Fråga: Jag är uppvuxen i ett litet samhälle i Småland. Alla som gifte sig där hade lysningskaffe några veckor före bröllopet. Det var ett öppet hus för alla som ville komma och gratulera. Då gav man också presenterna till brudparet, även de som var bjudna på bröllopet som var där. Man gick oftast dit i grupp, som arbetskamrater, grannarna på gatan eller någon förening. De flesta sällskap ”drog då björk” fram till brudparets hus. En stor fullväxt björk. Det kunde bli tre-fyra björkar till slut. Traditionen sa att dessa träd skulle omvandlas till vagga och möbler.

När jag berättar för vänner idag om detta skrattar de och tror att jag skojar. Är det en ovanlig tradition, typisk småländsk? Var det kanske en unik kvarleva av svunna tider jag fick uppleva som barn under 1980- och 90-talet med lysningskaffe och att dra björk?

Svar: Det finns gott om lokala sedvänjor inte minst i samband med bröllop och den tidigare obligatoriska lysning (sedan 1973 hindersprövning) som föregick bröllopet. Lysningen var just som du beskriver, en mottagning inför bröllopet då bröllopsgäster och andra gav sina lysnings/bröllopspresenter.

Dra björk har använts på flera håll som en skämtsamhet på landsbygden inför en lysning – ett stort träd sågades ner och drogs under sång och glam ända fram till fästmannens eller fästmöns hus och restes mot en yttervägg. Vankades inte någon mat och dryck flyttades trädet in i farstun för att ställa till besvär för husets invånare.

Det du beskriver låter som en snällare variant som du säkert kan få bekräftad på ett museum eller av en hembygdsförening i närheten.

Men visst förstår dina vänner att det finns andra seder och bruk än dem de råkar känna till?

Magdalena Ribbing

Fråga: Vad ska man svara när folk har orimligt mycket önskemål kring maten när man bjuder på middag?
Mitt bekymmer: jag har ett gäng kompisar som jag träffar någon gång i månaden och äter middag med. Nyligen har det tillkommit en ny vän, vilket självklart är jätteroligt! Vi turas om att laga mat, och eftersom det finns en glutenallergier brukar vi förväg skriva vad vi planerar att laga, för att dubbelkolla att det inte är något gluten som vi har missat i den rätten, och ibland be om råd om ersättningsprodukter osv.

Men nu har nya tjejen, som inte har några allergier, tolkat detta som att man kan önska mat hejvilt! Hon tycker inte den kryddan, hon tycker inte om den och den grönsaken, hon har svårt för feta såser osv. Vi föreslår alltså en rätt, som hon säger nej till, och så får vi komma på en ny (eller ändra receptet för hennes skull). Ibland mer än en gång. Är det helt okej?

Jag har inga problem att anpassa mig till allergikern, det kan vara ganska uppfriskande att komma bort från sina ”vanliga” recept och tänka om lite! Men däremot är det himla omständligt att anpassa sig till både glutenfritt och en persons mycket petiga matstil, det blir liksom inget kvar att laga. Är det jag som är trångsynt, eller tummar hon lite väl mycket på gästfriheten?

Och hur ska man komma ifrån det? Nu har det ju blivit lite av en vana för henne att göra såhär! Första gången trodde vi ju att det var en engångsgrej, att hon verkligen avskydde det vi hade föreslagit. Men det fortsätter. Och jag börjar bli jättetrött och känner lite för att svara med ett tjurigt ”men kom inte då!” Fast jag gillar henne och vill inte bli ovän.

Svar: Matkravfrågorna blir allt vanligare – och jag upphör inte att förvånas över allt fler människors pretentiösa attityd. Glutenfritt är självklart att tillmötesgå, men det måste inte vara till alla, det räcker att laga en sådan rätt till den glutenintoleranta gästen. Skulle värdpersonen frivilligt vilja laga glutenfritt till alla går det givetvis bra.

Den här nytillkomna prettogästen kan du ge sjutton i att tillmötesgå. Förklara vänligt för henne att hon har så speciella krav att det bästa är att hon tar med sig egen mat. Det finns faktiskt en gräns för vad övriga ska tvingas anpassa sig till för att en person ska få sin smak exakt tillgodosedd, och den gränsen verkar prettogästen ha överskridit rejält. Du kan också koka extra potatis/ris och säga att hon får äta sig mätt på detta och ta det hon förmår äta av den mat som ni andra äter.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag bor i ett hyreshus där min ena granne beslutat sig för att parkera sin barnvagn strax utanför vår dörr av bekvämlighetsskäl då vi bor högt upp i huset och de inte längre får plats med vagnen i sin hall. Utrymmet utanför lägenhetsdörren, där man också står och väntar på hissen, är inte stort. Det finns totalt tre lägenhetsdörrar per våning. Problemet med grannens barnvagn är att den luktar väldigt illa. Jag undrar hur jag ska gå till väga på ett diplomatiskt vis för att få grannen att parkera vagnen nere i cykelförrådet i stället för utanför vår dörr. Vagnen sprider en sådan jobbig lukt, det är en blandning av gammalt matos och instängdhet, vilket deras hem också luktar så fort de öppnar sin dörr. Ytan där vi står och väntar på hissen är inte alls ventilerad utan luften står praktiskt taget still utan någon ventil i väggen. Stanken stannar där vagnen är. Jag stör mig väldigt mycket på vagnen och vet inte vad som är bäst tillvägagångssätt.

