Fråga: Jag har en kollega som har en vana som jag har enormt svårt att låta bli att notera och, i ärlighetens namn, irritera mig på. Hen håller oupphörligen på med sitt långa hår, tvinnar det mellan fingrarna och smeker stundom sig själv på överläppen eller kinden med håret. Detta pågår alltså i stort sett hela tiden.

Jag skulle vilja vara en person som inte bryr mig om sådant, jag vet ju intellektuellt att jag inte har med det här att göra, men uppenbarligen är jag inte det. Om jag kan försöker jag vid möten och liknande sätta mig så att jag inte ser hen, men ser jag rörelsen i ögonvrån lyckas jag inte släppa det med tankarna. När vi var några stycken som skulle ta en öl efter jobbet kände jag mig tvungen att hitta på en vit lögn om att jag hade brått hemåt, eftersom jag inte stod ut med tanken på att se det eviga ficklandet med håret.

Om en person stör med ljud är det accepterat att be om tystnad, inom rimliga gränser, men visuella störningar får man helt enkelt lära sig att ignorera, eller hur? Såvitt jag förstår kolliderar helt enkelt våra respektive ”fixeringar”, och det är ju säkert minst lika lätt för mig att med KBT eller liknande lära mig hantera problemet som för hen att lära sig sluta.

Till saken hör att jag verkar vara ganska ensam om att irritera mig på detta, vilket stärker mig i övertygelsen om att det är en skitsak som jag själv måste lära mig att hantera. Jag har bara så svårt att se hur det ska gå till.

Svar: Du verkar förstå problemet – och det du vill ha från mig är en magisk formel som gör dig motståndskraftig mot din kollegas nervösa hårpetande. Tråkigt nog kan jag inte ge dig en sådan. Det är inte helt ovanligt att människor även i sällskap ägnar sitt hår, särskilt långt hår, uppmärksamhet jämställt med den man ger ett litet husdjur. Eller sin mobil. Det är fel förstås. Att pilla och peta på sin kropp, sina naglar, sitt hår inför andra i det som kallas sociala sammanhang anses enligt gammal god hyfs- och stiltradition vara olämpligt och ouppfostrat. Men: det kan också vara något som personen ifråga inte klarar av att avstå från, kanske en del av ett psykiskt problem eller som du skriver någon form av tics.

Men orsaken hjälper inte dig, och du kan inte säga till din kollega att sluta tjafsa med sitt hår.

Du får helt enkelt stå ut.

Beklagar att jag inte kan ge dig ett bättre och mer hjälpsamt svar!

Magdalena Ribbing

Fråga: Under den gångna helgen besökte min man och jag Stockholm – en stad där vi båda tidigare bott och arbetat. Vi besökte några museer, restauranger och teatrar. Överallt hände samma sak: min man öppnade dörren för mig eller jag öppnade dörren för honom, men innan den andra parten hunnit in i dörröppningen sprang någon genom från motsatt sida.

Till och med när jag öppnade dörren för mig själv så sprang en man igenom innan jag själv hunnit fram till dörrhålet. Vad har hänt? Det ska tilläggas att varken min man eller jag har någon typ av funktionshinder eller ens en ålder som gör oss långsamma genom dörrar.

Svar: Normal ouppfostran är jag benägen att svara dig. Det viktiga för alldeles för många nutida människor är JAG först. Tyvärr har du noterat något som en luttrad stockholmare knappast ids bry sig om i dag.

Hur det är utanför Stockholm vet jag inte tillräckligt mycket om för att ha en uppfattning om, men det låter på din fråga som om din småstads invånare har ett bättre beteende. Det enda jag kan svara dig är alltså att du har tur som får bo där lite vanlig hyfs är viktigare än att JAG får klämma mig igenom en öppnad dörr före andra.

Vad man gör åt detta självupptagna oartiga beteende vet jag däremot inte.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag ska gifta mig i sommar, borgerligt och utomhus med 60-talet gäster. Det jag funderar över är min brudklänning. Jag vill absolut inte känna mig utklädd på min bröllopsdag och det innebär att klänningen kommer sluta någonstans mitt på låret, då det är detta jag känner mig mest bekväm i. Den kommer därutöver vara långärmad.

Jag vet att jag inte skulle kunna ha en så kort klänning på ett kyrkligt bröllop – men kan det fungera till det borgerliga, enkla sommarbröllop vi planerar? Finns det någon vett och etikett när det kommer till klädsel och borgerliga bröllop?

Svar: Ett bröllop, en vigsel, är en stor högtid. Två människor lovar inför en myndighetsföreträdare, vigselförrättaren, och inför ett antal vittnen, alla de närvarande, att hålla ihop livet ut. Det är inte samma slags tillställning som en fest med kompisar eller ett diskotekbesök. Ett borgerligt bröllop har samma juridiska tyngd som ett kyrkbröllop, även om den som vill kan se det som mindre rituellt är det ändå en högtid med livslång betydelse.

Vill du visa god stil så låter du din klänning gå längre än till halva låret just vid detta tillfälle. Det viktigaste är inte egentligen att du känner dig bekväm genom att visa dina ben, utan att du är klädd så som det passar detta tillfälle. Nog kan du låta klänningen nå till knäna utan att känna dig utklädd? Det är snarare en påtagligt kort klänning som kommer att se ut som utklädsel om den bärs av en brud.

Efter bröllopet kan du lägga upp klänningen så att den blir så lårkort som du gillar.

Magdalena Ribbing

Två frågor om bordsbeteende.

Tandpetande?
Fråga: Tidigare var det vanligt att det stod tandpetare på borden när man åt ute. Vi har delade uppfattningar om detta i bekantskapskretsen. Någon tycker att det är självklart att utföra tandrensning vid bordet, andra tycker det är helt oacceptabelt.

Vad är etikettsregeln gällande detta?

Svar: Detta är en kär gammal fråga som återkommer med ojämna mellanrum. Ingen som vill framstå som behaglig petar tänderna i andras sällskap. Det hjälper inte att hålla ena handen för munnen eller hålla servetten framför – det syns, och hörs i värsta fall, vad som pågår.

Tandpetande är en syssla för ensamseglare, brukar jag svara. Det ska ske undanskymt, andra måste besparas åsynen av någons rotande efter matrester i munnen.

