Fråga: En välbärgad bekant ska fylla 70 år och låter en vän ordna firande på en statusrestaurang i Stockholms centrum.
De flesta ”inbjudna” är bosatta på andra platser i landet och måste övernatta i huvudstaden till höga kostnader.
Kravet är nu att varje gäst ska betala sin egen nota som beroende på förtäring kan uppgå till cirka 1 500 – 2 000 kr per person.
Storleken på eventuell gåva till jubilaren oräknad.
Informationen om den egna utgiften kom först efter att de tillfrågade tackat ja – och de kan då hamna i situationen att avböja på grund av kostnaden.
Något förvirrad och ovan efter tiotalet 70-årskalas – då jubilarerna brukar få gåvor och stått för festens utgifter – ber jag om en vägledande kommentar i min tveksamhet.
Svar: Bevare mig väl! Tacka genast nej! Så fånigt och pretentiöst med ett sådant firande. Vad är det för vän som ordnar ett sådant onödigt kalas? Varför skulle vänner och släkt vilja lägga ut så mycket av sina (skattebetalda) pengar för att någon som de känner fyller år?
Eftersom organisatören har varit oförstående nog att inte direkt vid inbjudan informera om att de ”inbjudna” ska få den tvivelaktiga glädjen att ge ut en stor summa så är det helt rätt av gästerna att när de får veta detta lugnt tacka nej. Det går utmärkt att skriva ”tack, men jag ser nu att jag inte kan delta” eller muntligt säga helt enkelt som det är ”aha, det var fråga om en subskriberad fest, då måste jag avstå, sådana summor har jag inte till övers.”
Istället skickar man en liten vänlighet i form av en liten present till jubilaren som man rimligen vill gratulera. Eller, om man är avlägset bekant eller släkt, skickar man ett fint gratulationskort.
Men tänk om det är synd om jubilaren? Kanske vederbörande inte vet vad den organiserande vännen har ställt till med?
Magdalena Ribbing