På förekommen anledning: I varje TV-kanal äts det, i allt fler TV-program diskuteras mat och dryck. Programledare och gäster äter och dricker inför hela folket.

Men hur?

Bedrövligt för det allra mesta. De är förebilder, dessa ätare, för sina åskådare, som inte sällan eller rentav för det mesta tar efter det de ser. Alltså kan man tro att det är trevligt eller okej att man stoppar in något ätbart i munnen, smackar njutningsfullt, börjar prata med munnen full eller halvfull, häller in någon vätska, och fortsätter att prata och jubla över läckerheterna medan sörjan i gapet demonstreras tydligt för omgivningen.
Och så viftas det med kniv och gaffel samtidigt. Kanske har en regissör eller annan sagt till att de som framträder i programmen ska vara naturliga, och gärna ”spontana” – och då lyfter ätarna sina händer i axelnivå och gestikulerar med kniv och gaffel.
Det ser gräsligt ut. Möjligen äter många ungefär så i sin ensamhet och det må vara deras ensak. Men äter och dricker man i sällskap med andra, vilket man måste inse att även att TV-tittare är, har man en skyldighet att ha ett hyggligt bordsskick.

Att tugga med öppen mun ser äckligt ut.
Att dricka innan man har tuggat ur och svalt det man har i gapet ser likaså äckligt ut.
Att vifta med besticken ser korkat ut och trist ut och innebär en risk för omgivningen att nås av det som finns kvar på bordsverktygen.
Att stoppa kniven i munnen är sedan mycket länge ett tecken på dåligt bordsskick.
Kan nästa steg bli att snyta sig lite ”spontant” i servetten?

Härmed föreslås alla medverkande i TV-program att tänka på hur de äter och inta föda och dryck på ett för andra uthärdligt sätt.
Den som äter-dricker ser inte sig själv så som omgivningen gör. Beter man sig obehagligt drabbar det övriga i första hand. Dessa kan lätt tappa aptiten, eller känna stark vantrivsel, vilket jag vet av de många frågor som kommer till min spalt angående arbetskamraters, släktingars, vänners tråkiga eller äckliga sätt att äta. Hur man ska få någon i vars sällskap man måste äta att sluta smacka och sörpla är en ofta återkommande fråga.

Man kan förvisso vara en underbar person med de bästa kvaliteter även om man saknar hyfs vid matbordet. Men man gör ett oändligt mycket bättre intryck och uppfattas som en avsevärt trevligare person om man anstränger sig litegrann att äta snyggt.
Och TV-programmens ätare, med få lysande undantag, ska man akta sig för att ta efter.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min sambo är nyvald ordförande i Tapetserarmästarnas riksorganisation. Vi har haft en diskussion och hon anser att jag bör kalla henne Fru ordförande trots att hon aldrig varit gift.

Hur är det med denna typ av tilltal, är det kopplat till civilstatus och hur tilltalar man i så fall en Fröken ordförande?

Svar: Gulligt att din sambo vill bli kallad Fru ordförande av dig! Är det både hemma och på riksorganisationens möten?

Hur som helst har hon rätt, det finns inga fröknar längre i Sverige, de avskaffades av DN 1963. Alla blev fruar på en gång i tidningen. Lika bra det, tidigare var fröken en prinsesstitel, som på Gustav Vasas tid. I Frankrike avskaffades Mademoiselle – fröken – i officiella sammanhang för några år sedan, nu är alla vuxna kvinnor Madame. Liksom i DN oavsett vigsel!

Tilltalet har i nutid ingenting med civilstånd att göra utan är ett artighetsprefix. Men du kan lika gärna säga Ordförande, utan bestämning av kön. ”Talman” sade bland andra Folkpartiets ledamöter i riksdagen för flera decennier sedan när det gällde riksdagens talman som kunde vara en kvinna eller en man. Övriga sade ”Herr Talman” respektive ”Fru Talman” – även till en ogift sådan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Om jag står i en lunchkö och väntar på min tur, händer det att personen som står framför mig har en väninna, visar det sig, som ska komma lite senare för att äta lunch med personen som står framför mig. När väninnan så småningom kommer går hon och ställer sig tillsammans med personen som står framför mig. Hon går före mig och alla andra som har stått och väntat i kön istället för att ställa sig sist och vänta på sin tur. Att jag står i kön och kan ha fått vänta ett tag och kanske har bråttom tas det ingen som helst hänsyn till. Har jag rätt att säga ifrån eller bör jag finna mig i att det är så här?

Svar: Det du beskriver är ett fenomen i den nu så populära genren JAG MIG – och väldigt svårt att komma åt. Du kan om du vill tillrättavisa dessa personer som beter sig fel – för det är faktiskt fel – säga milt och artigt ”vi har alla lika bråttom, så jag föreslår att du som kom nu ställer dig längst bak.” Personen som står längre fram har ju sin fulla rätt att också gå längst bak för att göra sällskap med sin vän.

Att tjinga plats i en kö till någon som kommer senare – nej, det är inte okej! Sedan kan man ju förse sig med tolerans och tålamod, låta nåd gå före rätt och helt enkelt ge sjutton i andras dåliga fasoner. Det kan ge en själv en behaglig känsla av överlägsenhet – ”så där illa skulle i alla fall jag aldrig bete mig, tänk så bra jag är!”

Magdalena Ribbing

Fråga: Som Du ser skriver jag ordet ”du” med stor bokstav när jag riktar mig till en specifik person. Jag är född på 50-talet och hade bestämt för mig att man ”ska” göra så. Jag tycker att det ser respektfullt och trevligt ut, och jag gör mig gärna det lilla besväret att trycka ner shifttangenten för att få till en versal i mejl och brev.