Hyresvärden förespråkar att hyresgäster inte ska parkera något utanför sin dörr men det har grannen valt att helt ignorera. Hur ska jag gå tillväga för att få vagnen ur vägen och luften förbättrad på ett sjyst sätt?

Grannen är utlandsfödd och tycker ofta att folk klagar för att de är rasister, men så är inte fallet för mig. De röker på sin balkong och har fått klagomål om detta från andra gäster. Jag stör mig även på röken, då den kommer in i min bostad via öppna fönster men den stinkande barnvagnen är mycket värre än cigarettröken.

Svar: Det är i grunden ett ärende för hyresvärden. Man kan som boende i flerfamiljshus inte förvänta sig idealiskt beteende från alla övriga, men allt ska man inte behöva stå ut med. Att man delar fastighet innebär inte att man kan göra precis som man vill, man måste visa hänsyn på samma sätt som man förväntar sig att andra gör det. Om barnvagnen luktar så illa som du skriver så får den stanna inne hos sin ägare, på samma sätt som andra illaluktande föremål – inte minst för att den är skrymmande på allmänt utrymme.

Prata med din granne. Bjud in honom/henne på kaffe någon dag eller kväll, och säg att barnvagnen har blivit ett problem, dels står den i vägen vilket är farligt med tanke på utrymning, dels sprider den en icke önskvärd lukt i ett gemensamt utrymme. Grannen får stå ut med att du påpekar att barnvagnen luktar obehagligt, det kanske inte är lika uppenbart för den som ständigt har samma slags odör omkring sig. Säg att grannen nu måste ställa barnvagnen i källaren.

Säg också att röken från deras balkong är besvärande för dig och andra, och föreslå att de röker endast vid bestämda tider då ni andra kan ha era fönster stängda, en timme per kväll eller något sådant.

Det är nog bäst att du tydligt förklarar att samma förhållningssätt gäller alla i huset oavsett bakgrund.

Om grannen protesterar, eller inte tar emot dina synpunkter eller vägrar att ge med sig, måste du vända dig direkt till hyresvärden. Förklara för grannen att du tyvärr måste göra så om det inte blir bättring. Säg att alla i huset har samma rätt till en dräglig miljö men inte att använda allmänna utrymmen efter eget tycke.

Men mycket viktigt är att du inte är aggressiv eller vresig när du har detta samtal med grannen. Ha ett vänligt tonfall, se snäll ut, säg att du förstår problemet med utrymme i grannens bostad men att det inte ger grannen rätt att vålla obehag eller risk för övriga.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar lite över pekande. I amerikanska reality-serier har jag märkt att det anses väldigt upprörande och ohyfsat att peka finger åt någon annan person. Detta är något jag själv aldrig funderat över eller stött på. Men hur är det: finns det någon svensk etikett angående pekande, och varför i sådana fall?

Svar: Det är alltid ohövligt att peka direkt på någon. Inte ens i vänligt syfte pekar man på någon närvarande person – alltså inte exempelvis för att med sitt pekande säga ”se på denna vackra människa.” Det kan man säga utan att peka på vederbörande.

Jämför med att rikta ett vapen mot en människa – gesten är ganska lik ett utpekande. I många kulturer är det sedan alla tider en förolämpning att peka direkt på en människa. Man pekar inte finger åt någon, man pekar inte mot eller på någon. Endast om det är ett föremål, en utsikt, en sevärdhet kan man peka mot eller på detta.

Magdalena Ribbing

Fråga: Inför en sjukhusvistelse erbjöd sig goda vänner ta hand om min lilla hund, fäller ej, väluppfostrad, kan lämnas ensam, kan vara med i alla tillåtna sammanhang, uppför sig!)

Vi trodde nog det skulle bli ett par dygn men det blev drygt två veckor, dels för att jag inte mådde bra men också för att de tycker hunden är så underbar. De har planer på att skaffa hund och tycker detta var bra tillfälle att testa.

Frågan är hur ersätter/tackar jag? De har det mycket bra ställt och det känns fel att fråga om ersättning, jag har sagt de ska spara kvitton för utlägg för hunden. Räcker det jag ger en gåva?
Tänkte mig en korg med vin och delikatesser, passar väl? Men för hur mycket? Vill inte verka snål men ej heller överdriva. 500 totalt?

