Fråga 1: Apropå detta med att svara på inbjudningar (13 januari): Är det FÖRFÄRLIGT oartigt att fråga vilka andra som är bjudna om man blir hembjuden till någon per telefon?

Jag råkade vid ett tillfälle göra detta och förstod att det var inte var vad jag borde ha gjort.

Svar: Ja, det är fel att fråga vilka andra som är inbjudna, därför att i den frågan ligger en annan outsagd fråga: ”är övriga gäster så roliga att jag ska tacka ja” – underförstått att man avstår om de övriga inte är tillräckligt intressanta.

Nu är det inte alltid en sådan tanke som finns bakom frågan ”vilka andra kommer” – vanligast är nog något slags relativt oskyldig nyfikenhet. Men bara risken att det skulle kunna vara mer än så gör att man absolut inte frågar om övriga gäster. Undantaget att exempelvis undra ”är det någon gäst som har bil, så att jag kan haka på för skjuts” – det är godtagbart. Obs att bjuds man till en informell tillställning hos någon nära vän frågar man förstås om det man vill veta!

Många värdpersoner berättar gärna om övriga gäster, men det är frivilligt och då en helt annan sak.

Fråga 2: Apropå olika svar på inbjudan.
Vi har en person i vår nära omgivning som har ett sätt som vi ogillar. Han ringer och frågar ”vad gör ni på lördag”? Oftast handlar det om att han vill ha hjälp med något, ofta låna vår bil. Han frågar inte direkt. Mycket irriterande! Hur svarar man?

Svar: Ojoj, så dumt – och så vanligt! Nästa gång kan du svara soligt och glatt ”lite av varje, vad ska du göra?” eller ”Varför undrar du det?” eller ”Mja, det beror på humöret.”
Rätt sätt att fråga om andras sysselsättning en viss dag är att säga ”Hoppas ni är lediga på lördag, jag ska ha en liten middagsbjudning då” eller ”Hej hej, finns det möjlighet att låna er bil på lördag?” eller ”Om ni har tid över på lördag skulle jag bli jätteglad om jag fick hjälp att xxxx.” Ställs frågorna på det sättet har den som rings upp möjlighet att avböja på ett vänligt sätt vilket är svårare om man har svarat att på lördagen har man inte något särskilt för sig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Sedan barnsben har jag lärt mig att ge upp min sittplats i kommunaltrafiken för äldre, handikappade och gravida. Vilket förstås är helt rätt.

Men så gav jag upp min sittplats för någon jag trodde var gravid. Det visade sig att hon bara var överviktig, och att de extra kilona satt sig på en plats som fick mig att tro att hon var gravid. Hon blev väldigt ledsen och grät. Jag försökte låtsas som om jag ändå inte ville sitta ner, och sade högljutt till min vän som var med på resan att jag ville stå på grund av ryggont. Och kände mig som världens elakaste människa trots att det hela var ett försök till vänlighet.

Efter det har jag inte riktigt vågat upplåta min plats till någon som verkar vara gravid. Ibland har jag ställt mig upp och gått långt därifrån så att personen jag tror är gravid får sitta utan att inse att jag har många hållplatser kvar. Men detta är inte alltid hållbart.

Jag vill aldrig mer såra någon på det sätt som jag sårade den överviktiga kvinnan som jag trodde var gravid. Men samtidigt vill jag ju gärna upplåta min sittplats till de gravida som behöver det. Jag hoppas att Magdalena har ett tips som inte sårar överviktiga, och hjälper gravida i kommunaltrafiken.

Svar: Försök se din vänlighet som en naturlig del av samspelet mellan människor, inte som ett utpekande av en individ. Jag förmodar att du inte sade till den överviktiga kvinnan ”varsågod och sitt, du är ju gravid” – utan att du reste dig och sade ”varsågod om du vill sitta.” Då fanns ingen anledning för henne att bli ledsen, du kunde ju ha rest dig upp för att hon såg trött ut eller bar på en kasse som såg tung ut, eller vad som helst.

Du gjorde vad du kunde för att uppföra dig som en hygglig medmänniska, du såg någon som du uppfattade behövde din plats bättre än du och när du noterade att den personen blev sårad gjorde du om igen det du kunde: försökte dölja din missförstådda artighet med en vit lögn.

Men du kommer aldrig att kunna se igenom obekanta människor och förstå deras tankar när de visas en oväntad vänlighet. Helt rimligt för mina 76 år erbjuds jag vid enstaka tillfällen sittplats på buss eller tunnelbana, varvid jag tackar och sätter mig, även om jag inte behöver platsen. Men jag vet också av många mejl till min spalt att de som erbjuder någon en sittplats ofta får en snäsning till svar ”vadå, jag är verkligen inte så gammal” eller ”nej, jag står lika bra som du” eller något annat dumt. Din erfarenhet om än med annan bakgrund är inte ovanlig. Det går ju att svara ”tack, vänligt av dig men jag ska strax gå av” eller något liknande hövligt och uppskattande för den sympatiska artighet som visats.

Nästa gång du vill ge din sittplats till någon, säg bara i enlighet med din goda uppfostran ”varsågod, om du vill sitta” – det kan ingen ta illa upp som inte är totalt självupptagen och oförstående.

Man kan vara både normalviktig och ung och ändå ha nytta av en sittplats. Det kan konstateras i övermått på bussar och tunnelbanevagnar där yngre och åtminstone till synes helt friska sitter fast på både på vanliga och prioriterade platser, försjunkna i sina smartphones, medan äldre, med eller utan käpp, och höggravida får stå.

