Fråga: Vilka titlar finns kvar i Sverige? Förr sa man, det har jag läst, sådant som bagarmästare och magister och fröken och greve till varandra. Men jag har aldrig hört någon säga en sådan titel. Använder man titlar numera?

Svar: Kort svar: nej. Titlar används knappast alls i nutid. I Sverige ska tilläggas, många andra nationer och kulturer vårdar sina medborgares titlar av olika praktiska och sociala skäl. Längre svar: ursprunget till titulerandet var att skilja ut de med makt från dem utan sådan. Den som kunde bestämma över andra skulle ha den rätten markerad med en titel, och urgamla sådana titlar lever kvar i vissa ord: fornsvenskans jarl, kungens högste ämbetsman, som finns kvar i engelskans titel earl lika med greve, eller drottning, frun till en drott, som i fornsvenskan var en krigsman på högsta nivå. Benämningarna herr och fru var förbehållet människor högt upp i samhället. Bönder och torpare i Sverige hade inga titlar, de kallades för sina förnamn och sin fars förnamn plus –son eller –dotter, ett bruk som för den delen är på väg tillbaka.

I nyare tid har Sverige ibland kallats ”titelsjukt”, alltså att man har använt titlar i övermått innan den så kallade dureformen vann i slutet på 1960-talet. I dag säger de flesta du till varandra, utan titel och namn. Vem skulle säga ”Vill Bagarmästaren ha mer kaffe?” eller ”kan Fröken ge mig den gröna tröjan tack.” Men vissa titlar kan ha en praktisk funktion. En yrkesperson definieras med sin titel, läkare (doktor), sjuksyster (syster), lärare (magister), vaktmästare, rektor och så vidare. Detta kan både den som innehar titeln och den som vänder sig till vederbörande säga till en början. Däremot är det ovanligt att titeln används i ett löpande samtal, då kommer duandet ganska snabbt, åtminstone om det råder viss jämnårighet.

Fröken har blivit ett slags yrkestitel istället för att markera en ogift kvinna som det var förr, allra tidigast var en fröken en ogift kvinna högst upp i samhället. Nu skrivs ibland Fr för att inte särskilja en gift från en ogift kvinna, men det uttalas inte. Enligt min uppfattning är Fr lika onödigt som Fru eller Fröken. Ingetdera behövs i ett normalt samtal eller vanlig situation; bara vid internationella resor krävs en sådan definition. Ska man vara korrekt blir den som en gång varit gift och därmed fru inte fröken igen vid en skilsmässa. Men vem använder frökenordet i dag utanför, eventuellt, skolan? Eller ens fru?

Adliga titlar: Erik XIV införde titlarna greve och friherre (den senare tilltalas muntligt baron, hans hustru friherrinnan) vid sin kröning i juni år 1561, efter kontinentalt mönster. Innan dess fanns svensk adel utan titlar. Män som fötts i äktenskap där fadern är greve eller friherre får den titeln. Döttrar får inte någon titel förrän de möjligen gifter sig. En gift kvinna vars make är greve eller friherre benämns enligt gammal sed grevinna eller friherrinna. Hon har den titeln så länge hon är gift med greven eller friherren och som änka, men inte som frånskild, då ska hon kallas fru. Man kan alltså inte ”skilja sig” till en adlig titel. Inte heller de adliga titlarna är i dagligt bruk numera, de som förväntar sig eller kräver att kallas för dem är sällsynta, kanske lite titelsjuka? Lika onödigt är massmedias idoga användande av adliga titlar; konsekvent skulle då alla icke betitlande personer ha titeln Herr eller motsvarande framför sitt namn. Att använda någons adliga titel i hånfullt syfte är historiskt obildat och okunnigt. Den som har en sådan titel har inte hittat på den själv utan fötts till den.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nästan vid varje restaurangbesök händer följande. När min vän och jag har tittat igenom menyn och vi har bestämt oss för vad vi vill ha, så dröjer det inte länge förrän min vän säger åt mig att stänga igen menyn och lägga ner den på bordet. Annars vet inte servitören att vi vill beställa, påstår han. Ingen annan jag känner har hört talas om att det förhåller sig så.

När jag bestämt mig för vad jag vill äta så vill jag gärna fortsätta att botanisera bland vad som i övrigt erbjuds i menyn, men det beteendet fördröjer alltså möjligheten för oss beställa, enligt min vän.

Stämmer det verkligen? Utbildar restaurangskolorna verkligen sina elever att vänta med att ta upp beställningen tills alla gäster vid bordet har stängt igen sina menyer?

Svar: Vika ihop menyn är ett ganska vanligt sätt att markera att man som gäst är redo att beställa. Personalen har nytta av en tydlig signal att nu är det dags att gå till dessa gäster och ta upp beställningen. Detta gäller inte överallt men på många ställen. Vill du fortsätta att titta i menyn säger du det. Det är varken ovanligt eller fel. På en del krogar kan det vara brist på menypärmar/blad och då behöver personalen ta menyn från bordet för vidare befordran till nya gäster. Det får du stå ut med, du kan be om den igen till efterrätten oavsett du vill ha en sådan eller ej.

Illa uppfostrad? Verkligen inte, men den här signalen hade du inte fått lära dig innan din vän försökte bibringa dig den kunskapen.

