Fråga: Jag blev för ett tag sedan överfallsrånad och det var så påfrestande att jag var säker på att jag skulle dö. Har numera en del posttraumatisk stress och mår fortfarande stundvis väldigt dåligt över händelsen i fråga. När jag berättar det för människor – vänner, kollegor eller bara bekanta – får jag höra diverse saker.
Jag vet att folk innerst inne bryr sig om mig men jag blir så fruktansvärt arg och ledsen av att höra vad vissa säger. Exempelvis att ”det ju kommer bli en cool historia att berätta framöver” eller att jag ska vara glad att jag inte blev knivhuggen.
Och jag förstår inte hur man kan säga så.
Jag är inte glad för något av det som hände och urless på att folk på något sätt ska jämföra graden på hur allvarligt rånet var. De har ingen aning om hur jag kände och tänkte då. Vad svara?
Svar: Denna fråga är av samma art som den spalten hade om skräcksamtal 9 december, frågor som blir allt vanligare. Din fråga beskriver människors enfald, fantasilöshet och bristande förståelse, men det är inte detsamma som elakhet. Säkert menar dessa personer väl, de försöker förringa det du har varit med om för att hjälpa dig och få dig att tycka att det faktiskt inte var så farligt. Men de beter sig korkat och du behöver verkligen inte ta emot deras dumma kommentarer.
När de säger sådant som att det blir en cool historia (hur i hela världen kan man komma på något så enfaldigt att säga?) kan du svara ungefär ”det tror du, men det gör inte jag som var med om det” och så försöka byta samtalsämne. Att du ska vara glad att inte ha blivit knivhuggen är lika enfaldigt och på det kan du svara ungefär ”ja, jag är också glad över att jag inte dog”.
Men nästan säkert förstår människor inte hur fruktansvärt detta var och är för dig. Så egentligen är det meningslöst att svara. Du kan helt enkelt låta bli att argumentera och så säger du bara ”jaså” och låter bli att diskutera eller prata om detta hemska, annat än med en samtalsterapeut eller liknande professionell person.
Magdalena Ribbing