Fråga: Jag har fått ett prydnadsföremål av en bekant som tack för en tjänst. Problemet är att jag absolut inte gillar prylen. Jag skulle aldrig välja den själv och jag kan inte tänka mig att ha den framme. Själv bestämde jag mig för många år sedan att inte ge bort prydnadsföremål till personer som jag inte känner väldigt väl.Till saken hör dessutom att jag inte är särskilt förtjust i prydnadsföremål över huvud taget.

Så hur gör jag nu? Borde jag har sagt att jag faktiskt inte tycker om den (den är köpt utomlands och går inte att byta). Ska jag plocka fram den när givaren kommer på besök (känns inte bra)? Eller ska jag ge bort den till välgörande ändamål (second hand)? Att förvara den i ett skåp är inget alternativ (har precis nedgraderat mitt boende vad avser yta).

Svar: Det är trist både att få och att ge bort något som inte uppskattas. En present är en symbol för omtanke och vänlighet, eller ska vara det. Den ska rätteligen inte vara ett svar på en beställning eller ett krav på ett visst föremål. Samtidigt är de flesta av oss numera försedda med det vi behöver och det måste en nutida presentgivare ha förståelse för.

Prydnadsföremål är alltid vanskliga att ge bort, smaken är olika, utrymmen likaså. Konsumtionsvaror är säkrare presenter.

Bäst hade varit att du hade sagt genast som det var. Men även om det är det lite sent kan du nu säga till givaren av föremålet ”tusen tack för din vänlighet, hoppas att du inte tycker illa vara men jag har ju flyttat till mindre och nyligen rensat bland allt som inte är nödvändigt i mitt hem och det här (föremålet) försökte jag få plats för eftersom det var så snällt av dig att ge det till mig, men det går helt enkelt inte att få plats med det”. Du kan lägga till något om att föremålet förtjänar en bra plats och den kan finnas hos någon med större utrymme än det du har till ditt förfogande.

Du kommer vad du än säger antagligen att göra givaren ledsen, men om du lägger dig vinn om att vara vänlig och mild och bekymrad på en gång så kan er relation ändå fortsätta att vara bra. Ge bort presenten innebär en risk att givaren ser den hos någon annan. Det är mer rakryggat att säga som det är: ”tack men detta får inte plats hos mig.”

Magdalena Ribbing

Fråga: Har en fråga som jag undrat över länge, och som blivit större och större. Och ursäkta om jag låter småaktig, men ibland kan något litet efter lång tid bli en stor sak.

Vi bor i ett radhus med liten trädgård, och såklart har grannen likadan liten trädgård som gränsar direkt till vår. Grannen har genom åren alltid haft ett stort intresse för att odla växter, t ex häck av murgröna och höga rosenhäckar. Grannen har i princip aldrig klippt eller skött det som växer in till oss. Det har jag fått sköta. Murgrönan slingrade sej in i vår rabatt, runt rosorna över gräsmattan och ut genom vår trädgård på andra sidan tomten.Det har varit mycket jobb att rensa och gå och kasta. Vi flyttade hit 1994, så det är lång tid vi skött deras växter.

För ett år sedan skulle vi måla vårt gemensamma staket och jag bad dem ta undan sina växter så att vi kom åt. Detta väckte stor irritation och de tog inte undan växterna utan det fick jag göra.
Då fick jag nog och berättade för dem att hädanefter får ni sköta era växter själva och allt som växer in på vår tomt får ni själva ta bort. Jag har gjort det alla år men nu vill jag inte det längre.
Svaret blev att de tycker jag ska fortsätta sköta deras växter, med motiveringen “så gör man”.

Finns det några regler som säger att man måste sköta sin grannes växter? Nu menar jag inte småpinnar och det lilla, utan när det spårar ur med massor växtlighet som kräver mycket tid.

Svar: Du beskriver en situation som inte är unik, tyvärr, och det är att någon blivit bortskämd med att en ”någon annan”, ofta en granne, sköter diverse, trädgårdsarbetet, sopsituationen, snöskottande osv. Det händer i flerfamiljshus också, exempelvis att någon av de boende tar på sig att sopa undan skräp framför porten eller hålla efter i trapphuset – och plötsligt blir det självklart för övriga att denna någon (vanligen otackad) har ansvaret för en syssla som alla borde dela på. Inte sällan kommer den sortens frågor till spalten. Jag föreslår att du går in till din granne och vänligt säger: kom, titta här hur din trädgårdsprakt tar över hos oss, det går inte längre utan du måste ta bort detta från vår tomt. Grannen blir ju sur förstås och säger något om att nej, det är på din tomt, den struntar jag i.
Det du då kan göra är att påpeka att tyvärr kommer nog grannens växter att må avsevärt sämre när du tvingas ta itu på skarpen med dem. Säg hövligt att det måste du göra för att bli av med det du inte vill ha hos dig.

Du har ingen skyldighet att ta hand om grannens växter.

