Fråga: Vad anser etiketten om ”tuggummituggande”?
Min mamma ansåg att ”man såg ut som en idisslande kossa” – ligger mycket i det!!! Så vi fick inte använda tuggummin hemma.
Men vad säger etiketten? Det kan ju faktiskt röra sig om ett nikotintuggummi, men man ser ju inte mindre ”kossalik” för det. Men alltså etiketten?

Svar: Man kan nog helt enkelt fastslå att tuggummmituggande är en smaksak. Vill man se fäaktig ut genom att idogt tugga – nästan alltid medförande smackljud – så väljer man det själv. Men man skulle kunna notera att offentliga personer ytterst sällan ses tuggande tuggummi. Vilket naturligtvis inte hindrar att de kan göra detta, men i så fall verkar de iaktta stor diskretion när de syns publikt.

Däremot kan knappast hävdas att det finns en given regel angående denna verksamhet.

Funnes en sådan kunde den innebära att tuggande på i stort sett vad det vara månde bör ske i samband med att man intar en måltid av något slag, inte utföras som en sysselsättning i andras sällskap.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är läkare och tycker det är kul att berätta om mitt jobb och även ibland prata sjukdomar, men ibland blir det för mycket. Jag tänker på middagar då jag sitter med nya bekantskaper som förstås frågar vad jag jobbar med. När de får reda på att jag är läkare bombarderar de mig med frågor om varför mamma inte fick rätt behandling, varför det är så långa väntetider, varför man inte får komma till en specialist direkt utan att träffa allmänläkare osv osv…

Jag kan gärna ge korta råd men har inte lust att gå in i detalj i sjukdomsfrågor på min fritid och framför allt är det tröttsamt att behöva stå till svars för vårdens tillkortakommanden. Ofta anser jag också att personen ifråga har fel, vården har gjort rätt – och då blir det lätt en infekterad stämning om jag står på mig och försvarar min profession.

Hur markerar jag på ett vänligt och gärna kul sätt att jag inte vill gå vidare in i diskussionen?

Svar: Du har förstås hört den klassiska historien om läkaren vars bordsdam vid en formell middagsbjudning började just som du beskriver, ”jo, jag har lite ont här” osv, varvid läkaren sade ganska högt: ”klä av dig naken och lägg dig på bordet så ska jag undersöka dig och ställa en diagnos”.

Du kan se glad ut och berätta den historien på ett lättsamt sätt när du får frågor från någon om vederbörandes eventuella sjukdom. Det kan i bästa fall få den frågande att inse sitt misstag – när du har tröttnat på att prata om ditt yrke och dina erfarenheter.

När det kommer till kritik och frågor om vården kan du ju inte använda den historien och inte heller är det lätt att skoja om de tunga problem som kan finnas bakom frågorna. Däremot kan du säga något åt det här hållet ”jag är inte specialist på vårdorganisationen men du kan ringa/skriva till landstinget/hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd/en politiker som du har förtroende för och lägga fram problemet”.

Eller om du vill markera att du inte orkar svara på fler av just dessa frågor: ha ett par papperslappar i en ficka med telefonnummer till landstinget med flera aktuella instanser. Det är inte så vänligt förstås, men är du riktigt besvärad av ihärdiga frågare så kanske det kan vara effektivt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag arbetar på en liten arbetsplats – vi är totalt tolv personer – där jag och min man tillsammans med en annan person äger och driver företaget och där övriga nio är anställda. En av de anställda skall nu gifta sig och har tydligen bjudit in sina åtta kollegor men inte oss tre ägare till bröllopet. Detta kan väl i och för sig tyckas märkligt, men det antar jag att man får acceptera även om jag själv inte hade gjort på samma vis – det riktiga tycker jag är att antingen bjuda alla eller ingen när det rör sig om just en liten arbetsplats.

Min fråga gäller dock främst diskussionerna avseende bröllopet som nu äger rum på luncher och i fikarummet – de blir svåra att förhålla sig till för oss som inte är inbjudna. Hur ska man bete sig på bästa sätt här? Ska vi ”låtsas som det regnar” och inte nämna något alls eller ska vi delta i diskussionerna och diskutera allt från toastmasters till klädsel på samma sätt som de övriga på kontoret? Och bör vi i detta sammanhang betona att vi inte är bjudna – jag vet inte om detta är allmänt känt eller ej?

Svar: Visst vore det mest rimliga och korrekta att bjuda alla elva på arbetsplatsen. En visserligen osannolik möjlighet till förklaring är en gammal artighetsorsak till att ni ägare inte är bjudna, och den handlar just om skillnaden mellan ägare och anställd. Förr skulle det inte ha varit naturligt att bjuda sin chef på fest utan att först ha varit inbjuden till chefen på någon form av tillställning. Det var alltså chefen som skulle ta initiativet till att umgås. Nu är ju detta verkligen totalt förlegat (alltså borta ur verkligheten, understryker jag för alla hugade kritiska kommentatorer som föredrar att tro att jag förespråkar detta), och jag ser inte något vettigt i att inte bjuda er tre ägare när övriga är gäster.

Samtidigt kan ju inte ni tre låtsas som om ni ingenting vet om detta som alla övriga pratar om. Jag föreslår att ni möter detta med naturliga kommentarer. Exempelvis när något bröllopsrelaterat kommer på tal kan du och din man och den tredje ägaren säga något åt det här hållet ”ja, även vi som inte ska vara med på festen har en åsikt och den är att …” och så vidare med samma mönster för övriga frågor.

