Fråga: Jag har en fråga kring en situation som känns klurig. Jag har ett yrke som på ytan är spännande och kul när man väl jobbar, men rätt så slitigt mellan varven. Till skillnad från många av mina kollegor gillar jag inte att hålla monologer om mig själv, och just nu är jag i en ganska tung fas med många besvikelser relaterade till mitt yrke. Jag vill helt enkelt inte prata om det, varken med obekanta eller familj och vänner. Dessa frågor som antingen ska vara skämtsamma “När får vi se dig offentligt igen?!” eller tycka-synd om “Usch, hur går det för dig? Kanske dags att välja ett riktigt yrke?” är, ärligt talat, skitjobbiga.
Men även att alla anser sig vara experter på min bransch och ska ge mig “tips” på vad jag borde göra för att öka mina chanser osv. Och jag vet att det bottnar i vänlighet och genuint intresse. Men jag klarar inte av det just nu, så jag har börjat svara avvikande “Det går bra” eller “Det är ju som det är, he he” och försöker byta ämne.
Men det funkar nästan aldrig, utan det ska bli en diskussion kring vad jag borde göra, och andra tips som jag helt enkelt vill slippa. Ibland går jag dem till mötes och berättar (och det är ofta en diskussion som känns ointressant för alla inblandade), dessutom känns det som jag bara hamnar i den självupptagna kategorin som bara pratar om sig själv…
Som sagt, dessa människor vill bara vara snälla, men jag är antagligen för svag för att stå ut med det just nu. Så det resulterar i att jag antingen ljuger för nya bekanta och säger att jag är något annat, eller helt enkelt undviker att träffa familj och vänner.
Vad kan man säga och göra? Bita ihop?
Svar: Det låter riktigt besvärligt! Men ingen har någon skyldighet att förklara eller redogöra för sin situation (annat än inför myndigheter bevars) så du ska inte behöva ha det så jobbigt med din intresserade och säkert välmenande omgivning.
Du vet förstås att ditt yrke omges av det romantiska skimmer som de flesta med andra mer triviala sysselsättningar gärna skulle vilja se sig själva i. Där kan finnas en anledning till att du frågas ut om hur du har det jobbmässigt. En annan anledning kan faktiskt vara som du skriver, ett genuint intresse för dig och din framtid.
Oavsett vilket ska dessa frågare absolut respektera ditt avvärjande, och därför behöver du vara mycket tydlig i dina svar på deras frågor. Så här kanske: ”tack, snällt av dig att bry dig om mig men jag vill verkligen inte prata om mig själv; hur är det med dina barn/hunden/studierna/huset/nya bilen” alltså vad som helst som du vet att du kan fråga den andra personen om.
Om frågandet fortsätter trots denna tydliga markering från dig så måste du helt enkelt ignorera frågorna och byta samtalsämne. När frågaren inte fattar att du har sagt klart att du inte vill prata om dig själv, utan levererar ännu ett råd om vad du borde göra osv, så kan du se vederbörande i ögonen, inte svara men helt enkelt ta upp ett annat ämne, typ ”såg du att Sveriges försvar kostar 45 miljarder per år?” – alltså något långt från ditt yrke, besvikelser och det som har med dig personligen att göra.
Förstår inte dina vänner detta så är det dem det är fel på, och i så fall kanske dags att diskret sluta umgås med dem.
Men ljug inte. Det lönar sig sällan. Sanningen kommer fram till slut, och när du når ditt mål blir det bara tråkigt för dig förklara för alla de som då kommer med sin beundran varför du sade något annat den gången.
Magdalena Ribbing