En annan utväg vore att du meddelar grannen om igen att du inte vill ha dessa grannväxter på din tomt, men att du åtar dig att hålla dem i ordning mot att grannen alltid skottar snön på din uppfart, eller någon annan lagom jobbig syssla som måste göras. Nu verkar grannen inte riktigt samarbetsvillig, men du kan ju ge det alternativet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min fru och jag besökte härom veckan en restaurang där vi beställde en fiskrätt. När maten serverades visade den sig vara inslagen i ett foliepaket. När vi öppnat detta så fanns ytterligare ett paket av smörpapper. Jag skulle vilja veta om det kan anses vara ‘god restaurang-sed’ att servera maten inslagen på detta sätt och låta gästen klä av maten. Själv tyckte jag bara att det var besvärligt och bökigt med avklädningen. Dessutom blev jag kladdig om fingrarna och tvingades alltså börja måltiden med en servett som var rejält kladdig innan jag tagit en enda tugga av maten. Osmakligt enligt min mening.

Om det nu är god restaurangsed, hur mycket skall jag då klä av maten och var gör jag av folien och pappret? Skall de ligga kvar på tallriken under maten eller skall jag knöla ihop dem och lägga någonstans på bordet eller slänga på golvet eller hur gör jag?

Svar: En del maträtter ska serveras med skal, blad eller som i ditt fall papper – det ingår i rättens komposition. Jämför med räkor, som kan serveras oskalade, eller kräftor som ibland ligger i en fisksoppa.

Så din rätt var säkert korrekt tillredd och serverad, men jag anser att detta skulle du ha upplysts om vid beställningen. Jag tycker inte att du är en grinig gubbe utan håller med dig, inte heller jag vill hålla på och mecka med den mat jag bjuds, jag vill inte repa av timjanbladen från en kvist som rätten dekorerats med, inte kleta med fingrarna i soppan för att skala kräftan osv. Att maten ser vacker ut är bra förstås. Att den inte är färdig att ätas direkt utan insatser av den som ska inta rätten är en annan sak som enligt min uppfattning ska förbehållas lättsamma tillfällen – och inte ens då ska gästerna behöva lyfta bort olika omslag.

Allmänt kan sägas att vid en elegantare måltid är rätterna förberedda så att gästen inte ska behöva kladda med fingrarna i maten. Samtidigt kan det vid mer informella tillfällen vara trevligt att skala och greja med mat som är avsedd att intas utan bestick, som räkor, kräftor, kronärtskockor osv.

Det du kan göra nästa gång är att fråga ”hur serveras denna rätt?” för att försäkra dig om att den inte är inpackad och krånglig. Omslaget kring den rätt du fick skulle du ha fått en extra ”skräptallrik” till. Restaurangen gjorde alltså fel som inte informerade dig. Men du kunde vid åsynen av denna inpackade anrättning bett personalen ta ut den och göra i ordning den till dig.

Magdalena Ribbing 

Fråga: Jag och min fästman har ett par i vår bekantskapskrets som har ett stort behov av att pussas, kyssas och kramas i tid och otid. Det verkar inte spela någon roll för dem var de befinner sig. Jag blir mycket obekväm när de sätter igång med hånglandet och vet inte vart jag ska titta.

När vi är ute på restaurang med dem så kan de helt plötsligt börja kyssa varandra under så pass lång tid att jag och min fästman inte vet vad vi ska göra under tiden. Ibland börjar jag fundera på om vi också ska börja kyssas bara för att ha något att göra under deras hångelstunder.

Då är min fråga: är det accepterat ur etikettsynpunkt att hångla med sin partner i offentliga sammanhang?

Svar: Denna fråga kunde platsa i vilken TV-serie som helst, exempelvis Seinfeld kopierad på verkligheten. I väntan på att bli kallad som expert till den eller andra så kallade sit coms hoppas jag att även hånglarna läser min spalt och tar rättning.

Svar till frågeställaren: lite larvigt och omoget är det allt att bete sig som du beskriver . Det är inte hövligt eller vänligt att besvära andra med att demonstrera sina passioner. Har man vanligt hyfs gör man sådant där andra inte behöver se det – om de inte önskat att få vara åskådare vilket är en helt annan sak än den du frågar om.

Avstå alltså från att själv bete dig så egocentriskt och faktiskt obehärskat.

Du skulle kunna föreslå dina vänner lite milt och vänligt att de spar uttrycken för sina glödande känslor till dess de är ensamma.

De kommer säkert att säga ”men vi pussas ju bara” och då måste du ha en replik klar, kanske ”visst, men det blir lite mycket för oss att se och höra” eller något sådant, så att de förstår att deras beteende är störande.

En fridsam liten puss eller kram är okej, men verkligen inte hångel som du beskriver.

Eller så får du säga på ett snällt sätt ”vi kan gå ut ett tag så får ni hångla ifred, vi tycker det är er privatsak”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min man dog nyligen och nu undrar jag: hur länge är det okej att bära förlovnings- och vigselringarna?

Jag bär också min mans förlovningsring i en halskedja, är det okej? För mig känns det helt riktigt, jag är ju fortfarande gift.

