Fråga: På bilderna från en begravning av en känd person häromdagen såg jag att de flesta som var där kom i mörka kläder och det var väl rätt. Men det var en man hade en hatt som såg ut att vara lila. Flera andra hade röda sjalar. En dam hade knallblå päls. Betyder det något speciellt att man klär sig så? Kan vem som helst göra det?

Svar: Vedertagen formell begravningsklädsel finns sedan länge. Med anledning av diskussionen om begravningshatt 30 mars understryker jag att mitt svar är en beskrivning av vedertagen korrekt klädsel, inte ett påbud, inte heller är det en redogörelse för min personliga smak.

Traditionell klädsel till begravning är för män en mörk kostym, svart eller mörkt blå eller mörkt grå, vit skjorta (absolut inte svart), svart slips. Det är endast de närmaste anhöriga som har vit slips. Mörk kavaj och udda mörka byxor går lika bra, men helst inte jeans. Svarta skor, inte gymnastikskor. För kvinnor gäller svart, mörkt grå eller mörkt blå kjol/klänning som ska täcka knäna. Långbyxor är helt godtaget numera för kvinnor. Överdelen ska inte vara urringad alls och ha ärm minst till armbågen. En mörk jacka med vit blus är också rätt. Svarta strumpor för de närmaste, grå eller naturfärgade för övriga. Kvinnor kan ha en diskret svart hatt. Änka, mor, dotter hade förr svart slöja över en slät hatt, men det är mindre vanligt i dag.

Flärdfulla plagg, lårkorta kjolar eller glada detaljer som de röda schalar du såg är fel, alltså olämpliga till begravning med konventionell klädsel, och detta oavsett vad man tänker sig att den som begravs skulle ha uppskattat. Sådant kan man ha endast om man ombetts därtill av de anhöriga. Väljer man i annat fall tydligt avvikande klädsel som du beskriver med starka färger osv, så är det ett ställningstagande som man tar personligen av någon anledning – men det är inte detsamma som etablerad god sed. Kanske syntes det mindre inne i kyrkan än på bilderna som togs utanför, en man tar ju av sig hatten vid kyrkporten, kanske hängde övriga av sig sina ytterkläder och röda schalar. Det är ändå formellt mer lämpligt att man inte har starka färger på väg till en begravning.

Anges i dödsannonsen ”Valfri klädsel” innebär det att begravningsgäster som inte har eller inte vill ha svarta eller mörka kläder väljer mörkt om de vill eller andra diskreta färger. Ofta är valfriheten en omtänksamhet av de anhöriga mot de gästerna som inte har svarta kläder.

Däremot betyder valfri klädsel inte, vilket man bör inse, att man väljer knallrött eller neongult eller liknande, inte heller festkläder förstås, utan den nertonade klädsel som visar respekt för minnet av den som är död och för de anhöriga liksom för den högtid som en begravning alltid är.

”Ljus klädsel” innebär att begravningsgästerna klär sig i andra färger än svart och mörkt. Då vill de anhöriga försöka skapa en ljus begravning vilket de närvarande ska respektera.

Hembygds- folk- eller nationaldräkt med sorgtillbehör är rätt på begravning.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag ska gifta mig i slutet av sommaren och har redan skickat ut inbjudningskorten.

Flera har tackat för inbjudan men inte sagt om de kommer eller inte. Inte ens personer som jag vet kommer.

Min fråga är: när svarar man på en inbjudan om man vet att man kommer eller inte? Är det okej att som nära vän eller släkting vänta till sista svarsdag även om man 4 månader i förväg vet svaret?

Några väldigt nära släktingar har flaggat för att de kanske inte kommer på grund av av olika hobbies som kanske krockar… Eller att de kanske skall på semester just den helgen vi ska gifta oss… Vore det inte lämpligt att dessa personer planerar semester och hobby andra helger?

Svar: Som så ofta är det okunskap om hur man besvarar en inbjudan som ställer till problem. Ett tack för en inbjudan ska självklart innehålla ett ja eller ett nej. Enbart tack är meningslöst.
Oavsett släktskap och vänskap svarar man på en inbjudan med att tack för den och att man infinner sig, eller att man tyvärr har förhinder. Och det gör man så snart som möjligt, det finns inte minsta artighet i att dra ut på svaret till sista svarsdatum, snarare tvärtom. Tänker man efter en halv sekund förstår man varför ens svar är viktigt för inbjudaren.

Du tycker att dessa vankelmodiga gäster ska ändra sina ledigheter för att gå på ditt bröllop som givetvis är jätteviktigt för dig men kanske inte lika stort för samtliga gäster. Dessutom kan det vara problem att veta vad man gör fyra-fem-sex månader senare, och det är därför bjudningskort inte ska skickas alltför långt i förväg.

Dina nära släktingar som meddelar att ditt bröllop kan krocka med deras hobbies kan du räkna bort, prioriterar man en hobbyhelg framför en nära släktings bröllop behöver du inte hålla platser lediga för en eventuell närvaro. Att man inte vet när semestern kan tas ut är kanske en annan sak, det är inte alltid man får bestämma exakta dagar för sin sommarledighet.

