Fråga: Det blir allt mer vanligt att i folkmun benämna Kristi Himmelsfärd som ”Kristi Flygare”. Nu senast var det skolan som skrev Kristi Flygare i veckobrevet hem till barnen, vilket gör att många barn ju kommer att tro att det heter så. Jag tycker att det känns lite som en diss och undrar om man inte som kristen tar illa vid sig av en sådan formulering. Eller är det okej att skriva så?

Svar: Absolut dålig stil! Det spelar ingen roll hur kyrklig man själv är eller vilken religion man har eller inte har, man ska visa respekt för andras tro och kultur, och då säger eller skriver man verkligen inte Kristi Flygare om det inte är i en nära krets där man är säker på att detta slags skämt uppfattas godmodigt, som ett förmodligen vänligt skojande. Samma sak gäller givetvis det också förekommande Krille Ballong om Kristi Himmelsfärdsdag.

Du kan gott påpeka detta olämpliga uttryckssätt för skolans rektor för vidare befordran till lärarna, och för andra som använder detta begrepp där det inte hör hemma.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar lite om vad som är vedertaget i mat- och dryckesväg när man reser med andra i kollektiva färdmedel.
1. Vad gäller i tunnelbana? Får man äta eller dricka där, och i så fall, var går gränsen för när det inte är acceptabelt? Är det skillnad på att göra det ståendes eller sittandes?

2. Skiljer sig toleransnivån mellan tunnelbana, stadsbussar och lokaltåg?

3.Vad gäller vid längre resor, företrädesvis på snabbtåg och på långfärdsbussar? Kan man ta med mat till sin sittplats även på de snabbtåg som har en bistrovagn med ändamålsenliga matbord?

Svar: Hänsyn är ett bra ord. Man ska inte äta och dricka så att man besvärar andra. Numera ser man resenärer med kaffemuggar överallt men det var inte så länge sedan som man inte fick åka buss eller spårvagn med en glass i handen. Då handlade det om risken att råka kleta ner andra. I dag är sådana risker ointressanta för alldeles för många. Tiderna förändras.

Storstockholms lokaltrafik har inte några tydliga direktiv om vad som är tillåtet, däremot ett förbud att dricka öl, vin eller sprit. Att äta en frukt på tunnelbanan eller ta med den där älskade kaffemuggen bör inte vara något problem. Men att sitta i en fullsatt vagn och äta färdig sallad eller taco eller vad det kan vara är inte okej. Samma sak gäller med grund i hänsynen på alla slags lokala, publika transportmedel. Att äta stående eller sittande beror förstås på om det är gott om utrymme. Är det gott om luft omkring en spelar det mindre roll om man står eller sitter och får i sig en smörgås.

På långfärdsbussar och snabbtåg är ätandet och drickande så vanligt, nästan en del av själva resandet, att det måste tolereras. Men fortfarande gäller hänsyn till omgivningen, alltså varken starkt luktande mat eller sådant som skvätter på andra eller kletar ner platsen man sitter vid. Man har vanligen rätt att medföra sin (hänsynsfullt komponerade) matsäck på tåg, bistrobesök är frivilliga, och långfärdsbuss.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag fyllde nyligen jämt och blev firad på jobbet med fika och present, vilket är brukligt och oftast väldigt trevligt. Men, denna gång blev det lite märkligt minst sagt. Den som organiserat det hela är en nyanställd person som inte känner mig särskilt väl, vilket kanske förklarar en del.

Det var flera saker som gjorde att jag tog illa vid mig. Jag har en allergi som gör att jag inte tål vissa saker, vilket gjorde att jag inte kunde äta någon av tårtorna hon beställt. Presenten bestod av ett presentkort i en butik som inte har något som intresserar mig.

Dessutom hade hon missat att bjuda in ett antal kollegor som jag samarbetar med. Jag har svårt att tro att flera av dem inte velat vara med. Jag blev faktiskt riktigt sårad över att hon som ordnade firandet inte tagit reda på vad jag är intresserad av eller vilka jag jobbar med, jag har jobbat på företaget i många år. Det presentkort jag fick nu är lika med att slänga pengarna i sjön. Så: jag hade lite svårt att hålla tacktal.

Istället för att vara glad kände jag mig ledsen. Ska jag påpeka dessa missar? För vem i så fall? Chefen? Det vore ju tråkigt om detta upprepas när det blir dags att fira nästa person.
Jag vet inte vad jag ska göra med presentkortet. Det känns lite meningslöst att köpa något jag inte vill ha.

Svar: Det verkar som om dina arbetskamrater har lämpat över hela firningansvaret till denna nyanställda person utan att underlätta för denna person.

