Fråga: Jag förlorade min fästmö i en olycka för några år sedan. Naturligtvis har tiden efteråt varit väldigt svår och traumatisk. Jag förlorade mitt jobb då jag inte klarade av att arbeta och är fortfarande sjukskriven. De som står mig och min familj nära vet hur jag har det och stöttar mig så gott det går.

Då jag fortfarande är under 30 får jag ofta utstå kommentarer att jag fortfarande är ung och kan ”hitta någon ny”, eller att jag ”snart kommer över det där” samtidigt som man frågar mig om jag har lyckats få ett nytt jobb. Mest kommer dessa kommentarer från gamla kollegor som jag knappt har kontakt med eller gamla kurskamrater från studietiden. Ofta följs det åt av floskler om livet, eller i värsta fall blir man påtvingad deras religion och hur hon tittar ner på mig från himlen. Det skulle vara hemskt ifall min fästmö tittar ner från himlen och se mig må så dåligt utan att kunna göra något åt det. Då borde det väl vara helvete svarade jag varpå personen i fråga äntligen blev tyst.

Även mina föräldrar får utstå korsförhör om mitt välbefinnande från arbetskamrater med flera. Det är ingen omtanke, utan snarare nyfikenhet. Det känns som att man vill veta för att man ska ha något att prata om i fikarummet.

Hur ska jag hantera det? Vad kan jag säga till dessa dumbommar?
I början ignorerade jag dem väldigt bra men snart slår jag någon på käften.

Svar: Du befinner dig i en svår och oändligt sorglig situation. Men visst inser du att det människor försöker göra i sin egen vanmakt är att ingjuta tröst i dig? Ingen säger dessa obetänksamma ord av elakhet, utan av oförstånd. Svensk tradition till skillnad från flera andra kulturer har ingen given rutin att ta till i sorg, varken för de som sörjer eller de som vill trösta, bara fraser och vita blommor.

Många behöver andras medkänsla, andras vänliga ord som kan lindra.Vill man inte det har man rätt att ha sin sorg fredad, man har rätt att känna sig så förtvivlad som man är utan att påtvingas andras försök att lindra. Men det är svårt för de som inte drabbats själva att förstå detta. Du kommer inte att få alla andra att ordlöst ge dig den tid av sörjande som du behöver. Du kan inte snäsa till dem eller avspisa dem, tyvärr, därför att de menar väl och de vill försöka lindra för dig.
Och det kan ingen göra förrän du vill och kan ta emot tröst.

Kanske kan du försöka slippa undan när tröstförsöken börjar genom att säga ”tack, jag vill och kan inte tala om detta” och så genast övergå till något annat, säg exempelvis ”hur är det på jobbet nu?” – ”funkar dina studier?” – ”har du rest någonstans på senaste tiden?” alltså det slags frågor som är lätta att besvara och kan leda till andra samtalsämnen.

Tröstarnas fraser kan du betrakta som blommor som ges till dig av medkänsla.

Du är ensam i din sorg. Den kan bara du förstå. Du måste vara starkare än alla andra trots din redan väldiga börda. Det är du som måste visa tålamod och generositet när du helst vill drämma till de välmenande tröstarna.

Magdalena Ribbing

Fråga: När vi är bjudna på middag händer ibland att – det i mitt tycke – saknas något på bordet. Sist var det svartpeppar till den gravade laxen.

Skall jag bara äta och njuta av det som ställs fram , och utgå ifrån att värdparet inte tyckte svartpeppar hörde hemma här. Eller kan jag fråga försynt, och hoppas att dom bara har glömt att sätta fram det?

Svar: Det är bara att som hygglig gäst härda ut med avsaknaden av det du önskar för att den mat som bjuds ska bli just så som du tycker är bäst. Man frågar aldrig efter något som inte är framställt. Gör som du själv skriver, njut av maten som den är på kalaset och svartpeppra din gravlax hemma. Maten, hur intressant och viktig den än må vara, är underordnad den gemenskap som är syftet med bjudningen.

Är det en liten familjemiddag kan du kanske diskret antyda dina behov, men vid en formell middag är det otänkbart att en väluppfostrad gäst genom sin fråga påpekar brister i värdpersonens planering, dukning, kokkonst.

De som tycker om ketchup till oxfilén bör inte heller be om sådan vid en bjudning.

Det är alltså fel att komma med minsta antydan till kritik mot det bjudna, liksom det är fel att genera värdpersonen med att fråga efter något som eventuellt inte finns tillgängligt.

Står inte något salt på bordet frågar man inte efter det heller. Det kan ju faktiskt vara slut.

Magdalena Ribbing

Fråga: Varför hade dom kungliga damerna så olika klädsel på festen på Kungliga Slottet i fredags? På bilderna ser man drottningen i helt lång svart och vit klädsel med någon stor schal, kronprinsessan Victoria i glittrande långklänning och nyprinsessan Sofia i knälång virkad klänning. Det verkar som om dom bjudits på helt olika fester! Och varför hade dom inga tiaror, det har dom ju jämt annars? Jag läste i en tidning att Sofia skulle få välja bland dom kungliga tiarorna, fick hon inte det?

