Fråga: Vi är några middagsgäster som undrar om det är ‘god ton’ att värdinnan försvinner ut i trädgården för att röka mellan förrätt och varmrätt och mellan varmrätt och dessert. Som tur är sitter värden kvar vid bordet men det känns ändå väldigt galet och snudd på litet nonchalant.

Är detta beteende okej?

Svar: Milde tid så synd om denna stackars nikotinist som inte kan hålla sig undan giftet ens vid sin egen bjudning! (jag förutsätter att det handlar om cigaretter eller cigarrer och inte lakritspipa eller något annat som kan rökas).

Och inte nog med att hon är så hemfallen åt sin last utan hon har också fått middagsgäster utan förståelse för hennes beroende. Att värden håller sig kvar vid bordet hjälper tydligen inte.

Det ni besvikna vänner  – för ni är väl vänner? – bör göra är att beklaga denna värdinna och låta henne röka i fred.
Alternativet är att bjuda henne på en effektiv rökstoppkur.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag minns från min barndom att min mor hade många stora och vackra krukväxter som vårdades ömt. Dessa plantor kunde min mor med stolthet visa upp för sina väninnor och samtidigt säga att den har jag stulit från Lisa, den här stal jag hos Doris etc.

Min mor och hennes väninnors uppfattning var att man måste stjäla skott och sticklingar från varandra, i smyg, när man var på besök – annars slår de inte rot och växer inte lika bra.

Detta var på hemmafruarnas tid, i arbetarklassmiljö, där hushållskassan inte räckte till för några extravaganser.

Jag gör fortfarande som mor har lärt mig – hos mina vänner så stjäl jag skott när jag ser vackra växter, som alltid brukar ta sig och frodas.

Jag undrar bara om det är ett allmänt vedertaget bruk – min mor var i övrigt en genomhederlig människa!

Vad säger hyfs och etikett i denna fråga?

Svar: Det du berättar har jag också hört. Visst är det roligt med gammalt skrock när det är så pass oskyldigt som detta! Traditionen med stulna skott från krukväxter kanske är en följd av alltför många kruväxtodlares ovilja att dela med sig av sin krukprakt?

Att de stulna sticklingarna skulle blomstra i egen medvetenhet om hur de har hamnat där är ytterst osäkert. Ökas blomstrandet på grund av ”tjuvens” förnöjda tanke på åtkomsten så varför inte glädjas gemensamt!

Som jag ser det kan detta inte kallas stöld, knappt ens snatteri, möjligen sticklingsnypande.  Jag föreslår att ”tjuven” diskret meddelar krukväxtens ägare att ett sådant är på gång som en säkerhetsåtgärd ifall krukväxten ifråga skulle vara extra känslig för beröring eller delning eller tänk om den har bladlöss?

Så här ungefär ”är du snäll och vänder ryggen åt din söta Flitiga Lisa så ska jag nypa ett skott i största hemlighet, tack.”

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har arbetat i verkstadsindustrin i ungefär 0,4 sekel. Umgängeskulturen mellan kollegorna i de företag jag varit anställd och med samarbetspartners i andra företag har alltid varit rak, öppen och hjärtlig. Man ringer tillbaka om någon har sökt en. Man ger svar, både positiva och negativa, på offerter och andra affärsförslag.

Under de senaste åren har tyvärr många, företrädesvis yngre, struntat i att höra av sig och ge feedback. Ett exempel: Jag gör ett besök hos ett kundföretag för att utforma en offert på en specialmaskin. Min motpart (en person i chefsställning) och jag för ingående diskussioner och bestämmer oss för vissa riktlinjer. Jag åker hem, ritar, räknar och skriver en offert. Offerten skickas till kunden. Jag väntar en vecka. Jag ringer och försöker få tag på kundens representant som inte svarar och inte ringer tillbaka. Jag skickar SMS. Ingen respons. Jag lämnar meddelanden hos andra i företaget och ber att personen i fråga hör av sig. Ingen respons. Jag vet med säkerhet att personen jobbar kvar och är vid full hälsa.

Detta är ingen enskild företeelse utan en trend, som jag tycker är vedervärdigt nonchalant. Är jag en grinig gubbjävel eller har jag rätt att beklaga mig?

Svar: Frågorna om mejlsvar blir allt fler, en variant var uppe förra veckan: Svarslarv den 5 november, åtföljd av en rad kommentarer. Det var samma slags problem som det du beskriver, en beklämmande och vanlig ohövlighet som inte kan  skyllas på tidsbrist, utan rör sig i sfären slöhet-nonchalans. Efter dina många försök att få svar på dina frågor har jag svårt att se någon annan lösning än att du vänder dig direkt till högste chefen, VD eller liknande, med kopior på dina mejl, sms, meddelanden, och efterfrågar ett besked.
En sådan åtgärd hjälper förmodligen inte din firma att få uppdraget men kan i bästa fall lära andra att man svarar på en fråga, oavsett hur den ställs, när det har med ens arbete att göra.

Alltså: du har rätt att beklaga dig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min sambo har förlovat oss, det vill säga att vi bestämde oss tillsammans för att ingå  förlovning. Tanken är att vi inte går ut med detta till släkt, vänner och bekanta förrän förlovningsringar är utprovade och köpta, vilket kan dröja lite.