Men ett firande är inte enbart till för den som firas. Det innehåller flera komponenter: primärt förstås att glädja den som firas men också att ge alla som deltar en trevlig stund. Framförallt ska dessa andra personer få en chans att visa att de uppskattar jubilaren. I dag verkar många uppfatta firandet som ett slags rättighet att få exakt det man vill ha (noga preciserade önskelistor!) vilket man delvis kan förstå. Men en vuxen mogen människa ska också kunna sätta sig över de misstag som förekommer ofta enligt min erfarenhet av frågorna till min spalt under flera decennier. Det är nog vanligare att jubilarer får ”fel” presenter, tårtor och tal än att alltsammans blir perfekt.

Att du inte kunde äta tårtorna är egentligen en bagatell, övriga som var med kunde förhoppningsvis glädja sig åt dem. Sämre är det med presentkortet som är för dig helt ointressant, där tycker jag att dina övriga kolleger har betett sig mer än försumligt. Men det är rätt och snyggt av dig att inte visa på minsta sätt att du blev besviken. Tråkigast är att inte kolleger som hade önskat att få fira dig inbjöds. Samtidigt kan man fråga sig varför dessa inte själva hörde av sig?

Så: jag hoppas att du ändå höll ett tacktal och skickar tackmejl med innebörden att du blev glad över att uppmärksammas för din födelsedag och glad över att se dessa kolleger, utan att precisera någon som helst besvikelse över tårtorna, presentkortet eller de uteblivna kollegerna. Och jag tycker inte att du ska meddela någon chef eller någon alls om detta som inte blev som du hade tänkt dig. Det tjänar du ingenting på, du kommer bara att framstå som missnöjd och tråkig. Däremot kan du vid nästa firandetillfälle gripa in och se till att den som firas får rätt tårtor, presenter och gäster.

Presentkortet kan du gå med till den aktuella butiken och be att få lösa in mot kontanter, vilket kanske kan göras. Går inte detta kan du använda kortet till någon sak som du kan ge bort till någon annan som du ändå skulle givit en present, förhoppningsvis har butiken någon form av trevliga varor som andra kan ha glädje av. Därmed spar du in en presentkostnad som du annars skulle haft. Det är visserligen tråkigt för dig, men du anar inte hur många jubilarer som ”drabbas” av oönskade presenter!

Så försök att ta detta med ro, din besvikelse kommer att gå över när du har lagt detta bakom dig, framförallt om du är storsint och inte visar andra hur trist du uppfattade detta. Den som får uppdraget att ordna ett firande gör inte något för att medvetet såra eller kränka. Det du har råkat ut för är ett tråkigt misstag, där jag tycker att dina långvarigare arbetskamrater har försummat att hantera firandet av dig på ett bra sätt.

Magdalena Ribbing

Klädfråga 1
Fråga: Mycket lärorik blogg för oss förhållandevis unga (strax över 20 år gamla) – vi läser den ofta!

Det är studenttider och min flickvän och jag funderade över vad som är korrekt klädsel vid firande av vår släktings nytagna gymnasieexamen. Kan man som kvinna gå i vit klänning/annan helvit klädsel trots att det kanske är för likt studenten i fråga? Vad bör man utgå ifrån rent allmänt om värdarna inte angett någon klädkod? Vi hör gärna Magdalenas åsikt i frågan!

Svar: När man uppvaktar, som det brukar heta, en nybliven studentska är det onödigt att själv klä sig som detta festföremål, den vita klädseln anser många denna dag som symbolisk ungefär som en bruds vita klänning (även om den inte har ett dugg med studentskans vita klädsel att göra).

Alltså ska en kvinna som är gäst på en studentmottagning/fest avstå från helt vit klädsel. Däremot blir en vit kjol och röd jacka exempelvis inte den traditionella studentklädseln och då går det bra.

Om det inte finns en klädkod är firandet förmodligen lättsamt, kanske en mottagning eller kvällsbjudning som är mer komma-och-gå, inte en regelrätt middag. Då klär man sig på nivån ett eller två steg över vanlig vardagsklädsel. En man kan ha udda snygga byxor och blazer, skjorta med eller utan slips, en kvinna har kjol eller klänning i knälängd, alternativt snygga långbyxor, överdel med sparsam ringning, färgval fritt – undantaget helvitt.

Klädfråga 2 och presentfråga
Fråga: Vad är kutym vid studentmottagningar? Ingen av de mottagningar jag är bjuden på specificerar någon form av klädkod, vad rekommenderar Magdalena för kläder (som gärna är anpassade till det varma vädret)? Skiljer sig klädkoden för olika åldrar?

Så som jag förstått det bör man medta present till examenstagaren, men vad är en passande gåva? Till saken hör att många bekanta har mottagningar under samma period, och ekonomin lär bli något ansträngd.

