Fråga: En av mina släktingar har för vana att sätta de som finns runt omkring honom i pinsamma situationer. Ett exempel: för ett tag sedan var jag på en sammankomst där jag som gåva till värden hade med mig ett fint och exklusivt stycke kött som kom från ett djur jag tillsammans med mitt jaktlag hade skjutit. Värden, som är intresserad av god mat och fina ingredienser var mycket tacksam, men från släktingen fick jag skämtsamt och lite ifrågasättande kommentaren ”jaså, du har med dig en gratispresent?” när många gäster hörde på. Jag visste inte vad jag skulle svara och en pinsam tystnad uppstod.

Han fäller alltså kommentarer om människor och saker de har gjort eller sagt som kan upplevas som jobbiga för den som det berör. Jag tror inte att han tänker på att det kan upplevas som negativt för personen som utsätts för det utan att det enbart är ett försök att vara rolig. Utifrån mina upplevelser med honom har jag lärt mig att något av det värsta man kan göra är att försätta andra i situationer som de är obekväma i. Hur ska jag hantera detta utan att förstöra relationen till min släkting, hans familj och våra övriga gemensamma släktingar vilka jag alla står mycket nära?

Svar: Trist och inte helt ovanligt – ganska många inbillar sig att de är så fantastiskt roliga att de kan tillåta sig att göra bort andra. De har alltid fel.

Grundregeln är att det alltid, alltid är fel, dumt och gravt ouppfostrat att skaffa sig ett skratt på någon annans bekostnad. Gärna skämta om egna tillkortakommanden men aldrig om andras! I det fall du beskriver hade du ju turen att åhörarna inte blev roade. Men ofta nog kan en ”lustighet” som drabbar någon annan än skämtaren själv ge anledning till sällskapsflabbande och det är alltså fel.

Den här mannen som gillar att genera andra är nog svår att lära om, han har skapat sitt beteende och tycker sig vara rolig. Det är han givetvis inte, snarare lite dum. Kanske bästa metoden är att ignorera hans synpunkter, inte svara, inte försvara, inte kommentera, inte heller se sur eller ledsen ut utan verkligen bara kallt visa att du ger sjutton i det han säger. Då har du inte förstört stämningen vilket lätt skulle bli effekten om du gav svar på hans tal med någon syrlig replik, och du vill ju inte skapa någon dålig relation till släkten, högst hedervärt av dig.

En liten tröst kan jag ge dig, och det är att de som beter sig som den här mannen som kommenterade din present, ofta uppfattas som just så drulliga som de är. Åhörarna tycker sällan att det är kul att andra görs bort, även om de av pur förvåning kanske flinar först – men när de tänker efter inser de nästan alltid hur onödigt och dumt det var.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har två fina vänner som sedan något år tillbaka är ett par. Ofta umgås vi tre i ett större gäng på fem, sex personer då vi äter middag och spelar något spel. Det är inte särskilt ovanligt att dessa två då börjar ha små interna konversationer, pussas, kramas, sitta i varandras knä etc. Jag själv tycker att man då sänder ut signaler att ”vi bryr oss inte om er andra i sällskapet, vi vill bara vara med varandra”. Jag har själv en partner men är noga med att inte ge honom särskilt mycket mer uppmärksamhet än andra i sällskapet när vi umgås i grupp.

Ibland när de pratar i telefon – när de är i sällskap med andra – kan de säga saker i stil med ”Puss och kram, älskar dig, du lägger på först, nej du lägger på först älskling!” och hålla på på detta sätt i flera minuter. Ibland umgås vi bara vi tre – jag och paret – och även då kan de börja kramas och pussas.

Jag och paret ifråga är bra vänner alla tre och spenderar mycket tid i vardagen ihop, så jag förstår att de inte vill/kan hålla sig ifrån varandra hela tiden då jag är närvarande, men detta gosande och pussande går mig på nerverna. Jag tycker att sådana kärleksbetygelser hör hemma bakom stängda dörrar, man måste inte visa upp sin kärlek hela tiden. Vi är alla 17-18 år gamla och jag har diskuterat saken med den ena av dem, som jag står väldigt nära. Hon svarade att hon inte skulle störas det minsta om jag satt och pussades med min pojkvän framför henne, att ett sånt beteende är helt okej för henne.

Saknar min irritation grund? Ska jag bara acceptera situationen eller finns det något jag kan göra för att få dem att sluta med sitt eviga gosande?

Svar: Det är numera vanligt att personer visar sina ömma känslor för varandra helt öppet, till skillnad från hur det har varit. Man kunde ge någon närstående en lätt kram, en snabb kindkyss, en diskret smekning – men ihärdigt storkramande och kärlekskyssande var direkt olämpligt när andra såg det. Det kallades nedsättande för ”sängkammarfasoner”, man skulle klara av att hålla sin passion privat, den ansågs inte angå andra människor än föremålet för den. Fortfarande är det otänkbart för exempelvis äldre generationer att krama och pussa sin partner i andras åsyn. Och åhöro för den delen. Men för medelålders och yngre verkar det accepterat, kanske efter mönster från alla kända personer som kramas och pussas i offentligheten. Sociala medier där allting kan visas för alla, har nog också bidragit till denna ”öppenhet” som av många ses som härlig och fin, men av andra uppfattas som intim och privat.