Svar: Man gör precis som man känner med sin förlovningsring och sin vigselring efter en makes-makas dödsfall. Din fråga är en av flera på senaste tid om trohetsringar efter dödsfall; andra frågeställare skriver om sina anhöriga eller vänner som bestämt har sagt till att ringarna måste bäras si eller så, eller att de måste läggas bort.

Alltså är det gott om synpunkter och påståenden om detta högst personliga ärende. Klokt är att strunta i vad andra anser. Det finns ingen vedertagen sed härvidlag, allt handlar om individens egna känslor, inte om vad omgivningen anser och tycker sig ha rätt att påpeka.

Många behåller ringarna på vänster ringfinger livet ut. Andra flyttar dem till höger ringfinger. En del har ringarna i en kedja om halsen, andra lägger undan dem och hänvisar till vigselaktens ord ”till dess döden skiljer oss åt.” Inte ovanligt är att vigselringarna görs om till barnen i äktenskapet, kanske med en tillagd ädelsten eller pärla.

Gifter man om sig eller får en ny partner brukar man lägga bort de trohetsringar man fått av sin avlidne make eller maka.

Formellt är du egentligen inte gift längre utan änka.

Magdalena Ribbing

Fråga: När jag dukar så lägger jag gaffeln på vänster sida om tallriken och kniven om högra. Under en hemkunskapslektion blev jag tillsagd av min lärare att det var fel. Enligt henne skulle båda besticken ligga till höger om tallriken.

Vad är rätt? undrar en fundersam 9:a.

Svar: Du gör rätt och din hemkunskapslärare har helt fel – det där sättet att duka med båda besticken hoplagda förekommer på en del krogar därför att det är lättare för personalen att duka på det viset, inte sällan är besticken dessutom inlagda i en servett.

Men vill man göra rätt ska bestick och glas alltid placeras så att det är bekvämt och enkelt för gästen – och det är det inte om gästen ska behöva flytta om besticken så att de kan användas utan problem. Enklast och korrekt är att duka med kniven till höger och gaffeln till vänster. Inte ens om man vet att en gäst är vänsterhänt ska besticken placeras på annat sätt, det får gästen i så fall göra själv om han eller hon vill. Alla kuvert ska dukas likadant.

Liten dukningslektion: Dukningen ska vara logisk, alla föremål ska placeras så att gästen får klart för sig i vilken ordning de ska användas. Alltså alla knivar till höger om tallriken eftersom de ska tas med höger hand. Till höger läggs också sked till soppan och den speciella hummergaffeln om det serveras hummer i skal. Alla bestick läggs i den ordning de ska användas, det till första rätten ytterst osv. Till vänster läggs gafflarna. Intill dem servetten, om den inte placeras mitt på tallriken vilket är lika korrekt. Ovanför tallriken, mellan tallrik och glas, läggs besticken till efterrätten, vanligen en dessertsked och dessertgaffel, och de placeras likaså med tanke på hur de ska tas: gaffeln närmast tallriken, med skaftet åt vänster, skeden däröver med skaftet åt höger. Glasen ställs i den ordning de ska användas, med början från höger där glaset för bordsvatten ställs följt av glasen för de viner eller annan dryck som ska drickas.

Du kan ju om du vill, kopiera den sista delen av mitt svar och visa din hemkunskapslärare. Säg att du har läst detta i min spalt. Det har du ju!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min kollega jobbar på en arbetsplats där det finns väldigt många kvinnor 60+. De här kvinnorna är jättegulliga, men det finns ett problem – så fort man går upp det allra minsta i vikt så frågar de om man är gravid. Både jag och min kollega har råkat ut för det här vid ett flertal tillfällen och vi vet inte hur vi ska bemöta de här frågorna på ett bra sätt. Egentligen är det ju inte vi som har gjort något fel, men varje gång man får frågan så är det man själv som sitter där och ömsom skäms, ömsom känner sig förbannad och ledsen över att få en så plump fråga.

Jag har dessutom råkat ut för att en kvinna i kaffekön högljutt har sagt: Men åh, ska du ha en liten trea (jag har två barn) och som om inte det var nog kupade hon händerna över min mage. När jag sa: Nej, det ska jag inte, fick jag till svar. Nähä, men det ser ut så i varje fall. Snacka om dubbel förolämpning! När min kollega faktiskt var gravid för några år sedan fick hon frågan om hon var säker på att det inte var tvillingar, trots att det inte var det. Hur kul är det?

Nu behöver vi tips om hur man bemöter frågor av det här slaget.

Svar: Många gånger genom åren har jag fått samma typ av fråga, och så har svaret diskuterats i spalten. Eftersom frågorna fortsätter att komma svarar jag igen, i förhoppningen att det ska bidra till att alla som okänsligt tjatar om andras eventuella graviditet slutar göra detta. Jag hävdar envist att det är förbjudet att fråga om någon väntar barn eller har barn, eftersom jag vet av mängder av mejl hur oerhört svårt det kan vara med en sådan fråga. Men det verkar som om många, tyvärr särskilt kvinnor, tycker att de har en rätt att fråga andra om de har eller väntar barn. Den rätten har de inte. Många anser att det är en naturlig fråga som alla kan ställa. Men de har fel. Det är en ytterst privat, personlig fråga som ingen har att göra med. Den som väntar barn och vill berätta det gör det utan att andra frågar. Den som inte har eller väntar barn ska inte behöva svara om detta, så gott som alltid följs ett ja eller nej av vidare frågor: varför inte? vem är orsaken? har du aldrig önskat dig barn? varför bara ett barn? och så vidare, rakt in i en annan människas innersta känslor.

