Ämnet ovälkomna gäster åstadkommer allt fler frågor till spalten.

Fråga: Vi bor i Stockholm men brukar åka bort några veckor på semester på sommaren. Igår kom min man hem och sa att min svägerska hade frågat om de kunde bo en vecka i vår lägenhet på semestern eftersom vi ändå inte är hemma, han sa att det var okej.

Nu är det så att jag inte känner att det är okej. De har små barn och jag är lite av en pedant. Tycker även att det känns olustigt med alla privata prylar, papper etc man har. Vi umgås inte särskilt mycket, under de dryga femton år vi har bott i Stockholm har de hälsat på oss kanske två – tre gånger men nu kommer de en vecka när vi inte ens är hemma? De har gott om pengar så de kan mycket väl ta in på hotell, och det finns ännu en släkting med stort hus i en förort – de hälsar på dom så de skulle ju kunna bo där tycker man.

Är det rätt att de ska få bo här bara för att det är tomt och blir bekvämt? Är jag bara småaktig och ogin, eller ska jag säga att jag faktiskt inte vill låna ut vårt hem?

Svar: Med stor förståelse för din tvekan råder jag dig ändå att låta svägerskan bo hos er, eftersom din man redan har sagt ja. Det borde han inte ha gjort utan att fråga dig först. Skulle ni nu säga nej nu måste ni ha ett vettigt skäl, annars blir det tydligt att det är du som inte vill ha svägerskan boende i din bostad och det kan sabotera den släktsympati som förhoppningsvis ändå finns mellan er.

Det är ett stort förtroende att låta någon bo i ens hem när man själv inte är där. Du kan att ringa din svägerska och säga att du gärna vill förklara att det finns ganska mycket i lägenheten som är en risk för små barn, barnen kan skada sig och föremål gå sönder. Förklara att du inte kan flytta undan allting, tyvärr, kan du säga. Och så säger du vänligt att du är pedant och vill att de bara använder matbordet med plastduk, inte äter något i soffan osv, inte har egna gäster, jag vet inte vad du kan ta upp av sådant som du inte vill att svägerskefamiljen ska göra hos dig. Men poängen är att du hövligt preciserar en rad saker som gör att svägerskan kan känna att det här blir för besvärligt för henne att iaktta och i bästa fall säger hon att då bor familjen hos den andra släktingen.

Du framstår visserligen som en besvärligt pedantisk svägerska men du har inte vägrat svägerskan tillträde till ditt och din mans hem.

Fungerar inte den metoden måste du ställa undan det du är rädd om, låsa lådor och skåp om det går, eller lägga allt du oroar dig för att svägerskan ska vara nyfiken på i en garderob som du låser, eller i ett rum som du kan låsa. Lägg enkla skynken över möblerna osv. Och försök tänka på att svägerskan inte vill dig illa utan bara är mån om sin egen närmaste familj och sin egen ekonomi.

Magdalena Ribbing

Fråga: En bekant till mig påstod att det var ohyfsat att strö salt på maten efter att man stoppat den i munnen, dvs att man ska salta maten direkt när man får den, innan man hunnit smaka på den.

Kan detta verkligen stämma?

Svar: Vanlig fråga. Enkelt svar: Nej.

Utförligt svar: De finns de som i likhet med din bekant tänker sig att saltande på maten när man har smakat på den skulle innebära ett underkännande av matlagaren som skulle ha saltat för lite. Istället ska man alltså utgå från på att maten är saltad i underkant och därför salta innan man har smakat. Hur sjutton vet man i förväg att maten är undersaltad?

Det vet man inte. Förvägssaltande är givetvis urdumt. Saltande i efterskott har ingenting att göra med att klaga på maten vilket man naturligtvis inte gör. Det handlar bara om individuella behov av sälta, och att ens personliga saltlust är något större än matlagarens (avsevärt bättre än tvärtom, kan jag säga). Om matlagaren har råkat salta i överkant saboterar den förvägssaltande gästen sin portion.

Så den som saltar innan maten har smakats på är oförståndig eller fasligt obetänksam – jag skriver det trots risken att kritiseras av alla som av missriktad artighet saltar på osmakad mat.

Det finns bara ett rätt i detta ämne: vänta med att salta till dess att maten har smakats på och eventuellt befunnits för lite saltad.

Och alla förvägssaltare kan genast sluta med tramset om att saltande efter smakandet skulle vara oartigt.

Det är det inte.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har precis flyttat. Till ett hus. Och funderar nu på hur vi ska presentera oss/hälsa på grannarna på ett bra sätt.

Eller, egentligen inser vi förstås att vi såklart kan gå runt och ringa på och säga ”hej, det är vi som är era nya grannar”, och om ingen av våra nya grannar självmant kommer och hälsar oss välkomna så blir det nog så vi får göra. Alternativt se till att ”råka” gå ut och hämta posten när någon granne passerar, för att det ska verka spontant och inte bli påträngande, som det kanske kan uppfattas om en hel familj plötsligt radar upp sig utanför dörren bara för att säga hej.

Men vi funderade på vad som är kutym? Vem är det ”egentligen” som förväntas ta initiativet? Är det den inflyttade eller är det de som redan bor där?