Magdalena Ribbing

Fråga: Numera är det inte många fastighetsägare som håller porten till sin fastighet öppen utan har i stället försett den med kodlås eller annan låsanordning. Om jag skall hälsa på någon i en sådan fastighet har jag normalt fått koden av den som bor där så det brukar inte vara något problem att komma in. Men hur skall jag som gäst bete mig om det kommer en för mig okänd person som också vill komma in när jag har öppnat? Bör jag och har jag över huvud taget rätt att fråga vem vederbörande är och dennes ärende, bli en slags tillfällig portvakt? Det kan ju faktiskt vara en som bor där eller någon som är ute i onda avsikter. Har jag över huvudtaget något ansvar för vem jag släpper in?

Svar: Det är rätt att inte släppa in någon obekant i en port med kodlås. Det kan som du skriver vara någon som inte alls ska in där. Tänk bara om det är någon som har besöksförbud men försöker ta sig in. Det syns inte utanpå människor vilka avsikter de har. Oftast är det säkert besökare som har rätt att gå in, men de undantag som är möjliga och kan vara farliga måste man försöka hindra, hur dum man än kan känna sig som vakt.

Försöker någon ta sig in på din bekostnad kan du vänligt säga ”tyvärr, jag har inte rätt att släppa in någon, använd porttelefonen/mobil.”

Det är bättre än att fråga om ärende osv som kan uppfattas som att man lägger sig i någons privatliv. Säger personen ”jag bor här” så säger man lika vänligt ”då måste jag ändå be dig vänta tills porten stängs så kan du gå in sen, ledsen att krångla men jag har förstått att det är väldigt noga.” Det är inte lätt att säga detta, jag vet av egen erfarenhet, men det är som sagt rätt att göra det. Vettiga människor förstår det och blir inte sura.

Sedan finns de som bor i huset och ställer upp porten med någon dörrstopp för att deras vänner ska kunna komma in besvärsfritt. Det är fel. Att porten har kod betyder att den inte är öppen för alla, inte ens en enstaka festkväll. Den som har gäster får stå ut med att släppa in dem efterhand men ska inte låta porten stå öppen för vem som helst.

Magdalena Ribbing

Fråga: När jag och min man gifte oss ville några av våra vänner som var bjudna och med på festen tillsammans ge oss ett föremål som skulle överlämnas efter bröllopet. Vi blev förstås väldigt glada och tacksamma. Nu har det gått ett par år sedan vi gifte oss och denna present har inte infunnit sig ännu. Gästerna som också är våra närmare vänner, har flera gånger sagt att de skäms och utlovat att gåvan är “på gång”.

Vi undrar så klart över anledningen till denna uteblivna present. Jag har någon gång föreslagit dem att om det finns hinder att genomföra deras plan, kan de väl istället ge något annat.
Jag kan ibland känna mig småaktig som blir besviken och ledsen över att inte få den utlovade presenten. Men både jag och min man har börjat känna oss respektlöst behandlade av människor som varit våra vänner länge.

Snart fyller jag jämna år och jag undrar hur jag ska hantera denna situation då. Jag känner helt enkelt inte lust i nuläget att bjuda någon av dessa vänner.
Vilket tips skulle Magdalena ge i denna för oss märkliga och glädjestörande situation som påverkar vänskapen negativt? Detta är vänner som tycker om oss och vet hur man för sig. Vi är inte i någon schism med någon, men deras agerande skapar en osäkerhetskänsla hos oss och vi undrar allt oftare om de verkligen uppskattar oss som sina vänner.

Svar: Det är ju en tråkig situation, men jag kan tänka mig att era vänner tycker att det är lika jobbigt som ni. De vet ju om att de har lovat dig och din man en bröllopspresent och så har de inte klarat av att enas om föremålet eller inte lyckats hitta rätt sak eller så finns någon annan orsak. Ovanpå alltihop kommer deras dåliga samvete och din och din mans besvikelse som också uttalats när du har föreslagit en annan lösning – nej, häng inte fast vid en så besvärlig situation.

Mitt förslag är alltså att ni ”glömmer” denna uteblivna present. Försök att se paren som de trevliga vänner de är, inte som de slarviga givare som de också är! Med stor förståelse för er besvikelse tror jag i alla fall att ni skulle må bättre av att lägga den uteblivna presenten på hyllan, och inte påminna om den, inte nämna den igen till dessa vänner, men fortsätta att umgås med dem. Det har säkert inte med respektlöshet att göra, utan något annat som de inte har klarat av.

Att inte få det man har utlovats gnager, man känner sig förminskad, ointressant, struntad i. Men det blir inte bättre om man göder sin besvikelse. Du mår bättre om du bortser från denna klumpighet och är storsint, tolerant, generös i meningen att nu strunta i detta. Bjud vännerna på din födelsedagsfest. Nämn ingenting om icke-presenten. Frågar de vad du önskar dig så var inte vara spydig angående den uteblivna bröllopspresenten, säg bara milt att de inte behöver ge dig något.

Du och din man har allt att vinna på att vara hyggliga och överseende. Era vänners samvete gnager nog i dem utan er påminnelse. Och en present är ändå inte det viktigaste för en vänskap.

Magdalena Ribbing

Fråga: Idag på Alla Hjärtans Dag var jag på ett möte där en av personerna (den med högst formell rang), började mötet med att gå runt och dela ut ett litet glansigt rött tyghjärta, ca 2 cm i diameter, hjärtat gick inte att använda till något – av noll värde. Varje person fick ställa sig upp, få hjärtat ungefär som om det vore en medalj, och sedan få en lång och innerlig kram. Jag var sist i kön av cirka 10 personer och funderade på om det gick att undvika – det gick inte – det hade blivit för demonstrativt.