Men väldigt viktigt är att vara vänlig, inte visa minsta antydan till sura miner, ingenting om att det hade varit roligt att få delta, utan  betrakta det som självklart att alla inte kan bjudas på alla kalas. Den onödiga åtskillnaden chef-anställd i detta fall kan du, din man och den tredje ägaren låta bli att låtsas om.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min man tycker om att bjuda hem vänner, är generösa och begär inte att gästen ska ta med sig något eller göra någon arbetsinsats hemma hos oss, som att diska till exempel.

Vi vill att det ska vara avkopplande att komma hem till oss, man ska inte behöva tänka på någonting och kunna släppa vardagen. Vi förstår om alla inte har samma inställning, alla gillar ju inte att laga mat till exempel, och umgänget kan ju se olika ut från gång till gång beroende på tillfälle och situation.

Men. Några goda vänner till oss, ett annat par, är allt annat än generösa. Om vi kommer hem till dem föreslår de ofta att vi ska ta med oss hämtmat (som vi betalar själva) eller att vi ska stå för matlagningen och även handla ingredienserna. När de bjöd oss till sitt lantställe bjöd de inte ens på en kopp kaffe medan vi tog med gåvor som vi tycker är lämpliga för en vistelse under ett par nätter.

Vi försöker att inte bry oss om detta. Men det känns ändå lite ledsamt och ogint att vara hembjuden till dem, som i övrigt är väldigt goda vänner. Jag har alltid tänkt att generositet lönar sig, men nu börjar jag tröttna på att vara frikostig när man sällan får något tillbaka.

Ämnet känns ju väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ta upp med personerna i fråga, men det skulle vara intressant att höra Magdalenas åsikt om detta. Observera att vi har ungefär likadana ekonomiska villkor.

Svar: Ja du, det är inte lätt att uppfostra vuxna. Alla förstår inte vad umgänge med vänner innebär, nämligen att bjuda och bjuda tillbaka på något sätt, att ge och att få. Dessa vänner verkar beklämmande okunniga om gästfrihet och sociala koder. Eller så är de snåla och utnyttjande och hoppas att det inte märks vad de håller på med. Men då har de fel!

När dessa vänner vill att ni ska ta med er hämtmat och du vet att de inte tänker betala, säg då vänligt att ”nej, det räcker för oss med en kopp kaffe, någon mat behövs inte.” Samma sak när de vill att ni ska köpa och betala ingredienser till den måltid som ni fyra ska inta tillsammans.

Har de själva handlat råvarorna och föreslår, eller kräver, att ni ska laga maten, säg då att ”nej, jag är så trött på att laga mat, så det får du göra, jag lagar maten när ni är bjudna till oss.”

Du och din man måste inte tillmötesgå sådana vänners krav, det finns ingen anledning om inte umgänget är etablerat på det viset att de som är gäster alltid tar med sig/lagar maten vid besök. Visserligen kan man tänka sig situationer där det är okej att någon i ett umgänge ”tillåts” att inte bjuda tillbaka, av ekonomiska eller praktiska skäl. Men så är det ju inte i det här fallet och därför behöver ni inte fortsätta att ge och ge och ge, utan med vänliga nej ett par gånger markera att bjudandet ska vara rimligt ömsesidigt.

Magdalena Ribbing

Fråga: När jag senast träffade mina vänner för en fika lade jag märke till att de under konversationen titt som tätt drog upp sina mobiler. Detta reagerade jag starkt på. Jag anser att det är otrevligt att rikta sin uppmärksamhet mot elektronik när vi har träffats för att prata och umgås.

Min fråga till Magdalena är: Visst är det väl ändå respektlöst att sitta med sin mobil i sociala sammanhang? Eller har tiderna förändrats? Ska man acceptera detta beteende eller kan man säga till personen i fråga att lägga mobilen åt sidan?

Svar: Det är alltid ohövligt att ägna sig åt något annat när man umgås med människor som är närvarande. Man kan säga att det är inte konstigare att använda sin mobil i sällskap än att läsa en tidning eller bok i samma situation – men även det är ju ohövligt mot andra som sitter där för att delta i ett samtal. Effekten av mobilengagemanget blir att dessa människor som står eller sitter i ens närvaro uppfattar att de inte är intressanta nog utan att mobilpersonen måste hålla på med någon/något roligare. Väldigt ouppfostrat – men också väldigt vanligt, och kanske i en del ungdomskretsar helt godkänt; av din mejladress framgår att du kan vara i skolåldern och dina vänner kan se det som självklart att ägna sig åt sina kommunikationsverktyg även i sällskap med fysiskt närvarande vänner.

Du ska nog inte försöka uppfostra dem du umgås med. Men du kan markera ditt ogillande genom att upphöra att prata med dina vänner medan de håller på med mobilen.
De kommer att upptäcka ganska snart att de är utanför samtalet, och i bästa fall fatta varför.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har ett känsligt problem. I både inofficiella och officiella sammanhang som jag deltagit i diskuteras ofta nyhetshändelser.
Ibland handlar det om våld och jag tycker inte att det är särskilt lämpligt på till exempel en bröllopsfest. Jag har själv utsatts för svåra övergrepp och jag lider av en sjukdom till följd av det och detta skapar rejäl ångest då otäcka våldsbrott kan diskuteras som vilket ämne som helst. Jag har, då jag fått svår akut ånges,t blivit mycket irriterad (och ledsen!) och sagt något snäsigt då känslorna tagit över. Det vill jag inte!