Svar: Middagen som kungen och drottningen bjöd på kallas Sverigemiddag, en ganska ny sorts kunglig fest på Slottet där alla landshövdingar bjuds in tillsammans med en eller ett par gäster som de får välja ut bland sina läns invånare som har gjort något extra bra och förtjänar en belöning. Kungen har bestämt att denna Sverigemiddag vara lite mindre formell och mer lättsam. Därför är det klädsel smoking eller mörk kostym, istället för de likaså årliga representationsmiddagarna, där frack är påbjuden klädsel.
Drottningen och prinsessorna klädde sig därför precis som artiga värdpersoner ska göra: så att det skulle passa de sannolikt skilda klädnivåer som gästerna skulle ha. Värdpersoner ska klä sig så att alla gäster känner sig rätt klädda och bekväma, oavsett vad de har på sig.
En smokingklänning kan vara både hellång och kortare enligt vedertagen god etikett, och drottningens klädsel med den stora schalen eller jackan var rätt för en stor smokingfest. Detsamma gäller kronprinsessans klädsel, en golvlång glittrande som du skriver, festklänning av en helt annan sort än drottningens, men lika korrekt för smoking. Prinsessan Sofia hade en klänning som kunde passa till klädnivån mörk kostym, säkert uttänkt för att de gäster som hade den klädnivån skulle känna sig rätt klädda. Gemensamt för dessa kungliga klädslar var alltså hänsyn till gästerna.

Din fråga om tiaror: diadem är egentligen rätt ord, tiara brukar endast de mycket höga fåtaliga huvudsmycken kallas efter ett urgammalt ord för påvars huvudbonader. I det svenska kungahuset finns ett diadem som kan kallas tiara: det så kallade brasilianska kröningsdiademet. Diadem är ett smycke som hör till klädsel högtidsdräkt lika med frack, men alltså inte till smoking annat än ytterst undantagsvis, och absolut aldrig till klädkoden mörk kostym. Därför fick de kungliga diademen stanna i sina etuier denna gång.

Magdalena Ribbing

Fråga: Inbjudan till middag på telefon. Vi är grannar och pensionärer och träffas inte regelbundet. Nu inbjöd jag per telefon till middag. Är jag gammaldags som tycker att ett sms-tack inte är tillräckligt?

Vi hade en mycket trevlig och glad kväll. Har funderat på detta. Men kanske det är som Alf Henrikson diktade att hänger du upp dig på saker som är små, så är du kanske inte större än så.
Eftersom jag frågar så har ”jag hängt upp mig.”

Svar: I nutid får man acceptera ett sms som tack. Faktiskt kan man bli förtjust förvånad om det alls kommer ett tack, så otroligt slöa med att tacka som de flesta är numera. Särskilt yngre, som brukar hävda att det är onödigt med ett tack när de redan har sagt ”tack och hej då” vid kalasets slut. Det är en fasligt trist lättja eller missriktad hänsyn när man påstår sig inte vilja ”störa” med ett så (som de otackande brukar säga) meningslöst meddelande som ett tack för senast.

sms och mejl duger alltså, liksom telefonsamtal. Inte om man inbjudits per kort, då är formellt  ett skriftligt tack förväntat. Men i övrigt är sms/mejl godtagbart.

De kanske rentav är glädjande moderna, dessa pensionärer som har anammat den moderna tekniken!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är kallad till en intervju för ett arbete i chefsposition. Mina meriter matchar kravbilden och jag vill gärna ha detta arbete. Arbetsplatsen ligger i glesbygd.
Hur klär jag mig rätt?
Hade jobbet varit i en storstad (där jag nu bor) hade jag tagit kostym. Jag är rädd för att verka för högfärdig om jag anländer i samma utstyrsel till denna intervju. Min känsla är att det är en relativt platt hierarki på denna arbetsplats.
Min plan är lägga mig någonstans mitt emellan, t.ex. ett par propra byxor, en stilren skjorta, kanske en kavaj men ingen slips. Resonerar jag rätt?

Svar: Bra att du tänker på din klädsel och planerar att göra bästa möjliga intryck. Ditt resonemang verkar klokt, men allra bäst vore om du kunde kolla i förväg vilken klädnivå företaget har. Ibland kan man på en arbetsplats vara extra noga med klädseln för att man vill hålla företagets renommé högt. I andra fall kan det vara viktigt att man inte klär sig tjusigare än exempelvis kunderna – vilket för övrigt oftast är rätt tänkt.

Finns det en hemsida, en PR-film eller något sådant om företaget där du kan se hur medarbetarna är klädda? Eller kan du försöka ta fram lokalpressen på nätet och se reportage/intervjuer om företaget och anställda?

Men du kan inte hamna så fel om du har snygga byxor, inte jeans, skjorta och en blazer eller liknande, och riktiga skor, inte gympa. Slipsen kan du lämna hemma, jag noterar ökad slipslöshet även i formella sammanhang.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag var nyligen på en mycket välbesökt, vacker och sorglig begravning, där en mamma gått bort och efterlämnat make och barn i skolåldern.
Efter avskedet vid kistan gick i stort sett samtliga gäster fram till maken och barnen och kramade och pratade. Detta medförde att defileringen tog väldigt lång tid och jag är osäker på hur barnen uppfattade det.

Brukar det vara såhär nuförtiden?

Svar: Det är en ganska ny ”sed” eller vad man ska kalla det, som grundas i att de närmast anhöriga traditionellt ska visas respekt när de defilerande går tillbaka till sina platser i kyrkan. Förr, eller för ganska kort tid sedan, stannade man ett par steg från de anhörigas bänk, kvinnorna neg eller böjde huvudet, männen bugade lätt, och detta var en gest av respekt som sagt, för den oåterkalleliga döden och ett sätt att markera medkänsla. Men det var inte tal om att kramas eller prata, så som det har blivit i nutid.

Att gå fram till de anhöriga, krama dem och stå kvar för att med ord uttrycka sin medkänsla är inte så bra inne i kyrkan. Prata gör man på minnesstunden eller om sådan inte hålls, på kyrkbacken.
Vid en borgerlig begravning gäller samma sak, man väntar med sina privata medkännande ord till de anhöriga till dess att ceremonin är helt avslutad.