Tandpetare på restaurangbord beror på att gäster vill pilla iväg matrester omgående. Det finns de som tycker att det är rimligt att rota runt i tänderna när andra ser det. Men man måste inse att det är en verksamhet som lätt äcklar omgivningen. Man kan jämföra med tandtråd, den har också en rensande effekt men används sällan i sällskapslivet. Har man obekväma matrester i munnen får man diskret lämna bordet och sällskapet en kort stund och peta loss skräpet i ensamhet.

Alltså är svaret på din fråga ett bestämt nej, det är varken korrekt eller trevligt att peta tänderna när andra ser det.

Vinsörplande?
Fråga: När man är på en vinprovning – jag ordnar sådana – och analyserar och provar olika viner förekommer visst sörplande.

Det har att göra med att man just i provningsögonblicket när den lilla vinklunken befinner sig i munnen vill sörpla till lite för att spola runt vinet i munnen och syresätta lite extra så att så många smaklökar ska kunna känna av vinet innan man sväljer, eller för den delen spottar ut i där för avsedd spottkopp.

Detta beteende tror jag är något man lägger sig till med som sommelier och kan bli rutin när man ska prova många viner i en följd.

Jag får ofta frågan om detta sörplande och mitt svar brukar lyda ungefär:
Man sörplar vinet litegrann för att maximera smakupplevelsen, men absolut inte om man är bortbjuden på en finare middag då det serveras dyra viner. Sörplande av vin vid fina middagen skulle uppfattas lite märkligt och aningen ovårdat.

Svar: Vinprovning är en helt annan sak än vindrickande i sällskapslivet. Precis som du skriver vore sörplande liksom snurrande av glaset och inspekterande av färg och arom osv högst oartigt vid en middagsbjudning, det skulle kunna tydas som ett ifrågasättande av värdpersonens val av vin. Och det har ingen betydelse om det gäller fint och dyrt vin eller enkelt lådvin, som gäst avstår man från allt slags kontroll av det som bjuds. I vinprovningen ingår sörplande, doftande och annat plus spottande; helt motsatt vad som sker vid en middagsbjudning.

Många tror att det är artigt att visa engagemang men som gäst dricker man vinet utan att ägna sig åt vinprovarens undersökande manér. Ibland ser man middagsgäster som utför snurrande av glaset, sörplande, doftande osv med inkännande min och utrop typ ”aah.” De skaffar sig måhända en ökad smakupplevelse men gör sig också ganska löjliga i sin oartighet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag läser ofta frågor här om hur en ska bete sig när en är gäst. Men jag har inte fått någon grundkurs om hur gäster ska göra. Jag känner mig obekväm när jag är bjuden till någon som jag inte är nära kompis med. När jag diskuterar mitt problem får jag så olika svar. Vet inte hur dags det är rätt att komma dit, rätt klädsel, vad jag ska ta med mig, hur jag ska prata med andra gäster. Behöver facit till hur en bör bete sig. Tack.

Svar: Ja, du har sett helt rätt, frågorna om gästhyfs ökar i antal. Kanske beroende på att fler inser att all ”tillåten” nonchalans ställer till uppenbara problem både för gäster och inbjudare. Härmed ditt önskade facit till det som kännetecknar den goda gästen:

Det vanligaste misstaget är att gäster inte svarar på en inbjudan antingen den kommer på posten, per mejl eller i sociala medier. Om det står att svar önskas (osa, RSVP, svar) ska gästen ovillkorligen svara ja tack eller nej tack – och hålla sig till sitt svar. Man infinner sig inte om man har tackat nej, och uteblir inte om man har tackat ja, bådadera är gräsligt ohövligt och totalt fel.

Viktigast för att bli en välsedd och bra gäst är att inse att man ingår i ett sammanhang, den gemenskap som jag alltid framhåller i mina svar. Värdpersonen bjuder och arrangerar efter bästa förmåga, gästerna är glada och kritiserar inte, föreslår inte andra arrangemang, rynkar inte på näsan över något som bjuds. Allergier och intolerans mot viss mat och dryck anger man när man svarar på inbjudan och föreslår då också att man själv tar med det som man kan äta/dricka.

Gäster väljer klädsel på den nivå som anges i inbjudan. Klär man sig på en tydligt högre eller lägre nivå sätter man sig över gemenskapen och gör sig märkvärdig vilket aldrig är uppskattat. Exempelvis jeans till en bjudning med klädsel mörk kostym är fel, klädseln handlar inte om gästens favoritplagg utan om den nivå som värdpersonen har för sin fest. Likaså är det helt fel att överklä sig, som smoking till klädkod kavaj; gästen ”hedrar” inte inbjudaren genom att klä sig finare än klädkoden, en inte ovanlig missuppfattning. Ofta finns ingen klädkod och då klär man sig som brukligt på kalas hos ens vänner, förmodligen snyggt lite över vardagsnivå.

En gäst som tar sig (den felaktiga) rätten att komma påtagligt försent eller för tidigt ställer till besvär för värdpersonen. Goda gäster kommer i tid. Det betyder varken en kvart innan utsatt tid eller försent, har man orsak till sen ankomst meddelar man det genast. Tio minuter till en kvart är godtagbar försening, inte mer. Det finns andra vanor i olika kretsar förstås men dem brukar man känna till.

Det som kallas gåbortspresent har blivit närmast oundvikligt (men borde inte vara nödvändigt); ta med en nyutkommen pocketbok, ett nytt nummer av en bra tidning typ Situation Stockholm, en god olivolja, en påse fint godis.

Hälsa först på värdpersonen/personerna. Gå runt till övriga gäster och hälsa, säg vad du heter till dem du inte känner och invänta deras namn innan du går vidare. Inled ett samtal med någon, enkla ämnen som det fina/dåliga vädret, TV-program, någon aktuell händelse är alltid bra att börja med. Sätt inte dig själv i första rummet, låt andra prata mest så uppfattas du som jättetrevlig. Och kom ihåg att de flesta är lika osäkra som du och blir tacksamma över att någon – du – sätter igång ett samtal.

Bara det faktum att du frågar gör att jag är säker på att du blir en god gäst. Du anser inte att du är den mest betydelsefulla människan i världen utan vill bete dig så som förväntas av en hygglig gäst. Bravo!