Svar: En korg med delikatesser kan vara aningen vanskligt att ge, om du inte vet säkert vad mottagaren gillar. Men du kan ge ett vackert kort med en inbjudan till exempelvis en utomhuskonsert eller parkteater. Om den är billig eller gratis kan det kanske passa att du bjuder på efterföljande supé för er tre hemma hos dig? Då hamnar du på den summa du tänker dig. Utan förvägsbestämt datum förstås, rätt tillfälle måste ni komma överens om.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga som ständigt dyker upp som ett problem då jag och mina vänner äter på restaurang tillsammans. Vi ar alla mellan 25-35 ar gamla och i väldigt olika karriärstadier i livet. Några pluggar, andra har avancerat långt och redan nått seniora positioner med goda löner. Jag själv arbetar inom en lågbetald sektor och har en snäv budget for nöjen. Med andra ord så är tjockleken på våra plånbocker i allra högsta grad varierande.

När vi går ut och äter tillsammans uppstår ofta situationen att de med god ekonomi beställer in flera rätter och drycker, ofta de dyrare på menyn, medan jag själv och studenterna väljer budgetalternativen och dricker vatten for att inte anstränga ekonomin för mycket. När notan sedan ska betalas så vill de med god ekonomi att vi alla ska dela jämnt pa notan, vilket i förlängningen innebär att min egen nota kan gå upp med uppåt 100-200 kr trots att jag försökt hålla nere mina utgifter.

När jag föreslår att var och en kan betala för sig blir det oftast tryckt stämning, tveksamma miner och jag misstänker att de med bättre ekonomi anser att jag ar snål. Hur ska jag förhålla mig till detta? Är mitt förslag oförskämt? Ar det bättre att låta bli att gå ut och äta än att föreslå att vi betalar var och en för sig? Har Magdalena några bra tips på hur jag kan motivera detta betalningsalternativ på ett sätt som inte verkar snålt?

Svar: Snålhet har inte med detta att göra, inte ett dugg! Det är dags att sluta skämmas för att man inte har lika mycket pengar som andra. Och dags för de med högre lön än andra att förstå att det finns skillnader – och när de äntligen insett detta, gärna då och då bjuda sina fattigare vänner.

Det är varken fel eller oförskämt att du inte har råd med lika lyxiga krogmåltider som en del av dina vänner. Att dessa mer välbeställda personer föreslår delad nota visar att de antingen är svårt obetänksamma eller svårt giriga. Så nästa gång ni är ute och äter, säg med glad uppsyn redan från början ungefär så här ”jag ber om egen nota, min kassa är begränsad och jag behöver äta och dricka sparsamt.”

Det kommer dina studerande vänner att bli mycket glada över, eftersom de kan göra samma sak. Och era mer förmögna vänner kanske då kan tänka efter en sekund och förstå att här gäller det att var och en står för sina kostnader, inte att de med mindre pengar ska sponsra dem med mer pengar.

Obegripligt att dessa med seniora positioner som du skriver, inte har fattat detta tidigare. Det kan möjligen göra er andra lite oroliga för dessa rikares framtid. Hur dum får man vara? Eller låtsas vara?

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi är bjudna på ett bröllop där bröllopsparet önskar pengar. Hur mycket ska man ge? Har kollat med många andra och svaren skiftar väldigt, väldigt mycket. En del säger att det är mellan 300:- och 500:- som gäller som praxis per par, såvida man inte är nära släkt – då kan/får/bör man ge upp till 1000:-.

Vi pratar om Sverige här. Samtidigt hör man att i t ex Ungern m fl öststater ska/bör man ge minst 3000:- per par, såvida man inte är släkt – då är det minst det dubbla som gäller!? Enorm skillnad alltså! Man tycker ju att det borde vara tvärtom om man jämför Sverige med öststater, men så är det tydligen inte! Eller? Tacksam för ett konkret och bra svar.

Svar: Nuförtiden önskar sig brudpar/brudgumspar ofta pengar istället för de föremål som för inte så länge sedan var de enda tänkbara. Flertalet har redan skapat sina hem innan de gifter sig och behöver inga fler brödrostar och vaser. Pengar behöver däremot många och eftersom det är nästintill självklart att ge bröllopspresenter föreslår alltså de som gifter sig att gästerna ska ge pengar. Många tycker att det är fel att ge pengar, som ett slags hushållsbidrag, men jag menar att det är så vanligt och på många sätt begripligt att det är acceptabelt, undantaget att be om pengar för amortering på huset/bostadsrätten – det bör åtminstone antydas att presentpengarna går till en bröllopsresa eller liknande.

Men summan är verkligen givarens egen sak att bestämma. Det går absolut inte att säga att den givna summan ska vara si eller så många hundra kronor. Det enda vettiga resonemanget är att ge den summa som man annars skulle ha köpt något presentföremål för. Vad man ”får” eller ”bör” ge som du skriver, är inte heller något förutbestämt, inte ens praxis. Det kan vara rimligt att de som är närmast släkt med de som gifter sig ger en större summa än bekanta eller vänner. Men det är inte heller något som förväntas eller som andra kan ha synpunkter på.

En missuppfattning, alltid fel men inte ovanlig är att försöka ta reda på vad ens närvaro vid bröllopsfesten betingar i kostnad och ge en motsvarande summa. Det är inte meningen med en fest – eller ska i alla fall inte vara det – att gästerna ska betala för sin närvaro.