Så svaret på din fråga är med några reservationer: den som har fått en inbjudan svarar så snart som möjligt, och då alltid med ett ja tack, eller ett nej tack. Några ”kanske” finns inte i den etikettvärld där hyfs råder.

Magdalena Ribbing

Fråga: När vi blir bjudna hem till vänner eller får besök av dem är det ofta vi tar med en flaska vin till varandra.
Det är trevligt och ger ofta en chans att prova en ny sort.

Men när vi lagat maten har vi i förväg valt ett vin som passar till maträtten, och har därför sparat gästernas vin till ett annat tillfälle, och senare kommenterat det.

Nu har en av våra vänner bestämt sagt att man ”ska” öppna och gemensamt dricka det vin man får i present.

Vi blir lite konfunderade och vill gärna höra Magdalenas synpunkt.

Svar: Denna fråga i olika varianter hör till de vanligaste i min spalt; därför svarar jag igen trots alla tidigare svar – problemet verkar vara konstant eller i varje fall återkommande!

Vinflaskor som man får i present tackar man för och säger att det ska bli roligt att njuta av vid ett senare tillfälle. Som värdperson förutsätts man ha skaffat tillräckligt med vin av den sort som passar den mat man bjuder på. Presentvin ställer man undan på samma sätt som om man hade fått en bok, den börjar man inte läsa omgående.

Samma sak med en flaska olivolja, en burk sylt osv – men får man en ask choklad är det artigt att öppna den och bjuda på efter maten, just godis anses höra till det som man delar med sina gäster.

Men inte presentvinet!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är ofta ute i naturen och vandrar i naturreservat. Om man är helt själv på en väldigt folktom plats (till exempel en skog, strand, etc) och det plötsligt kommer en annan person, bör man då hälsa på den? Ofta gör jag det men det är svårt att veta generellt hur man bör göra i sådana situationer. Vissa kanske störs av detta och vill vara för sig själva.

Svar: I Sverige händer det ofta att människor låtsas som om andra som de möter inte finns. Varför det är så vet jag inte. Något slags kulturell blyghet kanske? Eller bara vanlig bortkommenhet? Man kanske inte vill ta risken att den man möter på sin ensamma promenad misstänker att man försöker sig på en kontakt. Men den som går ensam äger fördenskull inte omgivningen utan får finna sig i att andra också går där.

Författaren Hjalmar Gullberg, 1896 – 1961, skrev
”Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.”

Om du möter en annan vandrare i naturen är det självklart att du hälsar. Det är rätt, artigt och en grund i mänskligt beteende. Ingen kan störas av att någon förbipasserande säger ett vänligt hej. Ingen är helt osynlig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Har sedan 1995 en väninna som till en början var arbetskamrat. Över åren kom vi att bli mycket goda vänner och umgicks även privat.

Har väl känt sista året, att intresset från hennes sida mattats av lite och hon ofta haft ursäkter att inte kunna komma till lunchträffar eller tjejmiddagar. Men hon har alltid ringt tillbaka och försäkrat att det var otur att hon inte kunnat komma just då, etc och att jag och vår vänskap betyder så mycket för henne!

Nu var hon bjuden till ”tjejkväll/ middag” en torsdag (skriftlig inbjudan!) och hörde av sig tre dagar innan och beklagade att hon inte kunde komma, då hennes åldriga mor som bor i en annan stad blivit sjuk och hon måste åka till henne. Beklagligt, men förståeligt. Väninnan hörde av sig dagen innan igen och sa att hon skulle bli kvar hos sin mamma till helgen den veckan.

När jag så stod i köket och höll på med förberedelser inför middagen, plingade det till i min mobiltelefon och jag såg att väninnan lagt upp ett meddelande på Facebook! Döm om min förvåning att hon denna dag – samma dag som min middag – lagt upp en bild på en väninna som hon gjort en utflykt med till Görvälns slott i Järfälla och skrivit att hon njöt av en fin eftermiddag där i solen!

Jag blev jätteledsen och besviken! Hon valde alltså bort mig och vår tjejmiddag och föredrog en dag i solen med en annan väninna. Skulle vår vänskap sluta i en lögn? Hade hennes mamma ens varit sjuk? Sociala media kan vara avslöjande.

Hur ska jag agera mot henne? Ska jag alls agera/reagera?

Svar: Usch! Trist beteende av denna kvinna. Att hon så noggrant beskrev anledningen till att hon inte kunde delta i din middag, och återkom till dig om detta med ytterligare precisering, visar ju en noggrann planering till hennes frånvaro. Hon kunde annars lätt att meddelat bara att hon beklagade att hon inte kunde delta, istället för historien om sjuk mor osv. Man kan som inbjudare inte kräva närvaro av alla man bjuder, men av en gammal vän ska man inte tolerera en medveten lögn som förklaring till ett uteblivande.

Finns det kanske en liten möjlighet att bilden är äldre än den dag hon lade ut den? Annars är det beräknande och därmed ännu mer uselt att göra som hon gjorde. Men om du är helt säker på att hon gjorde den där utflykten samtidigt som din middag, och att det inte var en bild från veckan innan tycker jag att du kan skicka ett meddelande till henne om att du har sett detta.