God stil är förstås att inte besvära andra med pussande och kärlekskramande annat än spontant och momentant. Även om man hyser heta känslor för sin käraste så måste gränsen gå vid allt som uppfattas som erotisk verksamhet, sådan bör än så länge förbehållas enrum.

Hur du ska få dina kramande vänner att avhålla sig från sitt för dig besvärande kramande vet jag däremot inte. Du har redan utan effekt försökt förklara. Men du kan kanske när de börjar bli jobbiga att åse, säga vänligt ”nej hörni, nu ser ni ut att behöva gå undan ett tag.” Och gör de inte det så säger du ”okej, då flyttar jag på mig en stund så får ni hångla i fred”.

Eller så står du ut med detta, tar upp en tidning och börjar läsa när de sätter igång, eller tittar åt ett annat håll och tänker på att all glöd falnar någon gång.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi har bott utomlands i många år och något jag slagits av när vi kommit tillbaks till Sverige är att det blivit kutym att när man bjuds in till fester förväntas man betala för nöjet att närvara. I alla andra länder i världen skulle detta ses som en stor skymf och om jag bjöd in folk på denna premiss skulle jag ses som mycket ohyfsad. Jag tycker detta är hemskt och när jag berättat om detta beteende för utländska besökare från olika kulturer har det blivit minst sagt förvånade. Vart har gästfriheten tagit vägen i Sverige och vad beror detta på?

Svar: Detta är mycket vanligt förekommande numera. Förr brukade särskilt ungdomar ha så kallad subskriberad fest, på den tid när umgängeslivet bestod av bli bjuden-bjuda tillbaka inom ett år, och de som stod i tur att ha en större fest saknade ekonomi för sådan. Men nu är dessa betalfester satta i system, kan man konstatera, och det handlar mindre om gästfrihet än om ekonomiska problem. I dag går det knappast att ha en stor fest med löksoppa, lådvin och hemgjord tårta utan anspråken har vuxit och ofta förväntas drink, trerättersmiddag, discjockey osv. Då stiger kuvertpriset lätt upp mot en tusenlapp. Ganska få har råd till sådant. Man kan också erinra sig forna tiders bondekalas där gästerna självklart medtog förning, mat av olika slag som bidrag till festen.

Alla kulturer har olika festseder. Den här svenska är tråkig för många, men nödvändig för andra. Den som ”bjuder” tar ju sig besväret att samla sina vänner och arrangera festen, och kanske själv betalar exempelvis en drink före maten till alla. Jag kan inte se att det är en skymf mot gästerna att inbjudaren visar sin svaga eller dåliga ekonomi, och den gäst som ser det så har ju sin rätt att tacka nej.

Magdalena Ribbing

Frågeställarens kommentar till svaret: Frågan är bara hur kostnaden för fester och att bjuda på restaurang och kafé prioriteras i förhållande till andra kostnader – och nog har väl svenskar det bättre ekonomiskt ställt i allmänhet än säg till exempel armenier, georgier, ukrainare eller ryssar där jag aldrig märkt att någon skulle komma på tanken att bjuda in utan att värden betalar själv.

Om man ska ha fest och inte har råd kanske man inte ska ha fest och nog är väl en enklare fest – löksoppa, lådvin och hemgjord tårta tycker jag låter trevligt – där jag inte betalar trevligare än en ‘fin’ fest där jag som gäst måste betala för kalaset (och eventuellt ge presenter).

Fråga: Blir ibland oerhört frustrerad över hur jag ska bemöta barn som kommenterar min kortvuxenhet gentemot sina föräldrar som inte vet hur dom ska tackla situationen.
Har lust att berätta om barnens stora näsa, röda hår eller annat fånigt…
Barnsligt, visst men vi borde kanske ha upplevt så många olika kulturer, färger, frisyrer osv. att vi inte mera skulle reagera nämnvärt med stora bokstäver på en kortvuxen tant.
Magdalena, har jag fel, hur ska jag göra?

Svar: Det är alltid svårt att hantera barns nyfikenhet, eller om man vill uttrycka det så, barns sätt att upptäcka världen. Att ett barn under kanske sju år säger något om en persons utseende är sällan eller aldrig elakt menat utan just upptäckarvilja, tror jag. Kanske de håller på att förstå att alla inte liknar dem de råkar känna till.

Föräldrar gör ingen nytta genom att säga sådant som ”nej men Putte, det var inte snällt” eller ”nu blir tanten ledsen” eller liknande. Föräldrarna bör säga ”ja, vi ser alla olika ut, det gör du också, och vi också”.