Du och din kollega skulle kunna snäsa av de som frågar genom att säga ”det har du inte med att göra” men du skriver att de som frågar är gulliga och ni ska ju fortsätta arbeta med dem, så det är fel metod att vara ovänlig. Bättre är att ni säger milt när ni får frågan om ni väntar barn ”hur menar du?” och då måste den som frågar säga ”ja, du har en bulligare mage nu så jag trodde att du osv” och då säger ni lika oföränderligt milt ”jaså det var så du menade” – utan att svara med ett ja eller ett nej. Gör ni det här ett par gånger kommer frågorna förmodligen att upphöra.

Ett annat sätt är att vänligt svara ”du kommer att se om jag blir gravid” – fast då har ni svarat egentligen att så är det inte just nu.

Eller att ni säger ”jag lovar att berätta för dig när jag får barn” vilket bör få frågorna att fatta att ni inte vill svara, ytterst få kvinnor får barn utan att omgivningen har lyckats notera det.

Varför det nu vore så viktigt att få veta i förväg att någon ska ha barn – när barnet väl har kommit blir det ju uppenbart.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hjälp mig. Hur ska jag svara, utan att bli oförskämd, de personer som först frågar var jag bor och sen alltid ställer nästa fråga: ”är det bostadsrätt”? Jag blir lika irriterad och less varje gång för det är något jag inte alls har lust att berätta om eller redogöra för till vem som helst. Har med min integritet att göra. Det är min ensak.

Folk är så nyfikna vilket väl har att göra med att priserna på bostadsmarknaden har skjutit i höjden.

Skulle själv aldrig komma på tanken att ställa en sån fråga till någon. Nu svarar jag snällt men jag skulle helst vilja säga att ”det har du inte med att göra”, men tyvärr är jag allt för väluppfostrad.

Svar: Det är inte lätt att hålla undan ”ja” eller ”nej” i ett så allmänt frågesammanhang som om den bostad man har är ens ägodel eller om man hyr den. Jag tror att den frågan är ett slags ”hur står det till?”-fråga, alltså lika mycket av en vanlig fras som en nyfiken förmögenhetsfråga. Men du har din rätt att inte behöva redogöra för något som du inte anser angår andra.

Det du kan göra är att säga något svävande, som ”en del hus där/här är bostadsrätter och andra hyreshus.”

När frågaren fortsätter att fråga om just din bostad säger du något helt annat, att det är bra/dåliga kommunikationer, att butiksutbudet är stort/litet, att området är naturskönt/hårdexploaterat eller vad du nu kommer på att säga. Alltså något yttrande som hamnar i närheten av bostadsämnet  men utan att du säger ”ja det är bostadsrätt” varvid säkert följer frågor om priset, eller ”nej, det är hyresrätt” varvid säkert kommer frågor om hyran (och därmed något slags insyn i din privatekonomi).

Prata vänligt runt själva informationen enligt ovanstående mönster, eller något bättre som du själv kommer på. Men säg inte det du inte vill informera om.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi är flera som talat om hur man gör när en person man inte trivs med gärna vill få igång umgänge. Det vanligaste är att båda parter känner av signaler och man märker när ett närmande är välkommet eller ej.

Problemet uppkommer med människor som saknar dessa ”känselspröt”. Vanligt scenario är att personen hör av sig: ”Vill du komma hem till mig på middag nästa lördag?”. Man svarar då inte rakt nej utan till exempel att man är upptagen och man föreslår ingen annan dag. Följdfrågan blir då av okänslig person: ”Men när passar det dig då?”. Och då svarar man förstås inte: ”Aldrig”.

Så man hamnar i fällan till sist och får gå dit på middag. Sen då? Man vill inte bjuda igen, vilket annars är artigt, och gör man det så är ruljangsen igång. Bjuder man inte igen och tackar för senast så känner man sig plump och får dåligt samvete. Pest eller kolera! Hur gör man?

Svar: Det är ett svårt problem att få någon att inse att vederbörande är oönskad. Bäst är faktiskt enligt min uppfattning att man vänligt säger efter ett par nej-tackgånger där den så kallade galoppen inte förstås: ”tyvärr är min tid så fylld redan av andra åtaganden att jag knappast kommer att ha tid till ett utökat umgänge”.

Det är tufft för den som får ett sådant svar men samtidigt ärligare och bättre i det långa loppet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har blivit bjuden på ett bröllop om ett par veckor. Problemet är att jag har stark allergi mot nötter och reagerar även om folk har ätit nötter innan. Kan jag be brudparet att informera alla gäster att inte äta nötter innan festen?