Du skulle då kunna skriva ungefär ”Såg på Facebook att du var i Järfälla istället för hos din sjuka mamma och att du prioriterade den utflykten före min middag. Det är din sak, men jag blev ledsen över att du var osann och det uppfattar jag som ett svek mot vår relation. Nu tar jag en längre time-out från vad jag så många år har betraktat som en god vänskap mellan dig och mig.”

Du måste ju nästan misstänka att hon avsiktligt försöker avsluta relationen till dig när hon lade ut bild osv på Facebook för din och andras beskådan, knappast en slump, hon måste ju ha insett att du kunde se det. Hon kan eventuellt ha en bra förklaring. Eller så struntar hon i er vänskap och då är det lika bra för dig att du blir av med henne.

Du ska inte behöva öda mer energi på en så opålitlig eller lögnaktig person. Du har rätt att välja det ord som din besvikelse finner bäst.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hur gör man vid en ”tyst minut”?

Svar: Tyst minut är ett sätt att genom en kort, ofta gemensam, absolut tystnad och stillhet hedra någons minne, för önskan om fred, för att koncentrera sina tankar på någon, några eller något som ska hjälpa människor framåt. Man kan också hålla en tyst minut ensam. Vanligt är att den sker med andra på en arbetsplats, i en butik, en serviceplats, transportmedel, genom att stanna och stiga av cykeln eller bilen, och helt enkelt stå stilla. Man sitter inte under en tyst minut, om man alls kan stå upp. På sjukhus avstår man från att delta om någon åtgärd pågår.

Den som i ett sammanhang med flera människor närvarande tar initiativet till en tyst minut reser sig, äskar tystnad och säger vad den tysta minuten avser, som ”låt oss hedra minnet av offren för det meningslösa våldet med en tyst minut”. Då reser sig alla närvarande, står stilla och är helt tysta under den stund, minst tjugo sekunder, ibland en hel minut, som denna tystnad brukar vara. En hel minut känns i detta sammanhang alltid längre än de sextio sekunderna och därför brukar minuten förkortas.

Efter detta sätter man sig igen, eller skingras och går. Man ber inte någon bön, inte heller sjunger man. Själva tystnaden skapar samhörigheten. Den som föreslår den tysta minuten avslutar den med en gest som visar att man kan sätta sig igen, eller gå sin väg.

Den tysta minuten är ett begrepp i stora delar av världen och initierades av en brittisk officer år 1940 under andra världskriget, när Tysklands luftvapen under lång tid bombade företrädesvis London i en serie blixtanfall, kallade Blitz. Den gemensamma protesten mot kriget manifesterades genom att alla precis klockan nio varje kväll iakttog en tyst minut för freden.

Magdalena Ribbing

Fråga: Mamma är snart 90 år och har blivit dement. De flesta av hennes vänninor har gått bort. Mamma har dock en väninna kvar som är flera år yngre och vid sina sinnens fulla bruk, om man får uttrycka sig så. Jag har upptäckt att det saknas vissa saker hos min mamma, Till exempel en varm pläd. Nu ligger min mamma med en badhandduk över sig när hon ser på tv. Hennes väninna har skrivit sitt namn och vad hon har ”lånat” bland annat pläden, på ett block hos min mamma.

Denna väninna har inte hört av sig på över ett år. Vad kan jag göra? Ska jag kontakta henne och be att hon lämnar tillbaka i alla fall pläden eller ska jag låta detta bero? Min mamma bryr sig inte nu, men för mig gnager det att man kan plocka saker från en gammal människa bara så där, även om det inte är dyrbart eller handlar om pengar. Det är själva sättet jag vänder mig mot. Eller ska jag bara låta saken bero?

Svar: Väldigt trist! Ta kontakt med denna väninna som inte verkar vara en god sådan, och be henne lämna tillbaka det hon har tillskansat sig. Hon har nog inte tänkt att behålla, lika med stjäla, dessa saker eftersom hon har skrivit upp vad hon har tagit hem. Men man lånar inte en pläd i ett år, eller alls från någon som inte kan försvara sitt ägande.

Ring henne, som sagt, och säger hon eventuellt att din mor har givit henne dessa saker så får du säga ifrån: mamma är dement, du förstår nog att du inte kan ta något eller ta emot något från henne.

Gör det här så snart som möjligt. Att väninnan blir sur får du ta, hon är ju ändå inte ett vettigt sällskap för din mor. Det är viktigt att du säger ifrån.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min son tar studenten till sommaren. Svart kostym är inköpt och vit skjorta ska bäras samt svarta skor och givetvis svarta strumpor därtill. Sonen har nu börjat fundera på om han kan ha fluga istället för slips. Min fråga är när fluga används. Är det lika fint/finare jämfört med slips? Det är ju väldigt sällan man ser någon använda fluga numera. Bör flugan i så fall ha en viss färg? Jag undrar också om en slips på en student kan ha vilken färg som helst.

Svar: Fluga är jämförbar med slips i finhetsnivå – undantaget svart eller vit fluga, den svarta hör till smoking, den vita till frack, ingendera passar till kostym. Det är alltså inte mer eller mindre fint att välja fluga istället för slips, eller tvärtom1!

En vacker fluga är fint till mörk kostym, färgval helt fritt, din son kan välja precis vad han vill, utom som sagt svart eller vit! Detsamma gäller färg på slipsen, vit slips har de närmast sörjande vid begravningen, svart slips är likaså en sorgmarkering om den bärs till mörk kostym med vit skjorta av män som är begravningsgäster.