En helt annan sak är om bröllopet är en så kallad betalfest där gästerna på inbjudningskortet ombeds svara genom att sätta in en bestämd summa för sin närvaro. Då behövs inte någon medförd present, och givetvis inte heller mer pengar i present.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi bor i radhus. Våra grannar röker vilket vi inte gör. Eftersom man gärna vill ha altandörren öppen när det är varmt och soligt ute och även sitta ute och äta och dricka kaffe börjar det bli olidligt att vistas utomhus. På kvällen sitter de på andra sidan på bron och röker och då får vi in oset i sovrummet. Vi orkar snart inte med detta. De verkar inte alls ha någon förståelse för detta. Vi har inte pratat med dem men jag skulle vilja göra det. Hur gör man på bästa sätt?

Svar: Grannars cigarett- eller cigarrök är ett återkommande problem hos spaltens frågeställare, och jag har all förståelse för det. Man måste visa ömsesidig hänsyn beträffande allt slags utrymme som man delar med andra – ljud, ljus, luft, lukt. Men ska inte de som ogillar cigarrettrök visa hänsynen att tolerera denna rök från andra? Nej, det som är erkänt störande och skadligt ska man inte stå ut med. Jämför med att spruta något starkt insektsgift omkring sig så att det når även omkringboende. Det ska inte tolereras.

Att dina grannars rök stör er vet de kanske inte om. Rökare förstår inte alltid att detta som de själva uppskattar kan vara direkt obehagligt för andra. Enklast är att du ber dem komma över på en kopp kaffe och förklarar väldigt vänligt att deras rökning blir jobbig för er, att du därför undrar om ni kan gå halva vägen var så att de röker på vissa tider då ni kan stänga era fönster. Det ska ju inte vara hela eftermiddagarna och kvällarna förstås, men en timme då och då kanske är möjligt – det beror ju på vilka vanor ni har och de har. Eller föreslå dem att de helt enkelt har sina rökpauser på en annan plats vid sitt hus? På baksidan eller någonstans där röken inte når ditt hus lika lätt? Eller be dem tänka ut en annan lösning, och försök jämka så att det blir hyggligt för alla. Det är tyvärr ännu inte möjligt att förbjuda allt rökande.

Om du pratar vänligt och utan aggressivitet kommer det kanske att fungera. Grannar vill vanligen behålla en god relation till varandra.

Magdalena Ribbing

Fråga: På senaste tiden har det blivit en del oplanerade taxiresor. Då jag åker ensam tycker jag att det är trevligt att sätta mig fram i bilen och prata med chauffören. Det känns lite otrevligt att kliva in baktill och prata bakom någon när platsen bredvid är ledig.

Några vänner påpekade nyligen att det, för dem, är otänkbart att sätta sig fram som jag gör. En av dem menade till och med att det kunde antyda att man är en ”sällskapsflicka”. Som kvinna blir jag ställd och undrar vad dessa chaufförer har tänkt om mig och om jag brutit mot etiketten.
Vad är korrekt när man åker taxi ensam?

Svar: Taxin är chaufförens arbetsplats lika med arbetsrum. Därför drar man inte upp volymen på sin medförda musik eller sätter igång storsminkning och kamning, inte heller börjar man gräla med sitt sällskap i taxibilen. Angående sittplats: en del förare föredrar att inte ha passagerare intill sig om det inte behövs. Andra tycker att det är trevligt att en passagerare sitter i framsätet och pratar.

Vad föraren tycker framgår oftast när du ska kliva in i taxin. Du kan säga ”vill du att jag sitter fram?” och får du det sannolika svaret att ”det får du bestämma” skulle jag tolka det som ett ”sitt helst i baksätet.” Vill föraren hellre att du sitter i framsätet blir nog svaret ”gärna.” En del chaufförer öppnar framdörren för att visa att här är du välkommen att sitta.

Att det skulle vara ett så kallat brott mot etiketten eller utmanande att sitta fram är löjligt. Många passagerare sitter fram därför att det är bekvämast för dem, de kan ha rörelsesvårigheter eller något annat skäl att välja den ofta något rymligare framsätesplatsen. (Vad sjutton är ”sällskapsflicka”? Finns ”sällskapspojkar”? Och vem bestämmer att den som sätter sig i taxins framsäte ska påläggas denna som jag förstår nedsättande benämning? Vad är det för dumheter!)

Förr när herrskapen hade ekipage med en vagn dragen av hästar körda av en kusk satt denne högt på kuskbocken och herrskapet i vagnen bakom. När häst och vagn på 1900-talets början ersattes av privatbilar som kördes av privatchaufförer satte sig herrskapet naturligt i baksätet – som den tidigare vagnen. För ganska många passagerare är det självklart att slå sig ner i baksätet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag, kvinna, arbetade på en arbetsplats med ett 50-tal medarbetare. Två av mina medarbetare som jag träffade dagligen men inte arbetade nära skulle gifta sig med varandra och bjöd in samtliga på arbetsplatsen med respektive, plus släkt och andra vänner. Jag och min respektive arbetade båda på denna arbetsplats och tackade glatt ja, eftersom vi gärna ville delta i firandet av dessa två.