Men varför måste man stå ut med sådant här gullande och förment intima beteende?
Vad är det som gör att folk beter sig på detta sätt, är det något med deras maktposition som gör att de måste demonstrera hur fina och rara och omtänksamma människor de är? Och har folk ingen känsla för när andra inte vill bli hjärtmedaljerade och kramade? Det kändes på något sätt som ett maktdemonstrativt övergrepp som man inte kan försvara sig mot.

Svar: Synd att något som är avsett som en vänlighet slår så fel! Kanske hade någon trivselkonsult/grupp tänkt ut att mötesdeltagarna just på alla hjärtans dagskulle muntras upp med en hjärtlig liten present? Och den som överlämnade den oanvändbara lilla prytteln såg det som självklart att göra det medelst kram. Enligt min uppfattning onödigt, enligt din obehagligt, men förmodligen uppskattat av någon eller rentav flera andra.

Nu tror jag inte att det var en demonstration i det ena eller andra syftet utan bara ett lite obetänksamt försök att vara trevlig. Alla människor borde tänka efter ordentligt innan de kramar andra. Ingen skulle behöva bli kramad utan egen önskan. Men TV och sociala medier ”lär” oss genom sina programledares och medverkandes ständiga kramar att det är en mänsklig rättighet, i det närmaste i alla fall. Du hade inte kunnat göra något annat än det du gjorde, motvilligt ta emot kramen.

Släng hjärtat och glöm kramen, om du förmår göra det. Tänk på hela situationen som en enfaldig hjärtlighet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Ibland ser man kvinnor som sitter och sminkar sig på bussen. Själv störs jag av det. Jag tycker att sådant bör ha klarats av hemma på toaletten och oroar mig dessutom för att de ska få pensel e.d. i ögat om bussen måste tvärbromsas. Att borsta håret på bussen kan ju också medföra att andra får hårstrån på sig.

Jag trodde inte att sådant var accepterat förrän jag såg en reklam på SL-bussens display om möjligheten att använda eluttag för dator med mera, där det också fanns en bild av en kvinna som använde hårtork. Det tycks alltså som om ansvariga på SL tycker att toalettbestyr passar ombord på bussen.

Är sådant lämpligt eller förenligt med hur man bör bete sig? Vad gör man som medpassagerare – kan man säga något(!) eller bara sätta sig någon annanstans?

Svar: Ämnet har varit uppe ett par gånger i min spalt, och det verkar som om det finns två läger. Ett tycker att restiden är ett utmärkt tillfälle att sminka sig, äta frukost, fixa med håret (och för den delen prata ljudligt i mobilen respektive spela musik så att andra störs). Det andra lägret tycker liksom du (och jag) att sådant får man ägna sig åt på andra ställen än i kollektivtrafiken. Jag har inte sett att SL rekommenderar hårtork för bussresenärer, men finns sådan reklam på allvar är det absurt, av flera skäl.

Svaret på din fråga om det är lämpligt är alltså nej. Medpassagerare kan knappast hindra detta beteende, men kan absolut i vänlig ton säga till den hårborstande eller ögonsminkande att det första är störande, det andra riskabelt. Enklast är nog ändå att med ett diskret ögonbläng flytta sig till annan plats.

Magdalena Ribbing

Fråga: Är bjuden på en tillställning via arbetet, där jag hört att kvällen brukar avslutas med pardans. Jag vet också att kvinnorna (jag är kvinna) kommer att vara mycket underrepresenterad och att de flesta till skillnad från mig kommer att dricka alkohol.

När tillställningen nu närmar sig så växer klumpen i magen och jag känner ett stort obehag. Jag ser och förstår att pardans är vanligt och ”normalt” men för mig är detta en obehaglig situation där jag känner mig tvingad att acceptera om jag blir uppbjuden. Jag ska låta främmande äldre män hålla om mig och anses troligen konstig och oartig om jag tackar nej – och med tanken på antalet män så riskerar det dessutom bli dans utan uppehåll under kvällen.

Det har nu gått så långt att jag funderar på om jag helt ska utebli från tillställningen, som jag i övriga avseenden faktiskt sett fram emot. Måste jag tacka ja när jag blir uppbjuden , eller kan jag på något sätt slippa detta obehag och ändå delta under middagen?

Svar: Ett högst förståeligt dilemma! Flera har genom åren frågat om man som kvinna måste tacka ja till dansuppbjudande – och mitt svar är att ingen ska tvingas eller känna sig nödd att dansa. Du har en utmärkt möjlighet: gå bara hem utan åthävor innan dansen börjar. Säg helt enkelt att du är trött och behöver vila. Tjatas det på dig att stanna så säger du milt att tyvärr är du för trött för det. Och så går du hem.

Om du inte klarar av att gå innan dansen börjar, kanske en kollektiv transport eller annat gör att du har svårt att lämna, så säger du glatt till den som bjuder upp dig ”tack, men jag dansar inte, vill du istället sitta här och prata med mig?” Du kommer då att få frågan ”jamen varför dansar du inte?” och då kan du säga vad du vill: en liten oskyldig lögn om att du har problem med dina leder (man kan ju ha lite ont i ett knä) och inte vill ta någon risk, eller att du av princip inte dansar, eller att du inte kan dansa men gärna pratar en stund. Det viktiga är att du inte låter sur eller rädd, utan bara vänlig. Att säga som det är, ”jag vill inte att du tar i mig”, vilket en hel del sanningsälskare förmodligen anser vore rätt, skulle såra de som bjuder upp dig. Det är det knappast värt, särskilt inte som du ska fortsätta att möta dessa personer i arbetet.
Men ge inte efter, håll på ditt nej. Det är din rättighet. Du ska inte behöva röras vid av någon som du inte vill ha den kontakten med.