Och du som råkar ut för dessa kommentarer kan säga något som ”ja, du är väldigt söt, men alla är inte lika söta, vi ser ut på skilda sätt” eller ”ja, förstår du, många människor är som jag, korta till växten, andra är långa, somliga är mitt emellan, det finns plats på jorden för alla längder”.

Men säg aldrig något ovänligt eller hämndlystet om barnens utseende eller deras föräldrars, då saboterar du den vänlighet som kan skapa förståelse.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi ska gifta oss snart jag och min sambo och jag vill gärna ha min syster som tärna. Min sambo har många manliga vänner men ingen som står honom så nära att han vill ha denne som best man. Han vill ha sin syster som han står oerhört nära. Jag tycker inte att detta är konstigt och har sagt att det inte är några problem, men jag är kanske mer frisinnad än gemene man. Vad tycker Magdalena, blir det konstigt? Ska vi kalla henne marsalk i programmet?

Svar: Utan att du skriver det utgår jag från att er vigsel är i en kyrka.

Best man har man endast om bruden förs till altaret av sin far eller bror exempelvis, och ”överlämnas” till brudgummen som väntar vid altaret med stöd eller sällskap av sin best man. (Best man är ursprungligen den man som bäst svingade sitt svärd för att bistå brudgummen när han enleverade bruden från hennes familj). Går brudparet in genom kyrkporten tillsammans, enligt den månghundraåriga fina svenska sed som markerar att bruden frivilligt ingår äktenskapet, har man ingen best man. Däremot kan brudgummen ha som sin uppvaktning en marskalk (obs stavningen, din felstavning är mycket vanlig, därför låter jag den stå kvar i din fråga och ger rätt stavning här) eller flera marskalkar, som går in efter brudparet. Men det är inte nödvändigt. Min personliga uppfattning är att det ser fel ut om brudgummen har en kvinna som best man. Det skulle se märkligt ut om brudgummen stod vid altaret med bruden på sin ena sida och en annan kvinna på andra sidan, syster eller inte. Gifter man sig traditionellt i kyrkan är det vettigt att följa de traditionella bruken.
Det logiska är att du och din blivande äkta man går in i kyrkan tillsammans, och din syster går bakom dig, bredvid henne  bakom brudgummen går hans syster. Det blir samma status för dem, och ser rätt ut.

Vill din blivande make ändå absolut ha sin ”best man” så kan hans syster stå vid altaret bredvid honom medan du förs dit av någon manlig släkting, din far/bror/farbror/gudfar. Men som sagt, det ser märkligt ut och kommer att bli det som gästerna talar om, istället för hur vacker vigseln är. Skulle din sambo trots allt ha sin syster vid sin sida som ”best man” ska hon inte kallas marskalk i programmet, utan möjligen best woman.
Tänk dig motsvarande situation för din del, att det var en bror till dig som skulle stå vid altaret på din sida, och kallas tärna.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min man och jag är bjudna på kräftfest i helgen och vi har tackat ja och det ska ju bli jättetrevligt – men vi avskyr båda kräftor… Smakar gyttja tycker vi… Vad gör man? Det kan man väl inte säga till värdinnan (alltså att man inte gillar). Å man kan väl inte bara ta med sig en påse räkor att knapra på?

Min nuvarande plan är att äta rejält innan kalaset och att sedan äta allt annat än kräftor på själva kalaset. Brukar ju finnas knäckebröd och västerbottenpaj. Kan man göra så eller är man ohyfsad då?

Svar: Varför i allsindar tackade ni ja till en kräftfest när ni avskyr kräftor? När man bjuds till något som verkar kul men där man redan i inbjudan meddelas att det mat som man ogillar kan man mycket väl säga ”tack, jättetrevligt, är det okej att vi tar med oss lite räkor eftersom vi inte äter kräftor?” varvid värdpersonen förstås säger ja.

Nu är det bara en sak att göra, och det är att genast ringa inbjudaren och säga ”ursäkta, men jag glömde att säga att vi inte äter kräftor, så räkna bort våra kräftportioner, vi tar med oss egna räkor och skalar vid bordet!”

Att bara äta tillbehören men hoppa över kräftorna verkar fasligt dumt när man har tackat ja till en kräftfest.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vad gör jag? Känns konstigt att be om ursäkt. Vi brukar skicka blommor eller skriva kort. Min vän skulle aldrig glömma min födelsedag.
Då det gått fjorton dagar upptäckte jag att födelsedagen glömts bort.

Svar: Köp ett extra fint födelsedagskort, finns handgjorda sådana exempelvis, och skriv ungefär ”nu när födelsedagsfirandet har lagrats i ditt minne tänker jag att det är dags att friska upp glädjen med detta kort och mina allra varmaste försenade lyckönskningar.”

Det blir ingen vanlig ursäkt men en bra gest. Din födelsedagsvän förstår säkert!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en vän, som vi kan kalla J, som tycker att det är väldigt obehagligt att bli rörd vid av kollegor på kontoret. Det handlar om ”oskyldig” beröring såsom en hand på axeln om J visar något på datorn osv.