Svar: Det finns ingen vedertagen svensk sed att presentera sig för sina grannar. Just den bristen på praxis gör att den som är nyinflyttad vanligen får ta initiativet och det verkar klokt i ditt fall. Era grannar kommer knappast att gå till er och välkomna er till området – kanske kan det hända men är inte det mest sannolika. Alltså är det bra om ni presenterar er, enkelt och opretentiöst. Ett förslag är ett lättsamt kaffe-saftmöte en söndagseftermiddag med inbjudan: ”välkomna, vuxna och barn, på inflyttningskaffe/saft till oss, era nya grannar, på söndag mellan kl 14 och 16” glöm inte att skriva era namn och adressen. Lägg i varje brevlåda längs grannvägen.

En risk finns att den vanliga ”svenska” blygheten hindrar era grannar från att komma till er, man tycker att det känns obekvämt osv. Det är du som kan känna av stämningen i området, om den är öppen och generös eller mer tillbakahållen. I det senare fallet kan det fungera bättre att ni går runt och ringer på och säger just det du föreslår, ”vi har just flyttat hit, vi är så glada över att få bo här och vi vill bara hälsa” och så efter ett par ord gå er väg om ni inte bjuds in på kaffe, vilket kanske inträffar.

Vänta alltså inte på att grannarna ska komma till er och välkomna er – det vore trevligt men är inte det vanliga.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är en liten knubbis, och har ofta fått höra: ”Ja, men den kakan behöver ju inte du” och självklart har jag velat be de som säger så dra åt skogen många gånger.

Så, igår, kom jag på mig själv, när jag gav bort choklad, med att säga: ”Den kan du behöva! Du som är så mager!”

Nu är det jag som borde dra åt skogen, eller hur?

Svar: Alla kommentarer om vad andra närvarande verkar behöva eller inte behöva i mat- och klädväg ska undvikas. Det du sade var alltså fel.

Med detta sagt: du antyder att du har lyckats avstå – och det är snyggt gjort av dig – från att fräsa surt åt de taktlösa drullar som säger till dig att du inte behöver den kaka du tar. Och du säger säkert inte igen att den som är smal kan behöva äta mer choklad.

Men drabbas du på nytt av en fånig kommentar som kombinerar din knubbighet med ditt kakätande – vem tror på allvar att en stickande beskäftig kommentar skulle göra skillnad? – kan du milt med en häpen min säga ”och?” Då tvingar du den som kommenterar att förklara sig. Kanske får du då höra ungefär ”jamen du är ju lite mullig och då ska du väl inte äta kakor” eller något liknande. Då kan du le fromt och svara ”jaså, det tycker du” – vilket borde få tyst på kommentatorn. Fortsätter vederbörande, som förhoppningsvis har blivit en aning generad över sin klumpighet, att babbla om nyttighet osv, kan du säga lika fromt ”vi ser alla olika ut. Du också.”

Magdalena Ribbing

Fråga: Min sambo har astma och djurallergi och får förkylningssymptom och svårt med andning i närheten av djur.

Varje gång vi hälsar på hans föräldrar, ofta i samband med någon högtid, tar hans nära släkting med sig sin hund. Hunden får stanna i en avskild del i huset men min sambo är så pass känslig att varje jul/påsk/födelsedag ändå slutar med att vi får lämna huset på långa promenader eller att min sambo går upp på övervåningen direkt efter middagen för att han mår så dåligt. När hans allergisymptom börjar kommenterar alltid släktingen: ”nejmen, jag har ju sagt till dig att ta en kur med allergitabletter innan du kommer!” – anklagande att det är min sambos fel, varpå han brukar svara att tabletterna (som dessutom då måste bekostas av honom själv) gör honom dåsig och nästan än sämre än själva allergisymptomen.

Vi har påpekat för värdparet, dvs hans föräldrar, att de kan be släktingen att lämna hunden hemma. Men det verkar bara viftas bort. Släktingen ser sin hund som det viktigaste i hela världen. Jag tycker det är respektlöst mot min sambo som faktiskt inte valt att vara allergisk och som tycker om djur, men inte kan vara nära dem. Hur ska vi gå vidare?

Svar: Husdjursallergi är en återkommande och laddad fråga. Man kan tycka att det är fullkomligt självklart att lämna sitt husdjur hemma när man vet att en annan som ska närvara är allergisk. Men många ser sin hund, katt, hamster eller vad det är som en medlem av familjen och kan inte tänka sig att gå hemifrån utan att medföra vederbörande. Det är en känsla som alla måste respektera. På samma sätt måste alla respektera att någon eller några inte tål djur.

Problemet sönderfaller därför i två delar: husdjur eller människa först, allergiker eller djurägare främst? Vad är viktigast, att gästen får ta med sin hund, eller att en annan person inte blir sjuk av denna medförda hund?

Som jag kan se detta är det fullkomligt självklart att ingen ska tvingas till medicinering, utestängande från gemenskapen och illamående på grund av någons krav att få medföra sitt husdjur. Släktingen som tillhåller allergikern att medicinera innan besöket äger rum kräver en drastisk åtgärd som vore obehövlig om hunden inte medfördes. Värdpersonerna, allergikerns föräldrar, vill inte eller vågar inte be djurägaren lämna sin hund hemma utan tycker att problemet löses genom att hunden hålls avskild under besöket. Men det räcker inte för allergikern som blir sjuk ändå.