Magdalena Ribbing

Fråga: För två år sedan började jag med en tradition, att bjuda mina kusiner på årligt kalas. Min sambo och jag hade flyttat till en större lägenhet och eftersom kusinerna annars bara träffades på begravningar så tänkte jag att det vore kul att ses i festligare sammanhang. Vi är många kusiner och det började som ett ”upprop” på facebook då vi hade blivit vänner där. Hur som helst, vi blev tolv personer och hade jättetrevligt. Förra året gjorde jag samma sak. Nu blev vi sjutton och hade lika trevligt.

I år har jag mitt lilla dilemma. Jag vill gärna göra om det igen vilket jag planerar. Men det finns de som aldrig tackar för senast eller hör av sig under året och då har jag bestämt mig för att inte höra av mig till dem. Hör de av sig är de naturligtvis välkomna men jag tänker inte anstränga mig. Är det elakt av mig? Vi är alla medelålders. Nu bjuder jag alla kusiner som hört av sig men jag avskyr att lämna någon utanför. Kan man inte förvänta sig ett ”tack för senast” om man ska bjuda personen igen?

Svar: Frågorna om gäster som inte vill tacka – för en inbjudan och för senast – väller in. Du har skapat en trevlig tradition med kusinkalas. Det är högst förståeligt att du inte bjuder de kusiner som inte har besvärat sig med ett enda uppmuntrande ord under hela året, och inte heller tackat för senast. Något lite socialt vett måste man ha skaffat sig under ett relativt långt liv. Det är alltså inte ovänligt av dig att inte bjuda dessa slöa eller ointresserade kusiner – varför ska de äta och dricka hos dig om de inte ens tackar för senast? Ett enkelt vykort räcker!

Släpp dem – och hör de av sig och frågar varför du inte har bjudit dem, så kan du milt säga ungefär ”oj då, jag trodde inte att du brydde dig om den här bjudningen eftersom jag inte har hört av dig på något sätt efter förra årets middag.”

Magdalena Ribbing

Fråga: Har under en lång tid grubblat över det här med trisslotter på jul/födelsedagar. För mig känns det som en självklarhet att skrapa lotterna man fått efter att alla presenter är öppnade, är man flera som fått en trissgåva skrapar man kanske rentav samtidigt allihop för att se om någon vann något. Det känns som allmän hyfs mot den som gett gåvan att låta den veta ifall man vann någonting.

Under den här julen märkte jag ett beteende hos en person i min släktskara, att han aktivt valde att inte delta i de andras skrapande, utan sparade det till att han var själv. Jag förstår att det är lite känsligt med pengar, men det kändes lite… fult? Dels mot givaren som ville se vad som hände med hens gåva, dels mot alla i sällskapet som inte anförtroddes att veta hur det gick för honom. Det hela gav en sniken och ganska otrevlig känsla. Läser jag in för mycket i det eller har jag rätt i att det är aningen otrevligt?

Svar: Det finns, tro det eller ej, inte någon hyfs- och stilpraxis om att skrapa eller inte skrapa/öppna en lott som man har fått – eller köpt – inför andra. Det är alltså lika rätt att skrapa publikt som att spara till dess att man är ensam.

Man kan skrapa/öppna en lott i sällskap och förtjust utropa Jag vann! i förhoppningen att andra inte ska kräva att få del av den akuta rikedomen. Eller skrapa/öppna lotten och inte säga något alls. Eller tycka att det kan vara bra att slippa de reaktioner som kan uppstå vid vinst som: Låna ut! Dela med dig! Skänk bort!

För lottgivaren bör vinsten vara glädjande men kan också väcka delade känslor: har X fått en halv miljon på ”min” lott! Då vill jag ha en del!

Så glöm bort den där hemlighållna lotten, människor är olika.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har vid upprepade tillfällen fått elaka kommentarer av nära personer som jag varit kompis med i många år.

Exempelvis att min man väl ”har något han är bra på” (syftar på sex) eftersom han inte har utseendet med sig.
Ett annat exempel: Vi hade precis köpt ett fint och väldigt kostsamt hus där köket var nyrenoverat och var som en dröm. En av dessa vänner utbrast: ”Jag skulle aldrig vilja ha vitrinskåp i mitt kök!” Jag svarade att jag tycker det är fint, men hon framhärdade: hon skulle aldrig vilja ha det så.

Min fråga är hur man bemöter såna här påståenden som enligt mig inte är sagda av vänlighet utan bara för att trycka ner mig? Jag vill inte stå svarslös när nästa elakhet kommer farande.

Svar: Människor förstår inte alltid vad de säger, de ”hör” inte sina egna ord. Men du beskriver kommentarer som inte kan hänföras till enbart oförstånd. Kanske tror den som syftar på din mans erotiska talanger att det sagda är en lustighet. Det är det inte, det är dumt, taktlöst och oförskämt och du behöver inte vara hövlig mot den som yttrar sig så. Får du en sådan kommentar igen kan du iskallt säga ”precis vad menar du?” och då kanske det kommer ett svar ungefär ”jamen det var väl inte så farligt, jag menade bara att du är ju så söt och det är inte han så det måste ju finnas annat, haha” – och då kan du fortfarande iskallt säga ”och?” – – – Förmodligen får du då tyst på den dumma människan om vederbörande har ett uns vett. Kommer det trots allt en fortsättning med sexanspelning så kan du säga ”hörrudu, jag tror inte att du själv fattar vad du säger, det är urdumt och ingenting som du har det minsta med att göra.”