Nu till frågan: är det datum då vi bestämde oss för att förlova oss som är själva förlovningsdatumet, och som sedermera ska stå i inskriptionen i ringarna? Min fästman hävdar att det är datumet som är då det är ”officiellt” som ska stå i ringen. Jag känner mig osäker på detta.

Jag känner mig också lite osäker inför att detta går ut ”officiellt”, dvs. via Facebook, eftersom folk tenderar att ”tycka till” och ställa massa närgångna frågor om planering, när vi ska gifta oss och hur man ”bör” göra. Jag fasar alltså lite inför dessa drumlar, som jag har för mig att Magdalena brukar kalla dem. Hur hanterar jag dessa tyckanden och icke-ombedda råd och uppmaningar på bästa sätt? ”Ja, vi är förlovade och är mycket lyckliga. Jag undanber mig allmänt tyckande om vår förlovning?”

Svar: Du är förlovad – det blev du i det ögonblick då du och din sambo sade ja till varandra, det är vad som kallas frieriet. Den dagen är ert förlovningsdatum. Ringarna som är den för andra synliga symbolen för er förlovning kan som du skriver, dröja. Det är vad ni har lovat varandra (att leva tillsammans i trohet livet ut) som är det viktiga datumet.

Facebook har säkert sina fördelar men jag är tveksam till företeelsen eftersom jag ofta ser i medierna och i frågorna till mig hur illa man kan råka ut på sociala medier.
Vill du slippa andras pinsamma nyfikenhet så avstår du från att statusuppdatera på Facebook, eller meddela där om er förlovning. Du kan istället annonsera förlovningen i en daglig tidning. Om du absolut vill använda Facebook kan du skriva att ni har förlovat er och lägga till ”alla ombeds att avstå från frågor i samband med vår förlovning, tids nog får intresserade veta mer.”

Förmodligen kommer då lyckönskningar på detta Facebook och skulle frågor ändå uppstå där kan du lugnt strunta i att besvara dem, du har ju sagt ifrån att ni inte vill ha dem.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar över en ny företeelse för mig där en kollega via massmejl skickar ut en vädjan till stöd för flyktingar. Det är en personlig insamling för att stödja flyktingar genom att ge kontanter till kollegan som hen sedan ska förmedla vidare, alltså inte en vädjan att stöda Röda korset eller liknande.

Hur kan man svara på bästa sätt? Jag tycker att det är en beundransvärd sak hen engagerar sig i, men tycker att det känns lite konstigt att enbart hjälpa en viss person. Nu litar jag också på kollegan men man har läst om många privata insamlingar där pengarna inte kommer fram till rätt sak.

Just nu hoppas jag på att hen inte tar upp saken utan att man bara kan ignorera mejlet, men om personen frågar, vad svarar man om man faktiskt inte vill delta i denna insamling?

Svar: Det rimliga om man inte vill delta i en insamling är att svara när insamlaren frågar, att man redan har ordnat sitt stöd till flyktinghjälp och därför inte är med på en annan insamling.

Lite märkligt låter det att en enskild person samlar in kontanter för att personligen ge till flyktingar – hur väljs dessa ut? Hur får de pengarna? Om inte sådana fakta redovisas kan man ha ännu mindre anledning att medverka. Nu är det en kollega som du litar på och som säkert gör denna insats enbart av gott hjärta, men likafullt ska en insamlare förklara för de tillfrågade givarna hur pengarna ska fördelas.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga angående en väninna som jag och några från vår umgängeskrets är oroliga för. Personen i fråga är kraftigt överviktig, så till den milda grad att vissa mindre goda vänner omnämner henne som ”kubiken” när hon inte är närvarande. Personen verkar dock inte inse sin ohälsosamma livsstil utan äter väldigt mycket med mycket kalorier i ofta.

Vi har försökt att på ett diskret sätt få henne att förstå sitt problem genom prata om vikt och BMI hos oss, och att vi ska försöka gå ner vikt för att uppnå en bättre hälsa. Vi har också frågat henne om hon är gravid, men hon verkar inte fatta vinken utan säger bara ”nej”.

Vi vet att det anses oartigt och förolämpande att direkt påpeka för någon att den är överviktig, men eftersom vi är måna att personen ska må bra och inget annat har fungerat undrar vi nu om det är okej att i det här fallet ta upp ämnet och erbjuda oss att hjälpa henne att förbättra sitt hälsotillstånd.

Svar: Om man är överviktig vet man det så gott som alltid och är inte glad över det, inte heller struntar man i det. Vanligen är man ledsen över sin vikt och lika vanligt är att man har försökt banta, förmodligen så även i detta fall men utan resultat. Det är inte något man uppskattar att påminnas om.

Högst osannolikt är att den som är överviktig på det sätt du beskriver skulle vara omedveten om det. Övervikt kan ha olika orsaker, felaktig kost är en, sjukdom en annan, ärftlighet kan också spela in.

Det är otroligt taktlöst att fråga en överviktig kvinna om hon är gravid, oavsett hur stor övervikten är. Likaså har öknamn en tendens att nå föremålet, att omnämna personen med ett sådant i hennes frånvaro är nedrigt och i högsta grad ovänligt. För att inte tala om hur ouppfostrat det är.