Extra kunskap: Både slips och fluga är en utveckling av de breda kragar som Kroatiens ryttare använde i det trettioåriga kriget där freden slöts år 1648. På kroatiska heter slips kravata. Kroaterna knöt ihop sina kragar med ett band för att de inte skulle fladdra och vara i vägen under strid. Det blev snabbt modernt. Kroat (krabat) blev kravatt, och en sådan är en kragprydnad som kom att bli även nutidens kravatt, en större fluga, eller plastrong, mer gammaldags, som är längre och yvigare, och till slut också slips.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag önskar råd om hur jag ska göra när jag blir inviterad till bjudningar. Tåler inte syran i vin och får en stark halsbränna. När det gäller större bjudningar, som ordensmiddagar och liknande, är det inga problem. Då finns bordsvatten att tillgå och att säga nej tack när det bjuds vin går alldeles utmärkt.

Men i glada vänners lag blir det problem. Det ska trugas och kommenteras, vilket är synnerligen tråkigt. Nu har jag, mot all etikett, tagit en flaska öl eller bordsvatten med mig till vissa bjudningar eftersom det, för det mesta, inte finns annat än vin att tillgå. Det har blivit, nästan, comme il faut i delar av bekantskapskretsen och att ta vatten ur kranen vid en bjudning, bär mig emot.

Men varför kan inte värdfolket bjuda mig på öl eller bordsvatten och de andra på vin? Är det verkligen så emot etiketten? När jag har bjudning dricker jag alltid öl, medan jag bjuder gästerna på vad de vill ha: vin, vatten, alkoholfritt eller öl. Bordsvatten finns alltid att tillgå, även till vinet. Gör jag helt fel, eftersom det kommenteras så livligt ibland? Kan man inte bjuda på både vin och öl?

Svar: Absolut självklart är att det alltid ska finnas alkoholfri dryck tillgänglig utan diskussion eller krångel på en bjudning, allt annat är oartigt och ovänligt, alltså fel. Bäst är att värdpersonen ser till att ha alkoholfria drycker som matchar maten och det vin som också bjuds, i färg och smak. Numera är urvalet så stort att det inte är något problem att hitta rätt alkoholfri dryck.

Att däremot ha exempelvis starköl som självklart alternativ till vin är inte nödvändigt. Du kan dricka bordsvatten om det inte finns öl, och det du dricker ska verkligen inte kommenteras eller läggas synpunkter på. Men du kan inte utgå från att just det öl du önskar dig ska finnas som alternativ till vinet. Alkoholfritt öl är ett alternativ förstås, men som sagt, att förvänta sig starköl istället för vin kan jämföras med att en gäst som inte vill äta fisk kräver att få biff istället. Det gör inte en hyfsad gäst utan avstår från fisken i så fall, om inte vederbörande har meddelat sin allergi eller obehag i god tid så att värdpersonen får möjlighet att erbjuda det som gästen tål.

Att truga och tjata på gästerna om att ta ett glas vin är totalt fel. Att du tar med dig en flaska öl/vatten när du går på kalas är godtagbart. Du ska säga redan vid inbjudan att ”det ska bli så kul, men jag tål inte vin, jag tar med mig en öl.” Förmodligen säger värdpersonen att det ordnar sig och att du inte behöver medföra ölet.

Slå bort dina vänners tjat och kommentarer om ditt icke-vindrickande genom att säga lugnt och kallt ”jag tål inte vin, det inte är väl inte något problem för dig hoppas jag.”

Du är verkligen inte ensam om att inte vilja ha eller tåla vin. Om du inte tål alkoholfria vinersättningar är det enda du kan göra att medföra dryck.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga om huruvida det är oartigt att behålla hörlurarna/hörsnäckorna på i en affär när man når kassan för att betala? Själv tar jag alltid av mig mina hörsnäckor innan jag betalar eftersom det känns artigast, men en vän till mig är istället av den åsikten att det ur artighetssynpunkt inte spelar någon roll huruvida man behåller dem på eller inte.

Vem av oss har rätt?

Svar: Du har rätt. Ingen som stänger in sig i ett annat lyssnande än till en närvarande person kan framstå som vettig och artig.

Alltså avlägsnar man hörlurar-hörsnäckor som utestänger ljudet från den man ska kommunicera med, exempelvis personen i kassan, och så gör man även om man inte ska föra ett samtal med personen ifråga utan bara säga tack.

Annars ter det sig som att man reducerar kassapersonen till en möbel.
Och det gör man ju inte.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min fråga handlar om en inbjudan som tillställts mig skriftligen via post och avser inbjudan till ett kalas för en av mina bästa vänners lille son. Till saken hör bara att jag själv som är i samma ålder som min vän och hans sambo, vilket är nyss fyllda 30 år, är ungkarl och inte har några barn. Jag tycker inte heller särskilt mycket om barn, i synnerhet inte så små barn som inte ens kan begripa vad ett barnkalas är. Spektaklet är tänkt att gå av stapeln mitt på dagen en söndag, så jag förmodar att det kommer bli en mycket familjär och barnvänlig atmosfär. Med andra ord så är jag inte ett dugg intresserad, då det hela helt enkelt är på tok för tråkigt för att ens överväga att närvara vid. En sån här tillställning känns för mig mest som en egotripp för barnets föräldrar och far- och morföräldrar.