Den som sade sig inte vilja ha vitrinskåp var möjligen avundsjuk, men det räcker inte som ursäkt. Många känner sig kallade att framföra synpunkter på andras klädsel, möblering, bil, val av partner och livsstil, av så kallad hjälpsamhet. De anser att deras smak och kunskap är så mycket bättre än den andra personens, att de har mer erfarenhet, är klokare – och de är generösa, inbillar de sig, genom att dela med sig av sin förträfflighet. Ofta har de fel, någon gång säkert rätt. Oavsett vilket är det inte något som andra ska behöva ta emot med artighet.

Får du negativa kommentarer om din inredning eller din klädstil eller vad som helst annat som rör din personliga smak, typ vitrinskåpet, så finns det några svar som kan få tyst på de dumma ouppfostrade stackare som säger sådant. Du kan säga ”jaså, det tycker du, ja, vi har alla olika smak, det här är min.” Fortsätter vitrinskåpsmotståndaren så kan du säga ”som sagt, vi har alla vår egen smak och jag skulle aldrig kommentera din.”

Eller så kan du säga, om du vill markera riktigt hårt, ”när jag vill veta vad du anser om mina vitrinskåp så ska jag fråga dig om det.”

Är de ens riktiga vänner, de personer som häver ur sig ovänliga, negativa kommentarer?

Nej.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har ett problem som min partner tog väldigt illa vid sig av. Vi var på ett väldigt bra krogbesök, huvudrätterna kostade cirka 400 kr styck. Jag är väluppfostrad i en lite rikare familj. Min sambo är världens finaste och jag älskar henne över allt annat för den hon är. Saken är att när vi hade druckit upp vår fördrink skulle vi beställa dricka till maten och hon sa att hon skulle dricka drinkar till maten vilket jag tyckte var lite opassande så jag sa till henne att hon kanske kunde tänka på att dricka någonting annat.

Men det passade henne bara med drinkar. Jag försökte säga till henne att det inte är så vanligt att dricka drinkar till en hängmörad oxfilé. Hon blev så sjukt kränkt att hon började ställa till med en scen och satte sig på sned över bordet med armbågen och flyttade sin tallrik. Jag försökte bara säga att du kanske inte behöver göra det just här, jag sa att jag tycker inte man gör så, hon blev jättearg.

Jag vill inte påstå att jag har rätt men jag undrar ur etikettssynvikel om det är helt fel att säga till någon, om man är ett par och är på en bra krog där de märker sådant. Hade det varit i alperna så hade jag självklart inte brytt mig.

Svar: Du har fel. Det är inte rätt att inför andra människor tillrättavisa eller försöka uppfostra en annan vuxen person. Din partner och du var på en offentlig plats, en restaurang, och du tyckte att hennes val av dryck var olämpligt. Men du kunde ju beställa det du ville ha att dricka, och låta henne få det hon ville ha. Du hade ingen anledning att skämmas över henne inför personalen – som sällan häpnar över vad som beställs frivilligt av gästerna. Om du anade hur konstiga beställningar krogpersonal får skulle du inte ha brytt dig ett dugg om din partners beställning, jag har hört om tomatketchup till sjötungan osv.

Din partner blev alltså ledsen och sårad över att du försökte bestämma över hennes smak, inte för att du ville hennes bästa utan för att du tyckte att hon var pinsam inför krogpersonalen. Så jag svarar dig att du skulle ha låtit henne göra som hon ville.

Sedan kunde du ha snällt och vänligt när ni var ensamma ha förklarat för henne att det är vanligt med drinkar före maten och med öl, vin eller vatten till maten.

Det hade varit det som du frågar efter, rätt etikett.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är 23 år, flyttade till min första egna bostad för mer än tre år sedan men mina föräldrar, framförallt min far bemöter mig ändå inte som vuxen. Nu senast när vi skulle äta lite olika smårätter som blivit över från helgerna accepterade han inte att jag inte ville ha en viss rätt. Det var ingen mat jag hade önskat, köpt, varit med och lagat eller på något sätt uppmuntrat mina föräldrar att skaffa (jag har aldrig varit förtjust i just detta, annars äter jag nästan allt).

Min far gav sig inte, med motiveringen att maten skulle bli förstörd om den inte åts upp nu. Jaha, köp mindre mat då istället för att lasta över det på mig. Det hela slutade med att jag avbröt måltiden och åkte hem eftersom mina föräldrar inte kunde ta ett nej. Jag är rimligt vuxen och bestämmer själv vad jag vill äta och det ska respekteras. Har Magdalena något förslag på en väldigt tydlig formulering eller liknande jag kan använda i den här sortens situationer?

Svar: Nej, tyvärr har jag inte några vattentäta repliker eftersom jag inte känner dig eller dina föräldrar och inte vet vilken relation ni har. Det låter nämligen helt absurt att en far vill tvinga sitt vuxna barn att äta en viss maträtt. Så kan man absolut inte göra. Har din mor bättre förståelse för dig? Att du gav dig iväg från dina föräldrar i vredesmod verkar som en drastisk åtgärd. De måste ha uppfattat detta som en stark protest. Möjligen kan den i så fall hjälpa dig till nästa gång du besöker dina föräldrar.

Skulle det hända igen att dina föräldrar försöker tvinga dig till sådant som du inte vill, som att äta viss mat eller ha vissa kläder osv, kan du försöka med att säga hövligt men bestämt ”jag är myndig sedan fem år och har rätt att bestämma själv vad jag vill och inte vill, precis som ni.” Då säger dina föräldrar kanske ”men vi vill bara ditt bästa, du är ju vårt barn” och då säger du ”ja, det är jag, men inte ert omyndiga skolbarn utan ert vuxna barn med rätt att bestämma över mig själv.”

