Fråga: Vi är några vänner som undrar om en förlovning är att jämställa med ett frieri?
Om man har förlovat sig, är det då nödvändigt att även fria?
Svar: Förlovningen är resultat av ett frieri, om man ser det som det har varit sedan medeltiden.
Två personer har en relation, en av dem ställer frågan om att leva tillsammans i trohet livet ut: ”vill du gifta dig med mig?”, eller ”vill du förlova dig med mig?” eller ”ska vi förlova/gifta oss?” Det är frieriet. När svaret blir ja är förlovningen ett faktum. Man kan då ge varandra varsin ring. Eller så går man till en juvelerare och ser ut de ringar man vill ha, och växlar dem. Antingen utan åskådare eller med familjen, eventuellt vänner. Då är förlovningen eklaterad, bekantgjord.
Giftermålet är en följd av förlovningen, denna är alltså traditionellt en inledning till den kommande vigseln (även om vigseln inte alls måste föregås av en förlovning, det är vigseln som har juridisk betydelse, förlovningen har det inte).
Därför är det konstigt och alldeles onödigt att ”fria” till den man är förlovad med – frågan om att leva tillsammans är då redan besvarad, underförstått eller uttalat.
Likaså är det onödigt att ”fria” till den man lever tillsammans med och har barn med. Där föreligger också ett etablerat förhållande jämställt med äktenskap; få lär flytta ihop och planera gemensamma barn i medveten avsikt att separera så småningom .
Numera tror många tror att frieriet är en fråga om att hålla bröllopsfest. Det är ett grundligt missförstånd. Vigseln är bröllopets kärna. Festen i samband därmed är förgyllningen. Man kan vigas utan att ha minsta antydan till kalas. Frieriet däremot är ingalunda en fråga om att ha bröllopsfest. Vill den som är förlovad eller sammanboende eller på annat sätt har en etablerad relation gifta sig och ha kalas, så är frågan just den: ”ska vi gifta oss och ha bröllopsfest?” – men frågan om bröllopsfest är inte detsamma som ett frieri.
Därför blir det nästintill löjligt när man läser i medierna om kända personer, framförallt kvinnor, som berättar hur lyckliga de är när den partner som de lever med sedan länge och kanske har barn med, ”äntligen har friat” vilket kvinnan alltså har längtat och trängtat efter. Alla kvinnor och män som tror att de inte får eller bör fråga sin partner om att förlova sig eller gifta sig: gör det om ni vill!
Särskilt kvinnor måste sluta vara så mesiga att de passivt hoppas på att bli friade till. Varför inte ställa frågan? Blir då den tilltänkta äkta hälften förnärmad för att inte han eller hon fick ta initiativet föreslår jag att man tänker över förhållandet en gång till. Hur urmodig kan man tillåta sig att vara i en relation? Förr var kvinnorna inte myndiga och saknade ekonomisk självständighet och kunde inte föreslå äktenskap eftersom de inte kunde försörja familjen. Därför friade männen och ofta skulle kvinnorna vara tacksamma över detta. I dag ska ingen kvinna behöva vara ett underdånigt våp.
Men detta är ett så kallat sidospår. Svaret på din fråga är att när man är förlovad har ett frieri redan ägt rum – på något sätt.
Magdalena Ribbing