Magdalena Ribbing

Fråga: En anhörig har dålig kökshygien. Det handlar om sura disktrasor, dåligt avtorkade ytor, halvhjärtad diskning, mat som står framme etc. Personen är i medelåldern, lider inte av någon sjukdom och har skaplig ekonomi. När jag rannsakar mig själv inser jag att jag nog har höga hygienkrav, men jag tycker inte de är orimliga. Det blir allt svårare att känna glädje när personen bjuder på middag.

Matsituationen blir olustig och jag känner mig både irriterad och rädd inombords. Jag har vid flera tillfällen erbjudit mig att hjälpa till i köket, men det är inte så uppskattat. Den storstädning som skulle behövas är ju heller inte möjlig att ta itu med. Hur i all världen ska jag närma mig detta problem? Är det ens möjligt? Till ett skolbarn kan man ju vänligt påpeka att ”det är jättebra att tvätta händerna innan man skär upp gravlaxen”, men det kan jag ju rimligen inte säga till en medelålders person.

Svar: Det du beskriver är inte så ovanligt, tyvärr. En liknande fråga har varit upp för en tid sedan och det verkar som om problemet har blivit vanligare. Människor har högst skilda synsätt på hygien. Många förstår inte poängen med att hålla rent omkring sig. Den tjatiga bortförklaringen brukar vara ”lite skit är bara nyttigt/rensar magen.”

Men du behöver ta itu med detta för att kunna fortsätta att umgås. Bäst vore förstås om ytterligare någon närstående kunde medverka – har du tagit upp ämnet med någon annan som du kan få stöd av?

Du skulle kunna säga ungefär ”vet du, nu har jag läst så mycket om vikten av rent kök och hög nivå på hygienen med matvaror och har verkligen tagit intryck av detta, men jag ser att det brister lite här och var i ditt kök, okej att jag skaffar/bekostar en köksstorstädning hos dig?”

Det är som du skriver säkert inte uppskattat, personen anar kanske trots allt att grundläggande hygien saknas i köket, och vill inte visa det för utomstående städare. Men blir det ett tvärnej så kan du fortsätta genom att säga ”då tror jag att det blir bäst att vi träffas hemma hos mig istället”.

Du kan med ett sådant förslag åstadkomma antingen en brytning med personen som blir sårad, eller ett uppvaknande till en mer hygienisk tillvaro och därmed kanske bättre relationer med omgivningen. Men du måste överväga risken av sårade känslor, avståndstagande och liknande negativa reaktioner. Är det en person som är mycket ensam ska du avstå från att kritisera. Då får du helt enkelt förmå personen att komma till dig istället.

Eller, om det inte är möjligt, bestämma tider för dina besök som inte passar till måltider. Säg att du gärna kommer på eftermiddagen, och att du tar med dig några bullar. Personens kaffe kan du kanske stå ut med?

Magdalena Ribbing

Fråga: I dagens överkonsumerande samhälle tycker jag det är skönt när någon skriver ”gåvor undanbedes” i inbjudningen. Jag brukar respektera det och komma tomhänt. Många insisterar dock med att ändå köpa en blomma eller en flaska vin. Ibland kan det uppstå en lite konstig stämning när man då har dykt upp tomhänt, men man har ju inte begått något fel.

Jag undrar vad etikettreglerna angående detta är. Är det helt fel att ta med sig något och vad bör det i så fall vara? Räknas förbrukningsvaror som gåva? Jag tycker att förbrukningsvaror som vin, blommor etc är okej, men är det per se fel att ta med något när värden uttryckligen sagt att ingenting önskas? Är man oartig gentemot de andra gästerna?

Som värd måste man ju ändå visa uppskattning för presenten, men ska man som värd göra något så att de andra gästerna inte känner sig illa till mods? Jag brukar som gäst bara hålla huvudet högt och tänka att jag gjort rätt som inte tog med mig något, men som sagt, jag skulle ljuga om jag inte sade att det kändes obekvämt ibland.

Svar: Om inbjudaren ber att gästerna inte ska ta med presenter så ska detta respekteras, det är det mest artiga och hyfsade. Vinflaskor och blommor är också presenter. Man kan ha många skäl till att inte vilja ha någon gåbortspresent; det kan vara överfullt i alla ens hyllor och skåp, man kan ha tillräckligt med blommor och vinbuteljer redan, och framförallt kan man vilja att ens gäster inte ska ha det besvär som man själv känner till med att skaffa en lämplig present. Tomhänt är ett bra ord men det har sedan gammalt en viss negativ prägel, och det är kanske den som skrämmer gäster som ombeds avstå från att medföra en present.

Men det är som du skriver vanligt att gästerna ändå tar med något, i en svensk skräck att komma tomhänta. Det kan du ignorera, du ska absolut inte känna dig snål eller obekväm för att du inte gör det.
Den presentmottagande värdpersonen har inte något val utan måste säga ”tack så mycket!” utan att göra någon större affär av den oönskade gåvan. Absolut inte säga något som antyder att presenten ju är oönskad, det är varken hövligt visavi den givande gästen eller artigt mot de tomhänta gästerna. Men mottagaren behöver inte heller visa översvallande tacksamhet som kan bli obekväm att notera för alla som åtlytt önskan om tomhänthet.