Det kanske inte är de fraser du önskar dig, men som sagt, jag har inga tydligare förslag.

Magdalena Ribbing

Fråga: På mitt arbete följer alla fasta scheman, vissa dagar börjar man mycket tidigt och ibland senare. För några dagar sedan började jag först av alla, och efter ett tag började kollegorna droppa in. När de kom började de fråga om kaffe, och jag svarade att jag inte hade satt på något, med påföljande upprörd kalabalik.

Mina kaffedrickande kollegor menade att detta är något man skall göra när man börjar först, och att det hör till i en arbetsgrupp. Jag menade att jo, det kan man, men eftersom jag själv inte dricker kaffe så tänker jag inte på det, och jag undrade också varför ingen i sådana fall gör te eller liknande till dem som inte sörplar i sig det svarta guldet.

Vad stämmer? Är man ”skyldig” att göra kaffe i en arbetsgrupp (där det dricks en massa kaffe), eller får man ta hand om sitt eget koffeinsug?

Svar: Intressant att du inte har noterat tidigare att dina kolleger brukar dricka kaffe när de kommer till jobbet – och också intressant att du själv inte deltar med en kopp te eller vad du vill dricka. Men det är klart att du inte är ”skyldig” att göra kaffe till dina arbetskamrater. Det kan knappast ingå i den arbetsbeskrivning som du kanske har.

Däremot är det min bestämda uppfattning att du ska sätta på kaffevatten om du vill framstå som en hygglig arbetskamrat. Och tevatten. Det tar dig en kort stund och är en liten sak att göra för god gemenskap och gott humör hos alla.

Magdalena Ribbing

Fråga: En kollega (ingen av mina närmaste) på min arbetsplats har nyligen disputerat och stolt delat ut ett exemplar av sin doktorsavhandling till flera av oss på arbetsplatsen utan att vi har bett om det. Jag har artigt gratulerat henne till disputationen men inte läst någonting ur avhandlingen som är skriven på engelska och behandlar ämnen som jag inte har något intresse för.

Kort sagt är jag alltså ytterst ointresserad av att läsa denna avhandling. Detta blir dock pinsamt då kollegan redan förväntansfullt har frågat om jag har läst någonting i den. Jag har då svarat att jag tyvärr inte har hunnit göra det än, men detta är ju inte en ursäkt som håller i all evinnerlighet. Jag förvärvsarbetar heltid på min arbetsplats dit jag har en relativt lång resväg men då måste jag läsa annat.

Det jag önskar få veta är hur jag bäst ska förhålla mig till denna situation.

Svar: Enklast är att du vänligt återlämnar luntan till din arbetskamrat och säger ungefär ”det var jättevänligt av dig att ge mig den här, men nu märker jag att jag har så svårt att läsa den här vetenskapliga engelska texten eftersom ämnet inte hör till mina egentliga områden, så jag hoppas att du förstår att jag vill ge tillbaka den, säkert är någon annan intresserad av den. Men jag vill samtidigt säga att du är fantastisk som har åstadkommit den här avhandlingen.”

Det är att vara uppriktig men inte ohövlig. Naturligtvis finns inget tvång att utanför arbetsuppgifterna läsa en tjock skrift om något som man inte är intresserad av. Det är också på gränsen till pretentiöst att oombedd ge sin avhandling till arbetskamrater som man bör förstå knappast kan vara intresserade.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min gudson, 17 år och jag träffas ibland och pratar om livet över en fika eller en bit mat. Till jul och till hans födelsedag brukar jag även ge honom lite pengar.
Senaste tiden har jag dock reagerat över att jag inte längre får några tack från honom. När det t ex gäller pengarna som jag skickade honom till jul, vet jag inte ens om han har fått dem.

Ska jag bara ska “gilla läget”, eller har jag anledning att ifrågasätta detta som jag uppfattar som slarvigt eller nonchalant beteende?

Svar: Nej, jag tycker inte att du ska ”gilla läget” med din otackande gudson. Inte alls! Du har tydligen tidigare fått ett tack från honom men nu kommer inte något sådant längre. Det kan i värsta fall betyda att han tycker att din present är för snålt tilltagen. Men det kan lika gärna vara allmän lättja, ointresse eller något annat. Du vet inte vilket men det behöver du veta för ditt beslut att fortsätta eller inte att vara penningivande.

Om du ringer eller sms:ar honom och frågar om pengarna kom fram kommer du förmodligen att få svaret att visst kom pengarna. Det räcker inte riktigt, din gudson är snart vuxen och måste rimligen (fortfarande) känna till att man tackar för en present.

Så fråga inte om han har fått pengarna, utan låt honom ta initiativet till nästa möte genom att skicka ett sms med text ungefär ”hör av dig om du vill ses.” Och när han gör det och ni ses så säger du milt ungefär ”fick du julpengarna, jag har inte hört något om dem” – så får du se vad som händer.

Tackar han då och ursäktar sig, ”glömde” är ett vanligt ord i dessa sammanhang, så kan du fortsätta ge pengar, om du vill. Säger han tjurigt ingenting eller muttrar ”visst” så kan du upphöra att skicka pengar till honom. Då bör det räcka att du betalar kaffe och bulle när ni ses. Ni kan ha trevligt vid era möten utan den förstärkning av hans kassa som han inte ens orkar tacka dig för.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar varför det är så himla viktigt att göra på ett visst sätt – mitt sätt har ju funkat hela livet utan problem. Min fru säger ibland när hon är extra sur ”eftersom du inte blivit uppfostrad som barn så måste du bli uppfostrad nu”. Jag håller inte alls med och det här är en grund för ganska stora skillnader mellan oss, det uppstår faktiskt konflikter allt som oftast. Och jag, som är en fredlig person, tycker att ”live and let live” vore mycket trevligare.