Givet den information som frågeställaren ger verkar både allergikerns föräldrar och hundägaren anse att allergikerns symptom inte är så allvarliga, eller på gränsen till påhittade. På annat sätt kan man knappast förklara den nonchalans som visas trots att sjukdomssymptomen är tydliga för omgivningen. Frågan blir då om allergikern ska fortsätta att stå ut med att bli struntad i på det ganska förolämpande sätt som visas, eller om han ska markera att nu är det nog.

Mitt förslag mot bakgrund av den grundliga oförståelsen för allergikerns problem är att han avstår från att besöka sina föräldrar när hundägaren är där med sin hund. Det blir tråkigt förstås, splittring i släkten är alltid sorgligt. Men allergikern kan lugnt säga att nu är det nog med sjukdomssymptomen för hans del, så han väljer att besöka sina föräldrar när hundägaren inte är där. Föräldrarna får finna sig i detta eftersom de inte vill hindra den andra släktingen från att ta med sin hund. En del, absolut inte alla, hundägare saknar insikt om att deras djur inte tolereras av alla andra.

Man kan som icke inblandad tycka att det enklaste vore att hundägaren ville förstå att hunden sannolikt skulle klara att vaktas av någon annan den begränsade tid som dess ägare är frånvarande. Eller är det hundägaren själv som inte klarar denna frånvaro?

En haltande jämförelse: vad gör hundägaren om vederbörande inbjuds till Nobelfesten? Tackar nej, eftersom hunden inte kan medföras? Eller ordnar hundvakt?

Magdalena Ribbing

Fråga: Min fråga rör sig i området konfrontation med människor som jag upplever som besserwissrar, och som jag inte enkelt kan avlägsna ur mitt synfält. Jag har slagit upp följande: Besserwissrar: ”människor som anser/upplever sig veta allting bättre än andra”.

Vid ett tillfälle underhöll jag mig med några yngre kompisar. Det pratades vitt och brett, mest strunt, men roligt hade vi. Jag höll just på att raljera något om Gustaf Vasas entré i historien, så avbröt en av dem mig, med blicken fäst på sin mobiltelefon, med att det jag hade sagt var fel, det ”hände inte år 1526, utan 1528”. Jag försökte ignorera inlägget, eftersom det var helt betydelselöst för det jag försökte berätta (vilket sannolikt alla utom den individ som avbröt mig begrep), men blev stoppad igen av denne med att ”det kunde han se i sin mobiltelefon”. Jag kände mig då tvungen, under viss irritation, att erkänna att jag hade haft fel, för att överhuvudtaget kunna få gå vidare i min berättelse.

Alltför många utnyttjar mobilen till att besserwissra andra när man umgås socialt. Det är ju inte helt orimligt att om jag blir rättad (=tillrättavisad) allt oftare, mina sociala relationer till personer som alltid står redo med mobilen i högsta hugg, tynar bort. Till slut törs jag ju knappast yttra mig längre i närvaron av en sådan bekant, vilket ju bara kan sluta med att jag kommer att tvingas avveckla den relationen (vilket ju verkar rätt onödigt).

Olämplig och irriterande användning av dagens mobiler har ju diskuteras ett flertal gånger i media. Till det vill jag alltså också lägga oskicket att (när man umgås socialt) ständigt stå med mobilen redo för att kontrollera vad andra säger – när man inte har blivit ombedd att göra det! Eftersom detta beteende vanligen inte grundar sig på mobilviftarens kunskaper, utan på fakta (?) som hen hämtar från nätet, kan man ju fråga sig vad mobilviftaren egentligen vill uppnå: handlar det bara om ett behov av att visa sig duktig inför alla oss sämrewissrar, eller är det ren beskäftighet (eller både och)?

Svar: Det är gott om vet-bättre-människor och ibland tänker jag att man gör en god gärning om man låter dem hållas eftersom det inte är osannolikt att de styrs av sin egen underlägsenhetskänsla och då är det ju synd om dem.

När du får en löjlig och ovidkommande kommentar om det du berättar om, tvärtystna en sekund, titta milt (gärna över glasögonen om du har sådana) på besserwissern, säg ingenting men fortsätt efter den tysta sekunden med din berättelse. Förmodligen tystnar även besserwissern då.

Om du argumenterar om oviktiga detaljer blir din berättelse avhuggen, stämningen trist och tjafset är till ingen nytta. Du behöver inte erkänna ett enda dugg, låt den beskäftiga kommentaren klinga bort och markera att du ger fullkomligt sjutton i den.

Mobilkunskapen finns ju för alla, och behöver inte uppmuntras. Låt dem hållas, dessa talanger som har lärt sig hur man googlar. Det är inte vad som menas med bildning.

En variant av besserwisser: ”ja han är ju en sådan där messerschmidt eller vad det heter” vilket ilsnabbt korrigerades med ”du menar en bitter-wasser.”

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en undran hur man ska förhålla sig till en svärmor som under alla år inte brytt sig om vår familj. Inte ens våra barn verkar ha betytt någonting fast hon brytt sig om de andra barnbarnen.