J tycker det är pinsamt och besvärligt men vet inte hur man ska ta upp problemet. Enskilda samtal med kollegorna eller kanske ett stort möte för hela kontoret där man går igenom vad alla har för personlig komfortsfär?

Mitt förslag var att J skulle lägga sig till med vanan att prutta okontrollerat varje gång en kollega blir för närgången. På det sättet tror jag att problemet kommer lösa sig själv efter lite tid, utan att någon behöver ha ett pinsamt samtal.

Vad tror Magdalena? Något annat förslag?

Svar: En gång hade jag en värderad kollega som starkt ogillade klappande och kramande enligt nutida mönster. Varje gång någon närmade sig kollegan med en attackkram i sinnet – det syns oftast på kroppsspråket – värjde sig vederbörande genom att ta ett steg bakåt och säga ”nej nej, jag är lite förkyld” vilket förstås fick kramaren att stanna på behörigt avstånd. Så småningom hade alla insett vad som gällde, även om det kunde synas besvärligt att vara ”förkyld” år ut och år in.

Kanske din vän kan använda sig av samma slags metod? När en klappare gör en gest av närmande eller i värsta fall redan har hunnit med en handpåläggning, kan vederbörande säga ungefär ”åh, inte så, jag är superkänslig för beröring.” Det kan tolkas precis som klapparen vill, att din vän har extra ömtålig hud, eller har hudskador som inte syns, kanske är lite allmänt svag eller vad som helst. Alla har rätt till osynliga som synliga problem utan att behöva redogöra för dem. Man har också rätt till en fysisk integritet utan att förklara det.

Däremot avråder jag bestämt från avvärjande enligt ditt förslag. Dels kräver det en viss talang att åstadkomma dylika ljud på personligt kommando, dels är det dystert för alla inklusive utföraren.

Magdalena Ribbing

Fråga: I butiker nuförtiden så hälsar personalen ofta på kunden.
I en butik som jag ofta besöker har dom en informationsdisk bredvid entren. Man går inte så där jättenära förbi disken men ändå så ropar personalen ”hej hej”. Dom har förklarat det med allt från att dom måste säga det, det skapar en relation mellan dem och kund som gör att det bli färre snatterier och att kunderna handlar mera på grund av av denna relation. Själv kom jag av mig sist så jag glömde flera inköp.

Jag tycker att detta hälsande är en sorts ohyfs. Jag går till butiken för att handla, min relation består av mina pengar och deras varor. Vill jag prata med folk kan jag gå hem till vänner. Butikschef som jag talade med frågade hur dom skulle göra och jag sade att det måste man känna efter men att att hälsa på varje kund utan syfte eller utan kunden söker kontakt blir fel.

Lika så ska man inte säga avslutningsfrasen ”ha en bra dag”. Det är grammatiskt fel och det kan bli rasande fel, som i mitt fall när jag hämtar ut min medicin som jag är tvungen att äta sedan flera år.

Svar: I dag går butikspersonal ofta på kurser i kundbemötande – om du anade så mycket man kan lära sig på kurs! Att hälsa på den som går in i en butik är gammal god sed, från den tid då kund och anställd möttes personligt. Att då inte hälsa på en kund, oavsett vem, hade varit ohövligt. I dag är den direkta kontakten en helt annan men att hälsa på den som går in i den butik där man är anställd – eller äger – kvarstår.

Du måste inte säga hej tillbaka till dessa personer som försöker vara artiga och uppföra sig enligt butikens norm, eller är spontant vänliga. Men du gör klokt i att leverera ett artigt leende i alla fall. Tänk på att de gör så gott de kan. Du behöver inte besvära dig mer än någon gång om dagen, förmodar jag.

Att få det muntra tillropet ”ha en bra dag” är jobbigt för den med sjukdom av något slag, men frasen handlar om att önska varje kund, inklusive de med svåra problem, att dagen fortsätter så bra som möjligt. Det är en fras utan privat innebörd och har ingenting med din medicinering att göra.

Skulle apotekspersonal säga artighetsfrasen ”god bättring” skulle de med kroniska sjukdomar kunna bli upprörda. Det tror jag inte att de blir. Flertalet kunder förstår avsikten med dessa fraser; en vänlig artighet som inte syftar direkt på individens person.

Det är inte helt lätt att vara artig utan att riskera att någonsin snudda vid andras problem.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en undran om hur, och om man kan, säga på en middagsbjudning att maten var äcklig eller mindre god?
För jag har alltid hållit god min, ätit halva portionen och sagt att det var gott för att göra den personen ledsen.
Jag vet ju själv hur mycket tid man kan lägga ner på att laga vissa måltider och att då få höra från gäster att maten var äcklig skulle inte vara roligt.
Å andra sidan så visar hur mycket en person har lämnat kvar på tallriken om den var god eller inte, vilket blir som ett betyg och som man då kan ta negativt ändå.
Så hur ska man göra, säga och förhålla sig till mindre god mat när man är gäst? Ska man ljuga och fortsätta hålla god ton – eller vara ärlig?