Slutligen, många mottagningar sker parallellt, och man vill självklart besöka så många som möjligt. Hur länge bör man på ett minimum stanna på en mottagning, för att besöket inte ska framstå som alltför kort?

Svar: Klädkod behövs inte när det handlar om mottagningar, man förutsätts komma dit i snyggaste vardagsklädseln upphöjd något steg, se svar på Klädfråga 1. Åldern spelar ingen roll för klädseln.

Present skaffar man efter förmåga, en nyutkommen pocketbok kan vara en bra present, en rolig/snygg kaffemugg kan man hitta för en rimlig slant, den traditionella blomman räcker ofta.
Man stannar minst en kvart, om man kan ytterligare en stund, men alla vet att det är många studenter som ska firas och förstår att tiden inte räcker till timslånga besök.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en kollega som enligt egen utsago kan allt om etikett.

Nu har frågan uppstått om vad man på en bättre, formell middag säger om man måste gå på toaletten.

Enligt henne skulle det bryta mot någon etikettsregel att säga att man ”skall gå på toaletten”. Däremot
bjuder etiketten enligt henne att man i stället säger ”pudra näsan” eller ”tvätta händerna”.

Jag har svårt att förstå skillnaden. Alla (?) vet ju varför man reser sig från bordet oavsett om säger det ena eller det andra.
Att man däremot inte lämnar en utförlig redogörelse för vad man tänker göra på toaletten är naturligtvis självklart.

Svar: Har man riktigt god stil så går man inte från middagsbordet innan måltiden är avslutad vilket värdinnan/värden markerar genom att resa sig. Att på eget bevåg häva taffeln, lämna bordet, är alltså olämpligt enligt gammal sed. Men hellre det, förstås, än att det blir en olycka. Så måste man absolut lämna bordet gör man det så diskret som möjligt, aldrig under ett tal, helst mellan två rätter och så att man ställer till så lite uppmärksamhet som möjligt.

Som du skriver meddelar man verkligen inte vad man avser göra utan säger diskret ”ursäkta mig ett ögonblick” till de två man har närmast sig, och så går man ut och återkommer lika diskret utan att kommentera sin utflykt.

Att säga ”jag ska gå på toaletten” är meningslöst, varför ska man meddela detta? Vem är intresserad? De vanliga uttrycken ”tvätta händerna” eller ”pudra näsan” är skämtsam information under kvällen om det verkar krävas en förklaring till att man tillfälligt lämnar sällskapet runt soffbordet.

Men som sagt, vid ett middagsbord sitter man kvar, eller går ut om man måste men säger bara detta ”ursäkta mig ett ögonblick.”
Ett tips: gör som vana middagsgäster vid finfina middagar (Nobelfest, kungamiddagar): drick mycket sparsamt av såväl vin som vatten, det hjälper mot nödighet vid fel tillfälle.

Magdalena Ribbing

Fråga: Det nalkas bröllop och vi funderar på vilken klädkod vi vill ha. Vi vill ha en avslappnad klädkod där killarna har full kostym i valfri färg, alltså ”kavaj”, men på tjejerna spelar det ingen roll ifall de har en kortare klänning som slutar vid knäna eller en hellång (eller vadlång) i enklare snitt. Mörk kostym känns för strikt. Har du något förslag? Det viktigaste för oss är att gästerna känner sig bekväma och fina.

Svar: Alla klädkoder som inte är glasklara blir problem för gästerna (och ökar antalet frågor till min spalt!)

Som inbjudare ska man inse att man inte kan traska in i varje gästs garderob och peka ut vad som passar. Man ger en klädkod som är begriplig, lätt att tolka och bryr sig sedan inte om ifall någon gäst kommer i knälångt när man har tänkt vadlångt exempelvis.

Det du skriver att det viktiga för er är att gästerna känner sig bekväma är helt rätt.

Mitt förslag är att du skriver Kavaj, vilket för män betyder hel kostym (men inte jeans och kavaj) och avstår från att precisera kjollängden för kvinnorna. Eller om du tror att dina kvinnogäster inte klarar att bestämma sig, skriver du ”Kavaj respektive kort eller lång klänning.”

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är med i en grupp på ett 30-tal personer som ofta har kontakt via mejl och ibland skickar någon av oss en inbjudan till hela gruppen om att gå på kvarterspuben eller gå och simma eller t ex följa med på en utflykt till något.

Själv brukar jag, om jag svarar ja, göra ”svar till alla”, så att de andra kan se att jag kommer (för att det kanske uppmuntrar dem själva att komma – eller tvärtom!). Om jag inte kan komma däremot, så svarar jag bara till den som bjudit in.