Nu behöver hon hjälp och det förväntas av oss att vi ska ställa upp. Det känns motigt då vi annars inte verkar existera i hennes närvaro.

Svar: Det ger sällan någon egen varaktig glädje att förvägra en annan människa viktig hjälp. Orsaken till din svärmors likgiltighet känner du möjligen till eller så förstår du den inte, men oavsett den har du och din familj nu en möjlighet att förbättra situationen. Kanske kan barnbarnen få en chans att lära känna denna nära släkting ur en tidigare generation genom att gå till henne och hjälpa till litegrann?

Men jag förstår din fråga, du känner det som att du förutsätts vilja hjälpa till vilket du ser som att bli utnyttjad, utan att du och din familj har fått något av din svärmors engagemang tidigare. Du anser att du inte har något att ”betala tillbaka.”

Mitt förslag är ändå att du hjälper till i någon mån, så att det inte blir konflikt mellan dig och resten av släkten-familjen, det skulle skada mer. Du behöver ju inte ta huvudansvaret.

Försök uppfatta det som att du gör en god gärning! En sådan är bra även för den som utför den.

Magdalena Ribbing

Dagens fråga om hjälpförväntan är borttagen på frågeställarens begäran.

Fråga: Som nybliven änka blev jag bjuden på en silverbröllopsfest.

Den startade vid 18-tiden och när klockan var 23.30 kom vi till kaffet och då fick vi resa på oss och mingla lite. Under hela kvällen höll olika par små tal om hur underbart det var att ha varit gift i 25 år.

Tyvärr förstod jag inte innebörden av denna fest när jag tackade ja och kände mej ganska nere när vi kom till kaffet. Kände då att jag inte klarade mer av alla ”lyckliga” par och tackade diskret värdparet och gick hem före kaffet när alla hade rest sig och skulle hämta kaffet.

Gjorde jag fel eller vad annat kunde jag ha gjort, undrar en som hade hemlängtan.

Svar: Förmodligen hade inbjudarna de bästa avsikter, nämligen att du som nyss blivit änka kunde uppskatta att träffa gamla och nya bekanta på en bjudning. Det var kanske inte det bästa av tillfällen med just en silverbröllopsfest, men jag förmodar att inbjudarna inte tänkte på detta som ett hinder för din närvaro.

Med stor förståelse för din situation svarar jag dig ändå att det är du som bestämmer vad du kan klara av. Alltså att bjuds du på 25-årsbröllopsfest kunde du ha tänkt på att det med stor sannolikhet skulle bli samtal och tal om äktenskap av ”silverlängd”, och då hade du kunnat tacka nej till kalaset.

Eller så kunde du ha bestämt dig för att ändå försöka fungera socialt trots din svåra situation, och gå på festen, vilket du gjorde – men då skulle du inte förvänta dig eller hoppats på att slippa se andras lycka, om jag kan uttrycka mig så.

Att du gick hem vid kaffet så pass sent var inte fel. Kommer man till en bjudning kl sex och stannar till halv tolv är det helt tillräckligt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nu när vårsolen tittar fram ser man också grannarna som man inte träffat under vinterhalvåret. Vi fick i helgen höra att närmaste grannen haft inbrott för ett par månader sedan. Jag blev väldigt förvånad och lite upprörd över att de inte meddelade oss när det skedde. Överreagerar jag eller kan det anses höra till vanligt hyfs i villaområdet att informera de närmaste grannarna när man råkat ut för inbrott?

Svar: Man kan tycka att en god granne genast skulle informera sin nära omgivning om att ett inbrott har ägt rum. Tjuvar kan komma tillbaka, särskilt om brottet har varit lönsamt.

Samtidigt kan man förstå om det känns obehagligt att berätta vad man råkat ut för, man vill kanske inte skrämma andra, man vill inte tala om att man kanske lämnat ett fönster öppet, eller vad det nu finns för skäl till att tiga om inbrottet.

Egentligen vore det bäst om du på något vägsamfällighetsmöte, om du bor i radhus eller villa, eller vad som kan förekomma av gemensamma möten för en hyres- eller bostadsrätt, tog upp detta ämne utan att peka ut grannen förstås. Du kan säga ungefär ”jag tycker att det vore bra om vi enades om att berätta för varandra om vi råkat ut för inbrott eller något annat skurkaktigt, så att vi alla kan vara beredda om det skulle upprepas.” Det finns ju annat än inbrott: rån, blottare, tvätt- frukt- och bärsnattare med mera.

Magdalena Ribbing

Frågor: Vad måste en inbjudan innehålla? Ska man berätta vilken mat det blir? Hur tackar man nej utan att förolämpa? Måste man tacka ja till en bröllopsinbjudan? Hur skriver man att barn inte är medbjudna?

Svar: Frågorna om inbjudningar väller in. Det är säsong för kalas vilket gör att jag har samlat en del vanliga frågor och svarar på dem på en gång.

En inbjudan är ett vänligt erbjudande till dem man vill bjuda. Det är inte detsamma som en order att gästerna måste infinna sig. Inbjudan, antingen den sker skriftligt med vanlig post, vilket brukar ses som mest elegant, per mejl, muntligt i telefon eller med sms, ska förklara för gästen vad vederbörande bjuds till. Alltså tid, klockslag, plats, adress, typ av måltid, eventuell anledning till bjudningen, och en precisering av svaret, vart detta ska sändas och senaste datum. Skriv inte osa som ständigt missförstås, utan skriv svar.