Vid ett annat tillfälle då jag blev mycket ledsen nämnde jag att jag själv har erfarenhet av sådant, vilket jag egentligen inte vill då det är ett svårt ämne för mig. Då har personen ifråga undrat vad jag utsatts för, något som är väldigt personligt för mig. Fräckheten!

Jag kräver absolut inte att ett samtal ska anpassas efter mig men det kan väl inte bara jag som tycker att obehagliga våldsbrott inte är lämpliga samtalsämnen vid en middag? Hur ska jag agera för att på ett ej så oartigt sätt byta samtalsämne och försiktigt påpeka att det är något människor kan ha ont av?

Svar: Givetvis ska inte obehagliga ämnen föras på tal i sällskapliga sammanhang annat än då det är befogat; vilket det inte är vid en festlig middag. När någon är obetänksam eller dum nog att börja tala om något sådant kan du genast, innan det har hunnit bli ett obehag, vänligt avbryta och säga ungefär ”ursäkta men kan vi byta samtalsämne tack” – du ska absolut inte förklara varför det berör dig personligen, det är verkligen din ensak, men tydligt markera att detta inte är ett ämne att diskutera vid en festlig sammankomst.

Du behöver inte säga mer än så, alltså en uppmaning att byta ämne. Övriga får tro vad de vill. De som är idiotiska nog att fråga dig varför kan du bara se på utan att svara.
Människor måste förstå bättre än att bara babbla på utan att tänka på att det de säger kan vara hemskt för någon annan närvarande.

Magdalena Ribbing

Fråga: Kan jag skicka tackkort till de som ”bara” skickat gratulationskort till mig på posten? Eller ska tackkorten endast skickas till de personer som kommit och uppvaktat mig personligen och de som skickat blommor?

Svar: Det är vänligt och mycket artigt att skicka ett enkelt vykort med text ungefär ”Tack för din vänliga gratulation till min högtids/examen/födelsedag.”

Fråga: Jag har en fråga från en tävling som jag varit med på.

Är det riktigt att man alltid skriver och tackar för bröllops- eller födelsedagsfest?
1 Ja
x Nej
2 Både ja och nej

Jag kryssade i 2 men det var tydligen fel, nu vill jag fråga om detta.

Svar: Man ska som gäst skriva och tacka för att man har fått vara med på en fest. Många tycker numera att detta är onödigt, man säger tack när man går hem och det anses räcka. Med detta gör man givetvis som man vill, men den som vill vara artig, vänlig och visa att man har uppskattat festen tackar även efteråt, med ett kort, brev, mejl eller till nära vänner ett telefonsamtal.

Fråga: Min fru och jag har en animerad diskussion. Om man har haft stor födelsedagsfest och fått presenter, när ska man då tacka gästerna – innan eller efter gästerna har tackat för senast? Eller annorlunda formulerat: inom vilken tid ska man som värd senast tacka för besök/presenter och inom vilken tid ska man som gäst senast tacka för att man fick komma?

Om man som värd tackar för tidigt, kanske gästerna uppfattar det som uppfordrande mot dem (att tacka för senast)?

Svar: Så här är det enligt gammal sed: gästerna tackar inom en vecka för den fantastiska festen. Jubilaren tackar därefter – alltså cirka tio dagar efter festen – för de fantastiska presenterna med ett personligt kort till varje gäst/par. Även om gästerna inte har hunnit/orkat/velat tacka inom sådär tio dagar är inte jubilarens tack detsamma som en anmodan att skriva tack för kalaset.

Magdalena Ribbing

Fråga: Tänker att det säkert är fler än jag som tampas med samma frågor så här kring jul.

Jag är en vuxen kvinna med egen inkomst. Jag har de ekonomiska möjligheterna att köpa det jag vill. Min farmor däremot lever på en rätt knaper pension. Trots detta anser hon att det är mycket viktigt att ge mig köpta julklappar.

Varje år önskar jag mig hemgjorda saker som ett par hemstickade sockor eller hembakade kakor av henne men hon envisas med att istället köpa något. Ska tilläggas att farmor är mycket duktig på att både handarbeta och baka.

Vi delar verkligen inte smak, min farmor och jag, så sakerna jag får står oanvända i mina skåp. Jag kan heller inte göra mig av med sakerna eftersom hon ofta frågar var i mitt hem jag ställt dem.

Finns det något artigt sätt att säga till farmor att vaserna och ljusstakarna inte är uppskattade eller är det bara att acceptera att skåpen är fulla av onödiga prydnadsföremål?

Svar: Det finns, brukar jag säga, en generositet i att förmå att ta emot. Om du vänder på frågan så att den handlar om din farmors behov mer än om dina kommer du säkert att inse att din farmor finner stor glädje i att tänka på julen och vilka trevliga saker hon ska kunna ge dig. Och så är hon sysselsatt ett tag med att planera och samla ihop pengar och gå ut och handla fina saker till dig.

Du kanske kan förklara tydligare för din farmor att du verkligen längtar efter hennes kakor osv, och att nu har du allt du behöver av prydnadssaker som hon har köpt till dig. Du kan säga, försåvitt det är sant, att du har begränsat utrymme hemma.

