Vill man hedra en obekant persons minne kan man göra det på annat sätt än genom att gå på begravningen. Man kan skicka pengar till det ändamål som kan ha angivits i dödsannonsen, eller som man vet låg den som dött varmt om hjärtat. Man kan skriva till de närmaste och berätta om sin beundran för den som avlidit.

Om nyfikennärvaron vid begravningsceremonin av någon man inte kände är förskräcklig så finns något än värre som har berättats för mig från flera håll: den ytterst obehagliga företeelsen att vilja närvara för att ge andra uppfattningen att man kände den som begravs – och i samband därmed passar man på att äta gratis. Personer som varken har något med den som begravs eller de anhöriga att göra anmäler sig till begravningens minnesstund. I ordets mening obehöriga personer äter och dricker och träffar andra begravningsgäster som vore det ett allmänt party.

Pinsamt nog finns alltså sådant folk som går på begravningar utan att ha haft någon som helst relation till den som begravs därför att den avlidna personen var framstående, hade ett känt namn eller en betydelsefull samhällsposition. Må vara, om än tveksamt, om det finns plats för dem under ceremonin. Men att de därefter deltar i efterföljande aktivitet är djupt osympatiskt och ouppfostrat över alla gränser. På minnesstunden efter begravningen samlas de som kände den döda personen för att samtala och delge varandra goda minnen av vederbörande. Utomstående har ingenting där att göra.

Man kan notera att det i många dödsannonser numera saknas information om var minnesstunden ska äga rum, just för att hindra snyltarna. Platsen får man reda på först vid anmälan till minnesstunden. Men detta hjälper tydligen inte mot samvetslösa personer som helt saknar stil och hyfs.

Det borde vara självklart för varje vettig och anständig människa att inte oombedd gå på minnesstunden för den som man inte känt. Så din fråga som föranlett detta långa resonemang, besvaras med att du kan närvara vid begravningen om det ser ut att finnas plats. Men du kan inte gå på minnesstunden.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har fått flera olika glas från ett känt glasbruk i omgångar och undrar nu om man ska ta bort det lilla klistermärket med loggan?

Jag började göra det på mina första glas, men har sett att folk har dem kvar och nu är jag osäker. Vad gäller?

Svar: Denna fråga återkommer ganska ofta och mitt svar är att klistermärkena är tillverkarens reklam. De bör tas bort, precis som en lapp med företagsnamnet som sitter på ett klädesplagg tas bort när man börjar använda plagget. Inte så få vill att deras gäster ska se vilka fina glas de unnas dricka ur och låter därför klisterlappen sitta kvar. Detta är enligt min uppfattning fel.

Men köper eller får man glas som man inte avser använda utan vill ha som samlarobjekt så är det bra att ha tillverkarnamnet kvar, alltså  klisterlappen. Det hjälper upp andrahandsvärdet.

Så egentligen beror det på hur du vill använda dina glas – ofta och utan tanke på att sälja dem: bort med klisterlappen, eller sällan och som framtidsinvestering: låt lappen vara kvar.

Magdalena Ribbing

Fråga: En sak som jag stör mig på, och som tycks förekomma allt oftare, är primitivt beteende i köer och folkmassor. Det finns grottmänniskor som tydligen inte kan uttrycka sig verbalt och bara vänligt be andra att ge väg, utan som handgripligen puttar på och försöker flytta andra människor som vore de schackpjäser.

Jag uppskattar i varje fall inte att främmande människor tar på mig, och har god lust att ge dessa ohyfsade individer på käften – verbalt alltså. Förslag på något slagkraftigt man kan säga för att sätta dem på plats?

Svar: Visst är det irriterande med dessa frekvent förekommande puttare som saknar orden ”ursäkta, kan jag få komma fram?”

Men det är fasligt svårt att få andra att bete sig som man själv tycker är normalt. Säkert räcker det inte med ett förvånat ögonkast. Du får ta till grövre artilleri. Så när någon puttar på dig, dra dig snabbt undan den fysiska kontakten och säg ungefär ”oj då, du märkte kanske inte att jag stod här?” Svarar puttaren då något surt om att det gjorde han/hon verkligen inte, så svarar du lika synnerligen vänligt ”i så fall måste jag be dig om ursäkt för att jag är här, men nu är det så och du kom efter mig” (om det är en sådan situation).

Ju vänligare du är desto mer pinsamt för puttaren som ju redan har skämt ut sig inför andra med sitt beteende. Få personer gillar att bli tillrättavisade inför andra, men den man fräser åt brukar gå i försvarsställning och det blir lätt bråk. Metoden överdriven vänlighet brukar ge  bättre effekt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Är det brukligt att man efter sin svärmors bortgång tar tillbaka presenter som man har gett henne tidigare?
Min svägerska ville ha tillbaka finare saker som min mor hade fått.

Min svägerska ansåg att hon inte heller fick det hon ville av möblerna där en del var antika och värdefulla.
Vi är två barn som delade upp hemmet men min svägerska är missnöjd och säger till andra att hon inte har fått det hon skulle ha. Jag har gett efter på en hel del men nu vill jag inte ge henne mer.