Klädkod behövs inte till en som det heter vanlig bjudning där gästerna brukar umgås och vet vad som gäller, oftast ett steg eller två över vardagsklädseln. Är det en något mer formell bjudning blir det viktigt att skriva klädselangivelse som anger nivån på bjudningen: minst formellt på den skalan är Kavaj, steget över är Mörk kostym, steget däröver Smoking och överst på finhetsskalan Högtidsdräkt lika med frack/hembygdsdräkt/uniform.

Maten ska traditionellt vara en överraskning som inte meddelas i förväg om det inte är en bjudning kring en delikatess: kräftskiva, surströmmingskalas, fettisdagsfest, ostronsupé, ärtsoppsmiddag. Gäster som ogillar den aktuella delikatessen tackar nej och anger då skälet vilket ger inbjudaren en möjlighet att säga ”välkommen, vi ordnar sill och potatis istället till dig.” Har man intoleranser mot viss mat måste man meddela detta vid svaret. Om man endast tål mycket speciell mat som grönsaker vuxna över jord, kött från vilda djur eller annat ovanligt, erbjuder man sig att medföra en egen rätt.

Vill eller kan man inte gå på bjudningen skriver man det i det vänliga svar som varje inbjudan förtjänar, exempelvis ”Tack för vänlig inbjudan till middag den xx, tyvärr är jag förhindrad att närvara.” Det är helt korrekt att svara så, men är det lite närmare vänner som bjuder är det trevligt att förklara om man vill: ”tyvärr har jag redan lovat att just då vara med på ett kusinmöte/hälsa på mormor/resa till X-köping” eller vad det kan vara. Men man måste inte precisera sitt nej tack! Och inbjudare som surnar till över att alla gäster inte tackar ja är lite oförståndiga. Alla man känner har inte tid eller möjlighet att vara med på det som man bjuder till.

En inbjudan till ett bröllop skiljer sig inte från andra inbjudningar, den är vänligt avsedd men inte en kommendering. Många tycker numer att bröllop blir för dyrt för dem, det förväntas både medverkan vid svensexa/möhippa för ganska mycket pengar, kanske nya kläder eller hyra av sådana, eventuellt också en avgift för att få vara med på kalaset – och så en present som ofta anges i önskelista med alltför dyra alternativ. Kan man inte gå tackar man artigt nej till bröllopsfesten. Vill man gå på den kräver man verkligen inte att få ta med en objuden gäst. En bröllopsinbjudan innebär inte alls att man har ”rätt” att medföra en egen vän.

Om inbjudaren inte vill att gästerna ska ta med sina barn skrivs detta tydligt ”tyvärr kan vi inte ta emot våra gästers gulliga barn undantaget bebisar som ammas.” Om några gäster ändå kommer med sina barn får man försöka hantera detta, kanske med barnvakt som stand-in, men det är alltså helt fel och oartigt av gästerna i så fall.

Till sist: trevliga väluppfostrade gäster tackar för senast med ett kort, mejl, sms efter bjudningen. Alltför många ids inte göra denna enkla tacksamhetsgest och tycker inte att det spelar någon roll. Men jag har under min långa tid som folkvettsexpert aldrig hört en värdperson som inte har blivit glad över sina gästers tack!

Magdalena Ribbing

Fråga: När jag växte upp blev jag uppfostrad att det var opassande/olämpligt att ta sig i skrevet öppet bland folk.
Att som man ”justera paketet” eller som kvinna ”rätta till klädseln” eller vad man nu behövde göra, gjordes så diskret som möjligt.
Efter melodifestivalens alla deltävlingar känns det dock som man kanske måste ompröva allt.

I praktiskt taget varje deltävling så tar sig antingen huvudartisten eller dansarna runt omkring i skrevet. I vinnarlåten t.o.m. båda!
Är jag gammaldags som tycker det här har gått för långt? Att var och varannan artist tror att detta är ”fräcka moves” och tar sig mellan benen blir ju löjligt!

Tittarna sitter och räknar hur många gånger artisterna tar sig mellan benen och Hanna Fahl, DN:s kommentator, bedömer ”skrevfaktorn” i procent.
Man undrar ju stillsamt hur etablerade artister som Björn Skifs och Tommy Körberg kunde lyckas så väl utan att kladda i skrevet? Dom har ju också en hand ledig som inte håller i mikrofonen.

Fick en känsla av bildproducenterna försökte klippa bort dom mest uppenbara skrevgreppen för några år sedan i t.e.x Allsång på Skansen men nu verkar man istället nästan zooma in bilder på fenomenet, som på vår representant till Eurovision Contest.

Jag kollade på första delfinalen av Eurovision Contest från Kiev och av 18 deltagare var det bara Sveriges bidrag som håller på så. Har inte dom övriga 17 länderna lärt sig att detta är framtidens underhållning?

Är den här trenden okej eller är jag för gammaldags?