Å andra sidan är barnets far en av mina äldsta och bästa vänner och jag kan någonstans begripa att han vill ha mig där. I den uppkomna situationen känner jag mig därför väldigt osäker på vad jag ska göra. Är det okej att tacka nej till nåt sånt här eller kommer jag och bör jag bli en persona non grata (icke önskad person) om jag avböjer?

Svar: En inbjudan är en vänlighet, inte en tvångskommendering ens till en bästa vän.

Du kan uppföra dig som en hygglig kompis, gå på barnkalaset och stå ut med det i ett par timmar. Ingen kommer att kräva att du ska sitta på golvet och leka oupphörligt med födelsedagsbarnet. Du kanske rentav träffar någon intressant vuxen person som du inte känner nu.

Alternativt kan du tacka nej.

Bäst för din och din gode väns framtida relation är faktiskt att du, om du tackar nej, meddelar sanningen: ”Tack för vänlig inbjudan, tyvärr är jag inte en person som passar på barnkalas vilket gör att jag avstår men skickar mina bästa tankar till födelsedagsbarnet och hans fina föräldrar och hoppas att vi ses snart i annat sammanhang.” Eller något åt det hållet.

Vill du inte ta risken av att bli betraktad som barnovänlig kan du lugnt tacka nej förebärande något annat skäl, som att du har ett annat åtagande denna dag. Ett sådant behöver du inte redogöra för men det kan kännas bra att verkligen ha annat att göra. Du kan säkert omgående skaffa dig något, vad sägs om tvättstugan? Besök hos ensam släkting?

Men är din gamle vän en bra sådan rekommenderar jag att du låter bli undanflykter. Barnet blir ju ett år äldre varje år och du blir bjuden igen på kalas om du inte säger som det är. En vettig inbjudare förstår läget och blir inte sur.

Magdalena Ribbing

Fråga: I dag stoppar många kniven i munnen när de äter. Jag kan inte tänka mig det, det sitter i ryggmärgen att man inte gör det. Varför? Jo man kunde skära sig.

Okej, matknivar är väl inte så vassa men vad säger Magdalena om det? Är jag hopplöst gammalmodig?

Svar: Nej, aldrig kniven i munnen! Oavsett fiskkniv, fruktkniv eller annat slags kniv, stoppas den inte i munnen med ett enda undantag: kräftkniven. Felaktigt tror en del att de kan slicka av eller ha fiskkniven i munnen. Men det är lika fel sett ur hyfs- och stilperspektiv som att stoppa någon annan sorts kniv i gapet.

Matknivarna var vassa en gång i tiden men sedan 1800-talet har de rundad udd och man skär sig inte på dem. Att stoppa kniven i munnen ser illa ut för alla som har koll på hyfsat beteende vid ett matbord, åtminstone om det finns fler personer vid samma bord. I ensamhet gör man som man vill.

Däremot är det en vedertagen regel, faktiskt just regel, att inte stoppa kniven i munnen. Kniven var ursprungligen ett vapen och ett sådant har man inte i gapet i sällskap. I dag vet inte alla detta och stoppar gladeligen kniven i munnen vilket är motsatsen till gott bordsskick.

Du är inte gammalmodig. Du är väluppfostrad.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min fråga gäller då man varit på besök hos någon och ska gå därifrån. Är det gästerna som ska stänga dörren efter sig eller är det värden?

Kanske ett icke-problem egentligen, men jag tycker det känns märkligt när värden, efter man tagit adjö, går iväg in i huset/lägenheten och så står man lite snopet kvar vid dörren och förväntas stänga den. Har upplevt detta vid ett flertal tillfällen hos vänner och bekanta.

För egen del följer jag alltid med gästerna till dörren och stänger när de gått, tycker det känns hövligare.

Svar: Som jag har förstått det tänker sig en del värdpersoner att det verkar ovänligt att själva stänga efter gästerna, som att ”stänga ut” dem. De som varit hemma hos någon ska enligt det synsättet alltså frivilligt markera att de lämnar det hus som de har besökt genom att stänga efter sig. Denna ovanliga syn på gästfrihet finns inte beskriven i min stora samling av etikettböcker men kan givetvis förekomma lokalt.

Gästerna förmodas uppfatta det som ovänligt om värdpersonen drar igen dörren omedelbart som gästen har gått ut genom den. Men den som haft gäster står rimligen kvar en minut eller två efter att ha sagt farväl till dem, till dess att de har hunnit utom synhåll, gått in i hissen, ut i trappan, bort genom porten eller grinden.

Det självklara är att därför att värdpersonen följer gästerna till dörren-porten och vinkar ett vänligt hej då. När gästerna har hunnit en bit bort stänger värdpersonen dörren till sitt hem.

Svaret på din fråga är alltså att värdpersonen ska stänga dörren.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har bjudit in ett övernattande par att fira Valborg hos oss, och har sagt att de kan komma till oss på lördag och åka hem på måndag förmiddag. Nu hotar de med att komma på fredagen till lunch och åka hem först på tisdag efter frukost.