Men tänk ändå på den glädje hon har av att fundera och planera och köpa till dig. Fortsätter hon ändå att handla föremål till dig, var tacksam över omtanken, visa din snälla farmor att du blir glad över den.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är en kvinna utan barn. Jag får ibland frågan från kvinnor jag inte känner, men ändå just då av någon anledning är i närheten av, om jag har barn. Jag tycker det är trist att behöva svara “nej, tyvärr” vilket jag brukar, och tycker inte det är riktigt passande att så pass snart i ett möte fråga om jag har barn. Det gör mig ledsen och det känns som min status sänks och det kan hända att konversationen dör efter det.

Jag förstår varför de frågar, men tycker inte det är lämpligt i synnerhet inte när det rör sig om tillfälliga bekanta. Är det rätt att ställa detta slags frågor?

Svar: Problemet med andras frågor om barn-barnlöshet är en av de vanligare i min spalt. Jag har tagit upp ämnet många, många gånger och blir själv alltid lika beklämd av att dessa  frågor om man har eller ska ”skaffa” barn fortsätter. Jag brukar föreslå att man helt enkelt svarar ”nej” och genast börjar prata om något annat. Eller också säger man, om det är så, ”inte än” och byter samtalsämne. Fortsätter dessa kvinnor eller män att fråga så tittar man bara kallt på dem men börjar inte med förklaringar. Man kan också svara ”varför undrar du det” men det kommer inte att uppfattas som särskilt vänligt och är knappast befrämjande för en god stämning i ett fortsatt samtal. Att vika undan ämnet är en bättre metod.

Däremot tror jag inte att din status sänks som du skriver, det kan faktiskt vara tvärtom, du har en frihet som kvinnor med barn kan sakna, några kan kanske känna en viss avund över detta. Att konversationen dör, som du uppfattar det, kan ju handla om att du inte motfrågar efter ditt nej. Förmodligen förväntar sig de som frågar att du ska säga något till dem, kanske rentav ”jag förstår att du har barn, kanske har du flera?” eller något sådant som kan leda till att frågaren villigt berättar om sina fina barn.

”Hur kan du förstå det” kanske de säger då – och då har du ditt svar solklart: ”annars skulle du inte ha frågat mig”. Möjligen faller en pollett ner hos dem då.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag blev för ett tag sedan överfallsrånad och det var så påfrestande att jag var säker på att jag skulle dö. Har numera en del posttraumatisk stress och mår fortfarande stundvis väldigt dåligt över händelsen i fråga. När jag berättar det för människor – vänner, kollegor eller bara bekanta – får jag höra diverse saker.

Jag vet att folk innerst inne bryr sig om mig men jag blir så fruktansvärt arg och ledsen av att höra vad vissa säger. Exempelvis att ”det ju kommer bli en cool historia att berätta framöver” eller att jag ska vara glad att jag inte blev knivhuggen.

Och jag förstår inte hur man kan säga så.

Jag är inte glad för något av det som hände och urless på att folk på något sätt ska jämföra graden på hur allvarligt rånet var. De har ingen aning om hur jag kände och tänkte då. Vad svara?

Svar: Denna fråga är av samma art som den spalten hade om skräcksamtal 9 december, frågor som blir allt vanligare. Din fråga  beskriver människors enfald, fantasilöshet och bristande förståelse, men det är inte detsamma som elakhet. Säkert menar dessa personer väl, de försöker förringa det du har varit med om för att hjälpa dig och få dig att tycka att det faktiskt inte var så farligt. Men de beter sig korkat och du behöver verkligen inte ta emot deras dumma  kommentarer.

När de säger sådant som att det blir en cool historia (hur i hela världen kan man komma på något så enfaldigt att säga?) kan du svara ungefär ”det tror du, men det gör inte jag som var med om det” och så försöka byta samtalsämne. Att du ska vara glad att inte ha blivit knivhuggen är lika enfaldigt och på det kan du svara ungefär ”ja, jag är också glad över att jag inte dog”.

Men nästan säkert förstår människor inte hur fruktansvärt detta var och är för dig. Så egentligen är det meningslöst att svara. Du kan helt enkelt låta bli att argumentera och så säger du bara ”jaså” och låter bli att diskutera eller prata om detta hemska, annat än med en samtalsterapeut eller liknande professionell person.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min partner har precis flyttat in i en ny bostadsrättsförening och närvarat på det första föreningsmötet. Mannen som är ordförande för styrelsen är en mycket dominant person som gärna markerar sin position genom att till exempel prata högst av alla och avbryta folk i deras meningar. Det som jag dock störs av mest är att han hela tiden pratar förbi mig. Ibland är det som att jag inte ens är där. Jag kan ställda en fråga till honom som han besvarar till min partner. Under mötet frågade han min partner hur vi trivdes i den nya lägenheten och då sa han tydligt “DU” och inte “NI”. Jag visste till slut inte vart jag skulle ta vägen.

Efteråt försökte jag förstå vad orsaken var till detta beteende. Min första tanke var att det berodde på att jag är en kvinna. Det andra var att jag inte står med på lånet för lägenheten. Som ordförande vet han ju det och anser då kanske att jag inte är viktig.

Jag undrar nu hur jag bör agera om detta händer igen? Ska man säga ifrån? Hur gör man det utan att ställa till det för sig ännu mer? Min partner säger att han inte märker det och jag börjar tappa modet.