Svar: För några år sedan hade spalten samma slags fråga. Då svarade jag att det är olämpligt, pinsamt, helt fel – förstås – att ta sig i skrevet, förutsatt att man vill bete sig hyfsat enligt vedertagen stil. Samma uppfattning har jag givetvis kvar. Varför skrevgreppen pågår vet jag inte, för mig ter det sig som en effekt av för trånga underkläder eller som problem med någon hudåkomma.

Förmodligen ska det föreställa attraktivt att någon tar sig i skrevet. Eller så är det något slags provokation, men så fungerar den inte när den blivit banal. För en luttrad folkvettsexpert verkar det som brist på vanlig hygglig uppfostran, ännu mer pinsam än att engagerat peta sig i näsan i andras närvaro.

Så nej, denna löjliga trend är inte ett dugg okej sedd ur mitt perspektiv. Du är möjligen lika gammaldags som jag – men vi finns ju ändå och det enda vi kan göra är att avstå från att titta på dessa artister. Vi har fritt val.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi bjöd ett par vänner på en 50-årsfest.
Då kom ett brev där det stod:
”Tyvärr kan vi inte komma men vi skickar i stället vår dotter och henne man.”

Är detta brukligt?

Svar: Absolut inte! Det är alldeles fel och bäst vore om du skrev till eller ringde upp detta par som tackade nej och förklarade att det måste ha blivit ett missförstånd, dottern och hennes man är inte bjudna till ert kalas.

Er bjudning är inte detsamma som en offentlig tillställning med fritt tillträde. Två personer som är bjudna till er privata femtioårsfest har tackat nej, helt korrekt om de inte kan komma. Men de som är förhindrade har ingen som helst rätt att ”skicka” någon annan i sitt ställe.

De enda som kan bjuda in gäster är de som är värdpersoner. Inga gäster kan oombedda medföra andra personer och inte heller skicka dit någon ersättare. I visst nutida tankesätt ses en bjudning ibland som en öppen arena dit inbjudna kan ta med sig en kompis eller två, eller något nytt pojk- eller flickvänsfynd. Nej, nej, nej, så gör man inte! Varför skulle värdpersonerna ha utgifter och lämna platsutrymme för obekanta personer?

Nu kanske någon speciell och för mig obekant sed ligger bakom alltihop, jag vet ju inte mer än du berättar. Kanhända era inbjudna vänner föreställer sig att deras återbud innebär två tomma platser på er fest och att de hjälper er genom att skicka dit sin dotter och hennes man? Kan det finnas en lokal tradition där den som är förhindrad att närvara vid ett jubileumskalas skaffar en ersättare? Nåväl, det har jag aldrig hört talas om och det är absolut inte något som ni behöver finna er i.

Ta kontakt genast och säg vänligt att bjudningen är till för de av era vänner som ni själva bjuder, inte för andra.

Magdalena Ribbing

Fråga: Skulle gärna vilja ha svar på en fråga som jag funderat mycket på:
Tackar man för senast efter en begravning?

Svar: Enligt gammal sed är det begravningsgästerna som hedrar minnet av den som begravs genom att närvara. Man kan inte tacka för att man själv hedrar någon, och därför kan den som varit med vid en begravning inte uttrycka ett tack för detta. Tvärtom ska de anhöriga tacka gästerna för deras hedrande närvaro.

Men det är inte fel att den som varit med vid en begravning och är vän eller släkt med de anhöriga ringer eller skickar ett meddelande och säger/skriver att begravningen var så vacker, ett fint minne, eller något sådant.

Man kan med fördel avstå från att skriva ”tack för begravningen och kaffet därefter” – de som är formalistiskt traditionella skulle fortfarande se det som lite olämpligt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar om det är brukligt att man som inbjudare ringer och påminner inbjudna personer om att svara, om personerna varit sena med att svara?

Svar: Har inbjudan inte något senast-svarsdatum kan inbjudaren höra av sig till de gäster som inte svarat en vecka innan festen ska äga rum, och vänligt fråga om de vill komma. Är det en riktigt stor fest kan man höra av sig lite längre i förväg, kanske två veckor, och fråga om närvaro.

Finns ett senast-svarsdatum utskrivet på inbjudan måste inbjudaren så snart detta datum passerats, ringa de icke svarande gästerna och säga ungefär ”kanske posten inte fungerade, jag har inte fått svar från dig på min inbjudan men hoppas att du kan komma.”

Det finns ju en risk att posten inte kommit fram, om nu inbjudan har skett den vägen per pappersbrev och som hygglig inbjudare ger man därför gästen en chans att slippa känna sig försumlig. Är det inbjudan via sociala medier har jag förstått att den inte anses lika seriös och att en del människor då tycker att de inte ”behöver” svara. Även dessa behöver inbjudaren alltså höra av sig till och hövligt fråga om närvaro.

Det hör till en bjudnings avigsidor att som inbjudare behöva tjata på sina gäster med frågan om de vill vara med på kalaset eller om de har förhinder. Att inte svara på en inbjudan är slött och ouppfostrat. Somliga tror att de verkar tjusigt upptagna genom att vänta med sitt svar, eller inte svara alls. De misstar sig grundligt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nu har sommaren kommit igång och jag som precis flyttat till radhus undrar:
Hur pass avklädd kan jag springa omkring på vår lilla täppa? Ungarna låter jag vara och springa lite som de vill. Men jag, som vuxen, ska jag följa regler, oskrivna kanske, eller kan jag göra som jag vill?