Jag får panik och har verkligen inte lust att ha folk i huset fyra nätter, utan max två känns okej för mig. Speciellt som det ska hittas på, handlas och förberedas mat till lunch och middag plus att vi har en del jobb ett par av dagarna. Hur meddelar vi att det inte passar att stanna så länge?

Svar: Besvärligt med gäster som bjuder sig själva att stanna längre än de är önskade! Ring genast till dem och säg att de är mycket välkomna från Valborgsmässoafton till första maj, men inte mer, övriga dagar har ni andra planer. Kanske de tycker att när de gör en resa ska de utnyttja den så långt som möjligt, det är inte ovanligt med ett sådant resonemang. Men så fel! Alltså, meddela omgående att det tyvärr inte är möjligt att ha dem boende mer än just dessa två nätter.

Är de oförstående och föreslår att de ska få stanna även om ni gör andra saker måste du vara bestämd och säga att det tyvärr inte fungerar för er, ni har fullt upp med arbete och annat. Förhoppningsvis är dessa gäster inte så ouppfostrade att de kräver att få reda på exakt vad ni ska göra – men skulle de olyckligtvis fråga måste du om igen vara bestämd och förklara att ni har jobb eller vad du vill säga. Ge inte efter!

Att bli bjuden att övernatta är inte detsamma som att oombedd använda värdfolkets hem som gratis hotell.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga som jag funderat på ett bra tag nu. Hur bemöter man människor som av någon anledning inte anser sig behöva ha hyfs eller stil? Det kan handla om att ta plats på andras bekostnad, att sätta sig över andra, eller att ta för sig av saker man egentligen inte har rätt till.

Jag blir alltid så paff när det händer eftersom det är fel, men konsekvensen är samtidigt otydlig. Till synes blir resultatet att den buffliga personen får mer (utrymme/mat/taltid/annat) än övriga.

Min fråga är alltså: Vad är konsekvensen på individnivå av att inte bry sig om hyfs och stil? Ibland känns det som att den som gapar efter mycket också får hela stycket.

Svar: Ett intressant problem som jag dessvärre saknar ett vattentätt svar till. Den som tar mer plats än vad som är rätt, dvs mer än vad övriga får, och som roffar åt sig mer än vad som räcker till alla, får sin tillfredsställelse i sitt ohyfs för stunden. Alltså ”jag gör så som är bäst för mig.” Men på längre sikt förlorar vederbörande sitt anseende, blir sedd som en ouppfostrad lufs, omtalas som en trist egoist. Hur ett självupptaget beteende drabbar andra intresserar inte egoisten.

Utan att ha statistik för detta hävdar jag, mot bakgrund av den mängd frågor jag har fått, att självupptagenheten har blivit vanligare i samhället under senare tid. Förr var det pinsamt att avslöjas som egotrippad, som det hette när man var mest intresserad av det som passade en själv utan hänsyn till andra. I dag ser det inte riktigt ut på det sättet. Den som tar för sig i överkant kan omnämnas som energisk, den som gärna trycker ner andra kan betraktas som uppriktig. Men bådadera är fel, i ögonblicket och sett aningen mer filosofiskt. Ingen når varaktig och äkta framgång genom att agera roffare eller trampa på andra.

Därför är förnöjelsen av att ha ”lyckats” ta för sig mer än vad som tillkommer en osv bara en kort illusion. Betyget underkänd som följer på det får man däremot dras med länge. Som jag ser det kan den momentana tillfredsställelsen av att ha tillskansat sig för mycket aldrig vara värd det långvariga underkännandet.

Men jag vet alltså inte hur man hanterar de grundligt självupptagna människorna, i alla fall inte hur man får dem att ändra sin personlighet. Man kan möjligen försöka att milt påpeka vad lufsen gör, ungefär ”oj då X, här tror jag bestämt att du tog både din och min portion löjrom” eller ”Hoppsan, X; du kanske inte har sett att jag inte får sittplats för att din portfölj behöver en egen stol” eller ”Jaha, X, nu har du framfört att du tycker att jag är bortkommen i det här ärendet, men jag har siffror på det som gäller, vill du göra mig glädjen att se dem?”

Du ser vilket mönster jag föreslår: att milt, gärna skämtsamt, precisera vad lufsen åstadkommer så att vederbörande blir uppmärksam på det. Alla superegoister förstår inte vad de ställer till med.

Men jag kan absolut inte garantera att mitt förslag fungerar. Du kan trösta dig med att det är hyggligt folk som vinner i längden. Egoisterna, roffarna och lufsarna drar det kortaste strået – så småningom.

Magdalena Ribbing

Fråga: En ny frågeställning som berör fundering kring gott uppförande har uppstått för min del.

En kollega bad mig komma in på hennes rum, hon skulle visa mig en del i ett mejl som hon ville att jag skulle hjälpa henne att tolka. När jag så står där och tittar på hennes skärm så ser jag bland flera andra öppna flikar en flik som visar att ett pdf-dokument är öppet och på fliken syns mitt namn – hon har öppnat ett dokument som har med mig att göra. Vi har sådana positioner att vi kommer åt en hel del fakta om medarbetare (vi är 600 personer) som vi behöver kunna kolla gällande olika saker. Jag tror absolut inte att hon snokar i någonting hon inte har att göra med, hon är professionell. Men faktum kvarstår, jag ser mitt namn på en flik som indikerar att hon kollat någonting som har med mig att göra, men tanken är förstås inte att min uppmärksamhet ska fästas vid det, jag är där för att titta på någonting annat. Hon tänkte nog inte på att fliken var där och att jag kunde se den.