Nu är det så, att de andra i gruppen som ofta tackar nej, och i sitt nekande svar, som de skickar till alla, lägger till en lång utläggning om vad de ska göra i stället. Alltså skälet till att de inte kan komma. De kan ha tvättstugetid,lovat att passa syskonbarnen, eller vad som helst som de ger en lång redogörelse för, i stället för att delta i det de bjudits in till.
Jag tycker detta är irriterande.

Hur skulle det ha gått till förr i tiden förresten, när inbjudan kom med posten? Man skulle alltså först ha tagit reda på vilka andra som var inbjudna och sedan skrivit brev till dem alla om att man inte kan komma på tillställningen samt noggrant beskrivit vad man skulle göra i stället. Vad är vettigt när många personer bjuds in med ett och samma mejl?

Svar: Vettigt och rätt är att svara alla i en grupp med det slags inbjudan som du refererar till, ja eller nej. Men fel är att besvära alla med långa och faktiskt onödiga förklaringar till ett nej-tack. Alla är rimligen inte betjänta eller ens intresserade av att få veta exakt i detalj varför någon inte kan vara med.

Förr i tiden svarade man skriftligt på en skriftlig inbjudan: ”tack för vänlig inbjudan till xxxx datum-tid, som jag tyvärr är förhindrad att närvara vid.” Några utförliga redogörelser för orsaken gavs inte, men ville man ange en orsak kunde man göra det, exempelvis skriva ”på grund av utrikes resa” eller ”på grund av tidigare antaget åtagande”.

Men vad du ska göra för att hejda dina långsvarande vänner vet jag däremot inte – om det inte räcker med att du i en tyst suck ger sjutton i att läsa hela mejlet?

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har märkt att det nu på sista tiden verkar vara människor som flyttat in till städerna som inte riktigt vet hur man beter sig i bostadsområden i Stockholm.

Oftast finns det närliggande fastigheter vilket vissa inte bryr sig om. De slänger ut sina barn gärna tidigt på morgonen – söndagar verkar populärt för att de inte orkar med sina egna barn.

De skriker så högt så alla närliggande fastigheter berörs och människor väcks. Avsaknad av empati verkar vara ett problem i samhället.

Finns det inte platser där barn kan leka nuförtiden?

Kan Magdalena skriva om hyfs & etikett i fastigheter i Stockholm, att man hälsar när man möter människor i trappen, att man inte låter sina cyklar stå överallt i trapphuset, att man inte har hög musik med mera.

Dessutom verkar det vara ett spring nu av alla hantverkare, uthyrningar, inneboende och man vet inte riktigt vem ens granne är eller vem som bor var.
Problemet verkar öka, varför förstår jag inte.

Svar: Spalten har fått ett antal frågor om det du beskriver, med ungefär samma innehåll. Bakom några av frågorna, kanske inte din, anar jag en irritation över att människor från andra kulturer beter sig på ett annat sätt än vad man själv gör. Men jag kan försäkra att det inte är något nytt att grannar blir störda av varandra. Långt innan flerfamiljehusens tid fanns människor som var självupptagna och ointresserade av om deras beteende kunde besvära andra. Så är det fortfarande, som du har noterat. I dag vill många spela musik högt även om andra störs, ha cykeln innanför porten för säkerhets skull och tycker att barnen kan hålla till någon annan stans än hemma på söndagsmorgonen.

Visst borde grannar alltid hälsa på varandra, det är god sed, men alla vet inte detta, och då måste du, som säkert hälsar på alla dina grannar, fortsätta att föregå med gott exempel och fortsätta säga ”hej” även om du inte genast får ett hej tillbaka. Ombyggnader och andrahandsuthyrningar som gör att du inte vet vilka grannar du har är tråkigt, det håller jag med om, men i ett flerfamiljshus är sådant vanligt och omöjligt att förhindra.

Inte något av detta har specifikt med utsocknes personer att göra. Det man som granne kan göra är att vänligt förklara för störande personer just detta faktum genom att vänligt säga ungefär ”tyvärr är det jobbigt för grannsämjan med ditt musikspelande, din cykel, dina barns söndagsmorgonlek.” Ta kontakt med dessa grannar, berätta hur du och förmodligen fler än du, uppfattar deras sätt. Du möter dem säkert i trapphuset och kan säga ”har du tid för en kopp kaffe hos mig?” och kanske blir det ett nej först men nästa gång kanske ett ja tack. Det är inte så enkelt att göra detta med personer som man inte känner, men det går, tror jag, om man verkligen vill förbättra situationen.

