Fråga: Som 36-åring, för fyra år sen fick jag diabetes typ 1. Det innebär att min egen insulinproduktion har upphört och insulin måste tillsättas externt genom insulinspruta eller insulinpump. I mitt fall är det mellan 10-15 ml per vecka som jag måste tillsätta och faktorer som stress, motion, och mat påverkar hur mycket jag behöver. Det är extremt liten skillnad på att må bra och att få ett livshotande tillstånd beroende på rätt mängd insulin.
Hur förklarar jag bäst för min omgivning att de inte har med att göra vad jag väljer att äta och inte äta? Hur förblir jag artig och trevlig när jag hela tiden av närmaste anhöriga får höra ”det där ska inte du äta, tänk på att du har diabetes” eller ”vi kan ju fika när du inte här här för du har ju diabetes”.
Till saken hör att jag idrottar många timmar per vecka och lever i hälsosamt frånsett min autoimmuna sjukdom! Jag är så trött på att hela tiden förklara och ursäkta mig varför jag vissa dagar vill äta en sak och inte andra dagar. Hur bör jag göra?
Svar: Så besvärligt för dig med din omtänksamma men oförstående omgivning! Du vet ju att synpunkterna är på väg, så var förberedd: varje gång det kommer en kommentar om ditt hälsotillstånd, din diet, din medicin, gör du en avvärjande gest och säger ilsnabbt ungefär ”tack tack, jag klarar detta själv” och så pratar du genast om något annat.
Du behöver nog upprepa det flera gånger innan de som vänligt men onödigt vill ”hjälpa” dig förstår att de ska avstå från sina kommentarer. Eller så förklarar du noga och genomtänkt vid något tillfälle där flera av dessa beskäftiga och vänligt inställda personer är närvarande, hur det är med din diabetes och att du inte behöver någon hjälp med att tänka på vad du äter, det har du själv full kontroll över.
Magdalena Ribbing