Om ni är äkta, riktigt goda vänner, och på allvar oroliga över er väninnas hälsa kan ni ta upp ämnet direkt och utan omskrivningar med henne. Men då måste ni veta att det inte är sjukdom som ligger bakom övervikten. Du beskriver det omåttliga ätandet som sannolikt men ni måste vara säkra på att det är så. Välj ett tillfälle när ni är två, högst tre utöver er tjocka väninna, inte en större krets. Säg mycket vänligt och ömsint: ”vi inser förstås att du vet att du väger för mycket, och vi vill väldigt gärna hjälpa dig att gå ner i vikt, så vi vill höra med dig om vi får bistå dig med detta, vi har tagit reda på en viktklubb som har gott renommé och vi tänkte att vi går dit med dig…” osv.

Det gäller alltså att ni har ett praktiskt förslag och att ni är beredda att satsa viss tid på att hjälpa er väninna i den kamp som det kommer att bli för henne.

Att bara säga ”vi är oroliga för att du är för tjock, du måste banta” är meningslöst, det vet hon redan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Genom årens lopp i olika flerfamiljshus har jag upplevt enstaka (tack och lov) grannar som ställer ut sin soppåse i trappen. Detta i avvaktan på att man ska orka masa sig ner till soprummet.
För mig är det ofattbart att man tycker att grannarna ska behöva se och känna lukten av något som man inte vill ha i sin lägenhet. Brand- och råttrisken är illa nog – för mig känns det dessutom som om man signalerar ”bara jag har det trevligt, skiter jag i alla andra”.
Jag vill gärna veta vad man kan göra åt det. Och om det finns någon som kan tycka att detta är okej.

Svar: Detta är ett kärt ämne som återkommer då och då. Trapphuset uppfattas av en del icke tänkande individer som något slags allmänt utrymme för cyklar, barnvagnar, kartonger, påsar med ved, utslitna möbler – och framförallt soppåsar. Fastighetsägaren, hyresvärden eller bostadsrättsföreningens styrelse ska ha utfärdat bestämmelser om vad som får förvaras i trapphuset och på andra allmänna utrymmen, vinden utanför vindskontoren, samma sak i källaren och givetvis trapphuset. Det handlar som du skriver om föremål som kan bli brandrisk, om blockerade utrymmesvägar, om snubbelrisk för grannar som ser dåligt och om (soppåsarna) obehaglig lukt.

Att ställa ut sin soppåse, illaluktande eller inte, utanför sin ytterdörr är så gott som alltid olämpligt. Det kanske finns fastigheter där det är okej, även om jag inte känner till någon sådan. Däremot avråder jag från den motaktion som ibland föreslås: att grannar som ogillar påsutställningen diskret sprättar upp påsens botten med ett rakblad. Sådant befrämjar varken grannsämja eller påsutställarens vilja att fortsättningsvis uppföra sig bättre mot sina grannar.

Bäst är att säga till, vänligt men bestämt. Så här ”jag måste be dig att inte ställa ut dina soppåsar i farstun, de luktar illa och kan dra hit råttor”.

Fungerar inte den självklara uppmaningen, kontakta bostadsrättsföreningens styrelse, fastighetsägare eller hyresvärd.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar hur länge det är rimligt att vänta innan man påminner några om att dom är skyldiga (mig) pengar? Jag lägger ofta ut för resor, så beloppen kan totalt bli ganska stora när det gäller flera personer.

Svar: Du ska inte behöva vänta alls – lånade pengar ska återbetalas omgående. Du är inte en bank med en sådans möjligheter. Bäst är att den som ska låna ut pengar preciserar en tidpunkt för återbetalning. En vecka kan man tänka sig, inte mer.

Mitt förslag är att du skickar ett sms eller mejl till de personer som är skyldiga dig pengar och skriver ”kanske har du glömt att jag har lagt ut XXX kr för din resa till … – mitt konto har nr XXX, jag hoppas att du sätter in pengarna omgående”. Att du ”hoppas” betyder i det här sammanhanget lite artigare att du förutsätter.

Som jag läser din fråga är detta utlånande återkommande. Varför förväntas du låna ut dina pengar till andra som något slags rutin? Utgår dessa personer från att du ska lägga ut för dem? Då föreslår jag att du genast upphör med detta. När nästa resa ska ordnas kan du lugnt säga ”jag tar gärna hand om arrangemanget (om det är det du gör) men vill ha pengarna i förväg, jag kan inte längre lägga ut för er, en del glömmer att betala tillbaka”.

Det är inte ovänligt av dig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Efter ett långt äktenskap skilde jag mig och lever nu i ett nytt förhållande. Mitt problem är att jag tycker det är påfrestande att träffa min sambos vuxna barn och släkt. De pratar oavbrutet om personer, händelser och interna skämt som jag omöjligt kan ha någon del i. Under långa timmar kan de helt ogenerat hålla mig totalt utanför samtalen.

Normalt är jag mycket social och skapar enligt mina chefer en mycket positiv stämning på mitt arbete. Jag är allmänbildad och har mycket humor, men i dessa situationer blir jag en tyst åskådare, som förväntas roas av deras interna samtal. Aldrig skulle de fråga mig om mitt arbete (som är otroligt spännande och intressant) eller mina barn eller barnbarn.