Svar: Eftersom du frågar inser du ju att du inte kan göra precis som du antydningsvis skulle vilja, alltså gå omkring naken eller i enbart minimala underbyxor eller liknande. Så med hjälp av vanligt folkvett förstår du att du inte ska vara naken eller halvnaken där andra ser dig. Om du är avklädd i något hörn av din täppa där det inte finns insyn så varsågod – men där dina grannar och de som passerar ditt hus har full vy (obs. utan att de lutar sig in eller har klättrat upp i ett utsiktsträd) ska du som kvinna klä dig i något slags blus/tröja eller solbehå plus en kjol eller shorts.

En man kan ha bar överkropp inom sin tomt.

Det jag påpekar här betyder inte att man måste vara fullt så påklädd som är rimligt när man går utanför sitt privata område.

Magdalena Ribbing

Fråga: Har bekant som lider av psykisk ohälsa.
Skulle besöka denne, och fick frågan:
”Jaha, vad gör denne person då?”
– Jobbar.
”Med vad då?”
– Ja, just nu är personen sjukskriven.
”Varför då då?”
– Det är inte upp till mig att svara på.
”Är det något farligt eller? Nu måste du svara!”

Jag säger då att personen lider av psykisk ohälsa, och nu har jag lite frågor till Magdalena, jag gjorde ju fel som föll till föga och svarade på varför personen var hemma.

Men: Vad är korrekt att svara? Psykisk ohälsa? Psykiska problem? Psykiskt funktionsnedsatt? Mentalt handikappad? Det kanske associeras med ”utvecklingsstörd”, och det begreppet används ju inte heller.

Svar: Den som frågade hade, som jag förstår av din fråga, ingen anledning att få veta vad din bekant lider av utan var bara nyfiken på det pinsamma sätt som alltför många döljer under den ihåliga täckmanteln ”medmänskligt intresse.”

Du försökte undvika att svara en stund men gav upp, och det var synd. Frågor av den arten förtjänar inte andra svar än dem du gav först.

Du kunde ha sagt när den otrevligt nyfikna människan fortsatte, ungefär ”ja du, det finns många sjukdomar, jag har ingen diagnos för X” – och då skulle säkert frågaren säga ”men vad är det för symptom?” och då kunde du ha svarat ”jag vet inte, själv är jag vårtrött.”

Men du skulle inte ha sagt något om psykisk ohälsa eller liknande. Varje människa har rätt till sin integritet och vill din bekant berätta om sin sjukdom ska vederbörande få göra det själv. Detta, obs. gäller oavsett vilken sjukdom det handlar om, psykisk ohälsa kan vara känslig att tillstå, men ska egentligen inte behöva betraktas på annat sätt än magsår eller cancer eller vad som helst annat – oavsett detta är det är den sjuka personen som själv ska berätta, eller ge tillstånd till att andra informeras.

Till slut, om den illa uppfostrade frågaren inte gav sig, kunde du ha sagt ”men varför frågar du egentligen? du har ju inte med detta att göra.”

Magdalena Ribbing

Om sådant vi säger.

En lång rad fraser betyder inte sina ord. Färdiga fraser är ju så praktiska, man behöver inte tänka på att formulera något rimligt vettigt utan tar till ett par ord i en fras som i stunden kan vara meningslös eller rentav oavsiktligt otrevlig.

Med bara en sekunds eftertanke blir det lika lätt att säga de ord som har en bra innebörd. Ofta kommer frågor till spalten om de vanliga fraserna och svar på dem. Därför har jag samlat en del sådana med förslag till bättre svar än de vanligaste.

Frågan, en av de mest förekommande på svenska språket, ”vill du ha en kopp kaffe?” får i dag oftast svaret:
– Ja, det kan jag ta.
Vad betyder det? Orden blir fel för den som på riktigt uppfattar vad som sägs. Den som erbjuds en kopp kaffe säger sig ”kunna ta” – som en nådig vänlighet mot den som bjuder. Orden visar inte att man uppskattar erbjudandet utan att man accepterar det med en fras som kan uppfattas som nedlåtande.
Svaret borde vara:
– Ja tack.
Eller:
– Tack, gärna.
Eller:
– Det vore gott.
Ingen missförstår ju detta ”ja, det kan jag ta” men den som istället använder frasens sannolika innebörd ”ja tack” gör ett vänligt, positivt intryck, vilket i sin tur bidrar till ett bättre samtal.

I affären säger vänlighetsubildade försäljare numera efter avslutat köp:
– Ha en bra dag.
Det vanliga svaret i dag är:
– Ummm.
Vad betyder det? Även om det inte är avsikten låter det som att kunden struntar i denna vänlighet. Att önska någon en bra dag är ju en vänlig fras även om den är inlärd och inte fylld av uppriktig mening. Men svaret borde oavsett detta vara:
-Tack – och detsamma.
Eller:
– Du också.
Eller bara:
– Tack.
Kunden, kroggästen, frisersalongskunden med flera som säger ”tack” till försäljaren, serveringspersonalen, frisören, möts ofta av följande svar:
– Inget problem.
Det är ett modernt sätt att säga ”du har inte vållat mig särskilt mycket besvär” vilket naturligtvis är trevligt att få veta, ingen vill vara till mer besvär än nödvändigt. Men ett bättre svar är:
– Tack, det var bara trevligt (underförstått att hjälpa dig).
Eller:
– Roligt att du gillar xxx (varan som du köpt, måltiden som du intagit, din frisyr).
Eller om man vågar, det gammalartiga som kan ge ett extra leende just för att det är extra allt:
– Nöjet är på min sida.