Svar: En del män – människor – är sådana som du beskriver, med maktbehov, trista fasoner i kraft av ordförandeskapet, allmänt drulligt beteende. Det låter som om det vore svårt att rå på mannen ifråga, men du kan försöka. Du ska veta vilka rättigheter du har, är du delägare till lägenheten, eller ”bara” sambo? Det påverkar vad du har rätt till beträffande röstande och beslut osv i bostadsrättsföreningen.

Oavsett ägarskapet ska ordföranden uppföra sig som folk, och det gör han inte om han riktar sig enbart till din partner och samtidigt markerat utesluter dig, du bor ju i denna bostad. Även om du  inte är delägare till bostaden ska du kunna få ett vettigt svar. Ägarskapet ursäktar inte denne ordförandes dåliga uppförande mot dig. Är du delägare (det kan du ju vara även om du inte står med på lånet) finns ingen som helst föreningsteknisk anledning för ordföranden att inte svara dig, och det ska både du och din partner i så fall visa direkt. Ställ frågan igen, vänligt men resolut, och säg att du gärna vill ha den besvarad.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är en 25-årig kille och i min familj har vi alltid tidigare firat jul med släkten. Alltid någon eller några av mina föräldrars syskon och deras familjer, vilket har varit mycket trevligt. De senaste åren har vi dock firat jul ensamma. Alltså bara jag, mina föräldrar och mina syskon. Detta har gjort mina jular ganska meningslösa känner jag. Får inte ut något av det och det känns som en vanlig familjemiddag där ingen har något att prata om.

Jag har även glidit ifrån dem mer och mer på senare år. Jag åker väldigt sällan hem och hälsar på, trots att jag bor relativt nära jämfört med mina syskon (som i sin tur åker hem var och varannan helg). Jag har inte detta behov av att träffas. Detta har vi nyligen haft diskussioner där jag mellan raderna får höra att ”du får göra som du vill men vi skuldbelägger dig om du gör så”.

Alla i familjen är vuxna och utflugna sen länge nu (inga nya barn heller), så i år tänkte jag helt enkelt hoppa över julen. Alternativt fira ensam med lite enkel julmat och mys framför Kalle Anka.

Hur berättar man en sådan sak? Jag vet nämligen att det kommer bli ett himla liv om hur självklart det är att komma hem på julen. Jag kommer bli utskälld både tre och fyra gånger samt få en massa gråtfärdiga samtal om varför jag gör som jag gör.

Svar: Julen är en utpräglad familjehögtid och det är svårt att dra sig ur gemenskapen utan att därmed förorsaka andra sorg och besvikelse. Enklast och kanske bäst på sikt är att du anpassar dig denna enda dag till vad som är så förväntat, alltså att du kommer hem till dina föräldrar ett par timmar. Du tycker att det är roligare att sitta hemma hos dig med ditt eget julfirande, men man kan inte alltid göra precis som man vill – inte heller beträffande sin familj.

Men om du absolut vill vara ensam kan du säga som du känner, att julfirandet har förlorat sin mening för dig: ”därför hoppas jag att ni vill förstå att jag tar time-out från julen med familjen i år, så får vi se vad som händer nästa år”. Då har du också förberett din familj på att du kanske inte heller nästa år kommer till julgemenskapen. Eller så gör du det!

Magdalena Ribbing

Fråga: När man vintertid är bjuden på kalas har man ju alltid en massa ytterkläder att ta av, byte till inneskor etc. Redan vid dörren brukar man mötas och hälsas välkommen av värdfolk/jubilar. Är det okej att redan då lämna fram present och ev blommor? Eller ska man först bylta av sig och snygga till sig innan man åter uppsöker värdfolket och nu överlämnar det man har med sig?

Svar: Nu tror jag knappast att detta är ett problem för så värst många. Men förr var det mer noga, och gammal sed är att gästen inte hälsar ordentligt förrän ytterkläderna är avtagna och skor bytta till lämpliga sådana för tillfället samt blomsterpapper avtaget. Detta därför att först då var gästen presentabel.

Men som det ser ut i nutid saknas vanligen husan som öppnade ytterdörren för gästerna medan värdpersonerna väntade i salongen (hej kommentatorer som för att få klaga på mig vill tro att jag hävdar att man bör ha husa – det gör jag inte!)

Så: normalt hälsar man på den värdperson som öppnar dörren, tar därefter av ytterkläderna och förflyttar sig inåt bostaden samt överlämnar sin present till den som öppnade, eller den som väntar välkomnande där inne. Verkar det mer praktiskt att ge sina blommor till den som öppnar dörren så gör man det förstås. Blommor ges utan omslagspapper.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har just fått årets ”julbrev” från en inte alltför nära släkting i USA, och tyvärr känner jag mig provocerad och lite sårad. Kan Magdalena ge mig ett gott råd om hur man lämpligen besvarar ett brev av det här slaget?

Brevet är inte skrivet till mig personligen utan skickas till åtskilliga vänner och bekanta. Min släkting börjar med att skriva att familjen har gjort dyrbara och avancerade resor, barnen är otroligt framgångsrika inom alla tänkbara områden: skola, idrott, musik, socialt liv etc. Alltsammans broderas ut med en hel del detaljer, och brevet avslutas med att hon hoppas att mottagarna ska skryta lite tillbaka.

Eftersom min familj inte alls är lika gyllene blir det svårt att efterkomma uppmaningen. Vad gör jag nu? Ska jag berätta om min familjs vardagsliv med ekonomiska bekymmer, arbetslöshet och sjukdom? Ska jag hjärtligt gratulera till deras framgångar och kommentera enskildheter? Kan jag bara skicka ett enkelt kort med god julhälsning utan mer text än så?