Bäst vore att gäster som uppmanats att inte ta med presenter är vuxna nog att respektera en sådan önskan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min man var på en kräftskiva i lördags, vädret var fint och jag hade en kort sommarklänning på mig. De andra gästerna som kom var nästan vinterklädda och när de hälsade på mig sa två av dem: du kan få låna en tröja av oss…
Under kvällen var det flera av gästerna som erbjöd mig en tröja, kofta, jacka mm. Jag frös ingenting men blev på mycket dåligt humör och ville inte vara kvar. Jag sa mycket bestämt till dem som tjatade på mig att jag är inget barn, om jag fryser har jag själv kläder med mig. Min man tror att de andra kvinnorna kände sig fel klädda och var avundsjuka.

Deras män tyckte jag var så snygg och påpekade inget om att det skulle vara kallt. Detta tjat är väl ingen omtanke?

Vi har i vårt umgänge en man som är s k expert på vett & etikett samt stil & hyfs, han sa att jag skulle fråga Magdalena Ribbing som är ett fullblodsproffs om sådana frågor. ”Hon kommer att svara”, sa han, ”att man skall inte ställa sådana frågor till någon, vuxna människor tar ansvar över sitt eget liv.” Man skall heller aldrig fråga någon om de glömt något, såsom nycklar eller plånbok sa han, ”det är att idiotförklara folk.”

Svar: Varför så sur över andras omtänksamhet? Dåligt humör! Gå hem! Nej, nej, nej! Det var ju  vänlighet som de visade, de som erbjöd dig tröjor osv. Du behövde bara säga ”tack, snällt men jag fryser inte ett dugg” och även om det var tjatigt att behöva upprepa detta tio gånger så var det ju vänlighet de visade, och vänlighet besvaras med vänlighet.

Att dessa kvinnors män tyckte att du var snygg i din korta sommarklänning har inte med saken att göra. Eller, om det möjligtvis var en orsak, skulle du ändå inte självupptaget förmoda svartsjuka från de andra kvinnorna, de behöver inte ha uppfattat din koftlöshet som ett hot. Andras vänlighet måste inte tolkas som motsatsen.

Oavsett om dessa personer hade frågat dig om du frös och ville låna en tröja, eller om de direkt hade erbjudit dig en tröja så var det en vänlighet. De sade väl inte ”är du spritt galen/inte riktigt klok som har gått ut i urringad klänning när det är så kallt?”

Visst kan man erbjuda någon en tröja. Eller bara milt fråga om personen fryser och vill ha en tröja. Att ta ansvar för sig själv är givetvis rätt, men vad det har med andras omtänksamhet till en lättklädd medgäst en sval kväll att göra förstår jag inte. Och jag håller inte på något sätt med din umgängesvän som var så säker på att jag skulle göra det.

Magdalena Ribbing

Med anledning av begravningskramandet som spalten tog upp den 9 september kom ett mejl  med så kloka och goda synpunkter att det får ersätta fråga-svar i dag.

Magdalena Ribbing

En kommentar angående frågan om Begravningsbruk. Närmare bestämt den där frågeställaren tog upp frågan om (o)skicket att krama om anhöriga efter defileringen förbi kistan.
Låt mig få ge några perspektiv efter dryga 18 år som präst.

Vid känslosamma begravningar vill många, helt naturligt, vissa sin medkänsla och omsorg till de anhöriga genom att ge dem en kram.
Vill här inte spekulera i vem som egentligen tröstar vem. Det vill säga om det är den som kramar om som egentligen gör det för sin egen skull och för att känna att man ”gjort något” eller om det är av äkta omsorg om den anhörige.
Oavsett vilket blir resultatet detsamma. Den anhörige, som oftast sitter ner och därmed, bortsett från den känslomässigt jobbiga situationen, redan är i fysiskt underläge, måste finna sig i att bli omkramad. För i den situationen är det ytterligt svårt, för att inte säga omöjligt, att värja sig mot en kram, hur ovälkommen den än må vara.
En annan effekt är också att då en börjar med att krama om, övriga känner sig mer eller mindre tvingade att följa efter.
Otaliga är de gånger jag upplevt att begravningsgäster radat upp sig på led och väntat på att få krama om den anhörige, trots att det kanske egentligen inte vill.
Har i samtal efteråt med begravningsgäster fått höra repliker som ”Jag ville ju inte krama om NN, men det skulle se så konstigt ut om jag inte gjorde när alla andra gjorde det”
Otaliga är också de anhöriga som upplevt detta påtvingade kramande som det absolut mest jobbiga under hela begravningsakten och något som istället för att trösta, lagt mer tyngd på bördan.

Kort sagt. Denna ”sed” som börjat uppstå är ibland ett problem. Hur god tanken bakom än är.

Numera brukar jag samtala med anhöriga om detta före begravningen för att efterhöra om de vill bli omkramade. För en del upplevs det som det är avsett, dvs som tröstande, men det stora flertalet uttrycker att det just då och där vill få sitta ”ifred”.
Lösningen brukar bli att jag som officierande präst står ganska nära de anhöriga och helt enkelt går in och stoppar när andelen ”kramare” blir för många och för påträngande. Visserligen har det föranlett ett antal arga blickar och en eller två utskällningar efter akten där jag fått berättat för mig att jag är kallhjärtad som inte låter anhöriga krama om begravningsgästerna för att trösta dem (sic!) Men det är något som jag i omsorg om en sörjande änka/änkling/förälder/barn gärna tar.

Det vore bra om Hyfs & Stilspalten kunde hjälpa oss präster, för jag är absolut inte ensam om dessa upplevelser och tankar, att sprida den enkla uppmaningen att låta de sörjande få sörja ifred under själva begravningsakten.
Låt eventuella kramar komma efteråt. Och framförallt; låt de anhöriga initiera dessa. Överfall dem inte!