Svar: Man kan aldrig säga om bjuden mat att den är äcklig. Du kan ju som du skriver sätta dig in i situationen att du har lagat mat så bra du kan men den du bjuder på denna mat markerar tydlig ovilja. Så gör man inte! Däremot måste man inte berömma maten, man säger något allmänt positivt, som att den är vackert upplagd, att det ser gott ut, att man förstår att det är spännande ingredienser men att man bara önskar en liten portion. Vill man inte äta mer än minimalt av den så säger man något om att man tyvärr inte orkar mer.

Hyfsat sätt är att äta upp så mycket som möjligt av det man själv tar för sig från uppläggningsfat, medan den rätt som serveras färdigupplagd portionsvis inte måste ätas upp; man har ju då inte valt storleken på portionen.

Så försök att ta själv av maten så att du får en liten portion, och ta mer nästa varv om du tyckte om den.

Eller som sista utväg, säg när du ser att det är något som du inte gillar, exempelvis lever eller svamp eller xx, så här ”åh så fint – tyvärr måste jag säga som det är, att lever/svamp/xx och jag går inte alls ihop, men det räcker för mig med potatisen och salladen, inte något problem”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och mina vänner brukar fira varandras födelsedagar tillsammans på olika restauranger. Det är trevligt men jag tycker det är väldigt jobbigt när det kommer till betalningen. Vi bjuder alltid den personen som fyller år vilket är helt okej för mig inför de personer som dricker alkohol i måttliga mängder. Däremot finns det några i bekantskapskretsen som beställer in många och dyra drinkar. Notan brukar också delas lika mellan dom som betalar, så personerna som dricker väldigt mycket får alltid betala för lite oavsett födelsedag eller inte. Problemet för mig är att jag inte har så mycket pengar och dessutom vill jag inte betala för andras supande.

Jag tycker att det är svårt att säga till personerna som dricker mer än oss andra. Jag tror inte att dom gör så här medvetet, utan bara inte tänker efter. Vissa gånger har jag sagt att jag inte betalar för någon alkohol, och avstått från att dricka alkohol själv. Jag började också att ha fester istället för restaurangbesök när jag själv fyllde år för att själv slippa bli bjuden och bryta mönstret.

Nu fyller jag själv år och har ingen möjlighet att ha en fest, så jag planerar ett restaurangbesök. Jag vill helst inte bli bjuden på någonting, att alla betalar endast för sig själva och att inga vinflaskor beställs in utan alla beställer egna glas. Har frågat restaurangen om vi kan få separata notor vilket går bra.

Mina frågor som jag hoppas att få svar på är: hur meddelar jag mina ”gäster” att vi ska ha separata notor på bästa sätt utan att någon känner sig utpekad? Ska jag meddela detta innan vi är på eller när vi befinner oss på restaurangen? Hur förmedlar jag att jag önskar att vi inte beställer in vinflaskor som ska delas på utan att alla beställer in egna glas?

Svar: Du delar detta krognotsproblem med mängder av andra som i likhet med dig inte har skattkistor att ösa ur. Dags att sluta låtsas att pengar inte spelar någon roll, dags att sluta skämmas för att man inte har lika mycket pengar som andra.
Och därmed alltså dags nu att förklara för de i bekantskapskretsen som inte ägnar andras ekonomi en tanke att de får betala sin konsumtion själva och inte belasta andra med sitt överdåd. Jag föreslår att du skriver ett vänligt, milt mejl eller kanske rentav ett kort i förväg till dina vänner och säger som det är. Ungefär

”Nu fyller jag år igen! Och jag hoppas att vi ses som vanligt på X-krogen, men den här gången med en ny ordning: alla ber om separat nota och betalar individuellt sin mat och dryck, även födelsedagsfiraren – jag. Det blir mer rättvist för oss med lite svagare ekonomi. Hoppas alla förstår och är med på detta!”

Det kan ingen ta illa upp. I så fall är de inga riktiga vänner.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har nu varit på några middagar där vi har serverats oliver med tandpetare eller liknande.
Frågan är dock hur jag snyggt skall hantera kärnorna i oliverna?
Jag har testat med servett men efter några stycken blir det jobbigt att hantera detta och jag vill gärna inte spotta ut dem.

Svar: Denna återkommande fråga tar jag upp igen eftersom den så uppenbart är ett hårt litet bekymmer för många. Och det är högst förståeligt – egentligen borde alla värdpersoner, krogpersoner och andra som tillhandahåller sällskapsmat låta bli att servera oliver med kärnor, de små godingarna är faktiskt besvärliga att hantera snyggt. Nu anser de som vet att oliver med kärnor är godare än de urkärnade men i en hel del sammanhang får läckerheten underordnas det som är praktiskt.

