Fråga: Jag kommer från en familj där vi haft en ganska stark gåvotradition. Det innebär att man, vid födelsedagar och julafton, gett varandra presenter. Barn som vuxna. Det har inte handlat om att ge något dyrt, eller vad det var för praktisk nytta med det man gav bort, utan mer om själva gesten och symboliken.
Jag blir därför ganska perplex över en inställning till gåvor, där det sägs att det är löjligt att ge julklappar och födelsedagspresenter vuxna emellan eftersom man ”redan har allt” alternativt att ”X alltid ger så dåliga presenter.” De som anser detta verkar se det hela mest som någon sorts praktiskt/funktionellt utbyte av saker.
Jag tvingar inte på någon presenter eller tvingar andra att köpa till mig. Tar seden dit jag kommit och har inte velat fråga mer kring det då det skulle kunna uppfattas om kritik. Men jag förstår inte riktigt. Och bara för att förtydliga mig – det handlar absolut inte om att gåvor ska vara dyra eller exklusiva saker. Det kan lika gärna vara ett vackert och personligt kort, en teckning eller vad som helst som gjorts med mottagaren i åtanke. Själv blir jag både rörd och glad av att få sådant. Och jag förstår inte riktigt vad det är som är så besvärligt med det, varken att få eller att ge.
Vad finns det för etikett/tradition kring gåvogivande? Är det min familj som haft en konstig eller ovanlig inställning till gåvor? Det vore intressant att veta vad traditionen egentligen är kring det här, om det nu finns någon. I många länder utanför Sverige upplever jag till exempel att det finns en betydligt mer självklar tradition med gåvor, men det är mest mitt eget intryck.
Svar: Ordet present har sitt ursprung i närvaro, lika med att personligen överräcka något som mottagaren förmodades bli glad och överraskad över.
Vanligast är nog – utan att jag har forskat i ämnet – att man inom en familj ger varandra presenter till födelsedagar och jul. Att säga att vuxna redan har allt och att det därför vore dumt att ge presenter är, såvitt jag förstår, ovanligt men jag vet att det förekommer. Att avstå från att ge gåvor därför att man inte vill ha några från X som ”ger så dåliga presenter” är pinsamt och uselt. Sådana iskalla personer kan få sitta i fred utan andras uppmärksamhet och vänlighet.
En viss lättja kan vara en orsak till icke-presentandet. Det är besvärligt, menar en del, att hitta på och skaffa presenter och därmed avstår man hellre från hela idén med att ge och förstår att man då inte heller får presenter.
Ömsesidigheten är betydelsefull, det kan kännas obehagligt att få en gåva från någon som man inte själv har givit något till. Ett slags skuld, kanske.
Så ritualen kring givandet är att man ger och man får – men givandet och mottagandet skiljer sig mellan familjekulturerna. Jag kan inte ge dig ett bättre svar än så – och har du hamnat i en familjesituation där icke-givandet härskar så kan du inte göra något åt det. Ge inte till de motvilliga, det skapar ingen fröjd.
Med detta sagt: många protesterande presentmottagare kan försöka inse att det i själva givandet finns en glädje. Vägran att medverka i presenttraditionen kan göra en givare sårad och ledsen.
Att vägra att ta emot kan uppfattas som direkt ovänligt, eller fientligt i värsta fall. Att förmå att ta emot, även om man tycker att det är onödigt, är att visa generositet.
Magdalena Ribbing