Jag sa ingenting om fliken. Men jag har funderat. Har jag rätt att försiktigt undra vad det är för flik eftersom den har med mig att göra, eller har jag inte rätt att göra det i och med att det är hennes dator och hon har kallat in mig för att tala om någonting annat? Vem gör intrång hos vem, så att säga?

Svar: Visst skulle du i lätt ton ha kunnat säga ”och här ser jag mitt namn” för att ge henne möjlighet att förklara. Hon hade bett dig titta på något i den dator som hon jobbar med, och det hon inte ville att du skulle se i den skulle hon ha dolt innan du kom dit.

Du gör inte intrång i hennes dator när hon själv har öppnat den och inte har tagit undan det som hon ville hålla för sig själv. Jämför med att någon vill visa dig en bild i ett album, och du då får se en annan bild på något uppseendeväckande. Då är det inte du som av nyfikenhet har rotat fram den bilden, utan den som visar albumet för dig som har varit antingen slarvig eller likgiltig inför att du skulle råka se den.

Magdalena Ribbing

Fråga: På vårt företag förekommer det var och varannan vecka att någon fyller jämt eller ska gifta sig. Varje gång mailas det ut från HR att man som anställd förväntas skänka pengar till gåvor. ”Swisha 40 kr eller mer till Annas bröllopspresent”, t ex.

Jag känner inte alla på jobbet privat och jag har inte något intresse egentligen av att sponsra deras presenter. Samtidigt förstår jag att det är trevligt att från företagets sida visa uppskattning och att man från ledningens sida vill gratulera. Men, kan man inte förvänta sig att företaget står för fiolerna? En blombukett eller chokladkartong kostar inte speciellt mycket, men för oss som kanske inte har vare sig lust eller råd att i tid och otid köpa presenter till folk vi knappt känner blir det lätt lite irriterande. Låter jag som en snåljåp? I detta fall tycker jag att det är mitt företag som är snåljåpen.

Svar: Det är knepigt med insamlingar på jobbet! Man vill inte framstå som ogin men har inte heller anledning att ge pengar till någon som man knappast känner. Ta upp det här med fackklubben som jag antar finns, eller andra anställda. Bäst är att diskutera ämnet på ett möte, ni har kanske både formella och informella sådana? Föreslå att insamlingarna avskaffas på det sätt som de sker nu. De arbetskamrater som vill ge en present till den närmare bekant som fyller år osv kan ju göra det utan organiserad insamling.

Någon måste börja ta i denna besvärliga företeelse. Det är inte snålhet från din sida utan ett vettigt tänkande. Att de som inte är bekanta med jubilarerna ska samla in till en present är fel – och lite märkligt är att man från ledningen engagerar sig i att arbetskamraterna samlar in pengar till varandra! På Dagens Nyheters redaktion där jag tillbragte många decennier bestämde journalistklubben en gång att insamlingar endast skulle ske vid femtioårsdagar, inte för andra tillfällen. Det fungerade bra.

Företaget kan gärna uppvakta jubilarer men det har ingenting att göra med insamlingar från kollegerna.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och två kollegor var nyligen på en bufférestaurant och åt lunch ihop. En av kollegorna hade nyss ätit frukost och valde att bara följa med som sällskap. När det visade sig att jag inte orkade äta upp allt kött på min tallrik erbjöd jag henne den sista biten, då jag tyckte det var onödigt att slänga den. Min kollega ville då inte enbart äta kött utan valde att gå och hämta mer potatis och sås. Efter att ha ätit upp sin portion valde hon dessutom att ta påfyllning med min tallrik, utan att ha betalat för en egen buffé.

Detta gjorde mig djupt illa till mods då jag kände att det skulle vara pinsamt om personalen insåg att min kollega åt av min buffé. Vad anser Magdalena om det här? Är det okej beteende eller faux pas (fel eller falskt steg) att göra på det här sättet?

Svar: Din fråga kan tolkas som en önskan om medhåll att kollegan betedde sig illa – vem kan tycka att det är rätt att en restauranggäst äter sin lunch utan att betala krogen för den? Nåväl, jag ger dig mer än gärna den bekräftelsen eftersom situationen inte är ovanlig. Smygätare förekommer överallt. Att smaka på en medätares mat är en sak, det är rimligt om det accepteras av den vars mat smakas på. Men att äta en hel portion mat utan att betala för den är sniket, snålt och fel.

Alltså: din kollega åt gratis på din bekostnad. Det går inte att beteckna som stöld men liknar ett snatteri. Det hon gjorde var dessutom pinsamt för er andra i sällskapet – tro inte att det undgick personalen.

Kollegan skulle naturligtvis ha sagt till personalen att hon nu hade ätit en lunch, och betalat för den.