Svar: Nej, det är verkligen inte brukligt, det du beskriver! Och inte heller korrekt, det som en person har fått är personens egendom (om inte annat har överenskommits mellan mottagare och givare) och kan inte bara tas tillbaka ur dödsboet.

Dessutom har din svägerska inte ett dugg med arvet att göra, det är du och din bror, alltså den avlidnas barn, som har all arvsrätt. Det är ni som ska göra upp om arvet efter er mor, och det som din svägerska har ”fått” tillbaka av sina gåvor ska räknas till din brors del av arvet.

Svägerskan är inte arvtagare! Stå på dig, tala om för din svägerska att du av ren välvilja och snällhet har gått med på hennes krav, men att hon har haft fel och nu blir det inte mer. Det är din bror som ska ärva, inte den han är gift med. Så framförallt, tala med din bror, han måste ju förstå vad hans hustru håller på med.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi är fyra par och goda vänner som brukar ses och äta middag tillsammans. Vi trivs tillsammans och har roligt men något jag reagerar på är att ett av paren då och då sitter och viskar med varandra när vi är i sällskap och vid bordet när vi äter middag. Jag tycker det känns så otroligt otrevligt och blir lika upprörd inom mig varje gång. Jag tänker att om det är något som inte går att prata om högt borde det vänta tills man är ensamma.

Jag har dock inte vågat säga till dom vad jag tycker eftersom jag vet att kritik är känsligt och riskerar att blossa upp till en längre konflikt. Överreagerar jag? Bör jag säga ifrån och hur gör jag det isåfall?

Svar: Det är ytterligt ohövligt att i ett sällskap ha en egen kommunikation som utesluter övriga, som att placera sig i eget rum med förbjudet tillträde för övriga.

Har man något man vill säga till en person i ett sällskap utan att någon annan ska kunna höra det måste man vänta till dess att det blir ett tillfälle där privatpratet inte noteras. Det ska inte finnas ens skuggan av en misstanke att de två viskar något ofördelaktigt om någon av er närvarande.

Vill du få ett ordentligt slut på det trista sällskapsviskandet behöver du komma överens med övriga – undantaget viskarna själva – i förväg, om att nästa gång detta inträffar tvärtystnar ni övriga till dess att viskandet har upphört. Viskarna kommer säkert att se förvånade ut, eller fråga vad som händer, och då kan du eller någon annan vänligt säga ”vi väntar bara på att ni också ska kunna vara med i samtalet”. Ni andra måste ge viskarna möjlighet att lugnt upphöra med detta som de kanske inte alls har insett uppfattas som så otrevligt. Tänk om de talar om morgondagens barnhämtning och inte vill störa er andra med dylika trivialiteter? Ge dem den förståelsen, och hoppas på att de tar emot den.

Men du har helt rätt i att det finns en stor risk för att den kritik, som det ju blir, istället kan tas mycket illa upp. Kanske viskarna blir sårade och avstår från fortsatt umgänge. Så allra bäst vore nog ändå att strunta i att de beter sig så klumpigt. Låt dem viska på medan ni andra pratar med varandra. Försök tro att de bara utbyter vänligheter om er.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nyligen hade jag fest hemma som på det stora hela blev väldigt lyckad. Jag och mina vänner är alla studenter i lägre 20-årsåldern så festen var av det slaget att alla fick ta med dricka själva och jag stod för lokal, tilltugg och musik, vilket brukar vara ett bra recept på en fest som inte blir alltför dyr för värden.

Dock presenterade musiken, som vanligt, ett problem. Jag hade spenderat ganska lång tid med att göra en spellista på Spotify på min mobiltelefon. Jag hade ansträngt mig för att göra en lista med musik som skulle passa alla smaker. Inom tio minuter efter att festen börjat hade dock någon ryckt ur min mobil ur högtalarsystemet och satt på sin egen musik.

Denna typ av ”Spotifygeneraler” har blivit väldigt vanlig på fester. Det är personer som verkar helt övertygade om att alla har exakt samma musiksmak som de och att de då har som plikt att ”styra upp” den.  Dessutom är det väldigt ovanligt att det bara finns en Spotifygeneral på festen. Då man kan spela upp mer eller mindre all musik i världen med en smartphone brukar det sluta med att en hop generaler står vid högtalarsystemet för att sätta på sina låtar med resultatet att man kanske hinner höra fem sekunder av varje låt innan någon är där och byter igen.

Jag tycker att det är först och främst värden som ska få bestämma musiken på sin fest. Det främsta problemet är dock att musiken ständigt bryts av att någon byter låt. Det slutar med att ingen musik blir bra då man inte hinner lyssna på den. De flesta personer verkar tycka att eftersom det numera går för alla att spela upp sin egen favoritmusik så är det en okej sak att göra. Hur ska det här problemet hanteras?