Ska jag slå näven i bordet och bryta denna mardröm eller bara läppja på vinet och hoppas att timmarna ska försvinna?

Svar: Du skulle kunna hålla dig undan dessa tillställningar. Endast undantagsvis är man tvingad att delta i en sammankomst. Förmodligen är inte dessa möten dagliga, så du bör kunna skylla på att du har en del att göra hemma, måste läsa en del papper eller annat. Du har väl försökt att ta dig in i samtalen genom att säga något vänligt kommenterande och kanske rentav spontant berätta något om ditt liv? Om du har försökt men misslyckats förstår jag mer än väl din irritation.

Förvänta dig inte att det blir bättre om du ber din sambo uppmana dessa personer att ta med dig i samtalet och intressera sig för dig. De verkar ha slutit sig samman för gott i en ogenomtränglig grupp och avser inte släppa in någon annan. De kommer inte att förstå att du inte rimligen kan tycka att det är givande att lyssna till prat enbart om ämnen som det vet att att du inte känner till något om. De personer som beter sig så uteslutande som du beskriver har dålig social kompetens och det är inte din skyldighet att försöka förbättra denna brist.

Avstå från sällskapet, som sagt, så långt det går. Är det inte möjligt kan du ägna dig åt annat medan de talar med varandra, kanske finns någon vrå ett stycke bort eller något rum där du kan sätta dig och läsa eller bara ta det lugnt. Frågar någon – inte så sannolikt enligt det beteende du beskriver – varför du går undan kan du svara vänligt att de ju är upptagna av sig själva och sina samtal som du inte har någon del i.

Om släkten är hemma hos dig och din sambo kan du ta hand om maten osv, så att du slipper sitta mitt bland dessa självupptagna personer som inte orkar eller vill förstå att den som är relativt ny i sammanhanget behöver dras med i gemenskapen, inte hållas utanför.

Magdalena Ribbing

Fråga: Syskonbarnen (6 och 8 år) pratar redan om vad de önskar sig i julklapp. Jag vet att de kommer att få en massa julklappar av alla släktingar, så många att de inte kommer ihåg vem som gett dem vad senare, och så många att jag faktiskt mår lite illa över det på julafton. Själv är jag student och har inte speciellt gott om pengar, så den julklapp jag skulle ha råd med skulle drunkna i överflödet.

Tidigare år har jag inte haft några pengar över till julklappar alls, har inte köpt till någon, och barnen har ändå inte märkt att där inte fanns en julklapp från mig bland alla andra. De enda som kommenterat det är barnens mödrar, alltså mina systrar.

I år har jag råd att lägga 100 kronor på en julklapp till dem var, men känner att jag hellre skulle vilja skänka de pengarna till Rädda Barnen, för att barn som kanske inte får några julklappar alls skulle kunna få en. Kan jag göra det? Vågar jag ge syskonbarnen gåvokort i deras namn där en summa skänkts till Rädda Barnen, eller ska jag låtsas som att jag inte har några pengar i år heller och helt enkelt skänka pengarna i tystnad? Eller till och med köpa någon skräpleksak (jag menar, vad får man för en hundring idag?) som kommer att glömmas bort på juldagen? Hjälp mottages tacksamt!

Svar: Om man anser att julen är detsamma som att få många julklappar har man tappat perspektivet och kanske en del av förståndet. Du har två alternativ. Det ena är att prata med dina presentförväntande systrar och säga som du har uppfattat att det är: ”barnen märker inte om de inte får något av mig; nu tar jag julklappstime-out till dem till dess att det blir meningsfullt med julklappar igen.”

Systrarna kanske säger något om ”jamen det är så roligt för barnen” osv, och då kan du lugnt hävda att julklappsskörden är roligast för deras föräldrar.

Det andra alternativet är att du inte säger något utan bara ger barnen varsitt fint dekorerat kuvert med ett kort där det står att pengarna för deras julklapp har gått till barn som annars inte skulle få någon present alls. Barn är ofta medkännande, särskilt när det gäller andra barn som de förstår har det svårt. Det kan rentav bli dina syskonbarns bästa julklapp.

Magdalena Ribbing

Fråga: Blir mer och mer besviken på att vara värdinna för övernattande ungdomar och ibland även vuxna personer. De tycks inte göra någon skillnad på sitt beteende hemma och som gäster. De skräpar ner hela min våning med sitt bagage och sina ytterkläder, de parkerar sig i soffan med sina mobiler och svarar förstrött på tilltal. De är mera frånvarande än närvarande.
Jag har lärt mig att som gäst vara tacksam, trevlig och hänsynsfull mot värdfolket och bidra till ett trevlig och avspänd atmosfär. Vad ska jag göra ? Acceptera den nya egocentriska stilen eller ställa krav på hyfs och stil? Vid en ålder av 80 år vill jag helst slippa rollen som uppfostrare. Borde inte min ålder vara tillräcklig för att framkalla ett respektfullt beteende hos mina gäster?