Magdalena Ribbing

Fråga: idag kom ett kuvert. Det var adresserat till min make. I kuvertet låg en inbjudan som började ”Välkommen att vara med och fira X:s (en vän) 60 år” och sedan information om plats, dag och tid ”mingel från 16.00″ samt önskat svarsdatum och en mailadress till jubilarens fru.

Jubilaren och vi har träffats sporadiskt genom åren, vi har bjudit till våra födelsedagar, vårt bröllop, kräftskivor, och även till middagar med enbart oss fyra. Mer sällan ju längre tiden gått eftersom de allt mer börjat bete sig som Ove och Anette i Solsidan (vi har till och med undrat om manusförfattaren på omvägar hört oss berätta om detta par eftersom vi känner igen flera situationer; ta betalt av gäster vid kalas, instruera hur mycket mat man får ta för sig samt ”jag önskar mig enbart pengar till spa-behandlingar, här är mitt kontonummer” etc).
Vi har dock hållit god min, men undvikit att delta när det har känts obekvämt eller som ”armbågsbjudningar”.

Jag tolkar denna märkliga inbjudan som en tydlig signal att jag inte är välkommen att fira 60-åringen. Inget i inbjudan tyder på att det är fråga om en ”grabbträff”, eller på att det skulle röra sig om ett misstag. Adresseringen enbart till min make och kortets rubrik ”Välkommen” i singular talar sitt tydliga språk, tycker jag.

Frågan är vad man svarar? Jag vet att man inte kan eller ska uppfostra vuxna människor, men att bara tacka nej (min man har ingen som helst lust att gå) utan att åtminstone nämna att vi båda tog väldigt illa vid oss känns konstigt. Men kanske ändå mest korrekt?

Svar: Så där blir en drulligt slarvig inbjudan när inbjudaren inte tänker sig för utan bara öser iväg något hastigt hopkommet. En svag förklaring finns i att ni själva har dragit ner på umgänget men den duger inte i ett sammanhang som detta, alltså en födelsedagsfest. Att själva inbjudan inte innehåller era namn är en modern dumhet med amerikanska förtecken. I en inbjudan ska gästernas namn anges, det räcker inte med adressat på kuvertet.

Kanske är ni trots allt bjudna båda två men slarvet tog över, som sagt. Enklast är att ni skickar ett kallt svar till frun, ungefär så här: ”Tack för inbjudan till X:s födelsedagsfest; vi förmodar att den gäller för oss båda men ingen av oss kan tyvärr närvara” och så båda era namn. Till sist: det är opraktiskt att berätta för andra om gemensamma vänners fadäser och dumheter, risken att det når oavsedda öron är överhängande.

Magdalena Ribbing

Kommentar till Lena Mellins krönika i Aftonbladet den 12 mars där skribenten drar den felaktiga slutsatsen av mina frågesvar att jag förordar knytkalas med matlådor istället för de trerättersmiddagar som verkar förekomma i hennes umgängeskrets. Det jag har noterat i min frågelåda och Lena Mellin har sett hos andra är att moderna gäster allt oftare meddelar speciella matönskemål. Därför svarar jag att det är bättre att den som exempelvis är glutenintolerant erbjuder sig att ta med en egen rätt till än att värdpersonen (om inte professionell dietexpert) tillreder en rätt som riskerar att ändå inte bli glutenfri. Detsamma gäller andra önskemål lika med krav om viss mat. En bjudnings syfte är den gemenskap som gästerna och värdfolket bildar tillsammans, inte främst att varje gäst ska kunna äta sig individuellt mätt på exakt sådant som vederbörande tål – eller föredrar. Att inbjudaren lagar den mat som gästerna förmodas uppskatta är självklart, men inte att varje komplicerat specialönskemål tillgodoses, då är det klokast att gästen tar med något som kan ätas riskfritt. Viss tolerans från ömse sidor är en grundingrediens i det lyckade kalaset.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga som jag gissar att Magdalena har svarat på ett antal gånger tidigare. Det gäller det här med att låna pengar vänner emellan… Taxiresor, krognotor mm – ibland går det bra att dra upp fyra kontokort men ibland är det lite krångligare att dela. Swish i mobilen gör det ju också enklare nu att föra över pengar till varandra.

Det är bara det att jag har en väninna i min närmaste krets som sällan har bråttom med att betala tillbaka pengar hon lånat. Det kanske inte rör sig om så stora summor åt gången, men jag upplever sällan att hon erbjuder sig att själv vara den som betalar, och känner att detta stör mig. Jag känner mig lite sniken om jag ska behöva be henne betala tillbaka mindre summor som jag kanske kan avvara, men samtidigt gör det mig besviken att hon inte sätter större värde på att faktiskt ta initiativ själv till att betala tillbaka den där taxiresan, bensinpengarna eller vad det kan röra sig om.

Vad är bästa och artigaste lösningen för detta – sluta låna ut ens småsummor till varandra överhuvudtaget eller göra det, men helt enkelt acceptera att jag ibland måste påminna om återbetalning? Eller göra som jag brukar – låta bli att påminna av stolthet, men till slut bli irriterad? (det börjar kännas som ett dåligt alternativ).

Svar: Helt rätt att detta slags fråga är återkommande. Tyvärr, måste jag säga, förvånande många människor verkar inte bry sig om att de frivilligt skämmer ut sig och gör sig otrevliga.

Du beskriver en välutvecklad snyltare, en av de många som förnöjt skor sig på andras hygglighet. Dra dig inte för att påminna din väninna om att hon är skyldig dig pengar. Återkom varje gång ni ses och med sms till att hon ska betala. Påpeka det ihärdigt. Ge inte efter. Du är inte hennes spargris som hon kan länsa.

Det handlar inte om din generositet och inte om din stolthet utan om en medvetet girig person som tycker att hon kan ta dina pengar lite då och då. Låna inte ut mer pengar till henne, säg som det är ”ledsen, men det är så jobbigt att tjata på dig om återbetalning så jag vill inte låna dig pengar.”