Maria Scharffenberg
kyrkoherde, Svenska kyrkan i Wien

Fråga: Det gäller min vuxna dotter. Hon har fött två barn.
I hennes fall har kroppen inte återtagit den form den hade innan havandeskapen. Hon har nu fått höra direkt och indirekt att hon återigen skulle befinna sig i ett ”välsignat tillstånd”. Dessa kommentarer sårar henne djupt.
Hon är så arg att hon är beredd att avbryta bekantskaper, långvariga sådana. Jag kan förstå hennes reaktion, men undrar om det kan finnas andra sätt att tackla problematiken.

Om man är gravid eller inte är väl ens egen och ens partners angelägenhet. Det kan väl inte vara en rättighet för människor att kommentera andra människors kroppar, och sen uttrycka det direkt till den som det berör eller genom ”skvaller” som förr eller senare når den som blir kommenterad?

Svar: Det är upprörande, det du berättar! Jag vet inte hur många gånger jag i min spalt har tagit upp ämnet kommentarer om andras utseende, och varje gång svarat att det är otillständigt, ouppfostrat, helt fel och ytterligt ohövligt att kommentera andras utseende annat än i positiva ordalag, eller fråga andra om de är gravida.

Det din dotter kan göra är att motfråga när någon påstår eller frågar henne om hon är gravid igen. Hon kan svara ”hur så?” och då måste den som kommenterat eller frågat säga något som ”ja, det ser så ut” eller ”jag tycker att du har en sådan mage” varvid din dotter iskallt bara säger ”jaså.” Hon ska inte redogöra för hur det är, inte förklara att hon kämpar med sin kropp, inte ursäkta sig – hon har ingenting att be om ursäkt för – utan bara låta dem förstå sin otroliga drullighet genom att inte svara eller kommentera det de säger. Ett kallt ”jaså” eller ”det var så du menade, jaha” ska räcka.

Men att säga upp en långvarig bekantskap verkar väl drastiskt. Människor är dumma men inte alltid elaka. Din dotter skulle kunna säga till åtminstone dem hon tycker om ungefär ”det är sårande att du kommenterar min kropp, låt bli det tack”.

Ack, om människor kunde hålla sig från att prata om det som inte angår dem! Men då får de väl alltför trist i sina liv som tydligen är så tråkiga att de inte har annat att tala om, förmodar jag. Att ägna sig åt att skvallra om andra eventuella graviditet är så löjligt och torftigt att man egentligen bara skulle skratta åt det.

Frågan eller antagandet att någon är gravid hör till det som varje någorlunda normalt tänkande person måste förstå är förbjudet område. Är någon gravid uppenbaras detta med tiden. Är någon inte gravid har andra inte ett enda dugg med detta att göra.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har fått en ny kvinnlig chef som både saknar kompetens och vett. En månad efter anställningen har hon fött barn som hon matar på precis varje möte, med båda spenarna om vartannat, ofta väl synliga. Hon kan vid ett möte högt konstatera att lillen har varit duktig och bajsat på sig och så kan hon byta blöjor och visa de närvarande innehållet.

Detta är ju helt oerhört och frågan är hur man förmedlar till en så grov person att hennes agerande är äckligt. Eller är det så det skall vara? Vad gör man, utom att själv byta jobb? Hennes chef i sin tur är knappast något att tala med heller. Här talar vi alltså inte om något finlir och vinkar, utan det behövs ett tydligt budskap, men som personal är det ju svårt, det kan lätt kallas för ”samarbetsproblem” då.

Svar: Intressant att denna nyblivna mor inte är mammaledig utan har med sig sitt spädbarn på jobbet. Varför det? Är hon kanske oumbärlig?

Det du beskriver kan möjligen vara en del i det nya öppna samhället där allt ska kunna ses av alla och ingenting ska döljas. Amning var förr i princip en relativt privat verksamhet; både mor och barn har ansetts behöva lugn och ro under matningen. Numera är det helt accepterat att barn ammas i ovidkommande personers närvaro, och sker det rofyllt och diskret är det sällan så besvärande att andra kan protestera mot det. Men på din beskrivning – med uppenbar ovilja mot denna person – verkar det som om diskretionen saknas totalt.

Det är olämpligt att byta blöjor på ett spädbarn i ett arbetssammanhang, som här på ett kontor. Babybajs kan sprida lukt och annat oönskat. Är det ett möte med exempelvis kaffe och bullar blir det förmodligen hälsovådligt.

Var lägger personen den använda blöjan med mera i detta gemensamma arbetsrum? Kan hon gå ut med den bör hon också kunna byta på barnet utanför ert gemensamma mötesrum. En papperskorg som förvaring för en använd babyblöja är förstås förskräckande fel i en möteslokal.

Den person som du berättar om har uppenbarligen uppfattningen att alla i omgivningen är lika engagerade som hon i hennes barn. Det verkar som om hon inte alls inser att ammandet och babyns exkrementer är en angelägenhet framförallt för hennes närmaste.

Ni kan försöka med att samla ihop er till en liten grupp, två-tre kolleger, be om ett samtal med denna kvinna och då vänligt utan anklagelser eller aggressivitet framföra att ni berörs illa av att hon ser er gemensamma arbetsplats som sitt privata rum för blöjbytande och frekvent ammande. Föreslå henne att hon tillfälligt lämnar det rum där ni andra är när hon ska byta på sitt barn och även när hon ska amma. Det måste finnas något både trevligt ostört utrymme på denna arbetsplats där hon kan ägna sig åt spädbarnsvården osedd av övriga.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga om barnkalas som uppstått sedan min dotter började i förskoleklass förra året. Nu går hon i första klass och eftersom det går 27 barn i klassen är det svårt att bjuda alla på kalas. Många bjuder in enligt en könsuppdelande princip, bara flickorna respektive pojkarna.
Problemet för mig är att min dotter inte blir inbjuden till kalas hos de flickor som hon själv tidigare bjudit och har för avsikt att bjuda fortsättningsvis också. Kanske bjuder dessa föräldrar in dem som deras dotter önskar och uppger att hon leker med. Min dotter är ganska blyg och umgås egentligen mest med en flicka och en pojke i klassen, men hon skulle finna det mycket konstigt om bara de två blev bjudna till hennes kalas.