Svar: När jag läser din fråga blir jag upprörd på dina vägnar! Så ska du inte behöva ha det. Börja omgående med att säga ifrån! När du får frågan om att någon vill övernatta hos dig, säg då klart att ”visst, välkommen men på mina villkor, nu måste du hålla undan dina grejor, jag vill inte ha mitt hem fyllt med alla dina saker när du är här, du är min gäst och jag väntar mig att du uppför dig som jag vill”. Ser din presumtiva övernattningsgäst då totalt häpen ut kan du milt leende tillägga ”annars måste du skaffa dig sängplats någon annan stans.”

Ungdomarna och de vuxna – jag förmodar att de är släkt till dig – kommer att bli förvånade men kanske också förstå. Men du måste alltså markera själv, inte bara finna dig i deras beteende. Säkert vill de inte något illa, de är bara så vana vid att göra så här hemma hos sig och förstår inte att det är skillnad på hemma och borta. Ingen har lärt dem att ta hänsyn till andra.

Hoppas att du förmår säga till. Om du tycker att det känns för uppfostrande tråkigt att säga detta rent ut kan du skriva ett stort papper med rubriken ”Vad jag väntar mig av personer som gästar mitt hem.” Sätt upp det i hallen. Skriv exempelvis att ytterkläder hängs upp, att kassar och väskor ställs undan, att soffan är till för de närvarande som vill tala med varandra osv .

Du kan inte räkna med att enbart dina många år skapar respekt. Så ser inte moderna människor på ålder. Respekten måste du skaffa dig bland annat genom att kräva att den ordning du vill ha i ditt hem iakttas.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar om det är okej att be en medresenär att använda hörlurar när denne ser på film/lyssnar på musik, även när man sitter i tågets allmänna del?

Svar: Ja. Det är rätt och helt okej att vänligt säga ”ursäkta, men du har ljud på som tyvärr besvärar mig väldigt mycket, skulle du vilja använda hörlurar tack”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Mina föräldrar är skilda sedan flera år, min mor lämnade min far för en ny man som hon nu är gift med med och min far har sedan ett år stadigt sällskap. Sedan skilsmässan hr min far vägrat att gå till fester eller tillställningar där han kunde träffa på min mor. De har sedan skilsmässan inte träffats över huvud taget.

Nu ska jag ta examen från universitetet och då ha fest och examensceremoni, och jag vill bjuda både min mor och hennes man samt min far och hans nya flickvän. Dock är jag orolig att han ska ställa till problem när han ser att hans exfru och hennes man (som hon lämnade honom för) är närvarande. Gör jag fel i att bjuda min mammas nya man eller ska jag bjuda alla jag vill ha där och hoppas att folk uppför sig? Bör jag ”förvarna” min far om att min mor och hennes man kommer?

Svar: Det är bedrövligt att vuxna människor inte vill uppföra sig bättre! Bortåt hälften av alla relationer-äktenskap bryts. Att göra sina känslor så märkvärdiga och bli så dramatisk att man efter en skilsmässa-separation tvärvägrar att träffa den person som man har haft ett liv med och har barn med är omoget och dumt.

Ursäkta att jag tar i så – det är ju din far, men jag blir så arg över dessa självupptagna vuxna! På senare tid har allt fler frågor kommit om separerade föräldrar och deras oförmåga att mötas ens i samband med de gemensamma barnens firande, bröllop, examina, barnbarnsdop osv. Det är sorgligt att ett en vuxen människa inte kan bortse en stund från sin egen sårade självkänsla.

Berätta i god tid för din far att du absolut vill att han och hans flickvän kommer på din examen och fest, och att du givetvis bjuder din mor och hennes make. Blir det då sura miner och ”då kommer inte jag” så kan du lugnt säga att det är din examen, att du som han vet har en biologisk mor och en biologisk far och att du hoppas att även din far kan inse att huvudpersonen på festen är du som är barn till dessa två föräldrar. Ingen förväntar sig att din far ska göra annat än hälsa hövligt på din mor och hennes man, och uppföra sig som en vuxen människa, inte som en unge i en sandlåda.

Lyckönskningar i förväg till din examen – glädjen över en sådan prestation ska ingen kunna ta ifrån dig, inte ens en självupptagen förälder.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vem räknas som nära anhörig på en begravning? Min ingifta moster har avlidit. Våra familjer har umgåtts väldigt mycket under min uppväxt, och vi sågs senast för ett par veckor sedan. Räknas jag som nära anhörig och tar på mig vit slips på begravningen, eller ska jag ha svart slips?

Vi kommer att gå på begravningen och ha en krans vid kistan. Jag har naturligtvis hört av mig till mosters familj i samband med dödsfallet, men jag undrar om det är brukligt att också skicka en kondoleansbukett nu direkt efter dödsfallet eller gör man det endast om man inte går på begravningen?

Svar: Frågan om begravningsslipsfärg hör till de ständigt återkommande till spalten. Så är det också en närmast unik svensk sed att män med sin slipsfärg markerar släktnärhet till den som begravs.

Nära anhöriga män har vit slips vid begravning. Till nära anhörig räknas de som är i rakt upp- och nedstigande led till den som begravs och några därutöver: make, far, son, bror, barnbarn plus de män som hör ihop med de biologiskt närmast anhöriga, alltså måg, svåger, svärfar osv. Ingifta och därmed jämställda har samma familjestatus som de biologiska anhöriga. Även kusiner kan ingå bland de närmast anhöriga.