Svar: Tyvärr måste jag svara dig att jag inte vet något om ungdomskulturen på det sätt du beskriver den. För mig låter det synnerligen ohövligt och självupptaget att bryta av värdpersonens musik och tvinga in sin egen smak. Men det förefaller ju accepterat eftersom så många tycker att det är självklart. Vad man gör åt det vet jag inte, men kan man på något sätt blockera musikmaskineriet så att det inte går att komma åt det?

Du som värdperson kanske kan säga så att alla hör det ungefär ”I kväll är det min musik som gäller, ni Spotifygeneraler får hålla er tills ni kommer hem och kan spela det ni vill – alltså ändra inte min musik, tack!” Eller något åt det hållet som markerar att du inte vill ha din musiklista saboterad. Det låter uppriktigt sagt förskräckligt med dessa ideligen avhuggna låtar. Vem tycker att det är bra?

Vilka trista personer, förresten, som anser att deras smak är viktigare än andras. Var går deras gräns för självupptagenheet?

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi är några vänner som undrar om en förlovning är att jämställa med ett frieri?

Om man har förlovat sig, är det då nödvändigt att även fria?

Svar: Förlovningen är resultat av ett frieri, om man ser det som det har varit sedan medeltiden.

Två personer har en relation, en av dem ställer frågan om att leva tillsammans i trohet livet ut: ”vill du gifta dig med mig?”, eller ”vill du förlova dig med mig?” eller ”ska vi förlova/gifta oss?” Det är frieriet. När svaret blir ja är förlovningen ett faktum. Man kan då ge varandra varsin ring. Eller så går man till en juvelerare och ser ut de ringar man vill ha, och växlar dem. Antingen utan åskådare eller med familjen, eventuellt vänner. Då är förlovningen eklaterad, bekantgjord.

Giftermålet är en följd av förlovningen, denna är alltså traditionellt en inledning till den kommande vigseln (även om vigseln inte alls måste föregås av en förlovning, det är vigseln som har juridisk betydelse, förlovningen har det inte).

Därför är det konstigt och alldeles onödigt att ”fria” till den man är förlovad med – frågan om att leva tillsammans är då redan besvarad, underförstått eller uttalat.

Likaså är det onödigt att ”fria” till den man lever tillsammans med och har barn med. Där föreligger också ett etablerat förhållande jämställt med äktenskap; få lär flytta ihop och planera gemensamma barn i medveten avsikt att separera så småningom .

Numera tror många tror att frieriet är en fråga om att hålla bröllopsfest. Det är ett grundligt missförstånd. Vigseln är bröllopets kärna. Festen i samband därmed är förgyllningen. Man kan vigas utan att ha minsta antydan till kalas. Frieriet däremot är ingalunda en fråga om att ha bröllopsfest. Vill den som är förlovad eller sammanboende eller på annat sätt har en etablerad relation gifta sig och ha kalas, så är frågan just den: ”ska vi gifta oss och ha bröllopsfest?” – men frågan om bröllopsfest är inte detsamma som ett frieri.

Därför blir det nästintill löjligt när man läser i medierna om kända personer, framförallt kvinnor, som berättar hur lyckliga de är när den partner som de lever med sedan länge och kanske har barn med, ”äntligen har friat” vilket kvinnan alltså har längtat och trängtat efter. Alla kvinnor och män som tror att de inte får eller bör fråga sin partner om att förlova sig eller gifta sig: gör det om ni vill!

Särskilt kvinnor måste sluta vara så mesiga att de passivt hoppas på att bli friade till. Varför inte ställa frågan? Blir då den tilltänkta äkta hälften förnärmad för att inte han eller hon fick ta initiativet föreslår jag att man tänker över förhållandet en gång till. Hur urmodig kan man tillåta sig att vara i en relation? Förr var kvinnorna inte myndiga och saknade ekonomisk självständighet och kunde inte föreslå äktenskap eftersom de inte kunde försörja familjen. Därför friade männen och ofta skulle kvinnorna vara tacksamma över detta. I dag ska ingen kvinna behöva vara ett underdånigt våp.

Men detta är ett så kallat sidospår. Svaret på din fråga är att när man är förlovad har ett frieri redan ägt rum – på något sätt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fundering kring pengagåvor. Vi har en äldre släkting som ofta kommer med pengagåvor vid olika bemärkelsedagar, i ett kuvert. Frågan är då: Bör man tacka ordentligt när kuvertet mottages, utan att öppna och titta på pengarna först?

Eller ska man, precis som med andra presenter, öppna kuvertet och sedan tacka då man sett vad kuvertet innehåller? I första fallet kan det ju verka lite nonchalant att inte ens öppna, medan det i andra fallet kan framstå som girigt att kolla summan.

Svar: Knepigt problem! Det kan lösas genom att man tar emot kuvertet, och utan att öppna det säger ”tusen tack, jag förstår att det är en välkommen present häri.” Senare ringer eller skriver man till givaren och tackar för den generösa presenten.

Öppnar man kuvertet och mer eller mindre tydligt räknar pengarna i givarens och andras åsyn blir det lite konstigt, som ett slags kassa. Bättre att bli förvägsglad för en oräknad summa och senare tacka mer exakt.

Magdalena Ribbing