Fråga: Efter ett långt äktenskap skilde jag mig och lever nu i ett nytt förhållande. Mitt problem är att jag tycker det är påfrestande att träffa min sambos vuxna barn och släkt. De pratar oavbrutet om personer, händelser och interna skämt som jag omöjligt kan ha någon del i. Under långa timmar kan de helt ogenerat hålla mig totalt utanför samtalen.
Normalt är jag mycket social och skapar enligt mina chefer en mycket positiv stämning på mitt arbete. Jag är allmänbildad och har mycket humor, men i dessa situationer blir jag en tyst åskådare, som förväntas roas av deras interna samtal. Aldrig skulle de fråga mig om mitt arbete (som är otroligt spännande och intressant) eller mina barn eller barnbarn.
Ska jag slå näven i bordet och bryta denna mardröm eller bara läppja på vinet och hoppas att timmarna ska försvinna?
Svar: Du skulle kunna hålla dig undan dessa tillställningar. Endast undantagsvis är man tvingad att delta i en sammankomst. Förmodligen är inte dessa möten dagliga, så du bör kunna skylla på att du har en del att göra hemma, måste läsa en del papper eller annat. Du har väl försökt att ta dig in i samtalen genom att säga något vänligt kommenterande och kanske rentav spontant berätta något om ditt liv? Om du har försökt men misslyckats förstår jag mer än väl din irritation.
Förvänta dig inte att det blir bättre om du ber din sambo uppmana dessa personer att ta med dig i samtalet och intressera sig för dig. De verkar ha slutit sig samman för gott i en ogenomtränglig grupp och avser inte släppa in någon annan. De kommer inte att förstå att du inte rimligen kan tycka att det är givande att lyssna till prat enbart om ämnen som det vet att att du inte känner till något om. De personer som beter sig så uteslutande som du beskriver har dålig social kompetens och det är inte din skyldighet att försöka förbättra denna brist.
Avstå från sällskapet, som sagt, så långt det går. Är det inte möjligt kan du ägna dig åt annat medan de talar med varandra, kanske finns någon vrå ett stycke bort eller något rum där du kan sätta dig och läsa eller bara ta det lugnt. Frågar någon – inte så sannolikt enligt det beteende du beskriver – varför du går undan kan du svara vänligt att de ju är upptagna av sig själva och sina samtal som du inte har någon del i.
Om släkten är hemma hos dig och din sambo kan du ta hand om maten osv, så att du slipper sitta mitt bland dessa självupptagna personer som inte orkar eller vill förstå att den som är relativt ny i sammanhanget behöver dras med i gemenskapen, inte hållas utanför.
Magdalena Ribbing