En annan av våra medarbetare sa att det var smart av brudparet att bjuda alla, så att var och en av de inbjudna själva kunde avgöra om de stod brudparet tillräckligt nära för att tacka ja. På så sätt, menade hen, hade de själva sluppit göra det otacksamma arbetet att välja bland medarbetarna vilka de ville ha där och inte.

Under bröllopsfesten ”parkerade” brudparet vid bordet där deras närmaste vänner satt och brudgummen dansade mycket motvilligt med mig när jag bjöd upp. Efteråt kände jag mig påflugen och som högst oönskat sällskap. Jag förstår att brudparet naturligtvis inte kan dansa med varje gäst av motsatt kön och självklart är deras bröllop deras fest, men brudgummens agerande i kombination med den andra medarbetarens kommentar fick mig att känna att det kanske var just så, att jag och min respektive tillhörde dem som borde tackat nej till bröllopet.

Borde inte ett brudpar endast bjuda dem som de verkligen vill ha där och avstå från att bjuda någon annan? Jag hade absolut förstått om jag inte blivit bjuden på detta bröllop medan andra medarbetare blivit det. Det fanns helt naturligt på arbetsplatsen personer som de både hade känt längre och arbetat närmare.

Hur ska jag som inbjuden gäst kunna veta om jag borde tacka nej? Det blir för mig helt orimligt. Vad säger Magdalena?

Svar: Som inbjuden gäst utgår man från att ens närvaro är önskad. Om det är som du beskriver, ett brudpar som inte förmått välja sina gäster, så är det ingenting som gästerna behöver bekymra sig om. Det är brudparets sak att få samtliga gäster att känna sig välkomna. Allt annat är totalt fel. Får man en inbjudan tackar man ja om man vill gå på kalaset. Man ska inte tänka ut det ena eller andra på inbjudarens vägnar och avstå från att närvara för att man tror att det är vad inbjudaren egentligen vill.

Däremot förstår jag inte det du skriver om att du bjöd upp brudgummen, det som blev så misslyckat, det måste vara en sedvänja som jag inte känner till. Männen kan bjuda upp bruden, men de kvinnor som brudgummen vill dansa med bör han själv bjuda upp.

Du har rätt i att brudpar ska bjuda dem de vill se på sitt bröllop, men även brudpar måste bete sig hyfsat och bjuda exempelvis båda i ett etablerat par även om de helst vill ha med bara en i paret.

En inbjuden gäst som kan göra klokt i att tacka nej är den styvförälder vars företrädare är självupptagen nog att inte stå ut med att se sin efterträdare hos den f d maken/makan. Biologiska brudparsföräldrar ska som princip vara med vid sina barns bröllop. Styvföräldrar vilkas närvaro riskerar att bli outhärdlig för en tidigare make-maka kan för brudparets och den allmänna trevnadens skull visa storsinthet och avstå från att närvara. Vanligen är det den tredskande biologiska föräldern som förlorar mest på sin bristande verklighetssyn.

Magdalena Ribbing

Fråga: Om en man håller upp dörren för den kvinna som kommer bakom honom och bemöts med repliken ”Jag kan öppna dörren själv!” – är kvinnans beteende då att beteckna som artigt eller snorkigt?

Svar: Artigt? Precis tvärtom! Repliken visar på en grundlig löjlighet, kalla den gärna för mig för snorkighet, begreppen hör ofta ihop. Att besvara en normal vänlighet med ett sådant yttrande är dessutom ouppfostrat, ohövligt och okunnigt om hur man ska bete sig.

Det är möjligt att kvinnan ifråga trodde att hon med sin dumma replik gjorde en insats för ökad jämställdhet. Det hade hon i så fall missuppfattat totalt. Att vara medvetet drullig hjälper ingen och ingenting. Kvinnan skulle ha sagt ett vänligt ”tack” och den enkla åtgärden, dessutom gratis, hade besparat dig din högst befogade irritation och möjligen sänkt hennes adrenalinnivå.

Och du, visst hade du hade hållit upp dörren om den som kom efter dig hade varit en man? På samma sätt som jag förutsätter att den snorksvarande principfasta kvinnan själv håller upp dörrar för sina medsystrar och lika självklart för sina medbröder i samhället och livet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och mina kollegor på jobbet diskuterar vad man åt för grön sorbetliknande rätt mellan t.ex. förrätt och varmrätt vid stora middagar för i tiden. Var det sorbet? Jag har hört att den ska ha varit stark, stämmer det?

Svar: Det du syftar på är en liten kall/frusen portion av starksprit och något slags frukt samt vanligen lite socker; dess färg beror på ingredienserna. Denna granité eller sorbet kallas un trou, franska för ett hål, med olika tillnamn, exempelvis Trou Normande av cider och armagnac, eller Trou Charentais av nätmelon och konjak. Många fler varianter finns. Avsikten är att denna lilla isiga spritstarka portion ska hjälpa till att smälta maten, så att det blir ett hål, en plats i i magen vid en mångrättersmåltid för nästkommande rätter.
Vanligen intas denna trou med liten sked ur ett glas och bjuds mellan en varmrätt och en efterföljande maträtt, alltså inte så snart som efter förrätten.