Det handlar inte heller om hur små summorna är, upprepade femtio kronor här och en hundring där blir mycket för vem som än lånar ut det. Kom ihåg att det är dina skattebetalda pengar som inte har ramlat ner på dig från himlen utan som du har jobbat ihop. Även om det är tråkigt och du känner dig ovänlig när du kräver återbetalning är det rätt, en person som har satt i system att ta dina pengar behöver du inte vara extra artig mot.

Magdalena Ribbing

Fråga: Anses det lämpligt att man tar med sig lakan och örngott när man gästar någons hem endast en natt eller skall man förvänta sig normal hotellstandard med färdigbäddade sängar när man kommer?

Jag anser att man bör ta med lakan och örngott men min fru anser att det tyder på gästfrihet att ha sängarna bäddade och klara när engångsnattgästerna kommer på besök.

Svar: Detta måste göras upp med gästerna när dessa inbjuds och tackar ja. Värdpersonen kan ju säga ”vi har lakan, bry er inte om att ta med det” och då säger gästen tack och tycker att det är generöst. Vilket det verkligen är!

Om värdpersonen säger ungefär ”är ni hyggliga och tar med lakan” så säger gästen ”givetvis”.

Men: om värdpersonen inte säger något ska man själv som gäst säga ”vi tar förstås med lakan”. Det är ju inte rimligt att privatpersoner ska ha besväret att tvätta lakan som använts en eller två nätter, dåligt för miljön om inte annat.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag skulle behöva hjälp med att komma ur en lite prekär situation. Det är så att jag har blivit inbjuden hem till en kollega för fika och lite samtal. Kollegan i fråga är inte jättenära. Jag känner mig dock inte särskilt bekväm med att tacka ja till inviten, då vi är oense om en rad viktiga frågor som vi arbetar med. Samtidigt vill jag inte verka ohövlig.

Hur tackar jag nej på ett artigt sätt i den här situationen?

Svar: Enkelt vore att föreslå att du får akut huvudvärk och därmed förhindras att gå hem till din kollega. Men det är ingen bra idé, din kollega kommer att upprepa sin inbjudan och du kan inte få huvudvärk igen. Vore inbjudan till ett samtal på arbetsplatsen skulle du inte behöva bekymra dig. Det hela verkar vara ett försök att komma tillrätta med er oenighet om arbetsfrågorna, och det är ju bra. Däremot är det inte bra att du har obehagskänslor över att mötas utanför arbetsplatsen. Det brukar inte ge något bra resultat om man känner sig tvingad.

Du har ju redan fått denna inbjudan och kanske antytt ett ja till den? Då skulle du nu kunna säga mycket vänligt till kollegan ”vid närmare eftertanke känns det bäst för mig att vi håller oss på jobbet och pratar här, hoppas du tycker att det är okej.” Det ger utrymme för din kollegas egen eftertanke – inbjudan är sannolikt välmenad och förtjänar ett vänligt bemötande.

Magdalena Ribbing

Fråga: Bloggen har flera gånger tagit upp hur gäster ska bete sig – men värdinnan och värden? Vilka plikter har dom som bjuder in? Vad får dom inte göra?

Svar: Klok fråga! Det är minst lika viktigt att värdfolket beter sig väl som att gästerna gör det. En bra värdperson är en förutsättning för att bjudningen ska fungera och bli så lyckad som alla vill. Härmed en liten grundkurs i gott värdskap! Först av allt: inbjud rätt. Om det är muntlig inbjudan, se till att all information sägs. Om det är inbjudan på sociala medier som är vanligt i dag, se till att den endast når de som verkligen räknas till gästerna, alltför ofta finner inbjudningarna på olika vägar personer som inte alls är bjudna. Om det är en bjudning som ska ha en hög nivå är skriftlig inbjudan bäst.
I inbjudan ska gästernas namn skrivas ut, alltså inte enbart på kuvertet. Datum och klockslag och plats förstås, klädkod om det behövs – och i så fall tydlig, inte någon påhittad skojighet – men också om bjudningen har ett syfte, som födelsedag, familjehögtid, examensfirande eller annat.

Skicka inte inbjudan alltför långt i förväg, få personer är tvärsäkra på vad de gör eller vill göra ett halvår framåt. Skriv inte osa, det missförstås ständigt, skriv istället Svar och senaste datum, inte alltför långt innan bjudningen äger rum. Har man vimsiga vänner kan man skicka med ett frankerat, adresserat kuvert med et kort där det står gästens namn och två rutor: ja tack respektive nej tack, så att det bara är att kryssa i och posta.
Båda i ett etablerat par ska bjudas. Barn behöver inte bjudas om det inte är en familjefest, men vill man låta gästerna ta med sina barn ska det skrivas ut i inbjudan eller tydligt sägas vid muntlig inbjudan.

I god tid ska värdpersonerna ordna så att alla som kommer får en sittplats, även om det ”bara” är en lättsam fest dit man kan komma och gå lite hur som helst inom den tidsram som står på inbjudan. Garderobsmöjlighet med enkla galgar och en klädstång ska finnas, om gästerna är många. En pall att sitta på för skobyte är bra.

Värdpersonerna ska ta emot gästerna, antingen om det är möjligt vid dörren, eller om de är många när dessa har tagit av ytterkläderna. Den välkomsten är jätteviktig, ingen gäst ska inte behöva kliva in i ett stort rum och vilset leta efter värden och inte veta vad som förväntas. Värd-värdinna får finna sig i att stå närmast gästernas entré och hälsa och helst föra ihop en gäst som inte känner andra i ett samtal.

Maten ska förstås vara god! De gäster som har meddelat att de inte tål si eller så eller inte ”vill ha” viss mat ska i görligaste mån få sådan mat som de kan äta. Men är det krångliga önskemål eller känsligt, som glutenintolerans där minsta mjölgnutta på villovägar åstadkommer stora problem, är det bättre att gästen tar med en egen rätt istället för att bli sjuk. Det är inte ohövligt av gästen att vilja vara säker, och inte oartigt av värden att inte vilja riskera något.