Efter datautskriften finns ett handskrivet tillägg, där kusinbarnet hoppas få komma och hälsa på tillsammans med sin familj. Hur klargör man artigt att man inte vill ha besök?

Över huvud taget tycker jag den här typen av ”massutskick” där man redogör för året som gått är tråkiga och anonyma. Är det inte artigare att skriva personligt, även om det blir kortare?

Det här är väl en bagatell men jag vore ändå glad för ett tips om hur man hanterar situationen (som upprepas varje år). Jag vill inte såra min släkting men önskar inte heller få årliga skrytbrev som bara ger bekymmer.

Svar: Det låter om jag får lov att vara riktigt fördomsfull, mycket amerikanskt, det du beskriver. Massutsända mejl eller brev med utförliga beskrivningar av det liv brevskrivaren har och allt som hänt under det gångna året har blivit vanligare och kan säkert vara välkomna uppdateringar från släkt och vänner som kanske inte har hört av sig sedan föregående jul. Men det ska finnas en god relation mellan brevskrivare och mottagare, och en övertygelse om att julbrevet är välkommet. Annars är all denna information meningslös.

Och ja, du har rätt, det är förstås vänligare och artigare att skriva ett personligt brev med den information som mottagaren kan tänkas vara intresserad av. Det är mer tidsödande, besvärligare för brevskrivaren, men möjligen kan antalet brevmottagare begränsas i så fall.

Du får svårt att förklara för släktingen att du egentligen inte bryr dig om vad hon har för sig. Men du skulle kunna skicka ett kortfattat svar där du tackar för informationen (skriv inte att du är glad för den, men konstatera att du har erhållit den) och så fortsätter du med att skriva att för din del ser livet helt annorlunda ut tyvärr, med sjukdom, arbetslöshet och ekonomiska problem hos din familj, och det gör att ni inte förmår ta emot besök av kusinbarnet och hennes familj.

Det är varken skamligt eller ovanligt att vara sjuk, arbetslös eller ha ekonomiska problem – men det är inte självklart att andra förstår hur man har det, särskilt inte på långt avstånd. Din släkting har anammat en sed som kanske har sitt ursprung i USA:s många immigranter på 1800-talet som gärna ville berätta för dem i fosterlandet om lycka och guld. Men din släkting vet förmodligen inte att du har ett annat slags liv än det hon har. Därför, menar jag, måste du förklara för henne att du lever med begränsade tillgångar, utan att du beklagar dig men konstaterar att ni har olika förutsättningar och att du vill inte ha besök. Man har ingen skyldighet att ta emot besök från dem man inte har bjudit.

Förstår hon inte detta utan skriver att hon ändå gärna vill träffa dig osv, så skriv tillbaka och säg att det är inte möjligt vilket du ber att hon förstår. Säkert upphör de enligt min uppfattning högst onödiga skrytbreven då.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag startade för drygt två år sedan en enskild firma för att förverkliga min dröm om att jobba som medial spirituell coach.

Jag har stött på problem och svårigheter längs vägen och har därför nu också en anställning för att kunna försörja mig. Jag tror på det jag gör och vet att det kommer att gå bra men det tar tid.

Jag tycker det är jättejobbigt när mina vänner, kollegor med flera frågar hur det går eller refererar till mitt jobb som om det vore den anställning jag har. Själv ser jag mig som egenföretagare eftersom det är det jag är i första hand och målet är att jag ska klara mig utan denna anställning, den ska bara vara en tillfällig hjälp.

Jag har svårt att inte säga som det är när jag får frågor, dvs att det inte går så bra som jag önskar just nu, vilket folk förstår ändå eftersom jag fortfarande har anställningen. Detta är känsligt för mig eftersom det fortfarande finns mycket tvivel hos människor när det kommer till det andliga.

Hur kan jag svara på ett neutralt sätt utan att berätta hur det egentligen är? Jag vill inte heller säga att det går bättre än det gör.

Svar: Människor frågar av vänlighet, det måste man utgå från när det gäller det slags frågor du beskriver. Du kan på samma vänliga sätt svara helt undvikande angående att du utöver ditt företag har en anställning, ungefär ”just nu har jag växelbruk, det är bra/givande/roligt/inspirerande för mig.”

Eller svar på frågan om det går bra ”okej tycker jag, med tanke på att jag har haft företaget igång så pass kort tid för det här speciella ämnet”.

Ge dig inte in i förklaringar och beskrivningar och förhoppningar, det är nog inte det andra vill ha reda på. Frågorna kommer säkert av vänligt intresse.

Magdalena Ribbing

Fråga: Fyllde jämt och hade knytkalas-fest, mycket lyckad med många gäster och hyrd lokal. En del av de inbjudna som hade förhinder hade tackat nej.

Nu har jag fått frågor från några av dessa som ej kunde komma, ifall jag tänker ha en ny liknande fest. Känner mig lite frågande, lite ställd inför detta… Jag hade ju ändå lagt ner rätt mycket tid och pengar på festen… behöver jag hörsamma detta krav, för det är så jag upplever det?

Svar: Bevare mig väl! Vad är det för pretentiösa vänner du har som förväntar sig att deras frånvaro från din stora fest skulle vara ett skäl för dig att hålla ännu ett kalas! Nej minsann! Svara dessa festlystna vänner att du har haft din fest och nu dröjer det till din nästa stora jämna födelsedag innan det blir en ny. Om du nu tänker ha ett kalas igen – då.