Magdalena Ribbing

Fråga: Har utifrån olika omständigheter relativt god ekonomi. Genom årens lopp har jag fått x antal påminnelser från omgivningen om detta.
Exempelvis uttalanden som: ”såg att du blivit rik”, ”hon är rik som ett troll”, ”ditt konto är väl fullt”, ”det kan väl du betala”, ”du fanns med i listan i media”, ”har vi nån som har mycket pengar här?”

Vissa gånger har jag inte brytt mig, andra blivit ledsen och gått undan, nyligen först urarg och sedan genomledsen och lämnade den grupp som satt och skrattade åt det så kallade skämtet.

Tycker att min ekonomi är en ytterst privat sak och känner mig kränkt, blir illa berörd när nån kliver innanför min privata gräns i denna fråga.
Förstår att de spekuleras och pratas. Att det handlar kanske om nyfikenhet eller annat.

Finns det något tips på lämpligt hyfs- och etikettsvar och beteende när man möts av dessa påståenden … så kallade skämt? Jämför detta beteende med de som brukar fråga kvinnor om de är gravida eller planerar bli det, lika privat. Skillnad är att sådant brukar ju synas inom en tid.

Tycker det är bedrövligt att förmögenhetssiffror hängs ut på olika vis… däremot finns det inte någon belåningskalender. Att ha höga lån har jag aldrig hört spekulationer, så kallade skämt, och prat om. Verkar liksom vara politiskt korrekt i nutida samhället att ha höga lån.

Svar: Din fråga ansluter till en tidigare, 3 februari, om vad man inte bör säga. Du beskriver en bedrövlig taktlöshet som inte blir bättre för att den är vanlig. Att många är förtjusta i att rota i andras plånböcker är väl känt – och gräsligt. De som gillar att forska i andras ekonomi har nog svårt att fatta vad de gör när de påpekar, förlöjligar, skämtar om pengar som inte är deras. Att ha mer pengar än man rimligtvis gör av med, dvs att man är rikare än majoriteten, skapar avund och den kommer du aldrig att kunna sopa bort, den är ett slags omogenhet som inte kan hindras.

När media publicerar siffror på privatpersoners förmögenhet är det en del i nyhetsrapporteringen, och inte heller något som du kan avskaffa. Lån är en annan sak, en motsats kan man säga, inte alltid lika ”intressant” som vad andra äger. När du själv är nöjd med att du har gott om pengar blir det kanske enklare för dig att på ett lätt skämtsamt sätt svara de taktlösa dumskallarna som kommer med sina fåniga, primitiva kommentarer. Du kan försöka med några repliker som måste sägas med relativt vänlig röst – om du låter arg eller upprörd eller ledsen så har de taktlösa fått den effekt de möjligen önskar.

Så träna in något åt det här hållet när det sägs fånigheter om din privatekonomi: (Att du har blivit rik) ”Oj då, behöver du låna en hundring?” eller ”Hoppsan, har jag lånat en tia av dig och glömt att betala tillbaka?” eller ”Jag har haft tur, det kanske du också får någon gång.” – (Om medias rikedomslistor) ”dom där listorna verkar vara riktigt gott godis för en del.” – (Frågan om någon här har mycket pengar) ”Menar du mig? då kan jag berätta att privatekonomi är en privatsak för privatpersoner, jag är lika privat som du.” – (Att du kan väl betala) ”Gjorde jag det till alla som föreslår det så hade jag inte ett öre kvar.”

Men bli inte ledsen. Du har det ekonomiskt bättre än många andra, och det står en del av dem inte ut med. Det är deras problem, inte ditt. Ta din rikedom som en förmån som du förvaltar på det sätt du vill, inte som en skuld till andra.

Magdalena Ribbing

Fråga: Fick nyligen ett sms (utsänt till flertalet personer) från en god väninna. Hon är mycket ”driftig” och utåtriktad och har ofta nya projekt igång för att dryga ut hushållskassan.

Nu senast hade hon nöjet att informera väninnekretsen att hon startar med hem- och direktförsäljning av kosmetika.

För att öva upp sina färdigheter i smink- och ansiktsbehandling, kunde hon nu som vänskapspresent bjuda oss på en ”gratis” ansiktsbehandling. Firman i fråga hade redan fått våra namn och telefonnummer för att kunna kontakta oss för bokning.
Inför detta faktum kände jag en spontan irritation och olust. Därför svarade jag att jag inte var intresserad och ifrågasatte dessutom om det verkligen var korrekt att hon använde sin privata adressbok i kommersiellt syfte utan att i förväg informera och fråga om det är okej.
Hon blev ledsen och visade sig helt oförstående inför min reaktion, eftersom hon ju bara ville göra oss alla glada med en ”present”behandling – naturligtvis helt utan köptvång av några produkter…
Nu min fråga: var min väninnas agerande korrekt? …eller var det jag som överreagerade när jag kände mig utnyttjad som vän och i min integritet?

Svar: Det är absolut inte rätt att ge ut sina vänners privata mobilnummer eller mejladresser till någon, absolut aldrig till ett företag, inte heller till andra utan direkt tillstånd av mejlinnehavaren. Men det begrep inte din väninna, hon tänkte inte längre än att det var bra för henne att tjäna lite pengar på detta.