Men min goda vän, född tio år senare, reagerar ganska starkt på detta och tror att jag skriver så för att driva med henne. Att jag gör det som en slags pik om att hon skulle ha satt sig på höga hästar, alternativt tycker att hon är gammalmodig! Så fel det kan bli! Ska jag sluta skriva versal-du eller framhärda med risk för att framstå som uråldrig?

Svar: Er, Du och Ni skrevs förr med versal (stor) inledningsbokstav för att markera respekt. På samma sätt skrev man titlar med versal begynnelsebokstav, Herr, Fru, Fröken. Det är gammaldags och språkinstanser av flera slag rekommenderar gemen (liten) inledningsbokstav i modern svenska.

Lustigt nog har versalt D och N smittat av sig på en del frågeställare som skriver Jag med versalt J. Det däremot är högst oartigt, alltså att ge sig själv en större betydelse.

Men att din vän retar sig på ditt versala D är ändå dumt av henne. Malligt kan det versala D:et inte vara.

Du med ditt Du skriver det du uppfattar som artigt, hon tror att du driver med henne – och bådadera är någon form av misstag. Det är alltså inte extra artigt i modern svenska med Du – så håll vänskapen vid gott humör genom att skriva du.

Det gör jag alltid, för den delen.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag arbetar som undersköterska på ett äldreboende. Har arbetat där i några år nu och börja lära mig att det här med skvaller går upp och ner, tar aldrig slut, det bara ändrar karaktär och ämne. Skvallret som är just nu gör mig själv och kollegor illa när man till slut få höra detta.

På ett äldreboende finns det många öron och de gamla lyssnar och mår antagligen också dåligt av detta. Trots att jag arbetat på samma avdelning i några år har i princip alla mina kollegor bytts ut.

Vad kan jag göra för att stävja skvallret utan att hamna utanför?

Svar: Det är svårt att komma åt en obehaglig ”företagskultur” som det kallas när en företeelse förekommer konsekvent på en arbetsplats. Men skvaller är en närmast normal verksamhet på flertalet arbetsplatser, och kan ibland fylla en funktion som information eller diskussion med syfte att förbättra något. Förmodligen lika ofta förekommande är skvaller av elak sort som sägs  enbart för att göra skvallraren själv intressant eller för att skada någon annan. Det är det senare sorten som ska motarbetas, den som handlar om individer och deras privata angelägenheter som inte har med arbetet att göra.

Du kan ständigt ifrågasätta den sortens skvallrande, alltså när någon kollega säger att ”har du hört att X gör si och så”  eller ”du vet väl att X har xxxx” säger du att det har du inte hört, men det verkar inte så sannolikt.

Skvallraren blir sur och tycker att du är trist, men får sig också en tankeställare. Vid dumt skvaller om andras privata förhållanden kan du fråga varifrån den informationen kommer. Om skvallraren säger ”ja det hörde jag av X, han/hon sa att Y har själv sagt det” så frågar du om verkligen den Y som skvallret gäller skulle ha berättat detta för X.

Du kan också artigt undra varför skvallraren säger detta, ungefär ”jaså, men varför säger du det till mig?” underförstått att den förmedlade informationen har varken du eller skvallraren med att göra. Berättas skvallret för flera på en gång kan du vända dig till dessa och fråga ungefär ”oj då, har någon av er hört det där?”

Alltså relativt vänligt kräva bevis, information om källa, ifrågasätta.

Och de som bara låter den elaka skvallret pågå för att inte själv riskera något, ska tänka på att skvaller kan göra att den utsatta personen försätts i ett slags isolering på arbetsplatsen, vilket i sin tur kan få förfärliga följder. Mobbning heter det, och det är olagligt. Alltså: att bara tiga när man hör och ser sådant som man förstår är fel, är att samtycka, medverka.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en samlarhobby som ibland kostar lite extra. Nu har en i samma hobbykrets låtit oss andra veta att hon behöver pengar för veterinärkostnader. En trevlig och rar människa. Jag känner inte henne mer än så men vi har alltså samma hobby. Många har gett henne pengar och hon tackar så tydligt att alla märker vem som varit givmild. Jag skäms över att jag inte gjort det!

Saken är att hon vill ha pengarna som donation. Hon har inte nämnt att de skulle vara ett lån.

Jag tycker om djur, har själv en katt och vet mycket väl hur kostsamt det kan bli hos veterinären. Jag utövar gärna välgörenhet men det här är något annat. Damen jobbar och har råd till sin hobby. Veterinärkostnaderna (en hel månadslön enligt henne) kom oväntat men själv skulle jag betala själv avstå från hobbyn och allt annat onödigt tills ekonomin blivit bättre och veterinärkostnaden kan betalas. Jag har försökt ge henne råd istället för pengar, som att diskutera avbetalning med veterinären osv.

Och: talar hon sanning? Jag vet ju inte!

Vad ska jag säga till henne? Önska allt gott? Jag vill vara vänlig och artig men visa att jag inte tycker det här är okej. Jag hoppas det löser sig, jag lider verkligen med husdjuret och skulle vilja hjälpa men pengar ger jag inte. Tänk om hon startar en trend; vem är nästa? Det är alltid någon som behöver pengar! Jag vill inte vara någons bankomat, min ekonomi klarar inte av det.

Den gemensamma hobbyn betyder problem; hon vet vad det vi samlar på kostar om jag skaffar mig något. Det i sin tur betyder att hon inser att jag haft si och så mycket pengar – pengar som jag kunde ha gett till henne men använt själviskt istället…

Det här plågar mig dag och natt och jag vet inte vad jag borde göra och säga. Jag älskar den här hobbyn verkligen, har hållit på i flera år. Nu förstör hon glädjen, jag känner bara skuld och skam. Magdalena, vad gör jag med henne?

