Fråga: Min make sedan över tjugo år har tre barn från sitt första äktenskap. Han träffar dem och sina barnbarn då och då. Mitt problem är att hans barn aldrig bjuder med mig när min make går hem till dem. Det gäller både bröllop och barndop och födelsedagsbjudningar och kalas för barnbarnen. Hans exfru som är deras mamma, är alltid med.
Ett av hans barn firade sin tjugofemårsdag med en stor fest. Maken var bjuden, på bjudningskortet stod hans namn men inte mitt. Han gick förstås på festen, och sade som han brukar att när hans ex är med vill inte hon och barnen att jag ska komma med. De säger till honom att jag ”inte är familj.” Hem till oss kommer hans barn gärna, äter fin mat som jag lagar och verkar trivas.
Det känns inte roligt längre att bjuda hem hans barn. Från början trodde jag att det skulle bli bra bara tiden gick, men nu orkar jag inte vänta längre på att bli accepterad.
Ska jag sluta bjuda hem dem när de aldrig bjuder med mig till sig? Det är jag som föreslår att vi ska bjuda barnen på söndagsmiddag och min make tycker att det är bra. Ska jag säga att det är slut med middagarna hos oss om jag inte blir bjuden till dem?
Svar: Vilket tålamod du har! Tjugo år! På din beskrivning låter det som om din mans förra fru är problemet, inte du. Det är inte ovanligt att frånskilda partners har bekymmer med att träffa sina efterträdare, åtminstone till dess att de själva har fått en ny partner. Ingen behöver bli vän med sin efter- eller företrädare men att umgås neutralt och vara hövlig ska man normalt klara av.
På de bjudningar där dessa barn självklart vill ha med båda sina biologiska föräldrar är du alltså inte välkommen. Det är en tråkig och ogin attityd hos din mans barn och deras mor att kräva din frånvaro. Om det i grunden är exfruns krav är hon omogen och självupptagen. Livet förändras varje dag, och man kan inte efter en skilsmässa bete sig som om man fortfarande hör ihop och har rätt att slippa möta sin efterträdare.
Det kan förstås ha att göra med hur skilsmässan gick till, var den besvärlig och du den egentliga orsaken är det lite lättare att förstå barnens och deras mors negativa känslor. Men de borde ändå ha lugnat ner sig efter ett par år.
Lite förvånande är det att din man verkar så passiv i sammanhanget. Säger han aldrig till sina barn att han vill att du ska bjudas med? Är han rädd för förra frun? Eller för att konfronteras med hennes och barnens känslor?
Bäst för dig vore att du slutade vara ledsen över att dessa barn inte vill eller vågar bjuda hem dig till sig. Fortsätt med era söndagsmiddagar och att göra dem trevliga och goda. Sjunk inte till samma låga nivå som barnen, säg inte att de inte är välkomna till sin far och dig om du inte blir medbjuden till dem. Tids nog fattar de nog vad de gör, och ångrar sig.
Här är det du som får ta på dig att vara den kloka, vuxna människan i sammanhanget. Försök strunta i att din mans ovilliga barn inte bjuder hem dig. Och tänk med överseende på den säkert sorgliga exfrun vars liv tydligen inte har förändrats till det bättre efter dessa mer än tjugo år utan hakar upp det på att hennes f d make har gift om sig.
Magdalena Ribbing