Kunden som står framför den manuella disken i mataffären säger ofta ”ge mig ett kilo av xxx” eller ”jag vill ha xxx.” Det är att ge en order till den som står bakom disken vilket har påpekats åtskilliga gånger och är snubblande nära ”ta hit.” En hel del vuxna har behov av att kommendera sin omgivning – som inte behöver uppskatta det. Föralldel, det är svårt för den som råkar ut för ordergivningen att protestera, men det är inte ett skäl att fortsätta ett dåligt beteende. Kund och försäljare är jämställda och ska tilltalas hövligt från båda håll. Alltså säger man inte ”ge mig” eller ”jag vill ha” eller ”jag ska ha.” Och försäljaren säger inte ”här” när varan överlämnas utan ”varsågod.”
Rätt fras från kunden är:
– Får jag be om ett kilo av xxx.
Eller:
– Jag vill gärna ha xxx.
Eller för den som inte klarar av att vara extra hövlig:
– Ett kilo av xxx, tack.
Alla varianterna är bättre än ”ge mig” och ”jag vill ha.”

Men det spelar väl ingen roll om man säger si eller så, huvudsaken är att man gör sig förstådd och att det går undan? Fel. De små extraorden är guldmynten i samtalet, de skapar en god ton, en sympati som gagnar alla inblandade.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar om man ska skicka inbjudan till de som man vet inte kan komma?

Till exempel till enklare mottagning/öppet hus vid födelsedagar, student, konfirmation, alltså till de man vill bjuda, men vet att de bor långt bort exempelvis Danmark eller studerar tillfälligt i USA eller är sjuka, men är nära släkt och vänner?

Svar: Ja, det är rätt att skicka inbjudan även om man förstår att det finns hinder för närvaro. Det är gästen som ska bestämma om vederbörande vill gå på festen eller inte, det kan ju tänkas att det kan fungera att närvara trots allt.

Vill du göra det tydligt för gästen att du inser problemet kan du skriva en rad på inbjudan ungefär ”vet att du antagligen har förhinder men finns en möjlighet för dig blir vi så glada” eller något sådant.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hundägare tar med hunden överallt i butiker och vid folksamlingar där man lätt trampar på jycken. Likaså på trottoarer där hunden i koppel, visserligen, drar mot trottoarkanten och husse/matte tittar i skyltfönster. Ja, andra snubblar lätt huvudstupa på kopplet.

Kommunen har ordnade rastplatser för hundar här och var men vad gäller parker, jag har som exempel Monika Zetterlunds park, bryr dom sig inte. Vad som mest förskräcker en är gräsytan med allt hundkiss och bajs. Nej, allt blir inte upplockat och heller inte om hunden varit magsjuk.

Hundägaren möter man ofta på trottoaren. Ägaren går med mobilen under näsan och hunden/hundarna lågt nosande efter fasadväggarna, vid portarna, omkring möbler och blomkrukor till uteserveringar. Stannar hunden vid dessa ställen för att lyfta på benet, stannar också ägaren utan att ta blicken från mobilen. När hunden lämnat sin blöta fläck går båda vidare med samma stil in mot parken i fråga. Ibland får hunden fritt fortsätta under träden och på gräsytan.

Det känns nästan tröstlöst för oss som bor nära. Ingen lyssnar, ingen förstår – “dom plockar väl upp” blir ofta svaret. Kommunen säger att det är offentlig plats och då kan man inte förbjuda. Varför duger inte trottoarkanten åt hundar? Och finns ingen hunddressyr, som kan få ordning på detta myller av hundar i innerstan?

Svar: Nyligen hade spalten en fråga om husdjurshänsyn – det är ett tydligt växande problem för allt fler som inte tål eller gillar vad husdjuren åstadkommer på offentliga platser. Du berättar om en park tänkt som en oas för er som bor i närheten och för förskolebarnen, men som enligt din beskrivning istället har blivit en hundtoalett (obs. att jag inte personligen har sett hur det ser ut i just denna park men jag har sett andra parker med liknande elände). Myndigheterna vågar eller vill inte hindra att parken används som rastplats för hundar.

Du är förmodligen inte ensam om att besväras av detta. Mitt förslag är att du samlar ihop så många andra parkbesökare utan hundar som du kan, närma dig andra besökare i parken och prata med dem. Säkert kan ni komma överens om en rejäl protest. Skicka den skriftligt till Norrmalms stadsdelsförvaltning med begäran att hundrastning förbjuds i parken. Ni är medborgare och har rätt att föreslå sådant för att påverka myndigheterna att göra något åt detta slags problem.

Vad är det som gör att hussar och mattar inte förstår av sig själva att bajset och kisset från deras gulliga hundar saknar all charm för andra som inte är hundar?

Magdalena Ribbing