Så var det: I dag är lysningen något frivilligt, ofta sett som ett tillfälle att ha en enklare bjudning för de bekanta eller avlägsna släktingar som man inte fått plats för på bröllopsfesten. Detta kan man göra om man vill, eller avstå från. Men förr var lysningen en både nödvändig och viktig händelse för de två som skulle gifta sig. Den historiska bakgrunden kan vara intressant att känna till.
Eventuella kommentatorer som vill kritisera min beskrivning som passé och gammaldags svarar jag redan nu att det är lysningens tradition som jag berättar om här. Den skiljer sig från nutid när lysningen är frivillig och ”lysningsfest” får vara vilket kalas som helst, buffé, diskodans, brunch eller annat efter eget tycke. Men de flesta lysningsfester brukar ändå hållas innan bröllopet äger rum.
Ordet lysning är detsamma som att utlysa eller offentligt meddela ett kommande äktenskap. Allra tidigast när kyrkan inte hade med äktenskapet att göra, utlystes den kommande vigseln på kyrktrappan eftersom den fungerade som samlingsplats. Senare gick många i kyrkan varje söndag, kyrkobesöket har emellanåt varit nästintill obligatoriskt. Efter predikan fick man reda reda på vad som hade hänt och skulle hända i församlingen. Från predikstolen läste prästen efter gudstjänsten upp vad som hänt under veckan, döda, födda, vigda – och att ”lysning kungöres/tillkännages första gången för X och Y”. Då fanns en noggrann ordning för lysningen. Omkring en månad innan vigseln skulle ske lystes det alltså i kyrkan för de två blivande äkta makarna; församlingen upplystes lika med informerades om det kommande äktenskapet. Samma procedur upprepades de två följande söndagarna. Detta sätt att berätta för allmänheten om ett blivande äktenskap var obligatoriskt i Sverige mellan åren 1203 och 1973. Fästfolket var lyckligt närvarande vid dessa gudstjänster för att få höra sina namn upplästa och konstatera att ingen protesterade mot deras blivande äktenskap.
Avsikten med lysningen var att den som kände till ett hinder för äktenskapet skulle ges möjlighet att berätta detta för kyrkan för att hindra en olaglig vigsel. Hinder kunde vara exempelvis att den ena parten redan var gift hemligt, eller hade rymt från ett straff eller att de två blivande makarna sig själva ovetande var syskon eller halvsyskon. När inte något hinder hade framförts efter tredje lysningssöndagen var vigseln möjlig och ingen fick komma med synpunkter på detta därefter.
Seden lever kvar på sina håll, i anglosaxiska vigselformulär säger vigselförrättaren strax innan vigseln påbörjas ungefär ”den som har kännedom om hinder för detta äktenskap må säga det nu eller för evigt hålla tyst om det.”
Efter 770 år ersattes lysningen med det hindersprövningsintyg som sedan dess är obligatoriskt. Det skaffas hos skatteverket och är giltigt i fyra månader, har vigseln inte skett då måste intyget förnyas. Orsaken är densamma som på 1200-talet: att verifiera att de blivande makarna är myndiga, inte är syskon eller halvsyskon och att ingen av dem redan befinner sig i ett äktenskap. Man kan fortfarande få sitt blivande äktenskap lyst i kyrkan om man kontaktar församlingsexpeditionen.
På landsbygden hölls ofta stor fest efter lysningen, med olika lokala seder. Traditionellt i städernas borgerlighet ända mot andra halvan av 1900-talet var att ha en lysningsmottagning – eller flera – efter lysningen i kyrkan. Lysningsmottagningen hölls i brudens hem, och om brudgummen kom från en annan ort, även i hans föräldrahem en annan av de tre söndagarna. Den huvudsakliga avsikten var att de kommande bröllopsgästerna som vid det laget hade fått sina bröllopsinbjudningar, skulle ge sina bröllopspresenter. Mottagningen skrevs ut i den lysningsannons som dagstidningarna hade under rubriken Lysning, precis som förlovningen innan dess hade stått under rubriken Förlovning, och som vigseln skulle komma att stå under rubriken Vigda. Annonserna var små, i standardformat, med mannens namn över kvinnans, deras hemorter plus information om ”mottagning söndagen den XX kl 14-16, X-gatan 00”.
Gästerna inbjöds inte skriftligt och skulle inte svara om de kunde infinna sig eller inte, utan förmodades komma till mottagningen om de hade möjlighet. De klädde sig ett par steg över snygg vardag men absolut inte i festkläder. Männen hade mörk kostym, kvinnorna en fin dräkt eller klänning med ärm och sparsam ringning, och eventuellt en elegant hatt. Gästerna medförde bröllopsgåvorna eller hade skickat den i förväg, och allt som givits ställdes upp på ett bord med visitkort från givaren fäst vid gåvan. Särskilt på landsbygden förekom att brudens monogramprydda förråd av linne, lakan, handdukar med mera som sytts till det blivande gemensamma hemmet också placerades fram för beskådan.
Gästerna serverades sherry, te, kaffe, små snittar och någon söt kaka, inte överdådigt, och stannade en timme ungefär. De skrev inte för att tacka värdpersonerna för lysningsmottagningen som inte var en regelrätt bjudning även om den kunde te sig som en sådan. Främsta syftet med den var ju var att det blivande brudparet som givetvis var närvarande vid lysningsmottagningen skulle ta emot presenter, säkert också att alla vänner och släktingar skulle kunna se vad alla andra hade givit. De nyblivna äkta makarna skrev och tackade för presenterna inom en månad efter bröllopet. Lysningsmottagningen var också ett sätt för de båda släkterna att mötas innan bröllopet. Men någon ”närvaroplikt” för släkten var det inte vid lysningen.
Magdalena Ribbing
