Fråga: Ett allt vanligare fenomen i sällskapslivet är personer som inte förstått meningen med ett samtal eller en diskussion, det vill säga att mer än en person ska komma till tals. De verkar helt ointresserade av andras synpunkter. Om någon försöker göra ett inlägg höjer de bara rösten och fortsätter sin monolog.
Ofta lämnar man ett sådant “samtal” med känslan att man hade velat säga si eller så men aldrig fick chansen.
Har Magdalena någon idé om hur man ska agera i sådana situationer?
Svar: Inte ovanligt, som du påpekar, men fasligt trist. En metod för att få bukt med eländet kan vara att när storprataren drar efter andan, vilket måste inträffa då och då, kastar man sig snabbt in i diskussionen och höjer rösten när storprataren försöker ta tillbaka ordet – oartigt visserligen men kan fungera.
En annan metod är att avbryta storprataren genom att högt säga ”ursäkta, men nu måste jag få säga något, du har haft ordet väldigt länge”. Visserligen är det också oartigt och brutalt, men det kan man säga om det oavbrutna pratandet också.
En tredje metod när man vet att storprataren är på gång är att föreslå en enkel samtalsordning, så att alla kommer till tals; man säger ”jag har en idé så att alla får säga sitt: vi får ordet en i taget men inte mer än xx minuter per person tills vi har gått laget runt, och då kan vi göra en ny runda, som i riksdagsdebatterna” och så småskrattar du vänligt.
Alla dessa tre förslag syftar till att diskret visa storprataren att vederbörande lägger beslag på andras rätt till talartid.
Man kan nog tillåta sig att misstänka att storpratare passar på när de tycker sig ha andras uppmärksamhet därför att de inte får prata lika mycket hemma. Eller på jobbet.
Magdalena Ribbing