Svar: Du kan erbjuda dig att själv informera alla gäster och övriga – det gäller ju eventuell personal, musiker med flera också – om din nötallergi. Då får du ringa eller mejla samtliga, det kan du inte begära att brudparet ska göra efter det att inbjudningarna har skickats, vilket ju är fallet, om jag förstår ditt mejl.

Men det är omöjligt att avkräva ett större antal personer hållbar garanti för att inte ens i förväg äta något så vanligt som nötter. Du kan inte vara säker på att de verkligen avstår från detta. Så kanske, om din allergi är svår, att det är klokast att avstå från bröllopsfesten. Sådant måste man göra ibland om man inte kan kontrollera omständigheterna vid större begivenheter.

Magdalena Ribbing

Fråga: För en vecka sedan fick jag och min hustru en inbjudan till ett knytkalas med ett 20-tal personer. Värdparet stod för salladen.

Vi hade med oss en present till värdparet och en egenhändigt bakad fransk lökpaj.
En del hade mat men ingen gåva till värdparet.
En del hade med sig frysta färdiga pajer för en tjuga att värma i micron.

Ett par hade varken mat eller present med sig och utgick från att maten skulle räcka till alla ändå.

Tydligen uppfattar gemene man ordet knytkalas på flera olika sätt.

Vilket sätt är rätt etikett i sammanhanget?

Svar: Ja du, det förefaller som om det du och din hustru medförde till knytkalaset var lagom och rätt – och att det som en del andra hade med sig får räknas till snålbudgeten alternativt slöheten att inte planera utan snabbköpa något ogenomtänkt på väg till kalaset.

Sedan: de som inte medförde något alls till knytkalaset hör med stor sannolikhet till arten kompetenta snyltare och den är svår att rå på. Men snyltarna ska veta att övriga ser och minns dem.

En parentes: bäst är vid knytkalas att inbjudaren preciserar ungefär vad som behövs från var och en – eller att alla ombeds medföra precis det som de själva avser äta och dricka. Men det är roligare med många medförda rätter som får bilda buffé varifrån alla förser sig – lagom. Snyltarna sist!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har en affärsbekant som jag genom åren blivit ganska god vän med. Vi har inte hörts av på ungefär ett år, och nu har jag fått höra att han är långtidssjukskriven. Jag tog kontakt, frågade hur det var och föreslog att vi skulle ses. Det ska vi.

Men jag vet nu att det han är sjukskriven för är alkoholism. Jag förutsätter att jag när vi ses ”inte vet”. Om han vill säga något, så är det upp till honom.

Det jag undrar över är dock om det skulle hjälpa om jag säger att jag vet. Tacksam för råd.

Svar: Svår situation. Du har rätt i att du inte ska låta din vän förstås att du vet detta. Möjligen känns det ohederligt att inte säga det du vet. På ett sätt blir det som att lura honom. Men din vän kanske behöver tid för att förmå sig att berätta för dig, eller vill leva med det som han ser som sin privatsak, sin hemlighet. Det finns andra sjukdomar som man kanske inte vill berätta om, man tycker inte att någon annan har med dem att göra. Alla vill inte veckla ut sig inför andra – de har ingen rättighet att få veta vilket slags sjukdom man är sjukskriven för, lika lite som de har rätt att få veta hur ens privatekonomi ser ut, eller annat som inte berör deras liv. Man är sjuk/sjukskriven. Punkt.

Samtidigt kan det finnas en lättnad att få berätta, en sjukdom kan förklara uppehåll i kontakten eller aviga händelser i gången tid. Men det är absolut individens sak att delge sin omgivning orsaken till frånvaron från jobbet. Du har fått reda på att det är alkoholism, och risken finns att den informationen inte har givits dig av  omsorg om din vän, utan av andra mindre vänliga skäl.

Det jag kan föreslå är att du lyssnar in vad han säger om sin sjukskrivning. Förhoppningsvis säger han som det är, i dag ska man inte behöva skämmas över denna sjukdom som ju visat sig ofta ha andra orsaker än den dåliga karaktär som förr ansågs vara enda anledning till alkoholism.

Säger han ingenting spontant som visar den faktiska orsaken utan säger något annat, kanske att han har gått i väggen eller har utmattningssyndrom, så vill han inte att du ska ha reda på hans alkoholism. Och då får du låta bli att antyda att du vet. Han har rätt till sin integritet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Nu har jag och min sambo en häftig diskussion om huruvida det är okej av vår bekante att bara komma förbi och förvänta att vi bäddar upp gästsängen.

Vi bor i en större stad i norra Sverige där mentaliteten är att man svänger förbi på en kaffetår. Vilket jag kan tycka är helt okej. Att det är enkelt och naturligt att träffas.

Till saken, vi har en manlig bekant som är resande i norr. Då han är i våra trakter ringer han vid femtiden för att kolla om vi är hemma. I början erbjöd jag honom middag eftersom vi ändå skulle äta. Sedan visade det sig att han hade inget hotellrum bokat utan frågade om han kunde stanna över. Frågan var överrumplande och ofin, enligt mig. Numera dyker han upp och meddelar att han stannar två nätter.