En annan möjlighet att få bukt med det som blivit ett stort problem för dig vore ett slags hushyfs för fastigheterna med innebörden att viss hänsyn måste iakttas för allas trevnad, alltså ingen barnlek utomhus före kl 08 på söndagarna, inga cyklar i trapphuset osv. Ett sådant hushyfs måste utfärdas av hyresvärden/fastighetsägaren, eller bostadsrättsföreningens styrelse, och det är inte säkert att dessa instanser vill göra detta.
Så bäst är trots allt att försöka skapa en vänlig kontakt med de störande personerna och förklara vad som gör det trevligt att bo där ni bor – för alla. Att gräla hjälper inte, arga anonyma lappar inte heller.

Och så måste man som boende i ett flerfamiljshus inse att det finns andra människor som har samma rätt som man själv att bo där. Man kan inte kräva tystnad och ordning av alla andra på exakt det sätt man själv vill ha. Det betyder inte att man ska stå ut med för stor oordning och för höga ljud, men det blir enklare att trivas med andra om man är tolerant – och gärna snäll.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag skulle på en ganska fin bjudning i goda vänners lag. När jag möter upp en av väninnorna märker jag att hon har en liten kråka som sticker ut ur hennes näsa (ursäkta språket). Om det var jag som hade en kråka, och inte upptäckte det förrän efter det att bjudningen väl var över, så hade jag blivit väldigt generad av tanken att jag suttit igenom en hel bjudning med en kråka för alla att beskåda. Den tanken fick mig att vilja uppmärksamma min väninna om det som stack ut ur hennes näsa, men jag kom inte på hur jag skulle kunna påpeka det fint utan att göra henne generad. Hur kan man agera i en sådan situation? Jag valde att inte säga något, samtidigt var det ju något man såg varje gång hon pratade och man tittade på henne.

Svar: Knepigt problem, inte helt ovanligt och som du skriver, vore man själv den med en olämplighet som stack ut ur näsan eller kläderna skulle man verkligen vilja bli uppmärksammad på den. Vissa saker kan man mycket diskret säga, som ”du har inte knäppt skjortan/blusen” eller ”du har tandkräm på hakan” – men en så pass oönskad sak som din väninnas näsolägenhet är svår att påpeka om det finns minsta risk att någon annan hör det.

Så gör så här: ta snabbt upp en pappersnäsduk, fånga din väninnas blick, ge henne näsduken och säg mycket milt: ”gör så här” samtidigt som du gör en snytgest mot din egen näsa.

Det är effektivt och jag har aldrig varit med om att det inte har fungerat.

Magdalena Ribbing

Om svenska flaggan

Nationaldagen, oftast kallad som förr Svenska flaggans dag, den 6 juni blev fastställd nationaldag först år 1983 och helgdag år 2005. Datumet är valt därför att den dagen år 1809 undertecknade Karl XIII den nya regeringsformen som ersatte det gustavianska enväldet med maktfördelningsprincipen. Och den 6 juni år 1523 valdes Gustav Eriksson av Vasaätten till Sveriges kung.

Svenska flaggan i sig är ännu äldre, kanske fanns den redan på 1100-talet men ungefär så som den ser ut nu är den från 1500-talet. Den har av justitiedepartementet bestämda färger och inbördes mått och är en symbol för nationen Sverige. Som sådan ska flaggan hanteras med respekt. En urblekt eller trasig flagga ska inte användas. Att bruka svenska flaggan som sport- eller badhandduk, servett eller klädesplagg är inte vad som menas med respektfullt, antingen den är hel och brukbar eller utsliten.

Det var och är ytterst olämpligt att använda en utnött svensk flagga till kläder, mattrasor eller annat – den bör förstöras.

Däremot kan man mycket väl ha blått och gult tillsammans i kläder, inredning, dukning, bara det inte ser ut som en regelrätt flagga. Att välja sin nations färger i klädseln är inte ovanligt för nationens representanter när dessa syns i offentliga sammanhang.

Svenska flaggan fanns alltid med i de gamla krigen som en signal till trupperna: här finns de svenska krigarna och kanske även kungen. Fiendens nationsflagga var en av de mest betydelsefulla erövringarna i krig; den som tog flaggan hade vunnit striden.

En flagga hissas och halas på en fast stång. En fana är flaggduken fäst på en mindre stång som kan bäras. En vimpel är långsträckt med ett blått och ett gult fält avsmalnande mot spetsen; även vimpeln fästs på en fast stång. Den tretungade flaggan används bara av kungahuset och försvarsmakten. Banér kallas den fyrkantiga flaggduk som fästs på en kort stång och är ett militärt fälttecken.

När flaggan hissas ska flaggduken bäras och inte röra vid marken, när den halas ska den vikas så att det gula korset döljs av det blåa i flaggan – och inte heller då får man låta flaggduken falla på marken.

Numera är det inte lika viktigt med tidpunkterna för hissande och halade av svenska flaggan som förr, då gällde principen att det skulle vara dagsljus när flaggan var hissad, vid det klockslag då mörket ansågs falla måste flaggan halas. Nu kan man ha flaggan uppe även nattetid, men då ska den rätteligen vara belyst.