För dessa män gäller den svenska seden vit slips vid begravningen. Övriga män har svart eller mörk diskret slips.

Har man en nära relation till den som begravs kan man ha vit slips även om man inte hör till de nämnda kategorierna. Du kan alltså av flera skäl ha vit slips.
Det händer att någon utanför denna krets har vit slips och att de anhöriga blir störda av vad de uppfattar som intrång i deras familjenärhet – sådant har jag fått frågor om ibland. Enklast är att göra som du, ta reda på vad som gäller. Men det är onödigt att ta illa upp om någon väljer ”fel” slips. Antingen är det okunnighet eller så kan det tolkas som en vilja att visa sig närstående den som begravs.

Kvinnor har inte slips vid begravning om de vill följa vedertagen sed.

Blommor, kondoleansbukett, skickar man för att visa sitt deltagande med de närmaste. Det kan man göra oavsett närvaro vid begravningen. Lika korrekt är ett personligt brev eller kort där man skriver ett par rader, gärna något fint minne, om den som gått ur tiden. Att man skickar en krans till begravningen – eller en blombukett – dessutom är också rätt, om man vill göra det. Kondoleanser ska enligt gammal sed skickas innan begravningen har ägt rum.

Magdalena Ribbing

Fråga: Det här kanske är ett småstadsproblem, men hur bemöter man allt för personliga försäljare? Det kan vara i småbutiker, vid fiskbilen, på torget.
Ex. 1) Kommentarer om varan man köper: konstig smak? vad ska du ha den till? ska du resa bort?
Ex. 2) Tjat om att man även ska köpa varan Y, även om man säger nej tack: ska du inte ha Y också? Y är väldigt gott. Tycker du inte om Y?
Ex. 3) Kommentarer om mitt utseende! Även om det är beröm vill jag inte ha dessa utlåtanden när jag är och handlar.

Hade det funnits fler affärer att välja på hade jag genast bytt inhandlingsställe, men vad gör jag nu?

Svar: Du behöver inte svara eller redogöra för något alls utan betrakta frågorna och kommentarerna som fraser i allmänhet, säkert för att skapa en trevlig stämning mellan kund och försäljare. Förhoppningsvis finns inte någon vilja att rota i dina privata omständigheter. Svara med ett litet leende utan ord, eller byt samtalsämne – utan att svara.
Eller säg något ytterst kort: när du får en kommentar om det du har köpt som ”vad ska du ha den till” säger du ”får se” eller ”ska du resa bort” svarar du ”vet man aldrig”, säger någon ”konstig smak” svarar du ”jaså”. Upprepade frågor besvaras med samma korta ord – frågor som inte får någon näring i form av svar brukar upphöra ganska snart.

När det tjatas om att du borde köpa även varan Y svarar du ”nej tack”. Frågan om du inte tycker om Y besvarar du med ”kanske det”.

När du får oönskade kommentarer om ditt utseende svarar du med ett kort ”tack” men inte mer. Det är ju en vänlighet, även om den besvärar dig, och det ska du inte bli upprörd över.

Magdalena Ribbing

Fråga: Istället för att ringa, kan man nu kommunicera genom olika program som Skype och FaceTime.
Skillnaden jämfört med telefoner är att man faktist kan se de andra personen och, i vissa fall, också se omgivningen där personen befinner sig, där det också kan finnas ytterligare personer.
Beroende på situationen, kan dessa personer i många fall både lyssna på hela samtalet och/eller se den man konverserar med på skärmen utan att denne är medveten om detta.
Detta innebär att både uppringaren och personen som tar emot samtalet kan hamna i besvärliga situationer. Jag kan ge några exempel utifrån mina erfarenheter:
I ett fall ringde en vän till mig med FaceTime när jag var hemma. Bara i slutet av samtalet berättade han för mig att han inte var ensam i rummet där han befann sig. Under samtalet pratade jag naturligtvis med honom som nära vänner gör. När jag upptäckte att han hade sällskap kände jag mig väldigt obekväm.
I ett annat fall ringde en vän till en gemensam bekant, i min närvaro. Personen visste att jag var där och lyssnade. Jag ville säga ”hej” till henne men kände mig lite villrådig. Skulle jag hälsa på henne och ”invadera” samtalet eller inte säga någonting och vara oartig?
Jag förstår att detta kanske låter överkänsligt, men undrar om jag är ensam om denna känsloproblematik.
Naturligtvis har man möjlighet att arrangera samtalet i förväg men ibland startar ju kommunikationen spontant.

Finns det någon hyfs eller oskrivna regler när det gäller nätsamtal?

Svar: Ett sätt att hantera denna moderna problematik bör vara att rutinmässigt inleda samtalet med att omedelbart fråga om omständigheterna, ”är du ensam i rummet?” – ”har vi flera åskådare-åhörare?” vilket rimligen måste besvaras sanningsenligt.

Ett annat sätt är att inte använda dessa Skype, Face Time och liknande rutinmässigt. Det borde gå att komma överens med den man ska tala med om vilket slags kommunikation som gäller, och därmed kunna avstå från spontana samtal som kan hamna i andras badkar eller andra ställen där man kanske inte vill ha åskådare.