Jag är ofta trött och gäspar. Hon tycker att man ska hålla för munnen när man gäspar och försöker lära våra barn det. Det tycker jag är onödigt och hämmande. Det händer att jag är så trött så jag somnar när vi är bortbjudna på middag eller har gäster. Då nickar jag till och kanske går och knyter mig i soffan. ”Man ska inte prata med mat i munnen” säger hon allt som oftast. Jag kommer från en familj där alla alltid har pratat rakt ut i luften, avbrutit varandra och det har tränat oss i att argumentera etc. Om man behöver rapa så gör man det, i alla fall enligt mig. Jag tycker det är överspänt och borgerligt att vänta tills man tuggat färdigt innan man säger något.
Det finns ingen gräns för hur mycket som är fel, enligt henne och ”vad ska andra tycka?” Själv bryr jag mig inte ett jota om vad andra tycker.

Jag har också återkommande fått uppsträckningar för att jag verkat ointresserad i olika sociala sammanhang. Jag kanske inte orkar bry mig om sånt för jag har ett jobb som kräver mycket av mig. När jobbet ringer så svarar jag, oavsett vad jag håller på att göra eller om jag är med familjen. Hon blir sur och arg även på detta.
Och varför är det så svårt att tolerera att man petar sig i näsan när det behövs? Hon blir rasande och säger att det är äckligt – men jag vill bara säga jag kan inte ändra på den jag är.

Kort sagt, det är inte roligt att bli utsatt för uppfostrande som vuxen. Jag kan inte tro annat än att min fru lider av mindrevärdeskomplex och vill kompensera det genom att pracka på andra sina regler, sånt som hon bl a har snappat upp hos dig, Magdalena Ribbing. Skulle tacksamt vilja att du tar upp det här på ett sätt som gör att hon och andra fattar att det inte går att lära gamla hundar sitta. Och det skulle vara otroligt skönt att inte hela tiden få höra hur misslyckad jag är. Hon kan väl träffa sin väninnor och ondgöra sig över hur hårt livet är istället, och vilka hopplösa män de har som inte tvättar händerna när de varit på toa.

Svar: Det är svårt att tro att ditt mejl är skrivet helt på allvar. Men det finns en möjlighet att det är uppriktigt – jag har läst många frågor i ämnet dålig stil även om jag inte tidigare har fått en så omfattande uppräkning av dåligt beteende hos en enda individ.

Att du och din fru har helt skilda uppfattningar om vanligt hyfsat beteende måste ha stått klart för er innan ni etablerade er relation och fick barn. Två möjligheter finns i sådana fall: att var och en står ut med den andra eller att den ena ändrar sig. Annars måste man förmodligen avbryta relationen. Din fru har rätt i sin kritik av det mesta som du berättar om. Du kan säkert inse själv om du tänker ett varv till hur obehagliga saker du utsätter din omgivning för. Allt du räknar upp är ju tydliga beskrivningar av ett självupptaget och trist beteende som besvärar omgivningen.

Istället för att du fortsätter att bete dig så som de flesta uppfattar som obehagligt kan du ändra dig och se till att det blir trevligare att vistas i din närhet. Jag tänker inte svara dig att alla andra bör stå ut med dina dåliga fasoner. Varför skulle de göra det?

Däremot tycker jag inte att det verkar effektivt att din fru tjatar på dig, eftersom du inte bryr dig om att göra som hon säger. Försök lösa era problem tillsammans med en professionell person. Och din fru ska sluta kalla dig misslyckad. Det är du förmodligen inte men du har inte fått förmånen av en normalt hygglig uppfostran, i meningen att inte skapa obehag för andra.

Det går visst att lära gamla hundar sitta, bara de vill.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en vän som är väldigt snål. När jag fyller år brukar jag bjuda ett tiotal av mina närmaste vänner, på middag på krogen. Min snåle vän kvalificerar sig utan tvekan till att vara en av dessa tio närmaste, förmodligen en av mina tre närmaste vänner men på grund av hans snålhet bjuder jag inte honom och han börjar bli stött över detta.

En trerätters middag med dryck på en mellanklasskrog i Stockholm kostar 1000-1500:-/person och jag prioriterar att bjuda vänner som brukar bjuda tillbaka. Min snåle vän har minst lika god ekonomi som jag men han skulle aldrig ens komma på tanken att på något sätt fira sin födelsedag på ett sätt som skulle kosta honom pengar, inte ens ett enklare arrangemang hemma.

Jag vill understryka att jag på inget sätt förväntar mig att alla ska bjuda tillbaka på samma nivå som jag bjuder: jag har några vänner som fortfarande är studenter respektive en väldigt god vän som lever på sjukersättning. Givetvis har dessa andra ramar att röra sig inom men de brukar bjuda på en hemlagad middag eller liknande i samband med födelsedagar och annat. Enligt principen att det är tanken, och inte kostnaderna, som räknas så uppskattar jag deras inbjudningar lika mycket som någon som bjuder extremt generöst.

Hela situationen föranleder två frågor:

A. Är det rimligt att prioritera folk som jag av erfarenhet vet bjuder tillbaka (eller de kanske bjöd först så det är jag som bjuder tillbaka), men som kanske inte är riktigt lika goda vänner som någon som gärna kommer men aldrig bjuder tillbaka?

B. Hur förklarar jag för min snåle vän – som flera gånger, mer eller mindre mellan raderna undrat varför han inte är bjuden – varför jag aldrig bjuder honom?

