Fråga: Jag brottas med en fundering. Min nye svärson är i många stycken trevlig ung man som jag vill behålla ett gott förhållande till. Tyvärr har han denna, i mitt tycke, vidriga ovana att lägga in sitt lössnus vid matbordet efter måltiden allt som oftast.
Min dotter har sagt till honom vid något tillfälle att hon inte vill se honom göra detta. Spottar ut eländet gör han tack och lov på toaletten men fortfarande tycker jag att det är få saker som är så vidriga som detta hanterande av snus; det gör mig direkt illamående, åsynen, lukten av snus får mig att vilja kräkas!
Han verkar tycka bra om mig och jag undrar om det finns något sätt att prata om detta utan att han ska ta illa upp. Vad skulle jag kunna säga eftersom han nu inte lyssnar på min dotter?
Skulle inte ta upp det hela om det inte gjorde mig så fruktansvärt äcklad, mer än något annat.
Svar: Kanske du måste tänka om, och försöka acceptera snusandets existens. Inte för att man bör eller behöver gilla snus men det är så vanligt att man än så länge får stå ut med att det finns. Tänk på rökandet som till för bara något-några kanske, decennier sedan förekom överallt oavsett omgivningens synpunkter på den ihärdiga lukten, giftspridandet, fimparna och annat. Det är ju numera sett som närmast oanständigt att röka, och säkert kommer snuset dit också även om det ”bara” skadar sin användare, inte omgivningen annat än marginellt.
Prata vänligt med din svärson, förklara att lössnuset är i det närmaste traumatiskt obehagligt för dig, så du ber honom att avstå från snusandet eller att använda de små portionssnuspåsarna istället när han är hos dig eller du är närvarande. De där påsarna luktar obetydligt, har jag förstått.
Om du är mild och icke aggressiv och visar att du inser att problemet till viss del är ditt – med tanke på snusandets vanlighet – och underförstått ber om hans hjälp att slippa dina obehagskänslor så kommer han som är en trevlig person säkert att förstå och göra som du önskar.
Magdalena Ribbing