Jag kan tycka att samma etikett borde gälla för barn som för vuxna, d.v.s. att man bjuder den som har bjudit en själv, möjligen inom ramen för könsuppdelningsprincipen. Det känns ju väldigt sorgligt att inte bli bjuden. Men vad anses vara rätt?

Svar: Detta rent ut sagt helvete med urval och bortval av andra redan i förskole- och skolåldern! Angående kalasen i din dotters klass vet jag inte mer än du skriver, förstås, men om hon utesluts ensam eller med bara någon mer är det förskräckligt, alltså om alla flickorna utom hon är bjudna. Hur resonerar föräldrar till barn som har varit på kalas hos någon men inte bjuder tillbaka?

Och hur tänker föräldrar som låter sina barn välja bort en-två-tre klasskamrater när majoriteten bjuds? Tänker de inte alls? Hur mycket ska barn få lov att bestämma själva? Vilket ansvar ska de få, eller tvingas ta, redan i sjuårsåldern?

Att utesluta en eller två i en skolklass är mobbning. Bjuds halva gruppen är hälften objudna och därmed behöver ingen av dem känna sig utpekad som oönskad.

Bjuds hon inte till de klasskamrater som har varit med på hennes kalas, kan en utomstående tycka att hon ska avstå från att bjuda dessa på nästa kalas. Men det blir också en trist rundgång av ovilja och uteslutning.

Bäst är att klassläraren vid något allmänt föräldramöte tar upp detta och diskuterar fram en lösning som gäller alla – och som man måste utgå från att alla föräldrar rättar sig efter. Exempelvis att bjuda könsuppdelat, det är ju enkelt. Eller halva gruppen ett år och andra halvan nästa år. Det måste gå att finna en metod som fungerar.

Föräldrar som tillåter sina barn välja bort en eller två i en större grupp är medskyldiga till mobbning och måste inse detta. Nästa gång kan det vara deras barn som utsätts för detta hemska, ofta livslånga trauma med innebörden ”jag duger inte.”

Magdalena Ribbing

Fråga: Min närmaste chef har en tendens att fastna med blicken i min urringning eller på brösten, om det inte finns en urringning att titta ner i. Det här gjorde mig inget i början då han är en väldigt bra chef i övrigt. Men nu tycker jag att det har gått lite för långt. Det är stundtals svårt att få ögonkontakt med karln och jag känner mig mer och mer obekväm med hans stirrande. Det har gått så långt att jag numera väljer större tröjor och vida sjalar för att kunna dölja brösten. Väljer även att klä mig mer ”säckigt och osexigt” än vanligt när det t ex är dags för lönesamtal o dyl, just för att minimera risken att hans blick glider neråt och jag själv tappar fokus p.g.a. att jag känner mig obekväm.

Men det är inte så lätt, har stor byst, så den finns liksom där till allmän beskådan oavsett klädval. Jag brukar inte klä mig i tajta/snäva fodral och ha höga klackar (stereotypiskt ”sexiga” kläder) utan jobbar i byggbranschen och går klädd i varselkläder, hjälm och smuts hela dagarna.

Har Magdalena något tips på hur man kan uppmärksamma problemet på ett mer artigt sätt som inte utmålar honom som en tuttfixerad galning? När detta händer i övriga livet, t ex mataffären/krogen/gymmet så har jag inga problem att säga ifrån och be vederbörande att dra åt skogen om beteendet inte upphör. Men det här är en lite känsligare situation.

Svar: Ack, dessa omogna män som inte kan styra sina lustar! Eller är det behov av mammaminnen från spädbarnsåren?
Mitt förslag är att du fortsätter att dölja dina bröst så gott det går, en stor schal är ju praktisk när du ska möta denne chef. Samtidigt ska du säga tydligt men utan aggressivitet, ganska milt: ”X, jag uppskattar ögonkontakt när vi pratar.” Han kommer att förmodligen titta upp och säga ”hoppsan” eller något annat  och se skamsen ut.

Kanske han inte vet om vad han gör. Kanske han är blyg och inte vågar se dig i ögonen?

Min uppfattning är att lite diplomati är klokt att börja med. Stränga feminister skulle enligt min erfarenhet av liknande frågor råda dig att ryta ifrån och fräsa ”sluta glo, drummel”. Säger du det blir effekten just den du inte vill ha, att du markerar din uppfattning om honom som fixerad vid bröst. Kvinnors, nota bene.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har ett problem som jag delar med många: undervikt, väldigt smal. För smala t.ex modeller är ett elände men vi som lider av det får alltid höra – gärna med ett finger på magen: du skulle verkligen behöva gå upp i vikt! Tänk om jag gjorde detsamma, petade in ett finger på en ”tjock” person och sa: Du skulle VERKLIGEN behöva banta!?!

