Fråga: Jag är en kvinna utan barn. Jag får ibland frågan från kvinnor jag inte känner, men ändå just då av någon anledning är i närheten av, om jag har barn. Jag tycker det är trist att behöva svara “nej, tyvärr” vilket jag brukar, och tycker inte det är riktigt passande att så pass snart i ett möte fråga om jag har barn. Det gör mig ledsen och det känns som min status sänks och det kan hända att konversationen dör efter det.
Jag förstår varför de frågar, men tycker inte det är lämpligt i synnerhet inte när det rör sig om tillfälliga bekanta. Är det rätt att ställa detta slags frågor?
Svar: Problemet med andras frågor om barn-barnlöshet är en av de vanligare i min spalt. Jag har tagit upp ämnet många, många gånger och blir själv alltid lika beklämd av att dessa frågor om man har eller ska ”skaffa” barn fortsätter. Jag brukar föreslå att man helt enkelt svarar ”nej” och genast börjar prata om något annat. Eller också säger man, om det är så, ”inte än” och byter samtalsämne. Fortsätter dessa kvinnor eller män att fråga så tittar man bara kallt på dem men börjar inte med förklaringar. Man kan också svara ”varför undrar du det” men det kommer inte att uppfattas som särskilt vänligt och är knappast befrämjande för en god stämning i ett fortsatt samtal. Att vika undan ämnet är en bättre metod.
Däremot tror jag inte att din status sänks som du skriver, det kan faktiskt vara tvärtom, du har en frihet som kvinnor med barn kan sakna, några kan kanske känna en viss avund över detta. Att konversationen dör, som du uppfattar det, kan ju handla om att du inte motfrågar efter ditt nej. Förmodligen förväntar sig de som frågar att du ska säga något till dem, kanske rentav ”jag förstår att du har barn, kanske har du flera?” eller något sådant som kan leda till att frågaren villigt berättar om sina fina barn.
”Hur kan du förstå det” kanske de säger då – och då har du ditt svar solklart: ”annars skulle du inte ha frågat mig”. Möjligen faller en pollett ner hos dem då.
Magdalena Ribbing