Hur talar man om för en medelålders man, som antagligen finner vår vackra gård med mat och husrum som idyllen i jämförelse med trista hotellrum bjuder på, att han inte är bjuden att stanna på vare sig middag eller övernattning?

Hur hanterar jag situationen utan att mannen tar illa vid sig?

Svar: Det du beskriver är inte så ovanligt, tyvärr, generösa vänner bjuder en gång, bjuder två gånger – och därefter tar snyltande gäster för givet att inbjudningarna är oändliga. Nästa gång mannen ringer, säg att han är välkommen på kaffe, men ni har för mycket om er, inte tid helt enkelt, för middags- eller nattgäster. Han frågar säkert vad det är som tar er tid, och att han inte ska vara till besvär. Då får du säga att det är mycket med gården och att er fritid är begränsad, vilket säkert är sant alltihop. Fortsätter han att undra över att du inte öppnar dörren på vid gavel som tidigare så får du säga något om att det tar sin tid att göra i ordning för en nattgäst och att ordna middag för ytterligare en person (du måste förstås vara överens med din partner om detta så att ni inte lämnar dubbla budskap).

Mannen kanske har traktamente för hotell och mat från sitt arbete och tycker att det är trevligt att behålla detta på er bekostnad. Oavsett om det är så är det ohövligt, ouppfostrat och gravt självupptaget att utgå från att man är konstant bjuden på mat och logi.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min man och jag diskuterar huruvida man skall tacka eller inte för en blomstercheck som skickades tillsammans med ett tackkort från vår sons svärföräldrar efter att de besökt vårt lantställe i samband med en familjesammankomst.

Min man menar att man inte tackar för ett ”tack”, själv är jag mer osäker då summan på presentkortet var 250 kr.

Svar: Man tackar inte för ett tack, så din man har rätt. Men det är lika rätt när ni möts nästa gång, eller talas vid, att ni eller du säger ”så härligt med blomsterchecken, det blev en jättefin hibiscus” eller vad det nu är.

Och vill ni vara vänliga på modernt sätt så ta en mobilbild av blommorna som köpts för checken och sms:a den till din sons svärföräldrar med en liten rad om hur dessa blommor gläder er.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag och min sambo var bjudna på middag i helgen och köpte med en bukett blommor till värdinnan. Innan vi gick in genom porten ville jag ta bort pappret runt blommorna. Min sambos reaktion var då att ”det var som att ta bort presentpappret från en present”. Jag fick lära mig under uppväxten att ta bort papper runt blommor och nu är vi nyfikna på vad etiketten säger.

Svar: Du har rätt. Blommorna som man ger som present ska lämnas utan ”överrock.” Inte heller det nu så vanliga cellofanet ska vara kvar, buketten ges till värdinnan som ska kunna sätta den i en vas direkt, och då ska den inte ha papper av något slag på sig.

Din sambo har rätt i att presenter ska ges med vackert omslagspapper. Det visar givarens omtänksamhet och förhöjer presentens värde för mottagaren. Men blommor är som sagt undantagna!

Några inte alltid aktuella blombukettstraditioner: I Japan är en present inte en bra sådan utan elegant förpackning, helst professionellt utförd. I Storbritannien ges inte blommor till värdinnan i en färdig bukett, hon förutsätts vilja arrangera blommorna själv. I exempelvis Indien ger man sällan blommor som present, de finns ändå överallt. I Sverige med flera länder är det gammaldags artighet att skicka sin presentbukett till en middagsbjudning med blomsterbud dagen innan eller tidigare samma dag så att värdpersonen slipper stå och ta emot flera buketter samtidigt som gästerna ska välkomnas. Men den seden kräver vetskap om att värdpersonen är hemma då budet kommer.

Magdalena Ribbing

Fråga: Eftersom att jag är engagerad i studentvärlden går jag ofta på fester med bordsplaceringar, och det händer ibland att jag blir ansvarig för att ordna dessa bordsplaceringar. Det är fester för sällskap på upp emot 25 – 30 gäster. En inställning jag träffar på rätt ofta är den att etablerade par ska sättas bredvid varandra. Jag känner spontant att det kan bli ganska tråkigt att ständigt sitta bredvid sin partner, och att det hindrar mig från att tänka ut vilka personer som skulle kunna ha trevligt under kvällen om jag måste vara låst vid vilka som eventuellt råkar bo tillsammans. Och att umgås med sin partner finns det ju ändå otroligt mycket tid till att göra resten av livet.

Finns det några oskrivna regler kring detta eller tänker jag helt fel?

Svar: De formella placeringsprincipen är att äkta par – gifta, sambo eller på annat sätt långvarigt etablerade – inte har varandra som bordspartners, utan delas på så att de ska möta andra människor och samtala om annat än det som de gör till vardags.