Samtalet är bjudningens bränsle. Värdpersonerna ska se till att gästerna pratar med varandra, och om det behövs, ta med någon som sitter opratad med att fråga den personen något som ger tillträde till samtalet. Värdpersonens främsta skyldighet är att se till att alla gästerna har trevligt. Ett gammalt ordstäv är tänkvärt: En värd får aldrig skratta högre än sin gäst. Alltså: värdpersonen ska inte ha roligast själv. Det är fel av en värdperson att dansa mest med den populäraste gästen, att slå sig ner i ett hörn och lägga beslag på en enda gäst, att strunta i de gästerna som andra inte bryr sig om. Precis tvärtom ska den goda värdpersonen göra!
Den som är en bra värdperson ska aldrig göra sig rolig på en gästs bekostnad – det är överhuvudtaget obehagligt och borde vara straffbart för den som bjudit andra och gör någon mer eller mindre löjlig.

Värdpersonen ska hindra eventuella gräl som kan börja som ett vanligt prat men efter drinkar och vin kan övergå till småbråk och otidigheter. Då griper en bra värdperson in och avbryter med att föreslå någon helt annan sysselsättning, titta vilken mäktig fullmåne, vill ni se mina stenar från sommarhuset, nu blir det lite vickning eller vad man kan finna på av avledande verksamhet.
När gästerna går hem – äntligen – ska värdpersonen uttrycka sin glädje över att de har gjort kalaset så trevligt – och glädja sig åt att själv få vara gäst nästa gång och därmed föremål för en annan värdpersons kloka uppmärksamhet.

Magdalena Ribbing

Nu väller bröllopsfrågorna in! Två aktuella, fler kommer.

Present?
Fråga: En släkting ska gifta sig. Hur ska vi släktingar som inte är bjudna uppvakta den som ska gifta sig?
Skickar vi ett trevligt gratulationskort vid tiden för bröllopet?
Bröllopspresent ger väl bara de som är bjudna till bröllopet?

Svar: Bröllopspresenten är rätteligen inte ett kvitto på att man bjudits till festen utan en symbol för den lyckönskan man vill ge brudparet. Det är vanligt att brudpar får något även av de släktingar och vänner som inte är bjudna på festen. Men det är också vanligt och rimligt att de som inte bjudits ger en lite enklare present.

Vill flera släktingar som inte bjudits gå ihop om en present kan det vara en bra idé till något lite finare i meningen mer kostsamt. Och vill ni inte ge något så är enbart ett vackert lyckönskningskort också rätt.

Inbjudan?
Fråga: Finns det någon etikettregel om huruvida en skriftlig bröllopsinbjudan måste postas, eller är det ok att även överlämna den personligen?

Vi tänker egentligen av rent praktiska skäl att flera av dem vi tänkt bjuda är personer vi ändå träffar ofta, men är det kanske alltför informellt att överräcka en skriftlig inbjudan personligen?

Svar: Förr var det fint med personligt överbringad skriftlig inbjudan, vanligen via tjänstefolk. Just så går det visserligen inte till i dag, men det finns inte minsta ”fel” i att överlämna en inbjudan personligen, tvärtom.

Magdalena Ribbing

Fråga: Till våren är vi bjudna på fest, där man ska bära mörk kostym. Jag vill inte ha det. Finns det några alternativ för en man typ svarta jeans, mörk skjorta, eller måste jag tacka nej?

Vad innebär detta krav för kvinnans klädsel? Är det stereotypiska könsroller som gäller? Min fru bär alltid långbyxor. Kan hon ha elegant kostym, kort klänning med smala ljusa jeans under, eller måste det vara långklänning?

Svar: Man klär sig som man vill, och blir inte hemskickad på grund av ”fel” klädsel. Den som är artig visar sin uppskattning av festen genom att iaktta rätt klädnivå enligt vedertaget bruk. Den som vill sticka ut eller markera sin originella personlighet väljer en annan klädnivå men ska då vara beredd på att värdpersonerna och möjligen även medgästerna ser det som ett underkännande av bjudningen.

Mörk kostym är en formell klädkod, steget under smoking. Vill man vara rätt klädd till den klädselangivelsen gäller för en man en mörk (mörkblå, mörkt grå, svart) kostym, vit eller mycket ljus skjorta, sidenslips, svarta skor. Vill du inte ha mörk kostym – sådan kan hyras eller kanske lånas – så kan du möjligen ha mörka byxor och en kavaj i liknande färg som ger intrycket av kostym. Du kan inte ha jeans som är en fritidsklädsel i den värld som har klädkoder, alltså i det här fallet. Mörk eller svart skjorta är likaså fritidsklädsel.

För en kvinna innebär klädsel mörk kostym att hon har en utpräglat fin klädsel, lika gärna en knä- eller vadlång kjol/klänning som eleganta kvällslångbyxor exempelvis i siden eller liknande material och en aftonbetonad överdel. Inte jeans, det anses i etikettvärlden som sagt vara fritidsklädsel. En fin top, inte axelbar men gärna urringad och ärmlös om man vill – inte nödvändigt alls – passar till såväl kjol som fina aftonbyxor. Lång klänning är inte korrekt till klädkod mörk kostym.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hej jag har fått en teaterbiljett i present till ett visst datum. Jag har i alla år haft gäster och alltid firat just detta datum vilket vederbörande vet och ofta själv är en som varit bjuden.

Är det oartigt att säga något eller låter jag bara bli att nämna något?

Svar: Enklast är att du tar kontakt med teatern i fråga och ber att få byta biljetten till ett datum som passar dig utan att diskutera detta med givaren.

Kan du av någon anledning inte själv byta biljetten kan du ringa upp givaren och mycket vänligt dels tacka, dels säga att du tyvärr inte har möjlighet att gå på det datumet men gärna någon annan dag. Det bör göra att givaren byter presenten åt dig – men förstås diskuterar datum med dig först.

Det felaktiga ursprungliga datumvalet kan vara ett misstag, alla människor tänker inte alltid så bra som man själv, man ska inte utgå från att andra frivilligt vill ställa till trassel.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är förundrad över bemötandet av människor i servicebranschen. Nyligen blev jag ‘uppfångad’ av en sådan mobilabonnemangsförsäljare av det slags som ofta står mitt i ett köpcentrum, dvs ej i en butik. Denne hade ett fantastiskt erbjudande eftersom jag varit kund länge. Jag hade ett brådskande ärende och förklarade detta och sa att jag ville tänka på saken. Försäljaren blev då direkt oförskämd och nästan skrek ”vad finns det att tänka på!!!”