Det är faktiskt svårare att gå upp i vikt, man har sitt arv + snabb ämnesomsättning oavsett hur mycket/ofta/fett mm man äter + att det är dyrt samt inte bra för tänderna men man måste, annars blir man yr av lågt blodsocker. Givetvis har en del överviktiga problem med ämnesomsättningen men jag/vi säger inte åt dem att banta.
Snygg och smal, jovisst, men jag/vi önskar ha mer kvinnliga former, inte att alla ben sticker ut överallt. Att påpeka folks utseende är fruktansvärt! Man vet aldrig vad som ligger bakom, kan även vara sjukdom, anorexi etc. Vad svarar man?

Svar: Du har otur som möter människor utan takt, empati och uppfostran. Att vara smal är eftersträvansvärt, ett exempel som syns i medierna är den spanska drottningen Letizia som lär ha en storlek mindre än 32 i kläder vilket man måste säga är lika med mager, men som anses så vacker. Hon klär sig alltid i åtsittande plagg som verkligen visar hennes totala brist på kroppsfett.

Givetvis säger du inte till andra att de borde banta, och lika självklart ska du inte behöva lyssna på andras ohövligheter om din kropp. Om någon petar på dig, dra dig ilsnabbt bakåt, och går inte det, fös undan pekarens finger och säg ”du, det är min kropp.”

Om någon säger att du borde gå upp i vikt kan du stirra på personen och med häpen min säga ”jamen jag mår så bra, hur är det med dig?”

Det är otroligt klumpigt av andra att uppmana dig att öka i vikt – de har inte ingenting med detta att göra. Men kanske är de avundsjuka? Kanske måste du vara snäll och förstå deras känslor? Fast även om du gör det kan du huta åt dem litegrann, tycker jag.

Nu väntar jag på kommentatorerna som brukar skriva ”fy Magdalena, det är verkligen inte god etikett att huta åt andra” osv, så er svarar jag i förväg: jo, i vissa lägen, som detta, är det helt rätt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Ska man fråga sina gäster om någon önskar något till kaffet efter en god middag? Eller ställer man fram en bricka med ett par alternativ och säger var så god om någon önskar?
Min man och jag är inte överens om detta.

Svar: Efter måltiden är det vanligt att värdpersonen frågar sina gäster om de vill ha kaffe. Detta därför att så många i dag inte vill dricka kaffe på kvällen och det kan vara onödigt att göra kaffe till tio personer om bara två vill ha.

Men värdpersonen frågar inte så här: ”vill någon ha konjak eller calvados eller whisky” till kaffet. Det riskerar att låta lite snålt, som om i frågan funnes ett underförstått ”är det verkligen någon som vill ha…”

Därför ställer värdpersonen (om vederbörande vill) fram avecen och säger varsågoda. Eftersom det är vedertaget att vara anspråkslös och anses trevligt att vara lite småblyg så kommer förmodligen ingen att vilja ta för sig själv, utan man får ändå som värdperson säga ”Kajsa, får jag hälla upp en konjak till dig, eller vill du ha calvados?” och så vidare. Den framfusige som springer fram till spritflaskorna direkt kommer eventuellt att anses lite begiven, som det hette förr i tiden när någon var alltför intresserad av alkohol. Alla vet att många vill ha en liten matsmältare efter middagen men ingen vill  få rykte om sig att vara het på flaskan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga angående inbjudningarna till ett bröllop. Jag och fästmannen ska gifta oss och bjuda in lite släkt och vänner, och min fråga är helt enkelt hur man ska adressera inbjudningarna?
Givetvis bjuds alla in med sina respektive, men ska man adressera inbjudan till båda eller bara till sin släkting/vän och sedan skriva på inbjudningskortet att den gäller personen i fråga + respektive?
Om inbjudan ska adresseras till båda, hur gör man i så fall om de bor på olika adress? Ska de få varsin inbjudan då?

Tacksam för svar, vi vill ju att alla inbjudna ska känna sig lika välkomna.

Svar: Trevligt att du tänker på detta och inte bara skickar iväg inbjudningar som kan missförstås! Jag får ofta frågor från personer som inbjudits till en tillställning utan att deras partners namn har stått på inbjudan och de har då inte vetat om partnern var utesluten eller medbjuden. Självklarheten att båda i ett etablerat par ska bjudas finns inte som vetskap hos alla, faktiskt hos allt färre.

På kuvertet ska namnen stå på de som inbjuds, alltså både ”huvudgästen” och dess partner. Själva inbjudningskortet till de som bor tillsammans ska likaså ha namnen på båda personerna.

Bor de på skilda adresser ska de få varsin inbjudan men på kuvertet och kortet skrivs då bara den som bor på adressen. Den personen har ju kontakt med sin partner och får därför veta att båda har fått sin inbjudan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fundering i ämnet hyfs och stil. Jag tycker att det är viktigt att kunna uppföra sig i det offentliga rummet och att vissa saker tillhör god ton, t.ex. att inte ha keps på sig vid middagsbordet. Kan bli väldigt irriterad på människor som har keps i lunchrummet eller som kommer till hotellfrukosten i träningskläder. Har därför börjat fundera varför jag blir irriterad på dessa individer och sådana vanor.

Att dessa individer har keps på sig inomhus stör ju egentligen inte mig fysiskt. Det är ju inte så att jag inte kan äta min mat på grund av deras huvudbonad, inte heller luktar de svett i sina träningskläder och därmed skulle fördärva min måltid. Dock tycker jag att det är ofint och respektlöst.

Så min fråga är väl helt enkelt att vad, i det offentliga rummet, förväntas jag ”stå ut med” och vad är faktiskt ovett?