Så nej, du överreagerade inte. Hoppas ändå att du klarade av att snällt säga till din obetänksamma väninna vad som gäller, och att det är viktigt för dig att bevara din integritet. Och den som verkligen tjänar på alltihop är kosmetikaföretaget, det kan du vara säker på.

Med detta sagt: det du beskriver är inte ovanligt och förmodligen har ingen förklarat för din väninna hur god stil och hyfs ser ut när det gäller att ge ut vänners telefonnummer, mejl osv. Ett modernt skolämne, kanske: näthyfs, mejlintegritet, sociala medier-uppfostran?

Magdalena Ribbing

Fråga: När man äter buffé på restaurang blir jag ofta villrådig över hur jag ska göra med besticken när jag hämtar mera mat. På en del ställen, särskilt utomlands, är man snabb med att duka av både tallrikar och bestick, så då är det bara att hämta nya – även om man tycker det blir en faslig massa disk! Har förstått att man av hygieniska hänsyn inte ska ta med den använda tallriken till buffédisken, men det händer ofta att man måste gå runt och leta efter rena bestick. De kan också ibland vara ”slut” för tillfället. Att lägga sina bestick på en servett vid sin plats känns inte särskilt fräscht. Att hålla dem i handen när man hämtar mat är ju inte bekvämt, och att inte ha något att äta med är inte heller kul!

Svar: Helt rätt att måltiden förlorar rätt mycket av sin charm om bestick saknas.

Hur man ska agera har med stället att göra. Är det en fin restaurang ska man få nya bestick framlagda på sin plats så snart man ställer sig upp för att gå och hämta mer mat. Då tas ens använda tallrik bort och nya bestick läggs ut. Alternativt finns rena bestick vid tallrikarna intill maten på buffén. Om dessa har tagit slut måste man be personalen om påfyllning där besticken ska ligga.

Är det ett enklare ställe kan man ta sina bestick i ena handen och lägga dem på den rena tallrik som man tar vid buffén.

Magdalena Ribbing

Fråga: En bekant till mig som jag studerar med och har kommit väldigt nära har ett beteende som jag börjar störa mig på alldeles för mycket och jag vet ej hur jag ska hantera detta. Hon avbryter människor nästintill hela tiden för att prata om sig själv.

Är vi ett litet gäng som står och snackar med varandra och någon av dem har ett problem eller vill berätta något som har hänt den, så ska hon alltid avbryta mitt i för att berätta något om sig själv. Får man en fråga från en annan person så kan hon mitt i mitt svar avbryta mig och berätta något som har hänt henne inom det ämnet. Hon berättar ofta samma anekdoter om och om igen. Jag har försökt att få henne att sluta genom att säga något i stil med ”ja just det där har du ju berättat”. Men hon fortsätter ändå.

Jag märker även att andra börjar störa sig på det också. Snart kommer det brista för mig och jag vill inte att det ska hända, då det kan komma att förstöra vår vänskap.
Finns något tips på hur jag på bästa sätt kan hantera denna situation och ändå bevara vår vänskap?

Svar: Det är lätt att förstå att du störs av din bekants sätt att kräva utrymme i samtalet. Men det förefaller som om du och din bekant har blivit tillräckligt goda vänner för att du ska kunna förklara för henne hur det hon gör uppfattas. Du kan säga milt och snällt ”du kanske inte vet det själv, men det är faktiskt så att du ofta avbryter andras samtal med att berätta om dig själv.”

Säg också att du gärna vill förklara detta för henne eftersom hon är en så trevlig och bra vän och du vill att alla ska förstå det istället för att ibland bli sura för att hon obetänksamt avbryter dem.

Magdalena Ribbing

Fråga: Var på revy här i staden i går och uppmärksammade en företeelse som jag tänkte delge spalten!
Mina vänner och jag går alltid in till våra platser med ansiktet mot dem som måste resa sig. I går satt vi redan och ett gäng som kom in i bänkraden (från fel håll dessutom) gick med ryggarna vända mot oss!

Andra personer reste sig och ställde sig med ryggarna mot de nyanlända!

Min fråga gäller: Är det nya regler som gäller, eller vad är vett och etikett?

Svar: Svensk artig sed, eller som jag brukar skriva hyfs och stil, är att gå med ansiktet vänt mot dem man passerar. Samt förstås att säga ursäkta och tack.

I andra nationer som Frankrike, Tyskland, England går man artigast med ryggen åt dem man passerar. Att dessa ställer sig upp så att man kommer smidigt förbi är självklart.

Intressant med helt nya påhitt i detta ämne: att ställa sig upp och vända ryggen åt de personer som passerar har jag aldrig hört talas om.
Uppriktigt sagt låter det både besvärligt och lite tokigt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min nära vän är sedan många år tillbaka tillsammans med en kille och de bor nu ihop. På fester, middagar och restauranger har de en tendens att gosa offentligt. De vill gärna smeka den andres lår, sitta i knät, pussas lite mellan meningar och på grund av detta tappa ögonkontakten med övriga middagsgäster.

Om jag har ett samtal med den ena är det sannolikt att jag får den andra på köpet och/eller får bevittna ett litet hångel mellan skämten. Inför ett firande tyckte samma vän att det var lite olämpligt att bjuda en ”singel-kompis” eftersom hen eventuellt skulle känna sig obekväm bland alla par. Jag menade då att vi som var i relationer kanske kunde bete oss ”mer som en grupp vänner” för att kunna bjuda den här personen som är singel.