Det är inte tillåtet att ha svenska flaggan på samma flaggstång som en annan flagga. Inte heller får man skriva något på flaggan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Det senaste året har några kollegor och vänner gått bort. Jag har skickat bidrag till deras minne genom BRIS och Läkare utan Gränser… via begravningsbyråerna. Förväntade mig tack, men det har helt uteblivit.

Är det inte brukligt att skicka tack längre?

Svar: Jo, du borde få ett tack, men det är inte alltid som denna gamla sed är känd av de anhöriga. Kanske inte heller begravningsbyråerna informerar om detta?
Sorgehuset sade man förr i tiden om de närmast sörjande. De som hörde till sorgehuset skrev tack för släktens, vänners, arbetskamraters och andras närvaro vid begravningen – denna närvaro innebär ett hedrande av den som begravs och för detta tackar sorgehuset. Man skrev också ett tack för kondoleanser, blommor, bidrag till välgörenhet. Tacken var ofta personliga. Ofta använde sorgehuset vita korrespondenskort med smala svarta kanter. Kondoleanser och blommor skulle skickas innan begravningen ägde rum och tackkorten för detta skulle skickas inom en månad efter begravningen.

Men det var då det, när människor inte bara tog emot andras omtänksamhet och vänlighet utan också tackade för den. Nu kommer sällan dessa förr så viktiga tack. Man kan förstå det, människor har mycket att göra, den som sörjer en anhörig förmår inte skriva tack till många människor, det känns oöverkomligt och då låter man helt enkelt bli. Men de som skickat blommor, brev, bidrag vill veta att detta har kommit fram. Skriver man som sörjande inte inom den gammaldags månaden så kan man ändå försöka få iväg ett aldrig så kortfattat tack när man orkar och hinner, inom två månader, eller tre. Att helt låta bli att tacka är inte bra. En annons med ett allmänt tack ersätter inte heller fullt ut den personliga raden ”tack för din tröstande omtänksamhet” som visserligen tar en minut tid att skriva men blir så mycket mer betydelsefullt för de personer som ansträngt sig att visa sin medkänsla.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min fru, som kommer från en annan kontinent, har nyligen fått en välskapt liten gosse och vi undrar hur vi ska hantera vissa kommentarer om barnets hudfärg.

Kommentarerna görs såklart i välvilja men vi undrar lite varför folk känner sig så nödgade att påpeka att barnet inte är en hälften-hälftenmix av sina föräldrar, som om det på något sätt förväntades av den lille stackaren.

Hur kan man tydligt markera att detta är onödigt utan att fördenskull skapa dålig stämning? (Vi är som sagt medvetna om att det inte handlar om illvilja på något sätt utan bara är ett – av många – exempel på att många människor av någon anledning gör helt uppenbara och helt onödiga konstateranden om andra människors utseende.)

Svar: Det är sorgligt att människor inte förstår att kommentarer om andras utseende kan bli helt fel. Hud, kropp, hår bör i dessa tider av ytliga värden kommenteras endast undantagsvis. Givetvis kan man säga att man finner någon vacker, men också det kan bli fel om man preciserar sin komplimang, exempelvis ”snyggt att du har gått ner i vikt” och den det gäller är anorektiker, eller ”du har verkligen slät hy” och den man berömmer för detta har en utseendefixering. Eller något annat patologiskt. Det man ofta kan säga är efter en kort eftertanke ”du ser så fin ut” eller ”vilken stilig person du är” – alltså utan att specificera detaljer som kroppsbyggnad, rynkstatus, hudfärg.

När andra säger något om din baby och hans hudfärg kan du motsäga med ett enkelt: ”Och?” vilket i de flesta fall får den som sagt något att hålla tyst.

Eller om du vill ta yttrandet som den vänlighet det sannolikt är, säga ”visst är han perfekt och underbar” och så byter du samtalsämne.

Säger du det som kanske ligger närmast till hands, nämligen något ironiskt som ”vilken intressant upptäckt du gör!” eller ”nähä, det har vi inte sett!” så skapar du en annan sorts skuldkänsla hos den obetänksamt kommenterande personen, och det vill du nog inte om vederbörande är en vän.

Men oavsett vilket lönar det sig förmodligen inte att gå in i en diskussion utan bäst är att ignorera de förmodligen välmenande men oändligt fantasilösa kommentarerna. Någon gång upphör de förhoppningsvis.

