Fråga: För en kort tid sedan deltog jag i ett nationellt möte inom min bransch. Vid lunchtid satt vi flera goda kollegor och diskuterade aktuella ämnen. Kaffet hämtades vid annat bord och jag blev kvar en stund där innan jag återvände till mitt bord. Då upptäckter jag att min plats är upptagen av en erkänt celeber kompetent kollega över pensionsåldern. Någon jag högaktar för kompetens och redlighet. Jag hämtar då min handväska under bordet, med en ursäkt, och är beredd att gå vidare. Personen i fråga ursäktar sig, så klart, och frågar om han tagit min plats. Givetvis säger jag att det inte är något problem och är beredd att gå vidare. Men – då tittar han på mig med vidgade ögon och särade ben och säger att jag gärna får sätta mig ned ändå. Dvs i hans knä. Jag är en disputerad kvinna i chefsposition som blir ombedd att sitta i en äldre kollegas knä. Då jag är i en underordnad rang finner jag att enda sättet att hantera detta är att skämta mig ur det och gå därifrån. Dock påverkar detta efteråt min egen självkänsla.
Hur ska jag hantera liknande situationer utan att tära på min egen självkänsla, och utan att bli klassificerad som argbigga?
Svar: Milde tid så omoget, klumpigt, självcentrerat! Man häpnar över att karlar – finns likartade kvinnor? – i nutid överhuvudtaget vågar bete sig så fånigt. Fattar de vilken risk de tar?
Ett sätt att bemöta sådana förminskande fasoner är att inte försöka skoja bort dem utan bara titta kallt på den löjlige charmören och gå därifrån utan att säga något alls. Då sänker du dig inte till samma låga nivå utan förhåller dig som till det charmören visar sig vara, en pinsamt drullig och självupptagen person. Om du istället besvarar detta med ett litet skojande visar du att du mer eller mindre accepterar det. Men markerar du att du inte finner detta på något sätt ”roligt” biter det bättre. Säger du ingenting utan vänder ryggen till kan du inte heller beskyllas för att ha stört charmörens bedrövliga ego.
Det du skriver om din underordnade rang låter för mig fasligt urmodigt – har den akademiska världen som borde vara banbrytande kvar en rangordning som ger överordnade rätt att bete sig dumt eller sexistiskt? Så passé, så bedrövligt! Ingen ska finna sig, stillatigande eller nödtvunget bortförklarande, i att betraktas som ett tillåtet objekt för andras oönskade lustar.
Nästa gång – hoppas det inte blir en sådan! – rekommenderar jag alltså en kall blick utan ord. Bara gå. Det blir mest genant för den löjlige charmören.
Magdalena Ribbing