Det finns alltså inte minsta anledning för dig att tillmötesgå dessa vänner genom att ordna en ny fest – och för den delen är det fasligt ohövligt av nejtackande gäster att ens antyda att de skulle bjudas än en gång.

Förr sade man ”bjudet är fägnat” – en inbjudan gällde som fest, även om gästen hade tackat nej. Så traditionellt sett är det de som bjöds till din fest som är ”skyldiga” dig ett kalas, alltså de ska bjuda dig på någon form av tillställning – även de som tackade nej. Nu är den gamla seden kraftigt uppluckrad, men man kan ha den i åtanke när man säger till värdpersonen för det kalas man tackade nej till om man kan bli bjuden på ännu en fest.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hur begår man, som det tydligen ska heta, julbordet på rätt sätt? Enligt traditionen alltså?

Svar: Frågan återkommer år efter år, och jag svarar gärna på den eftersom spaltens läsare antingen glömmer vad som stått här eller är nytillkomna.

Först: oavsett påhitt som en snaps för varje rätt med flera försåtligheter är det alltid fel med för mycket alkohol. Alldeles särskilt fel på julen, barnens högtid framförallt. Inte ett enda barn ska behöva utsättas för det trauma som det är att se sina föräldrar, släkt eller bekanta berusade. Det är en skyldighet att vara nykter på julafton, inte minst om det finns barn och tonåringar i närheten. Skyll inte på traditionen, så fast rotad är inte julfyllan att den inte kan frångås.

Enligt gammalt sed begås (begå betyder både verkställa och fira) julbordet i en viss ordning. Obs att ingen annan ska notera vad man tar och hur man kombinerar, den som tar prinskorven till Jansons eller fruktsallad till lutfisken ska få göra det utan andras kommentarer.

Sex varv kring bordet brukar anses korrekt av de mycket noggranna.

Första varvet: Sillarna med en potät. Räkorna som är en modern uppfinning på julbordet (kan man lika gärna vara utan anser jag, obs att det är förkastligt att pilla av räkorna och lämna de tråkiga ägghalvorna nakna.) Gäller även löj- och laxrom.

Andra varvet: kalla fiskar: gravad lax, ål (nej, knappast i nutid), kallrökt lax, inkokt lax, strömming.

Tredje varvet: Varma fiskar, lutfisk, julgäddan. Jansons frestelse, laxfenor.

Fjärde varvet: Kallskuret, leverpastej, korvar av alla slag, och om det är ett äkta gammaldags julbord också en omelett med kalvbräss som ska vara snäll mot julbordsätarnas vid det här laget lätt stressade inälvor.

Femte varvet: Varma kötträtter. Köttbullar, rödkål, förr ofta också njurstuvning, och så skinkan med eller utan dopp. Den är julbordets höjdpunkt, oavsett dess smak och utseende måste den berömmas.

Och sjätte varvet till slut, då kommer desserterna: mandelformar med kompott, fruktsallad, spettkaka, ris à la Malta eller vad man nu har för favorit – en sådan måste det verkligen vara för att den ska få plats ovanpå allt annat.

Ska man uppföra sig gammaldags korrekt är det äldsta gästen som inleder vandringen runt julbordet. Övriga kommer i god artighetsordning, kvinnor före män, äldre före yngre. Barn sist, synd om dem; de flesta av dem vill ändå bara ha köttbullarna och prinskorven. Man kan mycket väl vara nutida och låta barnen börja. Det kan också kallas julfrid.

Man tar det man ska ha från uppläggningsfatet i ett tag, står inte och velar och petar. Förflyttningen är nämligen nödvändig för att julbordet ska fungera. En stillastående pillare trasslar till det för alla andra. Den som sölar sig runt bordet får efterhand finna sig i att bli varvad av de som vet bättre vad de vill ha.

Sex varv är alltså okej. Sju också om man klarar det. Man kan gå om igen och ta mer av det man just har avnjutit. Men det ska finnas rättvisa när det gäller julbordet. Således är det oförlåtligt att ta för sig mer än vad som räcker till alla andra av löjrommen.

Magdalena Ribbing

PS. Med anledning av ett par kommentarer behöver jag förtydliga: det jag skriver är ”Sex varv kring bordet brukar anses korrekt av de mycket noggranna.” Däremot står det inte att det är svensk lag, eller att man kan tvingas göra just så; ”brukar” är inte detsamma som ”måste” och de sex varven kan gärna bli sju. Ordningen på intaget av de olika anrättningarna är likaså frivillig. Min fåfänga förhoppning var att detta enkla faktum inte skulle kunna skapa tvivel och kritik.

MR

Fråga: Jag läser och köper många böcker, såväl skönlitteratur som facklitteratur. Jag handlar ofta böcker på antikvariat och är en flitig användare av bibliotekens tjänster. I min bostad utgör böckerna en del i inredningen.

Många i bekantskapskretsen ber att få låna böcker, ofta nya böcker som ligger synliga. Jag har varit generös och sagt: ja det får du och jag vill ha tillbaka boken om två veckor.

Tyvärr visar det sig att många, alltför många, inte lämnar tillbaka böckerna trots påminnelser. En person som jag känt i många år som jag påminde svarade att “Den får du tillbaka när pappa har läst den” (pappa bor 50 mil bort och de ses inte så ofta). Den kom tillbaka efter två år efter många påminnelser i dåligt skick och med sura miner.