Men så här gör man: fös med tungan ut kärnan ur gapet mot en gaffel, om sådan finns, och lämpa därifrån ner kärnan på en assiett för matskräp. Saknas gaffel knyter man vänster hand med tummen utanför pekfingret, varvid det bildas en liten grop; dit flyttar man diskret ut kärnan  genom att lyfta upp handen mot gapet, fösa ut kärnan och därpå välta ner den mot en assiett eller liknande.

Man spottar aldrig ut något, ej heller olivkärnor, direkt på duk, assiett, tallrik – och man spottar aldrig ut något i servetten!

Magdalena Ribbing

Fråga: Vid månadsskiftet augusti/september slutar jag på jobbet efter åtta år. Sedan jag sa upp mig har jag fått höra flera kommentarer från kollegerna. Mycket har varit positivt, men lite väl många har skojat om att ” då bjuder du väl på…” osv.

Jag har tagit det som skämt, men någon eller några kanske menar allvar. Visst är väl sed och skick det motsatta? Det borde vara arbetsgivaren och kollegerna som bjuder mig som tack och adjö efter så pass lång tid?

Möjligen vill jag ge en kollega en sak som hon kan minnas mig med. Om en får så måste väl inte nödvändigtvis alla få? Det är ju faktiskt frågan om vuxna människor.

Svar: Varje företag har sin kultur beträffande ceremonier vid välkomst, farväl, födelsedagar och annat uppmärksammande. Du bör efter så många år ha varit med om flera tack-och hej-då-tillfällen? Försök komma ihåg om det var den som lämnade företaget som bjöd på tårta eller företaget som tackade vederbörande för de gångna åren. Annars får du fråga någon mellanchef eller liknande vad som är skick och bruk just där. Du ska lämna ett gott intryck efter dig och det är bäst att göra som förväntat, du tjänar ingenting på att komma med en ny idé om hur man gör när man slutar, i alla fall inte om den idén innebär att du slipper en utgift. På det du har fått höra verkar det ju klart att den som lämnar arbetsplatsen för gott också förväntas bjuda på något och tacka för sig, som det heter.

Vill du ge en kollega en present, gör det men diskret vid något tillfälle sista dagen på jobbet, utan att övriga noterar det.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är på fest med många deltagare där även en bekant med pojkvän är inbjudna. Dagen efter festen ringer hennes pojkvän och vill bjuda ut mig. Jag tackar nej (förstås). Efter mycket funderande berättade jag för min bekant om hur hennes pojkvän uppfört sig. Hon blev oerhört sur – på mig. Det hela slutade med att de gjorde slut efter ett tag, säkert av fler anledningar än denna, men bekantskapen mellan mig och henne tog tyvärr också slut. Jag försökte förklara för henne flera gånger, men det funkade inte, hon kunde liksom aldrig förlåta mig. Hur skulle jag ha gjort? Jag tänker ju att hon förmodligen blivit ännu argare om det kommit fram att han ville bjuda ut mig men att jag inget sagt.

En väninna berättar i förtroende att hon är otrogen mot sin man. Jag känner inte hennes make särskilt väl, har bara träffat honom någon gång. Det är hon som är min ”gamla” kompis. Jag berättade aldrig någonting för hennes man, men jag önskar att hon aldrig hade satt mig i den här situationen. När jag försiktigt försökte säga det till henne vid ett senare tillfälle blev hon mycket sur – på mig. (De är fortfarande gifta, jag vet inte om hon fortfarande är otrogen, jag vet inte om maken vet.) Vad skulle jag ha gjort?

Intima förtroenden av ovanstående slag – hur slipper man dem? Folk säger ju inte: nu ska jag berätta något intimt (och gärna sexuellt eller lite förbjudet/skamligt och hemligt) för dig, vill du höra? utan de bara säger saker. Om jag reagerar negativt blir jag kallad pryd. Jag tycker själv inte jag är pryd, men det hör kanske inte riktigt till saken. Jag vill inte ha sådan oerhört intim information för jag tycker inte jag har med det att göra, har inga ”goda råd” att ge direkt, och vill inte bära bördan av hemligheter jag kanske själv anser borde vidarebefordras till den det gäller.

Svar: Svårt! Du skulle ha avstått från att berätta för din bekant om hennes extremt klumpiga pojkvän, men påpekat för honom att han betedde sig olämpligt. Det hade knappast kommit fram till hans flickvän på annat sätt än från dig att han bjudit ut dig, eftersom du givetvis inte skulle ha pratat med andra om detta. Man kan förstås ta emot förtroenden men inte mot sin vilja.

Din väninna som var otrogen berättade för dig förmodligen för att lätta sitt eget dåliga samvete. Men det ska du inte behöva stå ut med. När hon hade börjat säga kanske ”jag måste berätta något för dig, jag har en affär med…” så skulle du ilsnabbt ha avbrutit henne och sagt ”nej, nej, säg inget mer, jag vill inte veta det.” Eller göra något tydligt avvärjande, som att hålla för öronen, resa dig upp och visa att du vill gå därifrån. Hade hon ändå fortsatt att berätta skulle du ha insisterat och avbrutit igen, ”jag vill absolut inte veta, säg inget mer”.

