Fråga: Jag har en arbetsrelaterad fråga. I mitt yrke uppkommer då och då situationer där jag blir bjuden på lunch av personer som har mig som kund. Ibland sägs det uttryckligen och då är det ju inget problem, men ibland så sägs ingenting om det, utan det är mer underförstått.
Det kan vara så att den som tänker betala inte säger något men ställer sig sist i lunchkön och det finns en historik av att den har bjudit. I dessa situationer känner jag mig alltid osäker och brukar ta upp min plånbok och sedan lägga undan den när personen säger att den tänkte betala. Men det gör istället att jag känner mig oprofessionell som kanske framstår som att jag inte vet hur det fungerar; att jag inte fattar att jag ska ju bli bjuden nu. Jag fattar, men jag vill inte förutsätta det.
Förslag på hur man hanterar detta på ett smidigt sätt?
Är det den som bjuder som gör ”fel” och borde kommunicera det tydligare?
Svar: Att du tar upp plånboken inför betalningen är rätt, det antyder att du gärna betalar för dig, och då säger den andra personen ”nej, jag betalar” och du svarar ”tack” och insisterar inte.
Men i osäkra lägen kanske du kan formulera en fras som du tar till genast som personen föreslår ”ska vi äta lunch?” eller vad som nu sägs. Då kan du snabbt säga ”gärna, jag betalar min mat” eller ”trevligt, får jag nöjet att bjuda dig?” (om du vill göra det) eller hitta någon fras som bättre passar för dig.
Den som tar initiativet ska rätteligen för att vara tydlig, hövlig och korrekt säga ”får jag bjuda dig på lunch” eller mer gammaldags fast väldigt trevligt alltså ”får jag nöjet/glädjen att bjuda dig på lunch”. Men så smidiga är inte alla, och då uppstår den här knepiga situationen som du beskriver.
Magdalena Ribbing