Undantaget är förlovade par, som har varandra till bordet om de är relativt nyförlovade, ett till två år, därefter räknas de som äkta par och har inte varandra till bordet. Att just förlovade ska ha varandra till bordet beror på den gammaldags uppfattningen att de som är förlovade men ännu inte gifta förutsätts vara så nyfiket förälskade att de ändå inte kan föra engagerade samtal med andra än sin partner. Denna förlegade sed lever sitt formella liv i placeringsvärlden.

I studentkretsar förekommer det du beskriver, att icke förlovade par vill sitta med varandra, kanhända av något slags slags trygghetsbehov. Men det gör inte att du måste bry dig om detta annat än i särskilt ömmande fall. Gör din placering så som du tycker det blir bäst och med det menas trevligast för dem du sätter tillsammans.

Magdalena Ribbing

Fråga: Om man besöker någon i dennes hem eller tjänsterum, vem stänger dörren när man går?

Ska jag göra det från utsidan eller lämna den öppen så att den man besökt stänger den från insidan? Vilket är mest korrekt att göra?

Finns några regler på detta område?

Frågeställningen som sådan kan väl knappast vara ny, besök av detta slag torde ske dagligen.

Svar: Det rimliga är att den som lämnar någons tjänsterum frågar ”ska jag stänga dörren eller vill du ha den öppen?”

Och så gör man som svaret bjuder.

Men det gäller förstås också ett hem där du eventuellt går iväg utan att värdpersonen följer dig till ytterdörren. Följs man till dörren är det givetvis den som bor i bostaden som stänger dörren efter den som går. En gäst som lämnar någon annans hem stänger normalt inte ytterdörren åt värdpersonen.

Som värdperson väntar man inte på att gästen ska stänga dörren utan stänger den när gästen hunnit ett par steg iväg.

Angående regler: nej, det finns inga fastställda regler angående vem som stänger dörren om en besökare, utan endast rimligt beteende – som föralldel kan variera efter olika situationer.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi är ett gäng som träffas några gånger per år. En i gänget, en nära väninna, A, träffade en man för en del år sedan.
Den här mannen har under två tillfällen kladdat på en annan väninna, B, under middagar. Tagit på hennes lår och insinuerat vissa saker till henne.
Vid ett annat tillfälle tafsade han på min ena dotter.
Vid ett tillfälle i somras tafsade han på min andra dotter. Döttrarna är vuxna, så dom har fräst ifrån till honom.

Men det här känns inte okej. Min fråga: ska jag tillsammans med väninnan B ställa honom mot väggen? Säga att hans beteende inte är okej.

Det svåra är att om vår väninna A får veta detta kommer hon att bli förkrossad. Antingen vill hon inte se hur han beter sig eller så går hon in i sin kokong.

Det svåra är också att väninna A troligtvis kommer att flytta ihop med mannen i fråga.
Desperat åtgärd från hennes sida?

Ska vi väninnor säga något till henne om hans beteende ? Vi är alla över 60 år.

Svar:  B skulle från början ha rutit till mannen ifråga, ordentligt och högt. Nu gjorde hon inte det, men det är hon som ska säga till honom nu genast och på det skarpaste. Han kan polisanmälas om kladdandet varit/är tillräckligt grovt. Jag vet inte mer än det du skriver och därmed inte om det finns grund för en anmälan. Oavsett detta måste hans trakasserier hejdas omgående, det är absolut självklart. Även om han själv betraktar det han gjort som något slags lättsam flirt är det oacceptabelt.

Men det är viktigt att kvinnor klarar av att säga ifrån – att de själva bestämmer vem som får röra vid dem.

B ska alltså säga till mannen tydligt. Han kanske inte ens fattar vad han håller på med, en del människor är infantila eller okänsliga och föreställer sig att deras kladdande är vanlig vänlighet. Människor kan uppfatta gester på olika sätt; en klapp på axeln kan vara neutralt vänligt avsedd men kännas fel eller kränkande av den som inte vill ha den. Däremot är det en helt annan sak att röra vid någons lår – det kan aldrig tolereras om beröringen är oönskad. Att röra vid någon som inte själv vill det, i synnerhet med mer eller mindre tydlig sexuell underton, ska aldrig överses med, det måste motverkas på alla sätt.

B måste också informera mannen omgående om att hans beteende är straffbart. Han ska få veta att straffet för sexuellt ofredande är böter eller fängelse i högst två år, och att hon kan polisanmäla honom om inte kladdandet upphör omedelbart. Det kan vara det som behövs för att han ska förstå vad han gör.

Förstår han och visar uppriktig ånger kan B överväga hur hon ska gå vidare - det finns ju den mycket svaga möjligheten att mannen inte har förstått hur illa han har betett sig. Men det är tveksamt om A ska meddelas. Det kan vara att ingripa i hennes liv på ett alltför drastiskt sätt. Ni är ju alla i sextioårsåldern, och A kanske har i denne man funnit den partner hon har tänkt leva med resten av sitt liv – om du och B berättar kan det förändra allt för henne. Det är vanskligt att agera gud.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min make och jag är mycket olika i vårt behov av umgänge med andra. Det kan delvis förklaras av att han arbetar i en mycket intensiv gruppmiljö medan jag studerar, men även av skäl som ligger på personlighetsnivå.

