Fråga: Ett bryderi i mitt liv är återkommande situationer vid cocktailpartyn, mingel och större middagar som jag blir osäker inför. Det handlar konkret om presentationer och om vad som rimligen gäller vad avser såväl namn som titel.
Det första och kanske enkla frågan är om det finns någon gräns för antalet gäster och nödvändigheten att ta dem alla i hand och säga sitt namn. Med mitt personminne blir det ganska snart meningslöst att både meddela mitt och motta andras namn.
Och räcker det med förnamn? Jag är osäker.
Ett annat problem handlar om social rangordning. Det händer inte sällan att jag, efter att ha presenterat mig med namn, får följdfrågan: ”och vad gör du?”
Eftersom jag fyllt 68 brukar jag svara att jag är pensionär, men får då nästa fråga: ”och vad gjorde du?”
Eftersom jag anar/misstänker ett behov att rangordna, störs jag av detta förhör. Möjligen är jag överkänslig.
Det är i och för sig inget fel på mitt CV, men jag vill kanske bara inte presentera det som vore jag på en anställningsintervju. Eftersom jag prövat olika verksamheter (arkitekt, författare) i mitt liv, har jag också lite svårt att välja hur jag skall framställa mig inför en alldeles ny bekant.
Vid en mingel- eller middagskonversation utvecklas en presentation naturligt; utbytta åsikter och erfarenheter bekräftas av livs- och yrkeserfarenhet. En fråga eller ett opåkallat svar kommer naturligt, men tillhör det verkligen den första presentationen?
En parallell: Någon gång får jag också frågan: ”varifrån kommer du?” och jag frågar mig om det är uttryck för en naturlig och rimligt acceptabel nyfikenhet eller om det är onödigt närgånget.
Jag föredrar när någon säger: ”jag anar en dialekt”, och jag kan då själv välja hur jag vill precisera min bakgrund.
Magdalena svarar ofta på frågor om närgången nyfikenhet, ofta i betydligt tydligare situationer –som ”har du inga barn?” Jag inser att de situationer jag nämnt och ibland finner obekväma är gränsfall och inte så tydliga. Vore tacksam för ett resonemang
Svar: Din första delfråga handlar om umgängeskultur kan man säga, formellt behöver man inte går runt och hälsa på alla gäster om deras antal överskrider ungefär trettio – även om det är hövligt att hälsa på alla. Man klarar uppåt hundra.
När vuxna obekanta människor hälsar på varandra ska de korrekt säga hela sitt namn, både för- och efternamn. Enbart förnamn är vanligt men får anses som synnerligen informellt för att inte säga barnsligt. Däremot säger man i sällskapssammanhang aldrig sin titel, vare sig den är en yrkestitel, akademisk eller adlig.
Det spelar ingen roll om den man hälsar på glömmer ens namn omedelbart, eller man själv inte minns vad andra heter. Meningslösheten sker i artighetens namn.
Att någon omedelbart frågar ”vad gör du?” är en trist och vanlig företeelse som jag sedan länge motarbetar, tyvärr utan minsta framgång. Många människor är arbetslösa, sjukskrivna eller har andra skäl till att inte genast vilja berätta för en ny bekantskap vad de gör – eller inte gör. Ändå är det så enkelt att istället för den frågan börja tala om något annat och eventuellt så småningom komma in på yrke eller verksamhet. Du skulle kunna svara svävande ”jag har skrivit och ritat en del, har du sett vilken fantastisk utsikt/vackert bord/fin krukväxt därborta?”
Nej, frågan om vad en spritt ny bekantskap ”gör” är inte given i ett första samtal. Ge inte efter för de nyfikna och om du har rätt i din aning, rangtänkande människorna! Du ska inte heller ljuga förstås, påhitt avslöjas alltid förr eller senare och blir då till din nackdel. Men de som frågar varifrån du kommer tycker jag att du ska svara sanningsenligt, det är ju inte något skrytsamt i ett svar om var man är född eller har vuxit upp, om man inte måste svara Vatikanen eller Monte Carlos kasino. En födelseort kan sällan bli avslöjande för andra än de mycket initierade, och de tar ändå reda på den om den är intressant för dem.
Din elegantare omskrivning om den anade dialekten är förstås bättre, men den kan du knappast hoppas på hos andra. Och för den delen kan även en sådan försiktig fråga bli tråkig för den som kämpat med att arbeta bort sin dialekt.
Jamen får man inte fråga någonting, kommer nu kommentatorerna att utbrista i upprört tonläge. Jo, det får man – exempelvis om den obs. dittills helt obekanta person som man talar med känner till trakten där man befinner sig, har sett ett omtalat TV-program, tycker att det är härligt med vintern, tycker att det är jobbigt med vintern, vill att museibesök ska vara avgiftsfria – med en gnutta fantasi och omtänksamhet klarar man ett inledande samtal utan att genast kasta sig in i den andra personens privata sfär. Får man en trevlig kontakt kommer också frivilligt den information som man så hett längtar efter om den andras personliga liv.
Magdalena Ribbing