Svar: Du har en vän som inte har samma syn på gästfrihet och umgängesliv som du. Många människor ser sig själva som en gåva till sina vänner, alltså att deras förtjusande intressanta personligheter räcker som gensvar, de tycker inte att de behöver besvära sig med att ordna något trevligt för sina vänner. Men: det räcker med som du skriver, med en hemlagad soppmiddag, en enkel krogkväll, ett sevärdhetsbesök med åtföljande kaffe – det som betyder något är att den som har bjudits också gör något slags motprestation.

Är det bara din farhåga att han inte kommer att bjuda tillbaka som gör att du inte bjuder honom? I så fall kan du börja med att bjuda honom på nästa födelsedagsmiddag, och säga vänligt att du utgår från att du får glädjen att fira honom på hans födelsedagsbjudning. Det är ju också ett slags svar på hans underförstådda fråga om varför du inte har bjudit honom.
Bjuder han inte tillbaka så kan du släppa förhoppningen att han ska gengälda din bjudning. Du kan då låta bli att bjuda honom mer.

Med detta sagt: är man riktiga vänner ska inte tillbakabjudandet behöva vara en förutsättning för vänskapen. Tänk över situationen igen och bestäm dig för vad er vänskap är värd. Är det så avgörande för dig att du blir tillbakabjuden?

Magdalena Ribbing

Fråga: Skall man duka med tomma tallrikar på bordet när man har för avsikt att servera maten på varma tallrikar med maten upplagd?

Dvs bordet är dukat med tomma tallrikar och strax innan servering tar man bort de tomma tallrikarna för att därefter bära in de upplagda varma tallrikarna.

Svar: Gammal sed är att gäster inte ska sitta med tom yta framför sig – därför finns de så kallade kuverttallrikarna, eller undertallrikarna, som man inte lägger mat på utan som fungerar just som undertallrikar.

Ska man ha varma tallrikar och vill vara formellt korrekt så har man en undertallrik framför gästen och ställer den varma tallriken på denna undertallrik.

Men i nutid kan jag inte tänka mig att så värst många personer bryr sig om denna traditionella finess så jag föreslår att du låter gästerna sitta med en tom yta framför sig – den är ju ändå försedd med bestick och glas. Det blir sannolikt inte heller så lång tid som ytan framför varje gäst är tom.

Dukningens principer handlar alltid om att skapa bekvämlighet och trevnad för gästen. Stora blomsterarrangemang eller dekorer av annat slag kan hindra kontakt mellan gästerna. Allt som ställs framför gästen vid det dukade bordet ska vara lätt åtkomligt, praktiskt för gästen. Alltså inga ”dekorativa” krångel som att lägga alla bestick på ena sidan – utan kniv och soppsked till höger, gaffel till vänster, efterrättsbesticken mellan tallrik och glas osv. Inte heller ska en konstfullt vikt servett dölja ett kuvertbröd med avsevärd risk att ramla ner på golvet när servetten viks upp. Och såväl servettringar som annan dekor kring servetterna är ibland mer till besvär än fröjd.

Magdalena Ribbing

Fråga: Det gäller olycksfrosseri, den relativt nya ovanan vissa människor har: att fotografera händelsen (istället för att ens försöka hjälpa till) när de kommer till en olycksplats och sedan lägga ut bilden/bilderna på de sociala medierna.

Har Magdalena något tips på vad man kan säga åt en tanklös person man ser håller på att fotografera händelsen? Ryta åt honom/henne att : ”Det där slutar du/ni med-genast!” – eller något annat? Jag tycker inte att man behöver vara vare sig artig eller finkänslig vid ett sådant här tillfälle – och att ge sig in i någon längre diskussion med denna/dessa milt uttryckt tanklösa personer är knappast något man har vare sig tid eller lust med just då.

Svar: Det du beskriver tilltar i oroväckande hast. Varhelst ambulans eller polis syns till vid en olycka samlas mobilfotograferna och tar bilder – fruktansvärt för den drabbade och hindrande för hjälparbetet. Polisen har också uttryckt sin oro över detta svårt besvärande beteende. Ingen borde sjunka så lågt som det är att stå och glo på den som råkat ut för en olycka, än mindre fotografera det som skett – det är oförlåtligt att lägga ut sådana bilder på sociala medier, det är att stjäla integriteten från en människa i nöd.

Lika självklart som att man vid en olycka tillkallar ambulans, polis, räddningstjänst av något slag, lika förfärligt är det att fotografera istället. Hur det ens kan vara i närheten av tillåtet är obegripligt. Kan det var något smittsamt?

Människor som gör som du beskriver befinner sig utanför gränsen för normal empati. De har givit efter för sin pinsamma nyfikenhet som borde ha hejdats av normal hyfs. Du kan absolut säga till de individer som du ser bete sig på det viset ungefär ”inser du att du fotograferar en människa i en hjälplös situation, sluta genast.”

Förmodligen blir den som fotograferar sur (man har ”rätt” att fotografera på allmän plats, bevars) men du väcker säkert en tanke i alla fall.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har varit på jobbintervju och undrar om det är viktigt att skriva ett tack-email och i sånt fall hur lång tid har jag på mig att skriva det? Intervjun var i onsdags.

Svar: Vad skulle du skriva i ett tackmejl? ”Tack för att jag fick tala med dig”?

Du har besökt enligt överenskommelse en person som eventuellt vill anställa dig, ni har haft ett samtal på vederbörandes arbetstid, och du har egentligen ingenting att tacka för.

Så nej, inte något tackmejl.

