Fråga: Min make och jag är mycket olika i vårt behov av umgänge med andra. Det kan delvis förklaras av att han arbetar i en mycket intensiv gruppmiljö medan jag studerar, men även av skäl som ligger på personlighetsnivå.
Nu till frågan: jag har på senare tid stiftat flera nya trevliga och värdefulla kontakter i samband med mitt karriärbyte. De flesta har stannat vid kollegiala kontakter på arbetstid men några har utvecklats till att jag träffat maken till kollegan ifråga och helt plötsligt är hela min familj bjuden till fritidshus, luncher och andra trevligheter med hela deras familjer utanför arbetstid. Det handlar om seniora personer, forskare inom mitt område, vars vänskap jag värderar mycket högt både personligt och professionellt.
Nu till det besvärliga: min make vill inte följa med. Han har bara ingen lust att umgås, han är tyngd av egna bekymmer och kippar efter livsluft i likhet med de flesta andra föräldrar med unga hemmavarande barn. Jag har förhandlat mig till att han följer med en till två gånger per år till något som jag ber honom om. Men inbjudningarna är fler! (Och ett tillfälle är ”förbrukat” av jullunch med svärmor…)
Så det räcker inte med ”vi kan inte just det datumet” för värdparen ifråga ändrar genast till ett annat i ett försök att hitta ett tillfälle som vi alla kan komma. Jag har nu slut på undanflykter för makens del och vill samtidigt inte tvinga med honom då han verkligen behöver sin tid och energi till sig själv nu. Jag står i ett läge där vid nästa inbjudan måste jag lite finkänsligt säga att maken inte är intresserad av umgänge just nu – men att jag är det!
Vad säger man? Att min man har lite för mycket i sitt liv och orkar inte med umgänge just nu?
Svar: Nyligen hade spalten en fråga i samma ämne, umgängesovilja, men då gällde det personer som frågeställaren själv inte ville umgås med. Nu är det frågeställarens partner som inte vill umgås med vännerna. Mitt svar blir parallellt med det till det tidigare problemet: bäst är att säga som det är: ”tack, jag kommer gärna, men tyvärr är det omöjligt för min man, han har sin tillvaro så fylld att det för närvarande inte ryms fler aktiviteter, hur trevliga de än är”.
Vuxna människor bör förstå att alla inte har samma behov av eller vilja till socialt umgänge. Man måste ha rätt till sin tid. Och den gammaldags seden att ett etablerat par tackar ja eller nej som en enhet är på väg bort, nu när par inte nödvändigt vis är man-kvinna eller ens gifta, utan lika gärna enkönade par eller sammanboende utan vigselbevis. Jämna par är något annat än det har varit – och har ingen betydelse på dansgolvet heller, för den delen, som förr var åtminstone en orsak till det då viktiga partänkandet.
Magdalena Ribbing