Svar: Vad i allsin dar är det för konstig önskan från en självförsörjande person till relativt avlägset bekanta! Att be om, snubblande nära lika med att begära, pengar som man inte avser betala tillbaka är tiggeri och hör inte hemma i ett sådant här sammanhang.

Denna person har lön, har råd med en tydligen ganska kostsam hobby och ett husdjur som kostar henne pengar. Bådadera är hennes fria val. Hon ska verkligen inte tigga pengar till husdjurets behandling, hon kan ta ett lån eller som du föreslår, be om avbetalningsplan hos veterinären. Det låter i mina öron pinsamt och självupptaget att förutsätta att andra ska avstå från något, exempelvis sina hobbies, för att hjälpa henne med vad som till slut också är en sorts lyx, att ha ett husdjur.

Du antyder att det kanske inte är riktigt så som personen beskriver, när du säger att du inte vet om hon talar sanning. Har denna skugga av ett tvivel en rimlig grund borde det få dig att inte ge henne ett öre i present.

Så ge inte några pengar, men var förstående och vänlig – och känn inte minsta aning av skam över att du inte ger bort resultatet av ditt arbete, dvs ger av din lön, till henne. Den som ska skämmas är hon som förväntar sig att hennes vänner ska betala för hennes husdjurs behandling. Det måste ändå vara ett personligt ärende att hantera.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag läste en frågeställning gällande om man kan förvänta sig att få mat som man inte är allergisk mot, när man är bortbjuden. Jag tyckte att svaret var lite konstigt. Som värdinna/värd vill man naturligtvis att alla ska bli nöjda.

Många är de gånger jag varit på middag med människor som håller olika dieter på grund av vikten eller av etiska orsaker. För mig är saken glasklar. Avvikande kost tas hänsyn till, men i första hand när det gäller allergier, jag vill ju inte att mina gäster blir sjuka. Att tänka annorlunda tycker jag är egoistiskt.

Svar: Frågan om specialkost återkommer då och då, och jag vet inte vilken fråga du syftar på. Men mina svar är förstås desamma oavsett hur frågan formuleras: att som gäst kan man inte kräva eller förvänta sig att få just det man vill eller kan äta.

Som gäst ska man meddela allergier och matintolerans redan vid inbjudan. Klarar man inte att äta viss mat måste inbjudaren få veta det från början. Men en gäst som är vegetarian kan inte förvänta sig en vegetarisk middag för samtliga, lika lite som en gäst som inte tål gluten inget kan förvänta sig att rätterna är glutenfria osv. Det är både för stort besvär och för stor risk för en privatinbjudare att garantera specialmat till vissa gäster – sällan är det ”bara” en gäst som inte tål/vill äta det ena eller andra. Specialrätter till flera gäster vid en middag blir omöjligt att tillreda för en privatperson, däremot inte på en restaurang.

Därför ska man som gäst säga vid inbjudan ”tack, så roligt, jag informerar genast om att jag inte tål gluten/är vegetarian/inte äter fläskkött (eller vad det är som man inte kan äta)- men jag tar gärna med mig en egen rätt om det är okej för dig”. Många inbjudare säger då att det inte behövs, men de som är osäkra på om de kan tillreda den specialmat som krävs säger lättat att det får gästen gärna göra för att inte riskera något.

Tyvärr är det ganska många nutida gäster som anser att idén med en bjudning är att de ska få den mat just de vill ha – de menar att det inte är någon bjudning om de måste ta med en egen maträtt. Men det är att missuppfatta bjudningens tanke. Det handlar inte om att gästerna i första hand ska bli mätta på sin meddelade favoritmat, utan om att en samling personer ska få tillfälle att umgås och prata med varandra under trevliga former. Att äta tillsammans är en del av denna gemenskap, men inte det enda eller ens det mest viktiga.

Däremot ska gästerna givetvis aldrig behöva riskera sjukdom eller att må illa av det som bjuds och därför måste de meddela vad de inte tål – och erbjuda sig att ta med en egen rätt.

Magdalena Ribbing

Fråga: På mitt arbete sitter vi flera stycken i samma rum, vanligen ett halvdussin. Vi tar alla hänsyn till varandra vid telefonsamtal och diskussioner som inkluderar även andra saker än jobbfrågor, men på senare tid har en av oss börjat tugga tuggummi frekvent (läs: flera gånger per dag). Detta sker ackompanjerat av ett smaskande och bubbelblåsande. De flesta av mina kollegor i rummet kan stänga av detta ljud, men jag störs extremt då jag tycker att tugga med öppen mun är något av det äckligaste man kan göra.

Bubbelblåsandet blir pricken över i:t. Kan jag säga ifrån? Hur gör jag det i så fall på ett snyggt sätt? Annars är jag en inte så lättstörd kollega.

Svar: Förståeligt att du irriteras av smaskandet som tuggummituggare åstadkommer. Ta reda på (fråga vänligt) om tuggandet beror på något särskilt, som behov av distraktion efter att ha slutat äta godis/snusa eller något annat. Är det så tycker jag att du ska visa mer förståelse.

Men oavsett orsak kan du faktiskt milt och i enrum säga till tuggaren, gärna i samband med din fråga om eventuell orsak, ungefär ”jo, det har blivit ett problem, hoppas att du inte blir sur, men det är så att jag inte kan koncentrera mig när jag hör ditt tuggummituggande, såskulle du vilja sluta tugga tuggummi eller tugga så att det inte hörs; ditt bubbelblåsande är också jobbigt, så jag skulle bli väldigt tacksam om du drog ner det.”

Alltså inte antyda att tuggaren är äcklig, utan att det är du som har problem med ljudet och bubblorna (lite väl barnsligt att blåsa tuggummibubblor!). Du ska ju fortsätta att jobba med vederbörande, och fräser du något argt blir det svårare med arbetsgemenskapen.