För övrigt ser jag av frågorna till min spalt att allt fler vill slippa andra arbetsrelaterade mejl än de riktigt nödvändiga och betydelsefulla. Din eventuella arbetsgivare kan rentav bli tacksam om du avstår från att tackmejla.

Magdalena Ribbing

Fråga: Angående förra fredagens fråga från ”Etikettlufs” som visste för lite om hur man beter sig, kan Magdalena förklara vad en inte får säga när en träffar folk som inte är så bekanta? Det verkar finnas mycket som skulle vara så fel. Vad är det för frågor som inte får frågas?

Svar: När mejl som detta kommer till spalten blir jag extra glad – det visar på ett intresse för andra som kan betyda mycket mer än en stunds trevligt prat. Med intresse för andra menar jag inte den alldeles för vanliga privatnyfikenhet som ställer till så mycket elände i mänsklig samvaro. Tvärtom, faktiskt. Kan man hejda sin önskan att vilja klampa in i andras privatliv har man kommit en bra bit på väg till att bli trevlig.

I grunden handlar det om att vara empatisk; ordet betyder sökande till kärlek, från grekiskans empatheia som innebär stark känsla. Är man empatisk har man förmåga till inlevelse, förståelse för andras känslor och begriper att man inte kan säga och fråga vad som helst, även om man säger sig själv att det är välment. Efter mina många år som frågesvarare i DN har jag fått mängder av exempel på frågor som aldrig borde ha ställts. De som sårar och kränker med sina frågor brukar hävda att de är vanligt hyggligt medmänskliga. I verkligheten är de ofta förklädda i nyfikenhetens ihåliga mantel. Kan man tänka sig själv i den andra personens situation avstår man från en hel del yttranden.

Exempel på sådant man inte ska fråga eller säga innan man har en närmare vänskap och kanske inte ens då:

Det ofattbart klumpiga: ”Har du barn? Jaså inte. Varför inte, kan du/ni inte få barn? Det är ju underbart med barn! Har ni tänkt på att adoptera?”
Det snokande: ”Du har ju blivit rik, vad ska du göra med pengarna?”
Det kränkande till den som är överviktig: ”Men ska du verkligen ta en kaka till/äta det där?”
Det stöddiga till den som är arbetslös: ”Jaså, har du inget jobb? Har du försökt med xxx, det finns ju massor av arbetstillfällen bara man anstränger sig att söka. Har du tänkt på att skaffa en utbildning?”
Det obehagliga till den som har arbete: ”Vad tjänar du?”
Det plånboksrotande till den vars hem man besöker: ”Äger du den här lägenheten? Vad kostade den? Hur finansierade du den?” Eller ”Är det hyreslägenhet? Fick du betala svart? Vad betalar du i hyra? Hade du ett bra bytesobjekt?”
Det djupt sårande till den som inte har en partner: ”Lever du ensam? Vill du det? Har du haft en relation någon gång?”

Människor vet vilka problem de har. De behöver vanligen inga dryga råd om att banta, skaffa utbildning, adoptera. De som har barn och vill berätta om dem gör det utan frågor. Om inte ska de inte tvingas redogöra för sin barnlöshet och dess orsaker. Att fråga om andras ekonomi är riskabelt, den som har förhandlat sig till en bra lön kanske inte vill berätta det, den som har lägre lön än normalt skäms kanske över det, den som jobbar oavlönad för att skaffa sig praktik vill inte säga det.
Finansiering av en bostad kan vara ett arv, en lotterivinst, ett lån som ingen annan har med att göra och som man inte vill berätta om. Och så vidare.

Men vad ska man prata om när allting verkar förbjudet? Nåja, förbjudet är det inte, men taktlösheten bör hållas i mycket strama tyglar. Det går att prata om neutrala ämnen, omgivningen, TV-program, filmer, miljöfrågor, aktuellt om världsläget, mode, gastronomi, vädret – något ämne kan en tänkande människa ta upp förbi det som kan såra, väcka sorg, obehag, vrede.

Bästa sättet att vara en hygglig medmänniska är att tänka efter innan man ställer en fråga till en ny bekant. Men du kommer att klara dig bra i umgänget med andra, du har ju redan förstått att det finns gränser.

Magdalena Ribbing

Fråga: När min man avled meddelade jag självklart närstående (släkt och vänner) personligen detta. Eftersom dödsfallet skedde sent en lördagkväll, väntade jag med att ringa till söndagen.
Döm om min förvåning och upprördhet när jag måndag kväll förstod att detta hade lagts ut på Facebook! Jag är ingen vän av den typen av socialt ”umgänge” vilket min man inte heller var när han levde och jag tog mycket illa vid mig.

Av praktiska skäl hade jag ju då inte hunnit få ut dödsannonser i DN, SvD samt UNT.
Vi har en stor bekantskaps- och vänkrets och vem/vilka som tagit sig friheten att sprida dödsfallet via Facebook har jag inte en aning om, men någon som kände oss närmare kan det inte ha varit.

Det borde kanske påpekas för allmänheten att sådana tilltag som att meddela dödsfall via Facebook inte är som det ska vara – om man inte ombetts att göra det av närmast anhörig/a. Eller är det godtaget numera?

Svar: Ännu ett bevis på uselt beteende på Facebook av någon eller några beskäftiga oförstående personer. Naturligtvis är det helt fel att lägga ut information om någons död på Facebook, om inte de närstående själva gör det. Jag vet tyvärr inte vad man kan göra åt detta som ju kan vara förfärligt, kanske skadligt, om någon nära vän eller släkting inte hunnit få personligt meddelande om dödsfallet.

