Fråga: Jag har en fråga gällande uppenbart ”ansiktförbättrade” personer (kanske inte alltid i mitt tycke förbättrade då).
Hur ska man hantera det faktum att en annars söt och fin människa i vänkretsen plötsligt dyker upp med en uppblåst mun? Det är alldeles uppenbart att något sprutats in. Ska jag kommentera detta? Ärligt talat anser jag att det ser förfärligt ut, men det kan jag ju hålla för mig själv. ”Herregud, vad har hänt?” går likaledes bort, antar jag.
Men det är svårt att bortse från dessa läppar och koncentrera sig på vad vederbörande säger. Jag antar att hen gjort läppförbättringen (…) för att se fin ut. Och därmed kanske man skulle vara artig och säga något stödjande? Även om det strider mot vad jag egentligen tänker.
Att ha gjort något drastiskt med sitt utseende och mötas av en kompakt tystnad av omgivningen måste ju kännas märkligt.
Detsamma gäller givetvis allt uppenbart joxande med ansikten, som till exempel frysning av pannans rörelser så att en yta är orörlig medan övrig ansiktsmuskulatur rör sig runt om denna märkligt stilla Bermudatriangel.
Jag bedömer att dessa spörsmål blir alltmer aktuella i takt med att våra kliniker runt om i Sverige får allt mer att göra.
Svar: Det är en intressant, som du skriver aktuell, men också svår fråga, egentligen filosofisk. Ska man tiga om den utseendeförändring en vän har gjort och som man ogillar, ska man säga något vänligt för att man tror att det förväntas, eller säga att det var bättre förr?
Mycket vanliga förbättringsförsök som hårfärgning och tandblekning kommenteras knappast. Men större förändringar av läppar, panna, rynkor är ännu inte så etablerade att de lika självklart undgår synpunkter.
Människor gör frivilliga förändringar i sitt utseende för att förbättra det, inte tvärtom. Som så mycket i dag betyder ytan mest. Att likna någon som allmänt anses vacker verkar vara eftersträvansvärt för allt fler, mer än insidans förbättring i meningen utbildning, nya insikter, ökad kunskap som inte på samma sätt brukar väcka omgivningens beundran. Det som gäller verkar vara att te sig (ytligt) attraktiv på en pågående marknad, även om många gör skönhetsingreppen för att trivas bättre med sig själva.
Kända kvinnor beskriver gärna sina bröstförstoringar (och -förminskningar när det blir tråkigt med den onaturliga bysten). När man har spritt ut sådan information i sociala medier kan givetvis vänner och släkt fråga eller diskutera den förändringen. Men har den hållits hemlig ska ingen säga ett knyst om den, förstås. Ett så kallat avslöjande vore synnerligen elakt, ohövligt och korkat.
Ibland misslyckas dessa förändringar. Ibland blir de en tydlig förbättring. Du anser att din väns läppförstoring ser förfärlig ut. Att den har gjorts kan bero på att din vän har varit missnöjd med sin mun tidigare, den var kanske inte det rådande modets stora plutmun. Du måste inte kommentera detta. Är personen själv nöjd med sin förändring kan vederbörande ställa något slags fråga. Hörs ingen sådan behövs inte heller en kommentar från omgivningen, då finns förhoppningen att förändringen ter sig helt naturlig.
Men ställs frågan: ”vad tycker du om min läppförstoring?” måste du svara.
Du kan säga något åt det här hållet ”ja, jag ser att du har gjort något och det gör att du ser så glad ut” – då har du inte sagt att du gillar eller ogillar förändringen. Har du tur hör din vän bara det vederbörande vill höra: lyckat. Om det inte räcker utan din vän kräver en mer preciserad kommentar från dig kan du fortsätta med ”jag tycker att du såg fin ut innan också, men det här är ju modernt och du ser nöjd ut och då är det bra”.
Att för sin egen sanningslidelses skull säga att man tycker att det ser gräsligt ut eller att det är missklädsamt är fel, anser jag. Många människor hävdar sin rätt att ”säga som det är” med vilket brukar avses att de tar sig friheten att göra andra ledsna för att de själva ska få utlopp för sitt behov av ädel ärlighet. Det är alldeles för självupptaget för åtminstone min uppfattning om hyfsat beteende, tolerans och allmän hygglighet. Man ska inte blåljuga, men man måste sällan vara så uppriktig att man krossar andras glädje.
Magdalena Ribbing