Svar: En svårbesvarad filosofisk fråga! Det kan vara så att du liksom många, många andra, uppfattar det som nonchalant mot övriga att några inte beter sig som förväntat i en gemenskap, som det ju är när man delar lokal med andra. Det spelar ingen roll om dessa andra är obekanta, man befinner sig ändå i deras närhet och ingår därmed i ett sammanhang med dem.
Att så många män har mössa, keps, hatt inomhus kan också komma från de mängder av artister som alltid uppträder med mössa, hatt eller annat på huvudet, hur mycket inomhus de än är. Det bör räknas till artistklädsel och ska bortses från. Men tänk artister som exempelvis Sven-Bertil Taube, Esa-Pekka Salonen, Loa Falkman privat med keps inomhus, på krog eller åhörare av konsert eller på bjudning – nej, just det, det går inte.

Kanhända har det yngre gardet inte fått lära sig huvudbonadshyfs, utan tänker sig att det de har på huvudet, oavsett var de befinner sig, är en förstärkning av deras personlighet som inte har med hygglig uppfostran att göra (om sådan vore önskvärd för dem).

Tyvärr kan du inte säga något till de som uppför sig så som allmänt ses som ouppfostrat och ohövligt. Kepsbärarna vet förmodligen inte att män normalt inte bär huvudbonad inomhus annat än av religiösa, kulturella eller hälsoskäl. De träningsklädda inser inte att de tar med sig utpräglad motion in i en lokal icke avsedd för sådant.

Men lika lite som du kan säga till någon vid bordet bredvid att sluta smacka, eller att sluta stoppa kniven i munnen, kan du göra något åt dessa kepsbärares oartighet. Du kan träna på att strunta i det och fokusera på intressantare företeelser.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar hur man som singel ska tackla nyfikna frågor på jobbet? Jag känner att jag vill ha mitt privatliv för mig själv, men balansgången mellan att berätta något om sig själv till att folk klampar in är svår. Jag köpte båt i somras och när jag ska berätta om min semester kommer frågorna istället som: Har du köpt båten själv? Fick du med dig någon? Åker du själv på din båt?

Jag är så hjärtligt trött på den typen av kommentarer. Bara för att man inte är gift och har tre barn betyder väl inte det att man alltid är ensam, eller?
Hur tacklar man detta?

Svar: Ack, denna bedrövliga nyfikenhet! Du ska inte svara alls på de frågor som du inte vill svara på – förklara ingenting, ursäkta dig aldrig, säg bara vänligt ”ja du, det är säkert intressanta spörsmål som jag inte tänker svara på.” Varför inte det, kommer då de nyfikna att häpet säga, och då säger du lugnt ”för att jag inte vill svara.”

En del blir sura av sådana svar, men det är ditt privatliv och din sak vad du vill redogöra för angående det som är ditt.

Dina vänner eller arbetskamrater eller studiekamrater eller vilka de nu är, vill rota i ditt privatliv och försöka ta reda på din ekonomi, ditt kärleksliv, dina kompisar. Bjud inte på något som du inte vill ge bort av din integritet.

Men ha ett vänligt tonfall, låt hellre hemlighetsfull än sur! Får de nyfikna inte något svar kommer de att sluta fråga – någon gång. Håll ut, var mer envis än de!

Magdalena Ribbing

Fråga: Det är just nu populärt att hantverka på olika sätt; sticka, virka, safta bär och stoppa korv till exempel. Jag har en vän som virkar och stickar mycket och gärna. Vackra hantverk som hen visar upp och ger bort (om hen inte använder dem själv).
Mitt problem är att jag är en av de som får flest saker av min vän; dukar, halsdukar och ponchos. Till en början var det roligt och jag tackade. Men det slutar inte att komma gåvor.
Jag vet hur mycket tid och pengar hen lägger ned på sitt hantverk – men jag använder inte dessa saker. Det är färger jag inte bär, det är felaktiga storlekar. Hen delar oftast ut sina presenter när det är andra personer närvarande. Senast fick jag en halsduk och hen sa som alltid ”jag tänkte på dig när jag satt med denna, det är ju så du! Men vill du inte ha den får du väl säga till”.

Där och då, som alla andra tillfällen, packade jag ned presenten i väskan.

Svar: Det är svårt att tacka nej till andras hem- och handgjorda alster – men det händer att man måste kunna göra det för att inte översvämmas av sådant man aldrig tänker använda. Sådant som en vän har tillverkat kan man inte heller vidarebefordra som gåva till någon annan.

Du inser förstås att du med stor sannolikhet får dessa hantverksprodukter både därför att din vän tycker om dig och tycker att det är kul att hålla på med tillverkningen. Materialet kostar givetvis en hel del och även därför är det viktigt att sakerna kommer till nytta, eller glädje. För din del är det ju motsatsen.

Så jag föreslår att du säger som det är till din vän, särskilt som vederbörande har uppmanat dig att säga till om du inte vill ha presenten. Du skulle kunna säga ungefär ”du är så fantastiskt skicklig med dina handarbeten, och jag har verkligen fått så mycket av dig – men nu måste jag säga som det är, att det är fullt i skåp och lådor hos mig, jag kan helt enkelt inte ta emot mer.” Men förklara detta när ni är ensamma, så att du inte gör din vän generad inför andra.

Kanske kan du också föreslå din vän att sälja sina produkter på någon marknad, det finns gott om sådana av skilda slag. Säg något om att dessa hantverksföremål ju är så fina att de borde kunna säljas,  för egen vinst eller till välgörande ändamål.

Du måste förstås ha en väldigt glad och uppmuntrande attityd. Generositeten och vänligheten går inte att ta miste på, och sådana förträffliga yttringar ska man tacka för och glädjas åt, om än de påtagliga resultaten av dem inte faller mottagaren i smaken.

Magdalena Ribbing