Du kan göra på samma sätt i alla de fall då andra vill tynga dig med sina hemligheter. Säg snabbt ”nej, inte ett ord till, jag vill inte och kan inte bära på dina hemligheter” – det bör andra förstå. Och du ska inte känna dig ovänlig som säger ifrån, det är ju dessa bekännare som vill vältra över sina skamkänslor eller vad det nu är, på dig, eller hoppas att få höra något tröstande som du kanske inte är intresserad av att ge.

Magdalena Ribbing

Fråga: En släkting skickade mig en fin bukett blommor häromdagen. Jag tog av omslaget, tog bort det lilla kortet som var fäst runt en av stjälkarna, och satte buketten i en vas. Jag ringde släktingen och berättade hur glad jag blivit över buketten och sen skickade jag även en bild på hur fin den var där den stod. Släktingen verkade glädjas med mig.

Senare fick jag besök av min syster, som letade igenom buketten och frågade sen: Vem har du fått dem av? Var är kortet? Jag berättade att jag fått den av vår släkting, men att jag tagit bort kortet. Då tillrättavisade hon mig och sa att man ska alltid låta kortet sitta kvar, så alla kan se vem den är ifrån, att ta bort kortet är en skymf mot givaren, som att man vill dölja vem man fått buketten från. Jag sa att jag ju gärna berättar vem buketten var ifrån, fast det ju egentligen är mellan mig och givaren, och att man kanske inte ska kolla igenom andras etiketter efter kort att läsa på. Kortet, liksom buketten, var ju till mig.

Gjorde jag fel? Bör man låta kortet sitta kvar, om man tycker att det blir finare utan? Och är det rätt att göra som min syster, och titta efter kort, och läsa dem om man hittar dem?

Svar: Beskäftig syster du har – och inte heller har hon rätt, om du vill ha avsändarkortet kvar och visa upp vem som har givit dig blommorna så har du det, om du inte tycker att andra har med det att göra så tar du bort det. Det finns minsann ingen ”regel” om att man måste ha kortet kvar! Många vill inte markera vem som har skickat blommorna, just därför att det finns sådana som din syster som kräver att få reda på sådant som inte angår dem.

Om du hade fått ett vykort från någon, skulle din syster då anse sig ha rätt att få läsa kortet och få reda på avsändaren?

Du gjorde rätt. Din syster har fel.

Magdalena Ribbing

Fråga: I den lokala ICA-affären i Sjöbo har det satts upp skyltar i kassan där kunderna uppmanas att inte tala i telefon utan med kassapersonalen i stället. Är det okej att göra så? Vilka är värst med mobiler: Ungdomar eller vuxna?

Svar: Det är en pinsam nonchalans som många, vuxna säkert nästan lika ofta som ungdomar, tillåter sig att visa när de ägnar sig åt mobilsamtal istället för att tala med den närvarande människan. Att stå framför en kassa och prata i sin mobil medan kassören försöker få kontakt är löjligt och självupptaget. Som om den man har fysiskt närvarande inte funnes där, som om det enda av betydelse är det man har i sin mobil. Är det inte ganska andefattigt, om mobilisten tänker efter?

ICA gör rätt som försöker bibringa sina kunder den aning av hyfs som det är att tala med den person som man har nära sig i kassan istället för med den eller det i mobilen som med sannolikhet kan vänta två minuter.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min fråga rör hyfs i öppna forum, eller kommentarsfält på internet. Hur mycket är det okej att skriva? Får man börja argumentera med andra deltagare på forumet/kommentarsfältet, och får man isåfall skriva hur många poster som helst? Är det okej, så länge inte reglerna, om det finns sådana, uppenbarligen förbjuder det, eller ska man försöka förhålla sig till någon slags känsla för vad som kan vara passande, även om inte det finns regler?

Jag frågar för att jag ibland upplever att vissa forumtrådar eller kommentarsfält på internet tenderar att tas över av en klunga ”stammisar”, och det kan vara svårt att navigera sig fram till vad mer eftertänksamma personer har att säga.

Svar: Du ställer en viktig fråga som inte minst rör framtida näthyfs. Ska kommentarsfälten förbehållas synpunkter och eventuellt diskussion om det aktuella ämnet, som i min spalts frågor och svar? Eller ska fältet vara fritt utrymme för den eller de som är påtagligt pratlystna och vill göra sig hörda oavsett vad de tillför diskussionen (vilket också förekommer i min spalt)? Ska kommentatorerna avvisas om de går  utanför ämnet? Redan nu finns DN.se-restriktioner men dessa har vida ramar och bland kommentarerna i min spalt kan man lätt hitta allt möjligt som varken hör till fråga eller svar.

Att begränsa antalet inlägg från en och samma avsändare kan te sig lockande, det medger jag gärna. Men jag vet inte hur man skulle kunna sålla bort alltför flitiga kommentatorer – ska gränsen gå vid ett visst antal gånger? Fem? Tre?