Om man vet att andra kan höra och se samtalet bör man kunna säga ”hej” till dem. Att låtsas som om de inte funnes där vore märkligt som jag kan förstå det.

Men någon vedertagen hyfs för dessa samtal känner jag inte till. Existerar en sådan manual är jag tacksam för information om den.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är med i en syjunta, där en av medlemmarna absolut vill att vi under sommarhalvåret har våra träffar i hennes torp i skogen. Det är en dam på 70+ som inte är så noga med att hålla rent omkring sig. Golvet i hela huset är täckt av muslort. Heltäckningsmatta i ena rummet gör inte saken bättre. Köket är smutsigt och ostädat, diskvattnet ser snarare ut som avloppsvatten. Hon torkar aldrig av bordet, inte heller sätter hon fram assietter eller servetter som man kan lägga sin smörgås på. Hon vill dessutom bjuda på maten när vi är där. Tanken på att hållas med mat i ett kök som detta ligger bortanför mina hygienkrav. Själv klarar jag inte av att äta det hon bjuder på. När vi försöker föreslå att vi kanske ska ses på andra ställen blir hon stött.
Finns det någon elegant lösning på detta dilemma? Vi vill ju inte såra damen ifråga, men resten av oss tycker det är obehagligt att vistas där. Vi sitter utomhus för det mesta. Vi vill ju inte heller lösa upp syjuntan som har ett 20-tal medlemmar.

Svar: Om du inte har överdrivit bristen på städning verkar det närmast mirakulöst att torpvännen har överlevt sin hygieniska misär.
Andras brist på städning har varit uppe förr i spalten, men det du beskriver låter extra obehagligt. Givetvis ska ni inte bege er till er vän under dessa omständigheter. Någon vare sig elegant eller särskilt snäll lösning på problemet finns nog inte – jag har ett par förslag som hur vänligt de än framställs kommer att såra torpvännen.

Förklaringen till torpvännens städbrist kan vara att hon är så pass gammal att hon inte orkar notera hur lortigt hon har det, än mindre göra något åt det. Men det innebär inte att ni andra ska behöva bli sjuka eller äcklade, så långt ska inte en vänskaplig hygglighet sträckas.

En möjlighet är att ni insisterar på att få ta med er egen mat och dryck, artigt och ihärdigt säger nej till hennes erbjudande om mat och kräver att få sitta utomhus vilket förutsätter en viss insats från vädrets makter; medför paraplyer.

En annan idé som jag tror mindre på eftersom den innebär en del besvär för er, är att ni alla kommer dit med skurborstar och såpa och glatt säger att nu är det städdag, varpå ni tar itu med eländet så att torpet blir möjligt att vistas i.

Fungerar ingenting annat måste ni säga snällt men tydligt till henne att ni föredrar att vara på andra platser. Sannolikt blir hon stött och då får den av er andra som har de bästa diplomatiska talangerna i vänlig ton säga till henne som det är: ”vi förstår att det är jobbigt att hålla rent här, men vi har svårt med att det faktiskt är ganska smutsigt och eftersom vi gillar dig umgås vi hellre med dig någon annan stans”.

Hon kanske säger ”vadå lite smuts, så är det på landet, det har ingen dött av.” Och säkert kommer hon att bli väldigt ledsen för att hennes kära torp inte duger till hennes syjuntevänner, det kommer att kännas kränkande för henne. Men klarar man inte att hålla elementär hygien i sitt hem får man stå ut med att ens vänner/föreningskamrater inte vill umgås i muslort.

Magdalena Ribbing

Fråga: Istället för att ha fest hemma brukar jag bjuda vänner på krogen när jag har något att fira. Vid den här sortens tillställningar brukar jag vid bordsbokningen be krogen ordna menyer utan priser (de flesta, men inte alla, gör detta – mer eller mindre bra. Tycker det borde vara en självklar service för en krögare). På så sätt vet jag att folk väljer det de vill äta snarare än att antingen välja bort sin favoriträtt på grund av att den råkar vara dyrast och de inte vill framstå som giriga, eller väljer en dyrare rätt än de skulle gjort om de betalat själva för att ”passa på”.

(Intressant nog är min erfarenhet av menyer utan priser att folk i allmänhet väljer de billigare rätterna.)

Allt detta är gott och väl – jag kan enkelt välja hur mycket jag är beredd att spendera på detta tillfälle genom att välja krog i rätt prisläge. Dessutom, eftersom jag betalar blir det ingen diskussion om vilken krog vi ska gå på.

Nu till min fråga och problem: dryck! Hur säger man åt sina gäster vad som är lagom dyrt? Öl är i allmänhet inga problem, inte ens dyra öler är särskilt dyra (detsamma gäller drinkar), men när det gäller vin så har ju de flesta bättre krogar några viner som kan kosta tusentals kronor. Jag är ingen direkt vinkännare och viner kommer ofta i en egen lista. Hur tar jag kommandot över dryckesbeställningarna på ett vänligt men bestämt sätt?

Särskilt på lite blötare tillställningar som det emellanåt handlar om (vilket jag på inget sätt motsätter mig, men det är ju tråkigt om någon tar in en extremt exklusiv cognac efter en försvarlig mängd dryck före, under och efter måltiden) där folk helt utan uppsåt kan ”ställa till det” för mig som betalar notan. Jag tycker ändå jag är rätt tålig och duckar inte för ett par flaskor huset champagne eller liknande, men det är ändå skillnad på något som kostar 700 – 800:- flaskan respektive 3 000 -4 000:-.