En normalt vettig människa förstår vad du menar och säger då något åt det här hållet ”oj då det har jag inte tänkt på, jag ska tugga tyst hädanefter – och sluta blåsa bubblor”.

Säger tuggaren att vederbörande inte bryr sig om att du blir störd så får du gå till er chef och be att få byta plats så att du sitter så långt som möjligt, helst utom hörhåll, för tuggaren. Eller att tuggaren förflyttas en bit bort från dig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har vid flera tillfällen stått med nytvättade händer hemma hos vänner och bekanta och inte vetat hur jag ska få dem torra. Väldigt få har en tydligt utmärkt gästhandduk, vilket gäller även hos familjer som är superorganiserade i allt möjligt annat. Har Magdalena något förslag på hur man då gör? Deras privata handdukar känns inte helt bra att använda (varken för dem eller för mig) och att använda toalettpapper känns inte heller som en utmärkt idé.

Svar: Alla värdpersoner tänker inte på handduksbehovet när de har gäster. Men det är inte något stort problem, händerna blir ju inte blötare än att man kan vifta dem torra på ett litet antal sekunder. De privata handdukarna ska som du påpekar, absolut inte användas av flera skäl. Lite toalettpapper är en nödåtgärd som torkhjälp.

Men bäst är förstås en liten trave små fräscha gästhanddukar, tydligt markerade (skylt ovanför gästhanddukarna med texten Gäster och fötter kan med fördel avstås från för undvikande av missförstånd).

Svaret på din fråga är alltså att lufttorkning rekommenderas. Ett par sekunders torkvinkande på toaletten märks inte och du slipper genera värdpersonerna genom att påpeka att de slarvat med omtänksamheten.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hemma har vi problem som ofta uppstår när min 75-åriga mor är bjuden till oss på middag eller fika.

Hon pratar ofta och långa stunder med mat i munnen så att man dels inte hör vad hon säger och dels tycker de närvarande att de är ofräscht att behöva se henne klafsa runt med maten i öppen mun.

Trots att vi i familjen är samlade för att äta mat eller fika tillsammans så svarar hon alltid i sin mobiltelefon om den ringer. Inte nog med det utan hon börjar också högt och tydligt prata med den som har ringt som om vi inte fanns där. Vi tycker att detta beteende är respektlöst mot oss andra och det skickar också ut knepiga signaler till våra barn om hur man ska bete sig i sitt umgänge med andra människor.

Jag har diplomatiskt och vänligt försökt att förklara för min mor att det vore önskvärt om hon kunde försöka att tänka på de här sakerna när hon besöker oss, men hon tar inte detta till sig och viftar bort det hela som att jag är överkänslig eller att jag bara ska kritisera henne för ”allting”.

Vad gör vi? Har Magdalena något tips? Vad ska vi säga till henne?

Svar: Det du beskriver kanske kan höra ihop med åldern – ett slags ointresse i föreställningen att man är så pass gammal (fast jag tycker inte att 75 år är så fasligt gammalt!) att det inte spelar någon roll längre om man uppför sig lite utanför ramarna. För det är väl på senare tid som din mor har börjat bete sig så självupptaget som du beskriver? Annars hade du inte behövt bli så besvärad.

Du kan än en gång, vänligt och bestämt, säga till din mor att hemma hos er får hon avstå från att prata med mat i munnen därför att det är viktigt med snyggt bordsskick vilket ni inpräntar i era barn, hennes barnbarn, som hjälp att klara sig bättre sig i livet. Hon inser kanske inte hur äckligt det ser ut med mat-i-munnen-prat, eftersom hon inte ser det själv. Förklara milt! Du vet ju att man inte ska prata med munnen full av mat, och det är rimligen dina föräldrar som har lärt dig detta. Så din mor bör ju känna till denna enkla regel.

Avstå gärna från den metod som kunde läsas om i barnböcker förr i tiden: att härma samma olämpliga beteende så att den som beter sig illa ser hur det ter sig. I det här fallet skulle ni andra kring bordet börja prata med mat i munnen så snart din mor gör det. Men bättre, tror jag, är att ni andra inte pratar med din mor förrän hon har svalt det hon har i gapet. Vänd er diskret till någon annan vid bordet och samtala. Börja prata igen med henne när hon har tuggat ur munnen. Så småningom upptäcker din mor vad som föranleder pauserna i kommunikationen med henne, och kanske bryr hon sig om det och förbättrar sitt bordsskick. Om varken din övertalning eller detta lilla knep hjälper får du nog stå ut med din mors sätt – och förklara för barnen utom hörhåll för din mor att så som hon gör ska man absolut inte göra.

Mobiltelefonen är ett modernt problem som är svårt att få bukt med, tror jag med tanke på hur så många människor som ser sina mobiler som något slags förlängning av deras kroppar och aldrig kan lägga undan den extra extremiteten.

Men om du vet att din mor inte är ett dugg senil, så kan du använda samma typ av stopptrick som vid bordet – det måste du också informera övriga om innan din mor anländer. Så snart hon börjar prata i sin mobil reser ni andra er och går ut ur rummet. Frågar hon varför ni gör det, säg att ni inte vill störa hennes samtal. Hon kommer att förstå efter en eller ett par gånger, och om hon inte är sur/envis kommer hon att sluta mobilprata i alla fall i ert sällskap.