Nu till frågan: jag har på senare tid stiftat flera nya trevliga och värdefulla kontakter i samband med mitt karriärbyte. De flesta har stannat vid kollegiala kontakter på arbetstid men några har utvecklats till att jag träffat maken till kollegan ifråga och helt plötsligt är hela min familj bjuden till fritidshus, luncher och andra trevligheter med hela deras familjer utanför arbetstid. Det handlar om seniora personer, forskare inom mitt område, vars vänskap jag värderar mycket högt både personligt och professionellt.

Nu till det besvärliga: min make vill inte följa med. Han har bara ingen lust att umgås, han är tyngd av egna bekymmer och kippar efter livsluft i likhet med de flesta andra föräldrar med unga hemmavarande barn. Jag har förhandlat mig till att han följer med en till två gånger per år till något som jag ber honom om. Men inbjudningarna är fler! (Och ett tillfälle är ”förbrukat” av jullunch med svärmor…)

Så det räcker inte med ”vi kan inte just det datumet” för värdparen ifråga ändrar genast till ett annat i ett försök att hitta ett tillfälle som vi alla kan komma. Jag har nu slut på undanflykter för makens del och vill samtidigt inte tvinga med honom då han verkligen behöver sin tid och energi till sig själv nu. Jag står i ett läge där vid nästa inbjudan måste jag lite finkänsligt säga att maken inte är intresserad av umgänge just nu – men att jag är det!

Vad säger man? Att min man har lite för mycket i sitt liv och orkar inte med umgänge just nu?

Svar: Nyligen hade spalten en fråga i samma ämne, umgängesovilja, men då gällde det personer som frågeställaren själv inte ville umgås med. Nu är det frågeställarens partner som inte vill umgås med vännerna. Mitt svar blir parallellt med det till det tidigare problemet: bäst är att säga som det är: ”tack, jag kommer gärna, men tyvärr är det omöjligt för min man, han har sin tillvaro så fylld att det för närvarande inte ryms fler aktiviteter, hur trevliga de än är”.

Vuxna människor bör förstå att alla inte har samma behov av eller vilja till socialt umgänge. Man måste ha rätt till sin tid. Och den gammaldags seden att ett etablerat par tackar ja eller nej som en enhet är på väg bort, nu när par inte nödvändigt vis är man-kvinna eller ens gifta, utan lika gärna enkönade par eller sammanboende utan vigselbevis. Jämna par är något annat än det har varit – och har ingen betydelse på dansgolvet heller, för den delen, som förr var åtminstone en orsak till det då viktiga partänkandet.

Magdalena Ribbing

Fråga: Kan jag som gäst använda samma klänning på flera bröllop? Många av gästerna har också varit på de andra bröllopen.

Svar: Det finns ingen ”etikett”, god stil eller hyfs som säger att en festklänning ska bytas till ny för varje fest. Du kan mycket väl ha samma klänning på flera bröllop, och vill du förändra den litegrann så ta en stor tunn schal den ena gången, och kanske ett nytt skärp eller någon annan detalj den andra gången, tredje gången kan du kanske hitta en fin bolero. Men ingetdera är nödvändigt, det går som sagt mycket bra att ha samma klänning flera gånger i rad utan att ändra den.

Visst vore det roligt att kunna variera sin festklädsel för varje tillfälle, men samtidigt vore det slöseri (som verkar bli omodernt äntligen!) att skaffa ny klädsel varje gång man går på fest.

Eftersom det är ett bröllop kan klädkoden vara högtidsdräkt vilket innebär frack. Då har män frack som är ett slags sällskapsuniform och ger minimala möjligheter till variation: frackrosetten kan vara lite större eller lite mindre, den vita västen kan ha rak nederkant (som prins Daniel brukar ha) istället för snibbskuren, den styvstärka frackskjortan kan mildras till mjukare sort. Men i huvudsak ser fracken likadan ut för alla män.

Är det mörk kostym har männen mörk kostym, inte så stor skillnad mellan sådana heller. För kvinnorna är valfriheten mycket större både när det gäller lång frackklänning och knä- eller vadlång klänning/kjol till mörk kostymnivån.

Men kvinnor på viss social höjd, nämligen om de var knutna till det svenska hovet förra seklet och seklerna dessförinnan, har också haft ett slags sällskapsuniform, en lång svart (vid extra stora tillfällen vit) klänning i siden eller sammet, med puffärmar i vitt siden rutade av svarta smala sammetsband som hölls på plats med ett lager vit tyll. Denna klänning användes vid kungliga middagar av de som hade rätt att bära den, bland annat för att hindra eller slippa klädpraktsslöseri. Dagens hovdamer har, när de är i tjänst vid formella kvällstillställningar med de kungliga, en mörkblå sammetsklänning med ursprung i den forna hovdräkten.

Så samma klänning på flera kalas är helt rätt både traditionellt och som sagt aktuellt med återbrukstrenden.

Magdalena Ribbing