Magdalena Ribbing

Fråga: Som kvinna på snart 30 år har jag under årens lopp ofta mött män som tror sig veta lite bättre, till exempel i fråga om träning (jag tränar regelbundet), juridik (jag är utbildad jurist), politik (är intresserad av och har läst statsvetenskap) eller journalistik (jag jobbar som journalist), för att nämna några exempel. Om en professor i juridik eller statsvetenskap vill ge ett gott råd så tar jag förstås gärna emot det, men när kafégästen bredvid eller för den delen kollegan, oinbjudet vill tala om hur landet ligger inom något av det som skulle kunna kallas mina expertområden så misstänker jag att jag utsätts för vad som brukar kallas mansplaining.

Oftast blir jag förvånad och villrådig i stunden och tror jag inte att det speciellt ofta är illa ment från den andres sida. Men tillrättavisandet/rådgivningen (oftast från män) lämnar ändå en lite bitter eftersmak och tacksamheten infinner sig så gott som aldrig.

Har Magdalena Ribbing någon strategi att dela med sig av för oss som upplever detta fenomen?

Svar: Det du beskriver är onödigt, inte särskilt ovanligt och alltid lika trist, ett uttryck för en del mäns behov av att få visa sig duktiga. Man kan säga att det är barnsligt, omoget, självupptaget – men det hjälper ju inte mot den irritation som man naturligtvis känner inför denna mansplaining. Ordet är en sammanfogning av engelskans man och explain, och brukar beskrivas som ett sätt av (vanligen) män att i översittande ton förklara för kvinnor vad dessa redan vet. En amerikansk författare, Rebecca Solnit, skriver om detta att det är en kombination av övertro och okunskap. Vem vill ha det?

Mitt förslag är att du som hövlig medmänniska lyssnar en kort stund på den mansplainande mannens utläggning, men ganska snart avbryter och säger ”det är snällt av dig att vilja undervisa mig, men jag har som jurist/journalist gedigen kunskap om detta, vi pratar om något annat föreslår jag.”

Eller något åt det hållet, alltså artigt påpeka att du besitter egna kunskaper och inte behöver mannens information. Han kämpar för att få ett övertag vilket är något som ingen kvinna behöver finna sig i. Men det är oftast bäst taktik att vara vänlig och bestämd, sämre blir det med bitska tonfall och syrliga kommentarer. Sådana kan i värsta fall få mannen att känna sig kallad att ge en tillrättavisning (”du behöver väl inte bli sur för att jag berättar det här?”) En del män och kvinnor som uppfattar sig själva som en himmelsk gåva till mänskligheten, i detta fall män till kvinnor. De kan med fördel tas ur den villfarelsen.

Tacksam ska du förstås inte vara även om det detta fantasilösa mansplainande är vänligt avsett.

Nu kan man förstås säga att hur ska karl’n veta att kvinnan han förmedlar sin klokhet till har mer kunskap än vad han har? Men det kan en vettig man lätt ta reda på genom en vanlig fråga. Så gör man i normala sammanhang när man inte känner ett trängande behov av att vara överlägsen.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nyligen besökte jag en restaurang som har mycket god mat och en vidunderlig utsikt. Vi satt vid ett bord med ansiktena riktade mot utsikten och åt vår mat, när bordet alldeles framför blev ledigt. Till bordet, beläget en meter framför vårt och i vårt direkta blickfång med tanke på utsikten och hur vi satt, kom ett par med ett litet barn, cirka 1 1/2 år gammalt. Ena föräldern lyfter barnet ur vagnen, lyfter upp och luktar på barnets bak och tittar in i blöjan, greppar skötväskan och försvinner ut från restaurangen. Det påverkade min aptit och min ståndpunkt är att det är en ganska egocentrerad handling som kunde undvikits om föräldern hade gått åt sidan och undersökt blöjans skick, alternativt bara bytt blöjan innan restaurangbesöket. Lätt gjort om en har i sin tanke att visa hänsyn till andra.

I en diskussion om denna händelse har två olika ståndpunkter utkristalliserat sig. Den ena är att detta är ett föräldrabeteende som inte är något att fästa sig vid, en kan titta bort etc och därför ska andra besökare förstå och visa hänsyn etc. Det andra är det motsatta, att föräldrarna kunde och borde visat hänsyn till övriga gäster och skött blöjkoll annorstädes och att det är förvånande att det inte är så.

Hur är det?

Svar: Det du beskriver är mycket vanligt förekommande hos småbarnsföräldrar, som antagligen inte ens tänker på vad de gör: en rutinmässig koll av blöjbytesbehov.