Jag tycker själv att det är högst obekvämt att bevittna min väns och hennes killes beteende och förklarade det när vi pratade om att bjuda vår singelvän. Jag tycker att det är respektlöst mot lyssnaren att ägna sin partners lår halva uppmärksamheten i stället för samtalet. Men min vän tyckte verkligen inte alls att det var en trevlig idé att bara bete sig som vänner, utan vill visa sin kärlek för sin kille offentligt.

Det här var en stor besvikelse för mig och jag undrar om Magdalena har några tankar kring detta. Jag är inte ute efter att tillrättavisa min vän, och jag är väldigt medveten om att det kanske är jag som lägger näsan i blöt. Vad anses om par som låter middagsgästerna bevittna deras kärlek – respektlöst eller none of my business?

Svar: Du beskriver en vanlig företeelse hos nyförälskade, tydligen en process som varat länge hos din vän. Många som har passerat nyförälskelsestadiet vill säkert gärna unna människor möjligheter till närhet. Men alla är inte av samma uppfattning. Ett idogt kramande, klappande och pussande kan ibland ses som sött och gulligt men kan lika ofta uppfattas av omgivningen som alltför privat och därmed besvärande.

Förr var det otänkbart att göra så värst mycket mer än hålla varandra i handen eller om axlarna när man befann sig i andras sällskap. Att upprepat pussas, kramas, röra vid varandra så som du beskriver var inte acceptabelt om man ville uppföra sig normalt hyfsat. Andra skulle inte behöva bevittna sådant som kunde uppfattas som intimiteter mellan två individer, det borde sparas för sovrumsbruk. Men all så kallad öppenhet på sociala medier och i TV kan ha försvagat den traditionen och gjort att allt fler ser det som godtagbart att smekas engagerat och kyssas entusiastiskt även inför andra.

Trots denna nutida öppenhet kvarstår att vill man vara trevlig och väluppfostrad håller man inte på med sådant som kan störa eller besvära dem man har i sällskapet. Och så är det ju med din nära vän och hennes kille. Sätt dig ner en dag och förklara jättevänligt för henne att detta hånglande inte är vidare trevligt för er som måste se på. Argumentet att visa sin kärlek offentligt, som hon tydligen har anfört som förklaring, handlar ju om vad hon själv tycker är roligt att visa upp, inte om hur det ser ut för övriga. Din vän och hennes kille ägnar sig åt något privat som ni andra inte ska behöva bevittna.

Rimligt är att ge snabb en puss men inte en djupkyss, en lätt kram när det behövs men inte ett minutlångt omfamnande, en mild klapp på huvudet, på en axel. Att åsedd av andra smeka varandras lår är alltså inte vad som menas med gott uppförande. Att sitta i någons knä är små barns privilegium.

Så kallat sängkammarbeteende är lika dålig stil hemma hos andra som på krogen.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar om jag är småsint som blir upprörd när värdparet har teven på under middagar. Jag uppfattar det som att gästerna inte är tillräckligt intressanta. Jag reagerar också oerhört negativt om jag som gäst förväntas vilja se hockeymatcher eller melodifestivaler.

Är jag plump om jag bara säger vad jag tycker?

Svar: Förr i tiden, men det var på mitten av 1900-talet, hade många bjudningar just för att titta på den spännande uppfinningen TV. Då visste gästerna detta och ville delta i detta tittande.

I dag beror en bjudning med TV-tittandet på både värdperson och gäster, det finns förstås de som finner det otroligt viktigt att se en festival av någon sort eller en sporttävling. Personligen tycker jag som du, att TV:n har man inte på när man har gäster. Man kan titta på TV hemma sig – är man på en bjudning vill man förmodligen prata med övriga. Men har man någon hemma på middag och själv gärna vill se något program som råkar gå just då, och frågar sin gäst om det är okej, så är det knappast något ”fel”.

Har man däremot gäster som har kommit för att umgås vilket jag tror är den vanliga orsaken till att ha en bjudning, så är det olämpligt att ha TV:n på, det blir som ett påpekande för gästerna att deras samtal inte är tillräckligt viktiga, som du skriver.

Plumpt att påpeka detta? Som gäst kritiserar man inte värdpersonerna eller andra gäster förstås, men du kan vänligt fråga om det går att stänga av TV:n, åtminstone ljudet, eftersom det överröstar eller hindrar samtalet. Andra gäster ska helst ha samma uppfattning.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar om man av artighetsskäl skall börja varje sms med ett ”Hej”. Min son, som är nio år skickade sms till sin pappa (vi är skilda) men var jätteledsen en dag när hans pappa inte svarade på hans sms bara för att han inte hade börjat med ”Hej”. Han fick även en uppsträckning i enrum på grund av detta.

Vi och resten av min familj och vänner använder en lättare ton vid sms-meddelanden till skillnad från vanliga, riktiga brev eller mail.

Enligt min sons far framstår det som kränkande om man skickar till och med ett kort, koncist, viktigt meddelande utan att börja med ”Hej”.

Är det rätt?

Svar: Bevare mig väl så – enligt min uppfattning – fånigt formellt att bråka om en sådan bagatell! Mitt svar är att det går bra att sms:a utan hej, liksom att mejla utan inledningsfras. Exempelvis inleder jag inte mina frågesvar med hej, många finner det onödigt både i sms- och mejlkonversationer.

Visst kan man skriva ett Hej, men det är verkligen inte en betydelsefull artighet.