Med allt detta sagt tänker jag ändå att man ska vara snäll och försöka ha överseende med att en äldre person beter sig lite som vederbörande vill i sin föräldrasjälviskhet. Tolerans, tålamod och mildhet är bättre än att försöka förändra en äldre persons sätt. En gång ingår man själv i den äldre generationen och kommer att uppskatta frånvaron av kritik mot det man kanske gör omedvetet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Mitt föräldrahem ligger i ett område som skulle kunna klassas som idylliskt, om det inte vore för somliga grannar. Nu krattar alla i kvarteren sina gräsmattor, om än med varierande ambitionsnivåer. Till min moders fasa och min förvåning upptäckte vi att grannen som delar staket med oss hade kastat över stora högar med löv från sin trädgård till vår. Vi är inte helt säkra på varför, men det kan ha ett samband med att ett av våra träd har några grenar som sticker in på hennes tomt, vilket medför löv på gräsmattan. Hon har bett oss att kapa trädet, och vi sa att hon fick kapa de grenar som stack över till hennes tomt, om hon så önskade. Till saken hör att grannen har bott i samma hus sedan det byggdes på 1930-talet, och därmed är kvarterets i särklass äldsta.

Hur ska vi göra för att få henne att förstå att vi inte uppskattar att hon kastar över löv till vår trädgård?

Svar: Ett svar skulle kunna vara detta: Tala med grannen. Fråga om hon har placerat löv i er trädgård. Säger hon att nej, det har hon inte, så är det bara för dig och din mor att tåla lögnen, samla ihop löven och forsla bort dem, det ska mycket till innan man säger till andra att de ljuger. Svarar grannen att ja, på grund av löven som fallit från trädgrenarna från ert träd in över hennes tomt har hon föst över alla löv till er. Be henne då ta hand om löven. Säger hon att det gör hon inte kan ni meddela att ni då flyttar tillbaka dem på hennes tomt.

Ett annat svar kan vara detta: Sådana här situationer skapar osämja, tråkigheter, hämndbehov, och det kommer att växa och kan bli oöverstigligt om något eller några år. Det är förståeligt att du och din mor ilsknar till när en granne beter sig illa. Men mycket mer effektivt än aggressivt mothugg är att ni, gärna synligt för grannen men helt lugnt, tar hand om dessa löv och forslar bort dem.

Vid nästa möte med grannen säger ni fromt ”behöver du hjälp att ta bort dina löv? det verkar ha blåst mycket här – vi fick stora högar av andras löv på vår tomt”. Har grannen det minsta förstånd begriper hon att det var sista gången hon kunde göra något sådant som att lägga sina löv på er tomt.

Hoppas att du tycker som jag, att den senare varianten av svar är den bättre.

Magdalena Ribbing

Fråga: Själv är jag av den uppfattningen att portkoder är ett gissel som avskärmar och isolerar människorna mer. Men nu när de flesta uppskattar den illusion av säkerhet de inger, undrar jag varför inte människorna kan inkludera sådan vital information i sina inbjudningar.

Jag får hundratals inbjudningar varje år från företag, möten, vänner och släkt där följande information saknas: adress, portkod, tid. Ibland står det typ första onsdagen i november, ibland vecka 43 eller vecka 26. Veckonummer är också ett otyg.

Varför ska den inbjudne behöva ringa värden för att få saker förklarade? Ofta sker dessa samtal dessutom när värden är som mest upptagen, när han/hon har händerna fulla av festförberedelser.

Hur ska man få de som bjuder att förstå vikten av en tydlig inbjudan, med rätt information?

Svar: En intressant fråga! Och aktuell – du är inte ensam om att sakna information på inbjudningar. Du frågar inte om det som hade varit förståeligt, nämligen hur man i förväg ska kunna påverka värdpersoner så att dessa formulerar sig korrekt i inbjudan. Jag svarar ändå på detta med att det inte går att korrigera i förväg. Den som skickar en inbjudan måste själv ta ansvar för att  inbjudan innehåller rätt information. Sådant kan man reda på, exempelvis genom att läsa denna spalt.

Du och alla andra kan föregå med gott exempel, förstås, och alltid skicka rätt formulerade inbjudningar. Sådana från företag och liknande kan du knappast göra något åt, och dessa formuleras alltför ofta av konsulter i festbranschen som inte alltid finner det viktigt med enkel information. Men släkt och vänner kan du säkert få att tänka efter lite bättre till nästa fest genom att du pratar om detta med inbjudningar vid lämpliga tillfällen. Inte angående just deras oprecisa förstås, men allmänt.

Den som får en illa formulerad inbjudan avråds från att falla för frestelsen att returnera inbjudan med frågetecken där viktiga detaljer saknas. Så gör man inte. Det vore riktigt dålig stil.

En vettig inbjudan innehåller några fasta delar som inte kan designas bort: namn på den som bjuds, datum, klockslag, plats med adress och portkod, eventuell anledning till festen, tydlig tolkningsbar klädkod (om kalaset är så fint att det ska vara en sådan), vilket slags dryck/måltid som bjuds för att gästerna inte ska komma uthungrade till jordnötter och vin eller proppmätta till trerättersmiddagen.

Viktigast förstås vem som bjuder! Sista svarsdatum och adress som svaret ska skickas till ska också stå. Men inte osa – det är allt färre som förstår att osa som tyds ”om svar anhålls” vilket innebär att du ska svara, antingen ja eller nej – så skriv Svar istället.

Och prata om detta trevliga ämne med korrekta inbjudningar, när det blir möjlighet. Alltid kan det påverka någon.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag arbetar sedan många år på en stor arbetsplats med nästan enbart akademiskt utbildade medarbetare.
Många av dessa har för vana att vid måltidens slut snyta sig i servetten – mer eller mindre grundligt – för att därefter helt prydligt vika ihop den och placera den vid tallrikskanten. Det är ganska – – – obehagligt.