Svar: Du bjuder. Du är värd. Du har kommandot. Det är charmant och generöst att bjuda sina gäster på en middag på restaurang, men det betyder inte att dina gäster har fri access till din plånbok. Det är visserligen traditionellt, läs gammaldags, manér att gäster, läs förr främst kvinnor som bjöds av män, får en meny utan priser, men det är faktiskt inte nödvändigt. Alla normalt tänkande personer vet att tournedos är dyrare än pytt-i-panna vilket kan vara en anledning till din erfarenhet av dina gästers val.

Du ska inte belasta dina gäster med beslut utan föreslå dem en meny med några rätter på en prisnivå som passar dig. Du säger att den som vill ha något annat givetvis kan byta ut någon-några av rätterna.

Det är du som beställer av serveringspersonalen det som önskas – det ska inte vara dina gäster som beställer var och en. Då gör du din värdplikt, nämligen att ge gästerna det som du och de anser passar, och du befriar dem från våndan att välja helt fritt utan att veta om de hamnar i rätt prisläge.

Så till din egentliga fråga: du ska inte alls låta dina gäster välja och beställa vin och sprit hur som helst. Det är samma sak där, gästerna ska inte besväras med detta, det är din skyldighet som värd att göra det. Du frågar krogens vinkypare/hovmästare om förslag till de exempelvis två sorters vin som passar till de olika rätter som dina gäster har bestämt sig för. Bäst är att du talar om i förväg om hur du lägger upp kvällen, framhåller att det är du som ska beställa, och ger en kostnadsgräns för dryckerna. Att någon gäst glatt beställer något Château Extra Dynamit för 3 000 kr är bara löjligt, det är alltså om igen du som ska beställa dryckerna, inte gästerna. Beställer någon obetänksam tokskalle på eget bevåg en sådan butelj säger du milt att du har ett annat förslag, det fungerar eftersom allt som beställs ska gå via dig, inte direkt från gäst till serveringspersonal.

Nej, det blir inte tråkigare om du gör som jag har svarat här. Tvärtom kan det bli ännu bättre stämning bland gästerna om de känner att de tas om hand av sin värd, inte behöver ramla in i ett beställande på eget ansvar med risker och fallgropar.

Magdalena Ribbing

Fråga: Kanske egentligen inte en etikettfråga, men jag undrar om ni har några tips på hur man undviker att ”vara tretton” vid bordet? Lösningen att bjuda en eller flera till är tyvärr ej gångbart denna gång, så jag behöver något trick som tar udden av skrocket.

Svar: Frågorna till Hyfs- och stilspalten spänner över vida fält – från rätt skofärg till aftonbruk och vem som ska ha värdinnan till bordet till hur man bäst får bukt med familjegräl och vad man gör med en arbetskamrat som stjäl ur förrådet. Kommentarerna som brukar följa är ofta givande.

Din fråga är befogad, många tycker att det känns obehagligt att vara tretton vid bordet. Du ska få ett förslag efter kungligt föredöme: ställ en pall eller vad som kan klämmas in vid bordet och sätt dit en leksaksapa, en nallebjörn, en docka – det viktiga är att man ser något slags ansikte med ögon och mun.

Skrock kan bli ett bra samtalsämne.

Magdalena Ribbing

Fråga: Är ”udda kavaj” en etablerad klädkod? Med anledning av födelsedag vill jag bjuda in familj, vänner och kollegor till afternoon tea på lokal. Jag vill att mina gäster ska känna sig bekväma och ha trevligt tillsammans – och för mig omfattar det att känna sig ”rätt” klädd. Evenemanget är en lördagseftermiddag och jag tänker att blazer respektive kjol, klänning eller lite finare byxor vore lagom – men hur anger jag det? Kan jag använda ”udda kavaj” – eller finns det bättre uttryck?

Jag tänker också att det kan komma frågor om presenter – är det tänkbart att på inbjudan skriva att jag inte önskar mig något men att gåvor till en (namngiven) välgörenhetsorganisation, vars verksamhet är betydelsefull för mig, är välkomna för den som vill? Eller trampar jag eventuella gåvogivare på tårna då?

Svar: Udda kavaj brukade man skriva förr när man avsåg bättre vardagsklädsel, alltså inte så fint som en  kostym anses vara. För en hel del personer är det fortfarande en användbar klädkod, medan andra inte förstår vad som avses.
Till den trevliga bjudningsformen Afternoon tea föreslår jag att du skriver Vardagsklädsel – det är enklare att tolka och du har säkert så välartade vänner att de inser att deras T-shirts och jeans till vardags inte duger denna gång, de klär sig i just det du beskriver, blazer och snygga byxor respektive klänning med ärmförsedd överdel, eller en prydlig kjol/långbyxor med en extra fin blus/tröja exempelvis.

Ja, du kan skriva på din inbjudan ungefär att ”mina gästers närvaro är den enda present jag önskar mig och den bästa jag kan få. Om någon därutöver vill ge ett bidrag till xxx är det också välkommet”.

Magdalena Ribbing