Vad gäller pappersbrev är det en annan sak, där bör man inleda med en hälsningsfras också för att det ser prydligt ut.

Men störs man så mycket av att ett sms eller mejl inte inleds med ett hej har man missförstått idén med sms (short message service) och kanske även annat. Hur vore det med Högaktningsfullt som avslutning?

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi blir med jämna mellanrum inbjudna till middag med övernattning hos värdfolket.

Min fråga är nu: Vem av oss tar initiativet till att bryta upp för kvällen? Om jag och min man tar detta initiativ känns det oartigt, men det kan ju också kännas oartigt för värdfolket att ta detta initiativ. Tacksam för ett klargörande.

Svar: Det är gästerna som bryter upp, värdfolk måste (tyvärr tycker ganska många) finna sig i att vissa av deras gäster är nattugglor och andra tidiga sänggångare.

Så du säger helt enkelt när det börjar bli dags att lägga sig vilket man brukar märka när samtalet blir långsammare: ”det här är så trevligt men nu måste vi gå till sängs, annars sover vi bort hela morgondagen, tack för en jättefin kväll, godnatt, vi ses till frukost” – – – eller något sådant.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min sambo har en diskussion om huruvida jag reagerade på ett korrekt sätt i en situation i en kö på en livsmedelsbutik. Jag hade plockat upp sista varan på bandet ur min korg i avvaktan på att kunden före mig skulle bli klar. Jag böjde mig för att plocka upp en kasse när kvinnan bakom mig samtidigt tog bort min korg från stället som hon med tydlig röst förkunnade ”att så gör man för att underlätta för nästa kund….” Tydligen var det viktigt att för henne att få upp sin korg snabbt. Jag valde att inte göra annat än att i lugn ton fråga om om hon hade haft en bra dag?
Hon svarade inte.

Syftet med min kommentar var att visa att henne att tonen och hennes agerande var lite onödigt men min sambo anser att jag agerade för argumentativt.
Hur skulle jag har agerat?

Svar: I synnerhet i livsmedelsbutikernas köer frodas på grund av stress, brådska, trötthet såväl ilska som irritation, ibland befogat, ibland onödigt. Det du beskriver verkar höra till den senare kategorin. Men det är mycket vanligt att en kund som tömt sin korg på varor inte ”ser” att den som är näst i tur kan behöva ställa upp sin tunga korg utan låter den tomma korgen stå kvar, eller ställer sin portfölj-handväska på stället i total självupptagenhet. Den kritiska kvinnan kanske hade drabbats av ett antal sådana obetänksamma medkunder och orkade inte vänta ut dig?

Du uppfattade hennes kritik som onödig vilket den i sak var, du hade tydligen avsett men inte hunnit ta undan din korg, och då förmådde du inte säga ”tack” eller ”ursäkta” eller något som hade lugnat den irriterade kvinnan utan tog till en syrlighet som givetvis inte förbättrade läget.

Men jag tycker inte att det du sade var så dramatiskt i sammanhanget. Du hade kunnat avstå – men det är inte något stor sak.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag använder sedan en tid tillbaka en medicin som jag tycker att det är pinsamt att behöva ta. Därför är jag ytterst restriktiv med att informera andra om att jag använder denna medicin. När jag hämtar ut medicinen på apoteket lägger jag bara fram asken och säger att jag skulle vilja hämta ut mer av den, för att slippa nämna medicinens namn. Det händer dock vid dessa tillfällen att apotekspersonalen benämner medicinens namn tydligt och helt i onödan, inte för att informera om dosen, vad man inte bör kombinera den med etc. Detta finner jag pinsamt då andra kunder runt omkring mig ju vid dessa tillfällen kan höra vad det är för medicin som jag använder.

Det finns ju skäl till att apotekspersonalen har tystnadsplikt då de lämnar ut receptbelagda läkemedel. Hur bör man som kund agera vid dessa tillfällen? Kan man på något sätt göra apotekspersonalen uppmärksam på att man finner det integritetskränkande då de i onödan låter omvärlden höra vilka mediciner jag använder?

Svar: Du ska inte behöva oroa dig för att andra får reda på din medicin genom apotekspersonalens obetänksamhet. Flertalet vill inte att vem som råkar höra det ska veta att man har sviktande potens, hemorrojder, syfilis, inkontinens eller vad det är. Ofta förstår apotekspersonalen detta och är försiktig med mediciners namn. Men du har råkat ut för motsatsen. Ber du personalen att inte nämna medicinens namn hör andra kunder detta och det är inte heller bra för din integritet. Du kan skriva en tydlig lapp på asken som du lägger fram, med ungefär denna text ”NÄMN EJ MEDICINENS NAMN TACK” eller en bättre formulering. Det är en tillräckligt ovanlig uppmaning för att personalen ska förstå och följa den.

Om detta inte hjälper, mot förmodan, kan du kontakta apotekets chef och förklara att du vill hämta din medicin utan att andra hör vad du använder. Kanske får du hjälp att slippa stå vid disken med andra kunder och istället få hämta den vid sidan om. Det borde fungera nu när apoteken konkurrerar om kunderna.

Magdalena Ribbing

Fråga: En släkting, 91 år, som bor på landet 111 mil norr om Stockholm har fått ett anonymt brev: ”Kan du sluta köra bil? Det är förbjudet att köra 60 km/tim på en 110-väg.”
Någon har också ringt vårdcentralen med en anonym anmälan.
Han känner sig arg, ledsen och störd av misstänksamhet. Han är en frisk fd skogsarbetare.
Det här är ett problem nu när vi blir äldre och lever längre i Sverige.
Kan Magdalena ge folk som av välvilja vill påverka äldre att ställa bilen, ett råd hur de ska göra?