Den eller de som gjorde detta behövde väl en så kallad nyhet som de tänkte sig skulle göra deras Facebookkonto och därmed dem själva mer intressanta – och det är som sagt oursäktligt. En avlidens närstående måste ha ovillkorlig rätt att meddela dödsfallet på det sätt som passar dem. Andra kan absolut inte ta sig den friheten. Man kan undra vilka egendomliga behov som driver vissa människor att bete sig så som du beskriver. Det kan oavsett orsak inte uppmuntras – vore Facebookvännerna anständiga skulle de stryka sig från detta konto.

Magdalena Ribbing

Fråga: Har en fråga jag inte sett tidigare. Om man har en väldigt intressant diskussion i en grupp händer det ofta att någon avbryter och tar över med egna ovidkommande och ointressanta samtalsämnen. Den sortens dominanta tråkmånsar märker aldrig själva andras ointresse trots sura och uttråkade blickar och pratar oavbrutet utan att ge andra en chans.

Det kanske inte är så intressant att lyssna till vad den här personens granne på landet sagt och gjort, eller rent skitsnack om andra människor, när man precis var inne i en spännande diskussion. Tycker det händer ganska ofta i olika sammanhang och det är inte så att det handlar om diskussionsämnen som skulle kunna vara känsliga för någon. Det är så tröttsamt, hur hanterar man sånt?

Svar: Det är inte någon helt ovanlig situation som du beskriver. Den avbrytande personer är förmodligen utanför gemenskapen och gör ett försök att komma in i den, tyvärr med fel metod. Obs att när det gäller ämnen som kan vara känsliga för någon kan man faktiskt genast avbryta och säga ”ledsen men det där är inte något som vi ska höra.”

I andra ämnen hjälper inte sura blickar mer än att hälla vatten på en gås, dvs inte alls. En bra metod att få den avbrytande att inse sitt misstag är att övriga tvärtystnar när avbrytaren börjar prata, och låter vederbörande prata på utan kommentarer.

Efter en stund måste avbrytaren dra efter andan och då börjar övriga prata igen precis där deras samtal avbröts, som om avbrottet inte ägt rum. Men ta då in avbrytaren i samtalet, ställ en fråga som kan ge ett kort svar. Att utesluta någon ur en gemenskap är alltid fel. Är det helt hopplöst att få en avbrytare att inse läget kan någon hygglig kollega/vän ta vederbörande avsides och förklara att detta avbrytande är besvärligt för övriga. Avbrytaren vet antagligen inte om sitt beteende, ingen med normalt vett vill vara medvetet otrevlig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi hade nyss 70-årsfest då vi bjudit cirka hundra släktingar och vänner. På inbjudan skrev vi ”ingen uppvaktning”. Hälften kom med presenter av olika slag. Vänligt naturligtvis. Det var kommande upplevelser spabesök, biobiljetter, presentkort på restaurangbesök, blommor. Mycket trevlig uppvaktning men jag tycker det känns fel mot andra som kanske kände sig obekväma för att de inte hade något med sig men de hade gjort enligt önskemål i inbjudan.

Vilket är som gäst rätt, ta med present eller inte?
(Vi är själva bjudna på en fest där det också står ”ingen uppvaktning.”)

Svar: Det mest artiga, brukar jag svara på frågor om man ska ha med sig en present trots att sådana undanbetts, är att avstå från att ge present. De som ändå tog med sig presenter ”vågade” inte låta bli, så fast rotad är traditionen att ge något till den som firar födelsedag.
Det är alltså vänligt av gästerna att inte ta med något, om detta önskemål har uttryckts tydligt. Hörsammar man denna önskan visar man respekt för inbjudaren.

De gäster som inte gav något gjorde rätt och har absolut ingen anledning att känna sig obekväma.

Magdalena Ribbing

Fråga: I går eftermiddag när jag for hem till Haninge efter ett besök i Stockholm blev jag oerhört störd på bussen. Hemfärden tar ca 30 minuter, bussen var full och under hela resan sitter en kvinna och talar och skrattar så högt i sin mobil att jag inte kan tänka en egen tanke. Det måste ha hörts i hela bussen. Jag förstår inte ett sådant beteende, men vad kan jag som medpassagerare göra? Försöka få ögonkontakt och hyssja med fingret för munnen? Vänligt be henne tala tystare? Ovänligt be henne dämpa sig? Stå ut?
Varför talar en del människor mycket högre i mobilen än vid ett vanligt samtal med en medpassagerare?

Svar: Din fråga blir allt vanligare därför att detta slags elände drabbar allt fler i takt med att självupptagenheten blomstrar ohämmat. Visst ska man kunna prata i sin mobil under en resa med allmänna transportmedel men alla har samma rätt till ljudutrymmet, och alltså ska man inte prata så högt att omgivningen blir besvärad. Du har rätt i att många pratar högre i sin mobil än vid ett samtal med den som sitter/står bredvid – det vekar ibland som om de högpratande tror att de måste höras utan hjälp av mobilen. Förmodligen förstod inte kvinnan ifråga att hon hördes så mycket. Du kunde ha knackat henne lätt på axeln och sagt med vänligt tonfall: ”du kanske inte vet det, men du hörs faktiskt över hela bussen, lite jobbigt för oss andra.” Sannolikt hade hon då dämpat sig.

Den som ska vidta en sådan åtgärd måste mobilisera en hel del kurage, det är pinsamt och kan kännas löjligt att säga till en vuxen människa att uppföra sig som folk. Men säger man ingenting låter man eländet fortgå, och så blir det likadant nästa gång. Ett vänligt påpekande rekommenderas.

Magdalena Ribbing