Fråga: Jag och min sambo väntar vårt första gemensamma barn och detta syns ju av naturliga skäl mest på mig. Vi är helt överens om att vi ska dela lika på föräldraledigheten, där jag som mamma tar första halvan och han som pappa tar andra halvan. Till saken hör att jag arbetar inom ett kvinnodominerat yrke och den senaste tiden har jag fått många frågor om hur jag kan ”låta” min sambo vara hemma så pass länge?
Det kommenteras även gärna friskt om att det ”minsann kommer bli annorlunda när väl barnet är här”, de menar alltså att jag som mamma kommer vilja vara hemma längre än halva tiden. Det tvivlar jag i och för sig inte på, men vårt barn har ju två föräldrar och med de fina möjligheterna som vi har i Sverige där båda föräldrarna kan vara hemma lika länge ser vi det som självklart att göra på det viset. Jag ser det inte heller som att jag har företräde som förälder till vårt barn, vi är ju båda föräldrar på samma villkor. Dock verkar många andra välmenande kvinnor på min arbetsplats veta bättre och vara säkra på att jag kommer ändra mig.
Hur ska jag bemöta detta? Jag börjar bli trött på att ständigt behöva försvara beslutet som vi gemensamt har tagit. Är det någon som har mer erfarenhet av barn så är det min sambo som har jobbat i förskoleverksamhet, och jag har knappt träffat ett barn i hela mitt liv så är det erfarenhet och lämplighet som personer tänker på så skulle nog pappan till vårt barn få vara hemma mest.
Hur säger jag på bästa sätt ifrån att vi sköter detta själva och vill jag ha råd så kommer jag att be om det?
Jag har försökt förklara med ovanstående argument men diskussionen återkommer varje vecka och det börjar bli väldigt tröttsamt.
Svar: Det är människors eviga misstag att tro att de har rätt att meddela andra hur dessa ska leva. Du kommer inte att få dem att förstå att du inte oombedd vill ha deras råd om du inte säger ifrån mycket tydligt, med risken att de blir sura och tycker att du är ovänlig och otrevlig.
Försök ändå att med vänligast möjliga tonfall säga ungefär ”tack för din omtanke, du förstår säkert att det här har X och jag diskuterat och vi vet precis hur vi vill ha det, tack som sagt men vi behöver inte några råd/synpunkter om detta”.
Kommer det förnyade förnumstigheter från alla dessa besserwissrar så sucka och säg ungefär ”ja, nu har jag hört så mycket från alla om hur jag ska leva så jag tror att det är dags att jag stänger förslagslådan”.
Magdalena Ribbing