Svar: Anonyma brev är alltid fel. Den som har anledning att be någon att ändra sitt beteende, alltså här att köra bil, ska säga det direkt till personen ifråga, vänligt och omtänksamt, och förklara varför. Understryk de betydligt ökade riskerna för bilförarens och framförallt andras del.

Man kan se som som rimligt att en mycket gammal människa slutar köra bil. Men har man alltid kört bil och inrättat sitt liv efter den möjligheten vill man förmodligen inte tänka på att hög ålder givetvis påverkar snabbhet och uppmärksamhet.

Den som är 91 år reagerar inte lika raskt som den som är 70 eller 50. Det finns olika syn på detta förstås, mycket unga bilförare är inte alltid försedda med gott trafikomdöme, och att en frisk, klart tänkande människa känner sig sårad av andras önskan att vederbörande ska sluta köra bil är förståeligt.

Citat ur ett program i Sveriges Television, år 2015:
”Sett till körsträcka så löper personer över 75 år mer än dubbelt så stor risk att skadas eller dödas i trafiken än medelålders. Trots det kan man fortsätta köra livet ut utan kontroller i Sverige medan övriga Norden och också de allra flesta länder i övriga Europa har olika typer av obligatoriska hälsotester för äldre bilförare. I Sverige finns i dag 645 000 körkortsinnehavare över 75 år. Bland de två stora pensionärsorganisationerna SPF och PRO är det en splittrad syn på obligatoriska tester. SPF kan tänka sig en obligatorisk hälsokontroll men först från 80 års ålder. PRO däremot tycker inte alls att det är nödvändigt.” En omröstning hos läsarna visade en överväldigande majoritet för kontroll och indrag av riktigt gamla människors körkort.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min fundering gäller huruvida en inbjuden middagsgäst har rätt att plocka åt sig en stor mängd av en viss sorts mat och lämna annat åt sidan.

Så här: En gäst börjar rota i grytan (som innehåller såväl kött som grönsaker och potatis) och petar ut och tar för sig av enbart köttet med en ursäktande kommentar om att hen vill undvika kolhydrater. Detta medför att övriga gäster och värdparet får desto mindre av köttet och lämnas med en stor hög potatis/grönsaker på sina tallrikar istället.

Detsamma gäller egentligen då middag serveras på separata fat, exempelvis potatis i en skål, kött på ett annat fat osv. Om en eller flera gäster envisas med att bara ta kött, och vill äta sig lika mätta som de som äter både potatis och kött, så gör de ju detta på bekostad av andras matupplevelse. Jag har till och med varit med om att någon har ätit bara vissa delar av det som portionsserverats (i detta fallet enbart pålägget på en smörgås) och sedan bett om fler ”portioner” för att även då enbart äta pålägget.

Hur bemöter man detta? Jag är nog av den åsikten att folks personliga dietpreferenser inte ska spilla över på övriga sällskapet. De borde nöja sig med den portion de fått och låta bli att peta ut bitar ur en gryta och helt enkelt ta smällen att inte bli lika mätta som övriga som äter allt. OBS! Vid allergier och liknande gör man självklart undantag, men då brukar det inte uppstå utpetande eller kvarlämnande utan då har vederbörande en hel sammansatt måltid att ta för sig av, anpassad efter allergin.

Svar: Du beskriver ett själviskt, pinsamt beteende. Så uppför man sig inte om man är en hygglig och rimligt välartad gäst! Däremot är det svårt för värdpersonen att säga till en gäst att inte ta för mycket av maten eller en utvald del av den. Gästfrihet är också att inte klaga på sina gäster, inte ens en liten aning. Som värdperson kan man förvänta sig hyfs och stil av gästerna, lika med att inse att man är en del av en gemenskap och att alla har samma rätt till lika mycket av det som bjuds.

Om du råkar ut för en sådan obetänksam gäst hemma hos dig som med ursäkten att inte vilja ha för mycket kolhydrater letar fram köttbitarna och ratar övrigt i grytan, hade du mycket vänligt kunnat säga ungefär: ”Oj då, det visste jag inte, grytköttet ska räcka till alla, men vänta så ska jag ta fram något annat utan kolhydrater till dig så att du blir mätt.”

Det är inte roligt att säga detta men det är inte heller vettigt att en enda gäst tillåts åstadkomma sämre möjligheter för alla övriga. Erbjuder du ett alternativ till att peta ut enbart köttbitarna borde det åtminstone kunna få gästen att fatta att bjudningen inte främst är till för att stilla vederbörandes speciella matönskemål.

Vet du att du har gäster av den dåligt uppfostrade och egoistiska sorten så skulle du kunna servera på traditionellt (franskt) familjemiddagsvis: du ställer grytan framför dig på bordet och lägger upp maten åt varje gäst.

Annars vet jag inte hur man hanterar denna sorts dumgäster. Det går ju inte att be dem lägga tillbaka vad de har tagit för mycket av. Och det du beskriver om att pilla av pålägget på sandwiches är bara löjligt och ouppfostrat. Vill man inte ha bröd så avstår man från att ta det som är bröd med pålägg. Att peta av räkorna, den rökta laxen eller vad det är och lämna brödbiten är illa nog och att be om mer pålägg för att lämna ännu mer bröd åt sophinken är pinsamt ohyfsat.

Magdalena Ribbing