En gång bad jag min bordsgranne att ta bort den servett som hen snutiti sig i, men fick en oförskämdhet till svar.
En annan gång var jag med en arbetskamrat på en restaurang och gjorde hen uppmärksam på att människor vid andra bord missbrukade servetten. Hen höll med mig om att det var trist, varefter hen inom någon minut gjorde sammaledes.

Beteendet verkar påfallande vanligt i Sverige, också bland folk som borde veta bättre.
Hur förebygger man att vuxna i ens närhet inte gör så, och vad gör man när det sker?

Svar: Det alltför ofta förekommande servettsnytande är en förskräcklig äcklighet som jag har kämpat mot i många år i min spalt och mina böcker, även några gånger i TV där företeelsen har ifrågasatts -”nämen så gör väl ingen?” Jodå. Så gör många.

Av andra har jag  fått svar som ”vadå? vad gör det? servetten är av papper, spelar väl ingen roll” – eller ”vad ska jag annars snyta mig i?” –  alltså en total oförståelse för det ytterst obehagliga i att dels djupsnyta sig vid ett matbord i andras åsyn och inte minst åhöro, dels parkera sitt utsnutna snor i andras närhet och för den delen, den grava oförskämdheten att anse det rimligt att någon annan bär bort ens snor.

Min kamp har nått föga framgång. Jag kan inte komma på någon bra metod att få människor att inse vad de gör när de snyter sig i servetten och lämnar kvar den på matbord eller andra bord – istället för att om de nu har bestämt sig för att snyta sig i servetten, själva ta hand om den. Och att det vore så oöverkomligt svårt att ta med sig ett paket pappersnäsdukar förstår jag faktiskt inte. Inte heller vet jag vad man kan göra med en servettsnytares servett – annat än att diskret säga ”den där tar du förstås hand om själv” vilket säkert inte kommer att bli ett uppskattat påpekande.

Men de kloka kommentatorernas förslag välkomnas – kanske kan vi bilda en folkrörelse med mottot ”Slut med servettsnytandet!”

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min sambo väntar vårt första gemensamma barn och detta syns ju av naturliga skäl mest på mig. Vi är helt överens om att vi ska dela lika på föräldraledigheten, där jag som mamma tar första halvan och han som pappa tar andra halvan. Till saken hör att jag arbetar inom ett kvinnodominerat yrke och den senaste tiden har jag fått många frågor om hur jag kan ”låta” min sambo vara hemma så pass länge?

Det kommenteras även gärna friskt om att det ”minsann kommer bli annorlunda när väl barnet är här”, de menar alltså att jag som mamma kommer vilja vara hemma längre än halva tiden. Det tvivlar jag i och för sig inte på, men vårt barn har ju två föräldrar och med de fina möjligheterna som vi har i Sverige där båda föräldrarna kan vara hemma lika länge ser vi det som självklart att göra på det viset. Jag ser det inte heller som att jag har företräde som förälder till vårt barn, vi är ju båda föräldrar på samma villkor. Dock verkar många andra välmenande kvinnor på min arbetsplats veta bättre och vara säkra på att jag kommer ändra mig.

Hur ska jag bemöta detta? Jag börjar bli trött på att ständigt behöva försvara beslutet som vi gemensamt har tagit. Är det någon som har mer erfarenhet av barn så är det min sambo som har jobbat i förskoleverksamhet, och jag har knappt träffat ett barn i hela mitt liv så är det erfarenhet och lämplighet som personer tänker på så skulle nog pappan till vårt barn få vara hemma mest.
Hur säger jag på bästa sätt ifrån att vi sköter detta själva och vill jag ha råd så kommer jag att be om det?
Jag har försökt förklara med ovanstående argument men diskussionen återkommer varje vecka och det börjar bli väldigt tröttsamt.

Svar: Det är människors eviga misstag att tro att de har rätt att meddela andra hur dessa ska leva. Du kommer inte att få dem att förstå att du inte oombedd vill ha deras råd om du inte säger ifrån mycket tydligt, med risken att de blir sura och tycker att du är ovänlig och otrevlig.

Försök ändå att med vänligast möjliga tonfall säga ungefär ”tack för din omtanke, du förstår säkert att det här har X och jag diskuterat och vi vet precis hur vi vill ha det, tack som sagt men vi behöver inte några råd/synpunkter om detta”.

Kommer det förnyade förnumstigheter från alla dessa besserwissrar så sucka och säg ungefär ”ja, nu har jag hört så mycket från alla om hur jag ska leva så jag tror att det är dags att jag stänger förslagslådan”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag börjar undra om andra ska bestämma hur jag ska prata. På senare tid har allt fler satt igång någon sorts rättande av ord som jag använder. Inga konstiga ord, men nu börjar jag tröttna på att andra klagar. Varje gång jag säger ordet tjej muttrar min närmaste arbetskamrat att det är nedvärderande. ”Kvinna heter det” brukar hon säga. Men jag hör ju många femininer som säger tjej om sig själva och sina väninnor. Att jag är man kan väl inte betyda att jag inte får säga tjej?

Sen har jag en kompis som påstår att han inte tål att jag säger ordet dass. Det gör jag när vi är i min sommarstuga i skärgården utan rinnande vatten och då är det knappast toaletter man talar om, anser jag. Men min kompis säger att dass låter så illa så han blir förstoppad.

En annan kompis hatar orden macka och fika, hon påpekar varje gång jag säger det, att det heter kaffe och det heter smörgås.

Min fråga är om det är jag som måste anpassa mitt sätt att prata till andras synpunkter på vad som är okej ord? Ska inte dom tåla mitt sätt att prata? Eller måste jag ändra mig för deras skull? Vad kan jag säga till dom?

Svar: Ords innebörd kan skilja sig åt för olika människor. Man kan avsky ett ord för den betydelse man själv ger det men andra kanske  inte alls uppfattar ordet på samma sätt.