Din tanke att man ska som kommentator försöka förhålla sig till en känsla för det passande är mer vacker än genomförbar – känslan för vad som är lämpligt skiljer sig åt hos oss som himmel och helvete, ser jag i den frågemängd jag har fått genom åren.

Återstår att fråga spaltens läsare om det som dagens frågeställare vill veta. Jag har inte något bra svar.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har (i egenskap av att ha varit ansvarig för en del högtider på universitetsnivå) fått frågan om det är okej av en man att bära sin fars doktorsring. Fadern har nyligen avlidit och sonen vill hedra fadern genom att bära hans ring – men tillåter etiketten det? Det är ju inte sonen som har doktorerat.

Svar: Nej, man hedrar sannerligen inte en avliden förälder genom att använda vederbörandes doktorsring! Så gör man absolut inte. Det kallas lånta fjädrar, är fel, pinsamt och ger enbart det falska intryck som inte är hedrande för någon. Och det gäller oavsett släktskap till den som ursprungligen har förtjänat ringen.

Magdalena Ribbing

Fråga: När jag började använda smoking (för rätt många år sedan nu) använde man en plisserad skjorta med snygga skjortknappar i guld/silver eller små pärlor.
Skjortan var då sydd med vanlig krage. Någon gång på 90-talet, tror jag, började det användas likaledes plisserade skjortor men nu med dubbelvikt krage.
Jag tyckte att det såg snyggt ut men har på sista tiden börjat undra vilket som är det mest korrekta. Om man tittar på festligheter från den anglosaxiska världen förkommer den sortens skjorta så gott som aldrig och även här i Sverige verkar den vara på väg bort.
Vilket är det korrekta?

Nästa fråga: När jag knyter frackflugan placerar jag den färdiga skapelsen vilande på skjortans dubbelvikta ”vingar” men jag har sett en hel del fall där flugan har placerats under ”vingarna” .
Jag tycker att det ser tokigt ut men det kan ju hända att förändringens vindar har blåst förbi mig.
Vilket är det korrekta?

Svar: Eftersom smokingrocken ursprungligen användes som rökpausersättning för frackrocken  utanför damsällskapet (för att skona de bräckliga kvinnorna från den besvärande cigarröklukten) var frackskjortan given även när smokingen blev accepterad som sällskapsdräkt i slutet av 1800-talet.

Men modernare tider gjorde både lackpumpsen och den stärkta frackskjortan utbytbara mot enklare varianter såsom snörskor i lack eller rentav vanliga tunna chevråskor med snörning, och den mjuka smokingskjorta som du beskriver. Ännu senare kom märkliga skjortvarianter i pastellfärger och med volanger. Dessa verkar tursamt nog ha tynat bort numera.
Den skjorta du beskriver med smala stråveck och antingen dold knäppning eller synliga lösa festknappar samt mjuk krage är i dag vanligast. Till smokingjackan med spetsiga slag kan frackskjortan användas, men till schalkragejackan är det absolut mest vanligt med mjuk krage. Finhetsgraden är densamma.

För den delen ses mjuk festskjorta någon gång även till frack numera. Kan nog vara skönt att slippa det hårdstärkta, jag kan tänka mig att den traditionella frackskjortan med alla sina krångligheter försvinner diskret så småningom.

Såväl frackrosetten som smokingflugan ska synas framför kragsnibbarna.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en fråga angående en vän som har för vana att svara på inbjudningar ”det var väldigt kort varsel”. Ibland i en beklagande ton och ibland mer konstaterande. Detta på allt ifrån spontana sms om till exempel att ses i kväll till middagar om kanske två veckor.

Jag har full förståelse för att vissa inbjudna så klart redan har andra planer men tycker att man i så fall bara svarar att man tyvärr inte kan komma. Att säga ”det var tyvärr för kort varsel” tycker jag är att kritisera inbjudaren för den (i eget tycke) korta framförhållningen.

Vad säger Magdalena om detta?

Svar: Om du vill se detta från en annan vinkel behöver det inte bli en kritik mot inbjudaren. Kort varsel-påståendet kan säkert vara ett sätt av den som är inbjuden att vilja framhålla sin egen fantastiskt tätt späckade almanacka som kräver lång framförhållning, motsatsen till kort varsel. Att få en inbjudan i mycket god tid skulle då vara nödvändigt för ett ja till det som föreslås. Utrymme för spontana möten finns inte. Den stackars kort-varsel-människan förlorar härliga möjligheter!

Bry dig inte om det, som jag förstår det är det mest en obetänksam fras utan allvarlig mening. Tröttnar du på att vara den som bjuder med ”kort varsel” kan du gardera dig redan i inbjudan genom att skriva-mejla-messa ”Välkommen på middag xxxx, hoppas det inte är för kort varsel”.

Möjligen går budskapet fram.

Magdalena Ribbing