Jag kände mig oerhört dåligt bemött och fick inte fram något vettigt att säga.

Efter mitt besök på ett bibliotek passerade jag en anställd och sa ”tack för idag”. Till svar fick jag ett ”ja.” Personen verkade ej vara i en uppenbart stressad situation. Jag är i 35-årsåldern och uppfostrad att bete mig artigt, tacka, hålla upp dörren etc.

Har Magdalena tips på hur jag kan bemöta dessa situationer?
Jag vill tro att artighet, hjälpsamhet och vänlighet smittar.

Svar: Ja, man kan ju alltid hoppas att vänlighet lönar sig – men dystert ofta är så inte fallet. Beträffande säljaren i köpcentret hade du i det läget kunnat stirra snabbt på personen som skrek till dig och inte svarat utan bara gått därifrån genast. Det lönar sig inte att besvara eller bemöta så drulligt beteende med en hygglig ton.

Personen på biblioteket hade inte fått lära sig hur man svarar på en vänlighet, det är mycket vanligt i dag att den kunskapen saknas. Rätt svar på ett artigt tack var förr i tiden ”nöjet var på min sida” – i dag är ”välkommen åter” eller ”tack själv” rätt.

Men inte alla personer yngre än 60 har lärt sig dessa fraser. De säger i bästa fall ”inget problem.”

Förhoppningsvis är det aldrig något problem att någon säger tack.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag satt och kollade på en webbsida för bilder och råkade komma in på en kanal med naket innehåll. Där upptäcker jag en tjej som var misstänkt lik en person från högstadiet, och under bilderna står även hennes för- och efternamn – bilderna föreställde henne. Jag är vän med henne på Facebook, men vi har inte pratat på flera år. Vi var aldrig nära vänner i skolan heller, men är uppvuxna i en ort där alla känner alla.

Både ansikte och bröst syns i bilden. Jag kollade efter källan för att se om jag kunde lista ut vem som laddat upp bilderna. Men källan är borttagen. Hittade däremot två videoklipp på henne när jag sökte efter ursprunget. Videoklippen är väldigt explicita där man ser henne onanera. Det ser ut som att hon filmat och fotat sig själv, utan annan inblandning. Kanske även att hon laddat upp det på nätet själv, på nån annan sida. Det händer att personer i min ålder laddar upp naket innehåll medvetet på nätet. Men jag tror mer på att hon fått sin mobil hackad eller att hon skickat till bilderna/filmerna i förtroende till någon annan och att de senare hamnat på nätet. Det verkar som att de publicerades nyligen.

Min fråga är nu: vad bör jag göra? Ska jag berätta för henne? Hur gör jag det i så fall? Vad ska jag säga? Jag misstänker att hon kommer känna sig obekväm med att jag sett hela henne naken. Är det bättre att låtsas som jag aldrig sett detta och inte säga något för att inte göra henne ledsen?

Ska jag berätta för någon gemensam bekant som står henne nära? Men då sprider jag ju informationen till fler personer. Hon kanske redan vet att bilderna cirkulerar ute på nätet och helst vill glömma bort det? Att källan är borttagen indikerar att någon (kanske hon?) anmält bilderna och de raderats efter det. Eller bör jag berätta och säga att jag finns om hon vill prata och stöttar henne i en eventuell polisanmälan? Vill hon ens ha stöd i en sån här fråga av en kille som inte har pratat med henne på länge?

Svar: Det du beskriver är sorgligt, gräsligt och svårt att lösa. Om igen får jag bekräftat hur vanskligt och direkt farligt det alltför ofta är med sociala medier och den tillgång till innehållet som ges utan urskillning. En svag möjlighet finns förstås att din vän har lagt ut bilderna för att hon verkligen vill visa sig för alla. Men ett intrång ligger närmare till hands.

Sett ur ett medmänskligt perspektiv och oavsett om din Facebookvän har lagt ut bilderna och videon frivilligt eller om de har stulits av någon annan tror jag att hon behöver få veta att de är tillgängliga på flera platser. Det du kan göra är att personligen, inte via någon annan, ta kontakt med henne. Gör det inte på nätet om det finns skuggan av en risk att någon annan kan se det du skriver till henne. Bäst är att du ringer upp henne, du borde kunna hitta henne telefonnummer, och berättar för henne vad du har sett. Givetvis inte förmanande och kritiserande, hon har det förmodligen svårt nog ändå.

Att ni inte har talats vid på länge är inte avgörande för informationen, hon behöver få veta hur det är. Och det spelar ingen roll om hon tycker att det är obekvämt att du har sett henne naken i intim situation, det bör vara viktigast för henne att få veta att bilderna och videon är spridda. Gör som du skriver, erbjud henne ditt stöd. Skulle det mot förmodan vara av egen vilja som hon har spritt dessa bilder kan hon behöva hjälp med sin självuppfattning – det kan jag förstås inte ha några synpunkter på. DN har en mycket välrenommerad psykologispalt, fragainsidan@dn.se som man kan vända sig till med sådana frågor.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi var nyligen på en Ålandskryssning, mest pensionärer reste med denna båt. I pianobaren där satt en man och spelade och underhöll oss under någon timme, det var fullsatt och entertainern var mycket bra! Dock blev det tråkigheter då ett sällskap på ett halvdussin personer pratade så högt så vi andra blev störda och inte hörde vad underhållaren sa.

En kvinna i närheten av oss sa till slut till dem att försöka sänka sin ljudnivå och respektera att en person försökte göra sitt jobb, men utan effekt. Vi hyssjade på dem vid flera tillfällen efter det, sedan gick min man fram och bad dem sänka ljudnivån eller gå därifrån. De gick efter ett tag och satte sig strax utanför lokalen som saknade dörr, men höjde då ljudnivån på sitt pratande ännu mera så de fortfarande störde evenemanget. När vi sedan lämnade lokalen blev jag och min man konfronterade av två män ur detta sällskap, de satt och passade på oss, och menade att vi inte hade rätt att avgöra deras ljudnivå osv. Det blev ganska obehaglig stämning.

Tänk att vuxna människor beter sig så dåligt mot sina medmänniskor. De flesta andra var illa berörda av detta sällskap, men bara vi protesterade högt mot dem. De var inte märkbart påverkade av alkohol vill jag tillägga.