Magdalena Ribbing

Kommentar från en läsare i Rom: Vill framföra ett stort tack till Magdalena Ribbing som i programmet Sommarkväll med Rickard Olsson (23 juli) framhöll att korta shorts/kjolar inte är okej som stadsklädsel.

Själv är jag auktoriserad guide i Rom och möter dagligen svenskar och norrmän, som jag guidar.
När vädret tillåter presenterar sig gärna skandinaver i shorts/kjolar som knappt täcker stjärten och linnen utan ärmar.
Att kyrkor inte tillåter sådan klädsel borde vara förståeligt för de flesta, men även som privatperson är det obehagligt att frotteras med halvnakna människor i folkträngsel.
Och det är faktiskt inte varmare att låta svala shorts täcka låren och låta en liten ärm täcka axeln.

Ofta hör jag kommentaren: Så eleganta italienare alltid är!
Ja, de skulle i varje fall inte klä sig i strandklädsel inne i en storstad.

Fråga: Min partners föräldrar har en pool. När jag är på besök hos dem brukar de, helt obrytt, bada utan badkläder på sig. Som gäst tycker jag att denna nakenhet är mycket besvärande, och önskar att de åtminstone kunde fråga mig om jag tycker att det är okej. Samtidigt är det deras pool, och jag är bara en gäst.

Är detta ett korrekt beteende av min partners föräldrar? Vad finns det för normer kring detta?

Svar: Om situationen vore den motsatta, att du som gäst absolut ville bada naken i dina svärföräldrars pool, så skulle du inte göra det, inte ens fråga om det vore okej, utan du skulle invänta värdpersonernas möjliga erbjudande till dig om de anade ditt nudistbehov ”om du vill bada naken, varsågod.”

Ens gäster får finna sig i att man badar naken i sin egen pool även om det varken är vidare hövligt eller särskilt elegant – så outhärdligt hemskt kan det knappast vara att vid sådana tillfällen trä på sig badbyxor/baddräkt. Men har man en exhibitionisk läggning och vill visa sig naken för andra icke nakna så har man den rätten i sin egen pool.

Du som gäst kan inte höja det minsta på dina ögonbryn eller hosta förnärmat, men du har absolut rätt att vända dig om eller företa något ärende åt andra hållet för att slippa åse denna poolverksamhet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Ska man fira andras bröllopsdagar? I min värld firar de gifta detta på tu man hand om det nu inte är silverbröllop eller liknande och man bjuder på fest. Men annars är det väl de två gifta som gör något tillsammans?
Vi blev nu bjudna att fira svågerns bröllopsdag (inte någon jämn med fest utan en ”vanlig) med fika/picknick. För mig är detta lite udda. Jag har aldrig firat mina föräldrars bröllopsdag mer än att jag sagt grattis och kanske köpt en blomma, inte min systers eller någon annan släktings heller. Och blir man bjuden på något bröllopsdagsfika, förväntas man då ta med en present?

Vad är vanligt kring detta och hur långt i släkten ska man gratta någon på bröllopsdagen? Jag förväntar mig inga grattis mer än från min man. För mig är detta en väldigt personlig sak, men jag kanske har missat något?

Svar: Nej, du har inte missat något. Det är inte svensk sed att fira släktens eller andras bröllopsdagar. Därför finns inte heller någon praxis om hur nära eller avlägset släkt man ska vara för detta. Men vill man som din svåger – och hans äkta hälft får man hoppas – fira sin bröllopsdag duger det som anledning att bjuda på kalas till glädje för umgängeskretsen.

Nu verkar festen så föga högtidlig att den inte är något att ens bli störd av. Gästerna kan knappast förväntas ta med något annat än den numera nästintill obligatoriska gåbortspresenten. Ta med dig en burk marmelad eller en flaska extra fin olivolja och ha det så så trevligt!

Magdalena Ribbing

Fråga: Under det senaste året har jag vid ett flertal tillfällen råkat ut för personer som utan någon som helst anledning talar om sin ståndpunkt i flyktingfrågan. De är helt vanliga människor, medelålders välutbildade och ordningsamma.

De talar mycket nedlåtande, främst om de som de säger ”så kallade ensamkommande barnen…” – sedan kommer en lång harang om hur tjuvaktiga, drogberoende, falska dessa är på alla sätt. Vid några tillfällen har jag försökt göra min åsikt hörd – men det är helt meningslöst.

Min fråga: Hur ska jag hantera detta? Redan när man hälsar på varandra första gången, inför till exempel värdparet, börjar man orera om vilka hemska människor som tagit sig hit. Det är pinsamt, genant och samtidigt vill jag inte bara tiga (=samtycka).

Jag vill inte ha någon diskussion, jag säger att ”du pratar med fel person” – men förmodligen tycker de då tvärtom. Nu får de ju någon att berätta ”sanningen” – hur det ”egentligen är” osv.