Jag tycker att det är självklart att man lämnar tillbaka saker, böcker, verktyg osv som man lånar, men uppenbarligen är det många som inte delar min uppfattning.

Nu har jag svarat några gånger att jag inte längre lånar ut böcker eftersom jag så sällan får tillbaka dem och det har varit riktigt eldfängt.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska agera, ge mig ett gott råd.

Svar: Du är inte ensam om att drabbas av den trista attityden att lånad bok i det närmaste är given och inte behöver lämnas tillbaka. Det enda sätt jag kan föreslå för att hindra vad som faktiskt är stöld, är att du hänger upp en liten prydlig anteckningsbok i bokhyllan, med penna, och när en gäst säger ”åh så intressant, kan jag låna den här boken” svarar du ”visst, skriv upp bokens och ditt namn och datum så vet jag. Och så ingen andrahandsutlåning, mina böcker är som vänner, jag vill inte bli av med dem”.

Bara det brukar få lånaren att vara mer benägen att återlämna boken, och om inte så sker inom rimlig tid har du ju namn och datum att hänvisa till.

Den lånare som vidarelånade din bok till sin far är rätteligen skyldig dig ett nytt exemplar, och hade du tänkt ut det så skulle du ha sagt så när du fick veta detta.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är en besviken generös gratulant som undrar hur lång tidsintervall som är comme il faut (som det bör vara) från erhållandet av en gåva till dess att tackbrevet anländer?

Svar: Alldeles för många nutida personer bryr sig inte om att överhuvudtaget tacka för gåvor eller tjänster. De menar att de har sagt tack vid presentens överlämnande och att det räcker. Många tror också att om de har bjudit på fest i samband med födelsedagen, bröllopet eller vad det var som föranledde gåvan, så ”behöver” de inte tacka för den. Det är en missuppfattning av samma art som att de som varit på detta slags fest och överlämnat en present tror att de därför inte ”behöver” tacka för festen. Vill man vara vänlig, hövlig och visa att man är rimligt väluppfostrad tackar man skriftligt, per kort, brev, mejl – för den present man har mottagit, och presentgivaren för den fest som bevistats. Att inte ”behöva” tacka antyder att man finner tackandet vara ett gräsligt tungt besvär som man helst undviker. Den uppfattningen, menar jag, är att bege sig en bra bit utanför ramen för hyfs och stil.

Angående tiden: förr, i min ungdom i mitten av 1900-talet, hade brudpar ungefär en månad (smekmånaden) på sig att skriva sina tackkort, och andra som fått presenter hade en vecka eller två, möjligen tre om det var många presenter. Så bli inte besviken om tacket dröjer en månad eller längre – eller inte kommer alls. Det betyder inte att gåvan inte var välkommen, utan bara att mottagaren inte har fått lära sig vanligt hyfs.

Ett tillägg i tacksammanhanget: julklappar ska man tacka för! Många sorgsna mejl kommer till min spalt från julklappsgivare som inte ens känner till om deras omtänksamma gåva nått sin mottagare – inte sällan mor- och farföräldrar som inte fått veta om barnbarnen har fått det som skickats till dem. Det kan inte vara oöverkomligt svårt att ringa och tacka! Eller skicka ett vykort med tack för den fina julklappen. Obs att det inte är barnens fel att de inte tackar, den skulden faller entydigt på föräldrar/vuxna närstående som inte förstått att de underlättar för barnen både nu och framöver om de lär ut lite vanligt folkvett och hyfs, inte minst beträffande att tacka för presenter.

Magdalena Ribbing

Fråga: Om man tackar nej till en fest som man är bjuden till för att fira någons födelsedag, ska man ändå ge en present eller uppvakta på något sätt? Det gäller vänner som bjöd till en fin mottagning för en jämn födelsedag, men vi fick förhinder. Måste vi ändå ge vår ganska fina present? Vi var ju inte där.

Hur ska man se på presenter överhuvudtaget? Ska det man ger motsvara hur fin festen är?

Svar: Den present man ger till någon oavsett orsak – bröllop, födelsedag, examen – har egentligen inte med den eventuella festen att göra. Presenten är en symbol för den lycka man önskar mottagaren, inte ett kvitto på att man har gått på kalaset.

Kort presentresonemang: själva ordet present har med närvaro att göra; i grunden att man personligen ger en för mottagaren glädjande överraskning. Numera har ju presentens/gåvans grund urholkats ganska rejält. Den kan handla om att uppfylla en uttalad önskan, givetvis härligt för mottagaren. Men en beställning av en present är en annan sak än en överraskning. Det förekommer också krav på presenter och det är riktigt rysligt: man kan aldrig kräva att få något som kallas present.

Den som tackar ja till en fest som hålls för att fira någon tar så gott som alltid med sig en present, en materiell lyckönskan, till föremålet för festen.

Presentens värde ska absolut inte motsvara kuvertkostnaden för gästen, en vanlig missuppfattning. Värdet ligger inte i att man har räknat ut att kuvertet kostar si eller så många kronor, utan i den omtanke med vilken man har valt presenten. Den ska bereda mottagaren glädje, det är inte främst givaren som ska gilla den.

Och kan man inte gå på festen men gärna hade gjort det om man kunnat, så ger man sin present, sin lyckönskan, i alla fall! Skicka den eller be någon annan gäst ta med den. Glöm inte att fästa dit ett kort med namn på givaren.

Magdalena Ribbing