Vissa ord ska man inte stå ut med, de rasistiska, nedvärderande, hatfyllda – jag vill inte upprepa dem här, alla vet vilka de är. När de används har man både rätt och plikt att protestera. Och man kan vänligt be den som svär grovt eller använder könsord att avstå från det i ens närvaro och förklara att man tar illa upp, om man gör det. Men de banala orden tjej, dass, fika och macka har inte sådan valör att det är självklart att välja bort dem.

Din arbetskamrat som inte vill kallas för tjej eller ens höra ordet saknar kanske en del av det självförtroende som kan ge distans eller tolerans till ord som hon ger en annan innebörd. Hon vet ju rimligen att du inte menar att tjejer är sämre varelser än kvinnor. Och din kompis som inte klarar av ordet dass är kanske som det heter, lite fin i kanten. Likadant med din andra kompis som inte tål att höra fika och macka – så vanliga som dessa ord är kan man knappast tillåta sig att avsky dem.

Eller så kan man det och ryser invärtes. Men det är inte ohyfsat att använda dem och de kommer inte i närheten av det (i och för sig halvfåniga) begreppet brott mot etiketten.

Så: nej, du måste inte ändra ditt språkbruk. Du kan milt säga när du kritiseras för ditt ordval ungefär ”oj då, så tråkigt att du tar illa upp, jag blir också ledsen över att du kritiserar mig för detta vanliga ord”.

Om du däremot vill glädja dessa ordkänsliga personer så avstår du från just de ord som de ogillar så starkt när de hör vad du säger. Det vore snällt av dig, och omtänksamt. Och kanske rentav lite roligt att försöka hitta synonymer?

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har ett par mindre företag med några anställda. Ofta när jag träffar bekanta så frågar dom: hur går företaget? växer det? vilka kunder? har ni osv.

Självklart är jag villig till att svara om det är i affärssyfte som man frågar. Men jag upplever att många frågar av nyfikenhet för att luska fram hur det går, vilket i sig betyder ”hur mycket tjänar du”.
Vid ett tillfälle så frågades det hur mycket jag sålde för och hur många anställda jag har. Det innebär att eftersom jag är i tjänstesektorn kan man lätt räkna ut vilka marginalerna blir. Detta är ett evig tjat på alla middagar och möten med bekanta. Hur att göra för att inte behöva svara?

Svar: Visst är det märkligt med all denna nyfikenhet och mystiska behov av att rota i andras byrålådor!

Din fråga är i samma genre som många, många andra – alla skiljer sig åt i detaljer men är i grunden densamma: hur mycket pengar tjänar du?

Det är bedrövligt, pinsamt och givetvis gravt ouppfostrat att fråga på det sättet – till skillnad från en vänligt intresserad fråga av typen ”är du nöjd med marknaden?” eller ”har du hört att …(någon nyhet i företagsbranschen)?” Alltså sådana frågor som inte gör att du förväntas uppge summor utan kan svara allmänt om du vill, utan att behöva gå in på detaljer i din verksamhet.

Men ”hur mycket säljer du för?” osv är enbart drulligt. Den metod du kan använda är att svara synnerligen löst på gränsen till obegripligt, ungefär ”ja du, det vet jag inte riktigt men något är det såvitt jag minns” eller på frågan ”vilka kunder?” svara ”affärshemlighet du vet!” eller hur många anställda ”ojojoj, jag kan inte räkna dom alla” och så vidare.

Fortsätter frågorna att komma så fortsätter du att svara lika oprecist. Och blir det riktigt tjatigt kan du till slut säga ”nämen nu låter det som om du vill köpa mitt företag, men det är inte till salu!”

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har precis köpt min första damkavaj/blazer. Den har tre knappar. Jag har förstått att den nedersta lämnas oknäppt, men kan man knäppa de två översta? Utan den översta knappen knäppt blir den väldigt djupt urringad, den är skuren ganska långt ner i urringningen som den är.

Min andra fråga är om man kan lämna den uppknäppt när man står och går? Den ska ju inte vara knäppt när man sitter ner, men är det alltså korrekt att inte knäppa den när man ställer sig upp? Jag tycker den sitter lite snyggare då. Jag ska ha kavajen på mitt nya jobb.

Svar: En kvinnas jacka eller kavaj är inte detsamma som en mans, och sättet att bära den behöver verkligen inte efterlikna mäns traditionella bruk beträffande kavajbärandet. Du kan ha alla knapparna knäppta eller ingen alls, precis som du vill, antingen du sitter ner eller står upp.

Om du tycker att din kavaj är för djupt ringad skulle det kunna vara praktiskt att ha en blus eller top under.

Att män – eller kvinnor – knäpper upp kavajen när de sitter ner beror på att det blir bekvämare så. Men som sagt, du gör precis så som det är bekvämt för dig. Upp- eller nerknäppt, efter behag, smak och tycke!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har börjat dansa bugg och jag undrar helt enkelt om Magdalena har några förslag på vad jag kan säga när jag blir uppbjuden och inte vill dansa med just den personen?

Är det överhuvudtaget okej att svara ”nej” på frågan ”Får jag lov?”

Svar: Nej, det är inte okej utan tvärtom ovänligt att säga nej till får-jag-lovfrågan från en person som är på en tillställning eller kurs i samma syfte som man själv, här alltså att dansa. Din fråga antyder att det är något slags kurs som du går på. På en krog eller diskotek blir det skillnad, där kan man vänligt säga ungefär ”nej tack, jag vilar en stund” till en obekant vsrs uppsyn man ogillar.