Svar: Det du kan göra när andra börjar säga sådant som du har skäl att ogilla är att hövligt men bestämt säga ”jag delar inte alls din uppfattning, kan vi byta samtalsämne.” Nu har ju även en främlingsfientlig person rätt att yttra sin åsikt men det gör inte att andra måste acceptera det som sägs. Så om personen fortsätter med sina synpunkter säger du ”enligt vad jag vet har du helt fel, så låt oss tala om något annat”. Du kan med fördel ha några aktuella siffror från välrenommerade källor, SCB eller liknande, om detta, i de lägen där du anar att andra kan komma att ta upp detta glödande ämne.

Om du tiger samtycker du, som du vet. Det är tungt att bära en sådan svaghet, att möta sin blick i spegeln och se att man inte har stått upp för det man vet är rätt. Därför är det bättre att säga emot, att ifrågasätta, även om det stör stämningen. I värsta fall kan du säga ”det här som du säger strider helt mot vad jag känner till och mot demokratiska värderingar, jag vill inte höra på, så jag flyttar mig utom hörhåll tills du talar om annat.” Hårt men rätt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är bjuden på kräftskiva, och alla andra som är bjudna säger att dom ska ha röda kläder eller något rött på sig typ tröja eller byxor i rött. Jag är 27 år och har inte varit på så många såna kalas tidigare, men jag har aldrig sett eller hört att det ska vara så viktigt att klä sig i samma färg som kräftorna.

Är det god etikett att klä sig i rött på kräftskiva? Gör jag fel om jag tar min vita sommarklänning?

Svar: Kanske håller ett slags tradition på att utvecklas i Sverige, nämligen att klä sig färgmässigt efter det tillfälle som festen gäller – kräftskiva, påskkalas, julfest, nyårsbjudning (då många kvinnor tror att de ”måste” ha svart glittrande klänning). Så har det inte varit förr, förmodligen för att de flesta inte hade så många olika festklänningar/kostymer/skjortor att de kunde varieras färgmässigt efter säsongens kalas. Men nu är det vanligt att både kvinnor och män väljer röda kläder eller kläddetaljer till julkalasen och till kräftskivorna, liksom något gult och lila till påskfesterna. Kan det komma från hembygdsdräkternas olika tillbehör till skilda tillfällen? Den alltid otroligt välinformerade kommentatorsskaran kanske vet.

Din fråga om det är fel att ha vit eller grön klänning på kräftskivan besvarar jag med ett bestämt nej. Någon annan färg än rött är verkligen inte ”fel” – men vill du vara på den säkra sidan och slippa eventuellt rödklädda gästers snedblickar kan du ju fästa en liten röd plastkräfta på din gröna eller vita klänning. Det kan till och med se roligt ut.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min frus systers man har avlidit.

1. Hur räknas den avlidne i släktskapet?
2. Jag har alltid kallat honom för min svåger, är det rätt benämning?
3. Begravningen kommer att bli ganska snart; ska jag ha vit eller svart slips?
4. Hur som helst, räknas min fru till nära anhörig och ska sitta med de allra närmaste anhöriga?
5. Min fru och jag ska väl alltid sitta tillsammans oavsett var?

Svar: Ett syskon är en av de närmast anhöriga till den som begravs. Ett syskons etablerade partner, gift eller inte, har samma familjestatus som den anhöriga/e.

Svåger eller svägerska är den som är etablerad partner till ens syskon. Familjestatusen gäller även den som är gift/etablerad partner med en person som har en svåger eller svägerska. Din hustrus syster är din svägerska, hennes make var din hustrus svåger och alltså även din svåger.

Ett syskon sitter vid en begravning längst fram till höger i kyrkan (enstaka undantag finns i ett fåtal kyrkor där anhöriga ska sitta till vänster vilket kyrkans personal informerar om) med övriga närmast anhöriga. Är dessa så många (partner, barn med partner, barnbarn, föräldrar) att de fyller första bänkraden sitter syskon på andra bänkraden. Du och din fru sitter tillsammans eftersom ni har samma familjestatus. Du har vit slips av samma skäl.

Magdalena Ribbing

Fråga: I förra veckan var jag och några vänner och åt moules frites på en fransk restaurant på Östermalm. Vi fick musslorna serverade i varsin gryta med lock som togs av. Locket användes till att lägga tomma musselskal i. Inga tallrikar ställdes fram utan man tog direkt ur grytan. Besticken bestod av gaffel och sked.

Vi hade olika uppfattningar om hur man skulle äta musslorna. Jag åt som jag varit van vid i Frankrike. Dvs tog en mussla i handen och använde ett tomt skal till att ta ut musslorna från sitt skal. Någon använde ett halvt skal som en sked och någon använde smörkniv och gaffel vilket inte gick så bra. Skålen med frites åt vi som chips med händerna!

Vi är intresserade av att få veta om det inte är fint bordsskick i Sverige att äta på franskt vis och använda händerna och skalen som verktyg? Själv tycker jag det är mycket smidigt och sedan använda skeden för att äta den goda soppan. Våtservetter var framställda på bordet.

Vad anser Magdalena?