Gjorde vi fel, vi som sa till dem att tysta ner sig?

Svar: Som alldeles för ofta handlar det om självupptagenhet och en allmänt trist attityd visavi andra. De som medvetet stör sin omgivning verkar inte ha förstånd nog att inse att de befinner sig bland andra människor, obs att jag inte hävdar att de saknar all slags begåvning, men det som kallas empati har de brist på. Deras egoism verkar ta upp hjärnutrymmet för vanligt folkvett.

Man kan som ni gjorde försöka påpeka för dem att ljudnivån är besvärande och föreslå att de går någon annan stans för att inte sabotera den underhållning som andra har glädje av. Nu hjälpte ju inte det. Att två av de högpratande försökte hämnas på er var pinsamt omoget av dem. Vettiga människor hade insett läget, genast dämpat sig och naturligtvis inte bråkat efteråt.

Som jag ser det är enda möjligheten i ett sådant läge som du beskriver att överlämna problemet till en ansvarig person, en kryssningsvärd eller annan ombordanställd. De som sköter underhållningen bör själva kunna be att publiken dämpar samtalet, även om det är svårt att fatta för dessa högpratare som inte har andra än sig själva i fokus.

Om det händer igen: ta reda på den kryssningsvärd som ska finnas i närheten (och borde ha ingripit på eget bevåg) och be att vederbörande lugnar ner högpratorna alternativt visar dem ett annat utrymme.

Svaret på din fråga är alltså nej, ni gjorde inte fel som bad de störande personerna att dämpa sig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi går gärna på kondis och väljer då ofta Napoleonbakelse även om den är svårt att äta på ett snyggt sätt.

Den rosa ovansidan är hård och seg. Undersidan är också hård och seg. Däremellan god grädde och sylt.
Bakelsegaffeln underlättar inte ätandet, bakelsen havererar. Ska man äta den rosa ovansidan först, för hand?

Kanske sax skulle underlätta – men det finns inte på kondis.

Har Magdalena något tips om hur man ska bete sig för att det inte ska bli för kladdigt?

Svar: Du kan ägna några kondisbesök till rekognosering av vilka konditorier som håller sig med Napoleonbakelser vilkas över- och underskikt av smördeg (egentligen mille feuille, tusen blad) är korrekt spröda, inte felaktigt hårda och sega som de du beskriver. En metod för intag av Napoleonbakelser utan storkladd är att vid beställningen be om en kniv och skära rakt ner genom alla lager en relativt liten bit i taget av bakelsen, från kortsidan. Med gaffelns hjälp hålls läckerheten stilla under trancherandet. Visserligen pöser grädde och kräm ändå ut runtom, emellertid mer hanterbart, och man får det som är avsikten med en delikatess: alla smaker förenade i munnen.

Det går också att använda enbart gaffel, om man nu inte vill eller törs be om en praktisk kniv. Då sticker man gaffeln rakt ner så djupt den når, en liten bit i taget från kortänden så att bakelsen samtidigt som den avstyckas håller sig lugn på assietten, med något mer gräddpös än om man hade använt kniv.

Bageriförbundet har rekommenderat att man lägger bakelsen ner för att sålunda kunna dela den smidigare på tvären. Det ärevördiga konditoriet Vetekatten med flera råder kunderna att lyfta av det översta skiktet, lägga det vid sidan om på assietten och dela det i bitar som tillfogas fyllningen. Båda dessa metoder strider mot god bakelsed. Ingen gäst vare sig på konditori eller i privathem ska åläggas att välta eller radikalt ändra form på det som lagts upp för att ätas.

Sked? Vore katastrofalt för en Napoleonbakelse.

Magdalena Ribbing

Fråga: På min arbetsplats finns det en person som luktar väldigt illa, som om hen inte duschar och tvättar sina kläder så ofta som skulle behövas. Det stora problemet är att personen är min chef.

Det är en starkt unken, tydlig lukt av gammal ingrodd svett och smuts som dröjer sig kvar där hen har vistats. I början trodde jag att det kanske bara var jag som reagerade på lukten men jag har försiktigt frågat en kollega som känner samma sak. För mig är det ett så stort problem att jag tyvärr försöker undvika att vara i samma rum som min chef så långt det går.

Vilket är det bästa sättet att ta upp en sådan här känslig fråga på? Hade det varit en kollega som luktade illa så skulle jag ha pratat med min chef. Nu när det är chefen det rör sig om så blir det genast mer komplicerat. Jag känner inte min chef så väl då hen nyligen har tillträtt tjänsten så jag kan absolut inte ta upp detta med hen direkt. Jag är själv också ganska ny på jobbet. Chefens chef arbetar på annan ort och besöker sällan vårt kontor och känns inte heller som något alternativ.

Vad kan jag göra? Jag känner att det här är ett arbetsmiljöproblem.

Svar: Ja, det är ett arbetsmiljöproblem, svårt att lösa. Du kan knappast, och vill ju inte heller, tala direkt med din chef, och det är klokt, tror jag, att avstå. Vad du än skulle säga blir ju budskapets kärna ”du stinker och är äcklig” och det är hemskt att ta in för vem som helst.

Du skriver att du har en kollega med samma uppfattning. Jag vet ingenting om er arbetsplats men finns en facklig företrädare kan ni två vända er till den personen och förklara problemet och i bästa fall få hjälp med hur ni ska agera.

Om arbetsplatsen är liten och du inte kan nå en företrädare för er anställda så kanske du och din kollega kan ta upp problemet generellt, alltså inte riktat direkt till den illaluktande chefen. Ni skulle kunna föreslå chefen att få inkalla en extern specialist med inriktning på arbetsplatsproblem, i syfte att skapa bättre miljö på jobbet. Säg att ni har problem med lukter på jobbet och vill hitta en lösning. Informera specialisten i förväg om det specifika luktproblemet. Vederbörande kan säga sådant som att alla ska undvika det som sprider odörer typ att äta starkt luktande saker vid sin arbetsplats (om det alls förekommer) och för mycket parfym-hårmedel osv, och så naturligt komma in på det ytterst viktiga att ha en bra hygien och att hålla sina kläder rena.