Girighet är nästan hopplöst att motarbeta. Det är som om de snåla inte fattar vad de gör, de verkar tro att det inte märks eller att det är normalt. Förmodligen saknar de etisk kompass.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar hur det är rimligt att förhålla sig till denna situation: mina vänner och jag brukar skicka meddelanden till varandra. Mer än en gång har jag föreslagit tid och plats att ses men får inget svar eller möjligen ett svar om att den tillfrågade kan ses den dagen men meddelar inte huruvida tidpunkten passar.

Det är frustrerande för mig att stå i ”stand-by läge” till dess mina vänner behagar svara. Ibland får jag svar med så kort varsel som samma dag. Ibland har jag skickat sms och påmint om svar varpå svaret brukar bli i stil med ”jag måste kolla upp det närmare med barnvakt etc”. Det känns inte riktigt bekvämt behöva påminna utan det får mig att känna mig tjatig.

Svar: Dina vänner inser inte att du håller den föreslagna tiden för dem och därför behöver deras svar. De kanske tror att du som de har en kalender med fluffiga tider, lössläppta utan ordning. Du kan börja med att muntligt och vänligt förklara för dem att du behöver veta ganska omgående om det du föreslår passar eftersom du kan ha annat att göra än att vänta på deras eventuella intresse.

Eller så får du använda en stramare formulering när du föreslår ett möte – ungefär så här ”kan du ses på torsdag kl 19, hör jag inte något från dig före kl 19 på onsdag förstår jag att du inte kan och då stryker jag mötet.”

Magdalena Ribbing

Fråga: Min sambo sedan några år har ett antal vänner som gärna vill komma ut till mitt ställe i skärgården och bo och äta.

I början ställde jag upp men känner att det liksom tar emot. Det är inte mina vänner och sommaren är kort och dom vill dessutom inte åka hem när man finkänsligt påpekar att bussen går kl 1200. Det finns ju mat kvar…

Några har vi fått köra in med bil till närmaste ort en dryg timme tur retur. Andra har fått åka ända till Stockholm utan att betala en krona.

Tycker att dom som åker längre sträckor, säg 40 minuter i min bil, av sig själva skulle kunna erbjuda sig att betala en slant.
Men nej då.

Tycker det räcker att umgås i stan. Vill inte driva hotellrörelse under några veckor på sommaren.

Vad säger jag till dom i sommar när dom vill komma? Och vad gör jag när dom som överraskning knackar på dörren?
Är det jag som är elak och oresonlig?

Svar: Nej, du är inte elak eller ogästvänlig! Det är självklart att du inte ska ha oönskad och gratis pensionatsverksamhet på sommaren. Eftersom du och din sambo tydligen har skilda vänkretsar behöver du diskutera med sambon angående vänner som är gratisätande – åkande på egna villkor. Sambon kan framföra vänligt när dessa personer bjuder sig själva att det inte passar, ni har andra planer. Ingen kan surna till över det. Att man har ett attraktivt fritidsboende innebär inte att alla andra mer eller mindre bekanta har fri tillgång till det.

En annan sak är om din sambo brukar säga till sina vänner att de gärna får komma till ditt ställe och hälsa på, då uppfattar dessa vänner som att de är ditbjudna och kan inte nekas gästfrihet i form av mat, dryck och vänligt bemötande. Sådan inbjudan kan man slänga ur sig lite obetänksamt utan att inse följderna. Är det så måste din sambo genast lära sig att inte bjuda någon till ditt ställe utan att först ha pratat med dig om det.

Men om orsaken inte är din sambos ”generositet” angående besök på ditt sommarställe måste ni ta ett gemensamt beslut om vilka besök som vänligt men bestämt ska avböjas. Kanske är någon-några vänner välkomna?

Det där med förväntad gratisskjuts i bil är ett otyg, givetvis ska de som åker med erbjuda sig att betala bensinkostnaden. Men gör de inte detta är det väldigt svårt att avkräva dem ersättning. Du kanske kan säga något när biltransporten inleds, i skämtsam ton ”här kommer er privatchaufför, en flaska vin blir bra som arvode” – så får du se om de nappar på det betet. Inte helt troligt, de människor som utgår från att deras sällskap är så underbart att de kan komma när de vill och äta och dricka och få skjuts gratis, fattar inte alltid ens de mest tydliga vinkar.

Bästa tekniken är att hindra besöken och till det krävs samarbete med din sambo. Så när några av sambons vänner anmäler att de avser infinna sig kan du säga vänligt att det inte passar, ni har fullt upp (obs. att ni inte har minsta skyldighet att redogöra för vad ni ska göra). Rätteligen bör din sambo ta dessa samtal istället för att lämna obehaget till dig – det är inte roligt att säga nej till vad dessa självbjudande gäster tänker sig ska bli så trevligt.

Kommer personerna oanmälda och står framför dörren säger du och din sambo gemensamt att ni absolut inte har tid, tyvärr, fall inte undan om de då viftar med sin tårtkartong och säger ”men bara en kopp kaffe.”

Säkert skulle mina förslag kunna uppfattas som ovänliga av de personer som ser sin närvaro som en himmelsk gåva till den de gästar. Men de som verkligen är ovänliga, självupptagna och ouppfostrade är de gäster som beter sig som du beskriver.

Fatta mod, tala med din sambo, säg ifrån!

Magdalena Ribbing