Du kan ha skäl att säga nej till någon på din buggkurs om det är en sådan detta handlar om, men du behöver linda in detta nej. Du ser förmodligen personen närma sig och då bestämmer du dig för att du vill gå ut och få en nypa luft eller gå till damrummet eller vila från dansen en stund osv. Men att bara säga ”nej tack ” när någon i samma sammanhang som man själv befinner sig bjuder upp är i princip som att säga ”jag tycker inte om dig” och det är inte okej enligt vanligt folkvett.

Det du kan göra är alltså att finna en förklaring till att inte vilja dansa med den som bjuder upp dig. ”Tack, men jag är just på väg ut” eller ”jag klarar inte mer bugg just nu” eller ”jag pratar med X här och vill inte avbryta samtalet” eller något annat som du kommer på att säga. Förklaringarna kanske är genomskinliga men bättre det än att säga ett resolut och uppriktigt nej.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hur kan man på ett tydligt sätt och en gång för alla säga till sina barn att man inte är intresserad av att vara barnvakt till barnbarnen på helgerna? Vi har fullt med vänner, intressen och annat som tar vår tid på helgerna, och har inget intresse av att vara barnvakter på vår lediga tid från arbetet.

Självklart så vill vi träffa våra barn och barnbarn tillsammans, då vi firar familjehögtider och annat men det är just barnvakt utan föräldrarna som vi inte är intresserad utav.

Svar: Det kan nog vara besvärligt för föräldrar att påpeka att de inte vill vara barnbarnsvakter – motsatsen är säkert vanligare, alltså att mor- och farföräldrar gärna träffar barnbarnen utan föräldrarna, både för att det är roligt och för att skapa en egen god kontakt.

Att säga till sina barn att man bara vill umgås med barnbarnen tillsammans med deras föräldrar kommer antagligen att uppfattas som en tråkig attityd. Samtidigt har man all rätt att välja när man vill och hinner träffa såväl sina vuxna barn som sina barnbarn.

Det kan vara bra att du säger som det är: ”vi älskar dessa underbara barnbarn men vi hinner inte vara barnvakter till dem på helgerna då vi ändå har fullt upp, utan föredrar att umgås med dem tillsammans med er, våra barn”.

Antagligen blir era barn besvikna, ”alla andra” mor- och farföräldrar ställer ju upp, som det heter, och passar barnbarnen så att föräldrarna får ledigt då och då. Däremot är det inte en så kallad tradition att luta sig mot, utan mer en del av det moderna samhället där båda småbarnsföräldrarna arbetar och behöver hjälp med det som kallas livspusslet. Där fattas biten att även mor- och farföräldrar i dag kan vara yrkesarbetande och ha lika mycket behov av ledig tid som deras barn med småbarn har. Många mor- och farföräldrar tycker att de har passat barn tillräckligt med sina egna barn, och vill bara ha det lättsamma kvar, alltså att träffa barnbarnen när deras föräldrar är med och tar ansvar för dem.

Därför tror jag att det är extra viktigt att du förklarar att det handlar om er bristande tid, att ni har mycket omkring er. Det är föräldrarna som ska ta hand om sina barn, inte den äldre generationen, för den delen ska varje form av hjälp vara frivillig och helst trevlig för de som hjälper.

Men räkna inte med stor förståelse från början – och kan ni ställa upp några extra gånger har ni mycket att vinna, barn kommer ihåg vilka som har brytt sig om dem.

Magdalena Ribbing

Fråga: Från vår uppväxt i Bromma har jag och min fru fått lära oss att det är artigt och väluppfostrat vid middagar att bjuda om av den goda maten. I vår bekantskapskrets verkar den sedvänjan fortfarande gälla. Den stammar naturligtvis från gamla tider då man inte vill låta gästen gå hem hungrig och man inte vill verka snål.

Nyligen hörde jag på radion att en tredjedel av jordens befolkning är överviktig eller fet och att den siffran snart väntas stiga till hälften. Mot den bakgrunden verkar vår etikett som värdinna och värd vara direkt hälsofarlig. Ungefär som att bjuda på cigarretter till kaffet efter middagen. Stephan Rössner jämförde världens fetmaepidemi med rökning vad beträffar hälsorisker.

Min fråga är därför: vad är artigt och korrekt vid dagens middagsbjudningar beträffande ombjudning av maten?

Svar: Gästfrihet är sedan urminnes tider att bjuda gästen på det bästa huset har – alltså så generöst och bra man förmår. Det är inte värdpersonernas sak att hindra gästen från att äta mer än vad som synes vara hälsosamt. Även om jag har sympati för ditt resonemang svarar jag att finns det mat för en andra omgång vid en bjudning så ger man gästerna den möjligheten.

Däremot, och det är ännu viktigare, låter man bli att truga sina gäster. Inget upprepat ”men ska du ändå inte ta en bit till” eller ”lite mer klarar du väl” eller ”passa på att äta medan det finns mat” eller någon annan av alla de fraser som också har kännetecknat gästfriheten genom tiderna. Förr trugade man som en del av artigheten, gästen förväntade sig att trugas tre gånger innan det gick an att tacka ja till ombjudning. I dag ska man inte truga, både av de skäl som du anför och därför att det är besvärligt för en gäst som inte orkar mer mat, eller inte tyckte om maten, att upprepa sitt nej tack med tillräcklig hövlig variation.

Man skulle som värdperson också kunna säga när maten bjuds första omgången ”det blir ingen ombjudning i dag” så tar gästerna så mycket av maten som de beräknar att de vill ha. Ytterligare ett alternativ är att servera maten upplagd på tallrik, alltså att portionera i lagom omfattning.

Ändå kvarstår den gamla gästfrihetsregeln: gästerna ska få det de vill ha. Uppfostringsaspekten hör inte hemma vid en bjudning. Den kan föralldel bli ett av samtalsämnena under kvällen – helst inte just under måltiden.

Magdalena Ribbing