Den här föräldern låter lite extra noggrann, men jag har hört om det som är än värre: blöjor som har bytts vid eller alldeles intill krogbordet – och detta har inte hejdats av krogpersonalen. Jag tror att du får försöka ha överseende med denna incident. Men jag håller fullkomligt med dig om att det hänsynsfulla och välartade hade varit att utföra all blöjbyteskoll utanför matsalen. Det har mindre med utsikten att göra än att den som förmår se utanför sin egen lilla cirkel besparar människor vid ett matbord all insyn i blöjkontroll.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min man åkte hem från Mallorca i veckan. Maken skulle fälla bak stolen men mannen som satt bakom sa att han inte fick det för han hade en laptop som inte fick plats då. Han satt och såg på en film.
Har man rätt att göra så?

PS. Hade det gällt att han ätit mat så hade vi förstått.

Svar: Att samsas med obekanta (och ibland bekanta) som man delar resandet med med är svårt. Nu börjar den stora resesäsongen vilket ger mig anledning att reda ut några begrepp. Alltså: alla som färdas med ett allmänt transportmedel som tåg, båt flyg har rätt till samma slags utrymme, fysiskt och ljudmässigt. Det betyder att ingen kan kräva att den framför ska avstå från att fälla ryggstödet på flygplansstolen bakåt, men ingen kan heller kräva att den som sitter bakom ska avstå från att titta på sin laptop. Man måste samsas, helt enkelt.

Din man borde ha sagt till den bakomsittande att stolsryggen kunde fällas halvvägs, och han som tittade på sin laptop borde ha svarat att okej, då skulle han flytta sin laptop närmare sig. Inte ultimat för din man som antagligen ville fälla stolsryggen helt bakåt, men inte heller det mest bekväma läget för laptop-mannen – båda hade behövt ge efter litegrann för den andra personens skull och säkert hade resan då fungerat uthärdligt både för din man och laptop-mannen.

Samma sak är det med armstöden som en del resenärer tror är till enbart för deras skull, de anser sig ha så kallad rätt till armstöden på båda sidorna. Varför de tror så kan man undra – hur tänker de? Eller tänker de alls? Dessa armstödsbekvämligheter ska användas av båda de resenärer som sitter närmast dem. Råkar man ut för en egocentrerad medresenär som parkerar sina armar på båda stöden säger man vänligt ”vill du ha stödet till höger så tar jag det till vänster” eller vad det nu blir. Om man bara vänligt påpekar för den som gör ett uppenbart obetänksamt fel att det går att rätta till gör man förmodligen vederbörande en tjänst – istället för att att sitta ilsken under resan skapar man en hygglig stämning.

Ljud på resor är likaså ett irritationsmoment, någon har läckande hörlurar, någon skruvar upp ljudet på sin laptop, och detta kan man också milt säga till; ungefär ”ursäkta men din musik hör alldeles för tydligt, kan du skruva ner tack.” Egentligen ska kabin- eller tågpersonalen säga ifrån men alltför många i den staben gör ingenting åt de svårt självupptagna resenärerna utan hoppas säkert att problemet ska lösa sig av sig självt.

Det gör det inte.

Magdalena Ribbing

Fråga: Ofta ser man på TV att t ex idrottsmän blir intervjuade med solglasögon på sig när de talar med intervjuaren. Är inte det ganska oartigt? Intervjuaren kan ju då inte se sin samtalspartner i ögonen och det brukar man ju göra när två personer talar med varandra.

Svar: Det är faktiskt ohövligt att prata med någon och dölja sina ögon, ögonkontakten är en viktig del av människors gemenskap. Till och med så betydelsefull att det i en del kulturer inte är tillåtet att se exempelvis en kejsare eller liknande rätt i ögonen; undersåtarna ska titta nedåt för att visa sin underdånighet. En gång i tiden var det också fel att en ogift kvinna hade direkt ögonkontakt med en man, hon skulle blygt slå ner ögonen.

Så är det absolut inte i nutid i den här delen av världen, här och sedan länge är ögonkontakten grundläggande. Därför är det fel att gömma sin blick bakom solglas när man samtalar med någon. Men det är vanligt att så sker – och varje gång jag svarar på den frågan kommer motargumenten från ett antal människor som påpekar att de inte tål solljus och inte kan ta av sina solglasögon.

Kanske är det så. Och det kan inte kritiseras. Men: ofta kan den som har solglasögon lyfta av dem någon sekund då och då, åtminstone när samtalet inleds. Eller vända sig bort från solen just då.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi hade grannar på besök som kom med en tallrik hembakade kakor. Min fru påstår att man inte kan lämna tillbaka en tom, diskad tallrik, utan bör baka något själv och lämna tillbaka tallriken med det hembakade.

Det har jag aldrig hört talas om. Stämmer det?

Svar: Nej nej, lämna tillbaka den diskade tallriken tom och tacka för kakorna! Om den återlämnades fylld med något skulle det förta den generösa gesten från givaren.

En gåva kräver inte en gengåva, i alla fall inte omgående.

Magdalena Ribbing