Det är visserligen inte någon enkel åtgärd, men du beskriver också ett problem som är stort. Att dagligen vistas nära en person som sprider starkt obehaglig lukt är påfrestande, det kan knäcka den bästa arbetslust. En svag odör får man stå ut med men du beskriver något som verkar ha passerat gränsen för vad man måste tåla.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min far gick hastigt och oväntat bort nyligen. Min syster och jag i 30-årsåldern är ensamma kvar, då mina föräldrar är skilda sedan länge.

Till begravningen som närmar sig undrar jag om det är passande för mig som dotter att ha en liten huvudbonad? Jag har en hårklämma i svart med ett svart flor att bära lite på sidan. Kan detta passa eller är det bättre att avstå?

Svar: Det är korrekt gammaldags sed att kvinnor har något på huvudet vid begravning – men inte en hårklämma med flor, det verkar mer som en cocktailhatt. En kvinnas begravningshatt ska traditionellt vara slät i matt material utan dekor eller med ytterst sparsam sådan. Man kan ha något som inte är lika traditionellt också, men som sagt, inte en hatt som kommer ens i närheten av cocktailhatt eller festtillbehör.

Mitt förslag är att du avstår från att ha något på huvudet vid begravningen.

Extra kunskap: smäck och gravor var förr i tiden benämning på den enkla runda hatten – smäck – med en liten snibb mot pannan som kvinnor bar till begravning, och den långa smala slöja, gravor (betoning på andra stavelsen), som fästes över smäcken. Man kunde också ha vita manschetter av batist, plöröser (av franskans pleureuse, gråterska). Framförallt var det kvinnor i de högre samhällsskikten som bar smäck och gravor, ofta med vita förkläden och kragar till lång svart klänning. Detta var den sorgklädsel som kvinnorna i kungahuset bar förr.

Magdalena Ribbing

Presenter är ett ständigt problem. Vad ska man ge, kan man ge något annat än det som önskas, hur delar man kostnaden för en gemensam present? Spalten tar i dag upp ett par av dessa frågeställningar; behovet av svar på detta slags frågor är uppenbart även om några av spaltens stamgäster kan tycka att de är tjatiga upprepningar.

Fråga: Vi ska ge en present till en vän som firar födelsedag tillsammans med en kompis, som vi inte känner. Hur ska vi göra med present till denna kompis? Vi är några vänner som ska dela på presenten och ingen känner vår väns kompis, men det känns konstigt att komma till festen utan att ge även honom något.

Svar: Allt fler passar på att dela sina fester med en vän. Kostnaden för en stor fest blir ofta för hög för en enstaka inbjudare. Särskilt födelsedagsfester är vanliga ”delkalas” liksom examensfester. Det är utmärkt att man delar på en fest, och det finns inte något mindre generöst eller fint med ett delat värdskap. Ingen förväntar sig att gäster ger båda eller alla inbjudarna likvärdiga födelsedags- eller examenspresenter. Man resonerar enligt vänskapskraften: den man är nära vän med ger man en lite finare present, de värdpersoner som man inte känner väl eller inte känner alls får något enklare. Jag brukar föreslå något i stil med en påse fint godis, en nyutkommen pocketbok, någon konserverad delikatess. Fint inpackad med rosett och ett litet lyckönskningskort fungerar något av detta utmärkt.
Alla presenter ska förses med ett lyckönskningskort med givarnas namn trots att de överlämnas personligen.

Fråga: Finns det något som är fel att ge i present enligt etikett?

Svar: Allt som kan ställa till krångel för mottagaren eller kräver konstant skötsel är fel. Alltså ger en vettig givare aldrig daterade biljetter till något evenemang, husdjur, inte ens vandrade pinnar, sköldpaddor eller akvariefiskar, föremål, böcker eller klädesplagg med pornografisk eller sexistisk prägel, matvaror som måste konsumeras omgående som tårtor, färskt bröd, frukt. Helst inte heller krukblommor om man inte är säker på att mottagaren vill ha sådana. Avsikten med en present är att mottagaren ska bli glad och överraskad, inte egentligen vad givaren tycker är roligt att ge. Bidrag till välgörande ändamål är rätt om man är mycket säker på att mottagaren uppskattar just detta, men är man osäker på det ska man inte ge en sådan present.

Fråga: Vi är några som delar på en bröllopspresent till gemensamma vänner. Några av oss vill dela per hushåll, men jag är singel och tycker att jag då får betala mer. Hur gör man?

Svar: Enkelt svar på en ofta återkommande fråga: kostnaden delas självklart per individ. Att två personer bor tillsammans eller är ett par gör dem inte till siamesiska tvillingar, de är två personer i en frivillig gemenskap. De par som hävdar att de ska betala samma summa som singlarna tvingar därmed den som lever ensam att stå för en del av parets kostnad. Sådana par beter sig totalt självupptaget och girigt vilket dels är fel, dels ger dåligt rykte.

Fråga: En kompis önskar sig pengar i bröllopspresent, det står på inbjudan ”obs. inga presenter, vi önskar oss bidrag till vår bröllopsresa” och ett kontonummer. Pengar är väl också en present? Måste man ge pengar? Jag hade tänkt ge en träskål som jag har snidat.

Svar: Det har blivit vanligt att just brudpar önskar sig pengar (jag hörde om ett par som önskade sig amorteringar på sitt bostadslån) och det gör att givarna knappast kan strunta i det. Förr var det inte tänkbart att ge pengar till vuxna personer som försörjde sig själva, det sågs som nådegåvor. Men en stor majoritet av dagens brudpar har redan bott ihop, skaffat sig ett gemensamt hem och behöver inte de brödrostar eller grytor som brudparen förr fick.

Pengar är verkligen en present, det här brudparet skulle ha skrivit ”inga föremål” istället. För givarna är det kanske trots allt inte så viktigt att de får ge den där vasen eller salladsbesticket som de annars skulle valt, utan att istället sätta in motsvarande summa på angivet konto. Det är som sagt mottagaren som ska bli gladast, inte givaren. Men: en presentönskan kan inte likställas med ett ovillkorligt krav. Din träskål är en personlig present som du kan ge istället för pengar – för mig låter det jättefint. En viss risk är att brudparet inte uppskattar den till fullo, men det är du som känner paret och vet om skålen blir till glädje.

Magdalena Ribbing