Svar: Musslor i sina skal kan ätas korrekt som du beskriver, med en skalhalva som verktyg för att få ut musslan ur skalet. Sedan kan man sätta gaffeln i musslan och stoppa i gapet, eller använda skalhalvan som sked. Är det musslor på sjömanshustruns vis (moules marinière) blir en vanlig soppsked naturlig till den smakrika soppan-buljongen. Pommes frites som tillbehör äter man utan bestick, med hjälp av höger hand som i flera nationer, eller tar med gaffeln.

Till en elegantare middag serveras inte musslor i sina skal, det får anses vara en måltid av det mer rustika slaget. Därför är det inte så särskilt petigt med elegantaste bordsskick – även om ett hyggligt beteende vid matbordet alltid är såväl rätt som uppskattat av övriga.

Våtservetter är praktiskt men snyggare är en sköljkopp med ljummet vatten och en citronskiva, eller en i hett vatten doppad och urvriden frottéservett.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag ser mig själv och min man som normalt socialt bevandrade med ett hyfsat bra umgänge i antal personer räknat. Vi är genuint intresserade av våra medmänniskor och är inte på något sätt dominerande i vårt umgänge med andra. Det som sedan en tid tillbaka gör mig grubblande är de av våra inbjudna gäster till en middagsinbjudan som ger svar ungefär som: ”på nyår kan vi inte komma för vi brukar alltid vara med xx” vilket betyder att vanans makt styr och det för alltid är lönlöst att bjuda in dem; eller ”tack för inbjudan, vi kan inte men kan vi ha den innestående” medan vi tycker att vi bjöd in gästerna till ett speciellt datum av en speciell anledning; eller gäster blir inbjudna till en middag: ”kan vi hålla det öppet” vilket känns som att vi blir ett alternativ om ingenting bättre dyker upp.

Kanske vi bara har haft lite otur men situationerna har gjort att jag känner mig osäker på att bjuda in någon överhuvudtaget eftersom jag tolkar ovanstående svar som en ovilja till att träffa oss. Är dessa svar gängse social kod? Ska vi sluta bjuda dessa personer eller fortsätta vara envisa?

Svar: Sannolikt är det inte ovilja att träffa er som åstadkommer dessa trista svar, det verkar mer handla om en oförmåga att se till andra än sig själv, att inte förstå att en värdperson behöver ha ett direkt svar för att planera sin bjudning och kunna bjuda någon annan om en gäst tackar nej.

Att gäster inte kan infinna sig det datum man har bjudit dem till är en del av det sociala umgänget. Men det är alltid inbjudaren som bestämmer. Att en inbjuden gäst föreslår ett annat datum, eller vill ha inbjudan upprepad vid ett senare tillfälle, eller vill lämna öppet för eventuellt ja-tack är nästan alltid fel. Ditt resonemang angående dessa nej-tack är rätt, man kan verkligen inte förvänta sig att få ha en inbjudan innestående och man kan absolut inte be att få ”hålla öppet” för ett senare accepterande eller ett senare nej.

Faktiskt är det gästens skyldighet att svara ja tack eller nej tack, inte något löst kanske, får se, någon annan gång osv.

Alltså: det är inte du som ska vara bekymrad, det är dina virriga gäster som har anledning att oroa sig över sin självupptagenhet eller sin bristande kontroll över almanackan. Men nej-tack från de gäster som alltid firar en viss sorts fest med någon annan får man acceptera, det är en korrekt anledning och ett nej som blir giltigt även för framtiden. ”Vanans makt” skriver du, underförstått att det i så fall är fantasilöst – men visst måste andra få följa en tradition? Det är inte oartigt.

”Innestående” ska markera ett slags lite missriktad vänlighet som ”vi hade gärna tackat ja till er men just den dan kan vi inte, vi vill komma en annan gång.” Det är inte någon direkt ohövlighet, vill man träffa dessa gäster igen bjuder man dem vid ett annat tillfälle, vill man inte låter man bli att bjuda dem.

Men ”hålla öppet” är som du skriver, är en antydan om att man väntar på något eventuellt ännu roligare och ett sådant svar kan du bara bortse från. Som inbjudare meddelar man då vänligt ”tråkigt att ni inte kan komma, vi får ses vid ett annat tillfälle” så att dessa gäster förstår att det inte finns någon kvarstående inbjudan till dem. Naturligtvis har inte inbjudaren platser reserverade för obeslutsamma gäster. Finns rimliga skäl är det en annan sak, men inte ens då är det nödvändigt för inbjudaren att hålla platserna lediga om det inte passar i sammanhanget.

Det är inte mycket att göra åt att en del personer har vuxit upp med eller skaffat sig dessa självgoda attityder till en inbjudan. Du kan fortsätta att bjuda dem du vill ha som gäster och avstå från att bjuda de personer som du uppfattar utnyttjar din gästfrihet på fel sätt.

Men: det finns en svag möjlighet att du, som du skriver, har haft otur med just dessa personer. Då handlar kommande inbjudningar mer om din tolerans än om en del personers sätt att besvara en inbjudan.

Magdalena Ribbing